I det förflutnas grepp

By Julie Parsons

Det har passerat tio år sedan den unga Mary hittades brutalt mördad, men det går inte en dag utan att hennes mamma Margaret tänker på det. För att konfrontera sina demoner återvänder hon till Dublin, där hon återser den nu pensionerade polisen Michael McLoughlin som ansvarade för utredningen.

Via Michael får Margaret kontakt med en kvinna vars dotter nyligen hittats drunknad. Polisen ser det som en olycka eller självmord, medan modern är övertygad om att det rör sig om ett mord. Kan det till och med ha något att göra med det som hände med Mary?

"I det förflutnas grepp" är en fristående fortsättning på Julie Parsons hyllade debut "Mary, Mary". En stark spänningsroman om kärlek, hämnd och försoning.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 22, 2020
• ISBN: 9789178296767

Julie Parsons

Julie Parsons was born in New Zealand and has lived most of her adult life in Ireland. She has had a varied career – artist’s model, typesetter, freelance journalist, radio and television producer – before returning to write fiction. Julie lives outside Dublin, by the sea, with her family.

Book preview

kedja.

Ett

Juli 2005. En sådan underbar sommar, tänkte Michael McLoughlin när han satt på altanen utanför sitt kök. Han lutade sig tillbaka mot den gamla trädgårdsbänkens ribbor och vände ansiktet mot den sena eftermiddagssolen. Det hade nästan varit för varmt här ute kring lunch, men nu var det i stort sett perfekt. Han såg ut över Dublins förorter som bredde ut sig och ner mot bukten och Howth Head bortom den. Havet var så vackert, randigt som ett stycke agat. Mörkblått vid horisonten. Ljusgrönt, nästan turkosfärgat närmare kusten. Någon enstaka vit marmorering när en bris krusade den blanka ytan. Han tog fram kikaren och ställde in skärpan på båtarna. Ett par kryssare med vajande franskt flagg och tre från Storbritannien. Det fanns till och med en amerikansk båt därute, en praktexemplar som han uppskattade till femtio fot eller mer, med det tillknäppta tuffa utseendet som är typiskt för djuphavsseglare. Och utspridda i bukten, som en näve leksaker, låg segeljollarna. På norra sidan från klubben i Clontarf och närmare stranden från klubbarna i Dun Laoghaire. Dit han skulle ikväll. För att fira att han gick i pension.

Redan pension? Han kunde knappt tro det. Efter tjugosju år inom polisen hade han fått veta att det var dags för honom att lägga av. Men han hade hängt kvar i ytterligare tio år, tills det blev uppenbart att han hade gjort sitt. Om han brydde sig? Bara såtillvida att han inte var säker på hur han skulle leva återstoden av sitt liv. Under förutsättning att det återstod något av livet. Därför hade han varit klok nog att gå på alla de förberedande kurser inför pensioneringen som socialförvaltningen anordnade. Och han hade försökt att vara en av dem som lyssnade istället för att sitta längst bak och flina cyniskt. Och kanske hade han lärt sig något, för han hade skaffat ett slags arbete för resten av sommaren. Han skulle åka och lämna båtar i Frankrike och Spanien – ibland åt ett företag i Bretagne som hyrde ut kryssare, han skulle forsla hem båtar som folk hade seglat till Irland på semestern, andra gånger åt människor som inte själva hade tid att segla sina båtar till Medelhavet för några veckors kryssning. Företaget ägdes av en man som han hade varit besättning hos i flera år. Där fanns inga stora pengar att tjäna. Endast uppehället och några shilling till öl och ett par veckor i en av företagets lägenheter eller villor. Men vem visste vad det kunde leda till? Det fanns inte mycket som höll honom kvar i Dublin nu. Hans mor blev väl omhändertagen på vårdhemmet. Hon skulle sakna honom, men hon skulle förstå. Hon visste hur ensam han var. Att det inte fanns så mycket kärlek i hans liv. Hon skulle önska honom lycka till.

Han reste sig och gick in. Inomhus var det mörkt jämfört med ljuset därute. Han trevade sig fram till badrummet, klädde av sig och ställde sig under duschen. Han borde gå ner några kilon. Det brukade vara rätt trångt under däck på de där båtarna. Och plötsligt såg han framför sig sin åldrande, slappa kropp i shorts. Ingen vacker syn. Han ställde sig på huk och lät vattnet strila nerför nacken och axlarna. Lårmusklerna darrade och han blev plötsligt rädd att mista balansen och tippa framåt. Han tog stöd mot de kaklade väggarna och reste sig mödosamt igen. Han andades stötvis. Herregud, han hade inte insett att han var så otränad. De senaste åren hade han mest suttit bakom ett skrivbord ute på flygplatsen och arbetat med immigrationsfrågor. För mycket skrivbordsjobb, för lite handling. Fast nu var det slut med det. Han hade tre veckor på sig tills sin första kryssning. Om han motionerade en timme om dagen och skar ner på alkohol och fett skulle han vara i betydligt bättre form då, hoppades han.

Han stängde av kranen, tog med sig en handduk och gick in i sovrummet. Han letade igenom garderoben och tog fram sin linnekavaj. Den hade han inte använt på åratal och han var säker på att det var kostym som gällde ikväll. Men vad fan? Det var hans fest, då fick han väl klä sig som han ville. Han hade alltid varit lite säregen. Spelade inte golf, var inte intresserad av fotboll, varken vanlig eller gaelisk, och var bättre på att laga mat än de flesta av kollegornas fruar. Dessutom var han en enstöring. Ingen fru, inte längre. Inga barn, ingen familj att tala om. Det var därför han hade valt att fira på segelklubben. Där blev han åtminstone igenkänd. Där fanns åtminstone de som hälsade honom som en vän. Fick honom att känna att han hade en plats i tillvaron.

Han klädde sig hastigt. Kavajen passade fortfarande. Den såg inte illa ut, trots att den snarare var elfenbensvit än beige. När han kom ner till solen skulle han kanske skaffa sig en riktig linnekostym, byxor med matchande väst. Han vände sig bort från spegeln och klappade på fickorna. Plånbok, mobil, nycklar, läsglasögon, allt som tillvaron som medelålders krävde. Och som en extra lyx ikväll, några cigarrer. Cohibas, de bästa kubanska. Förvarade i en cigarrlåda för särskilda tillfällen. Lådan hade tillhört hans far. Han hade också älskat cigarrer. Inte för att han kunnat unna sig dem så ofta. Därför hade lådan mist sin funktion. Istället hade hans mor förvarat sina favoritrecept i den och en samling skatter. En silvermedaljong, ett pärlhalsband. Och några svartvita foton på Michael och hans syster Clare, tagna med faderns lådkamera. När hon flyttade in på vårdhemmet hade McLoughlin fått överta cigarrlådan. Han hade tömt den och fyllt den med så många cigarrer som han hade haft råd med. Det hände att han la sina egna skatter i botten på lådan, under den löstagbara plattan i rosenträ.

Nu valde han ut ett dussin cigarrer. Tillräckligt många för att kunna bjuda grabbarna och några till sig själv. Han la dem i ett cigarretui av läder och stoppade det i fickan. Han var på väg att stänga locket. Då hejdade han sig. Det här var en sådan underbar sommar. Som den där underbara sommaren för tio år sedan. Det året då Mary Mitchell dog. Då han lärt känna hennes mor, Margaret. Då han blivit förälskad i henne. Då han hade trott att han skulle förgås av längtan. Han lyfte bort den lösa plattan med de återstående cigarrerna. Under den låg ett brunt kuvert i en plastpåse. Han tog upp det och vägde det i handen. Han lät fingrarna löpa över den blanka ytan. Han behövde inte öppna det. Han kunde se bilderna lika tydligt framför sig som han hade gjort den kvällen i skjulet bakom huset i Ballyknockan. Mary Mitchell dagarna innan hon dog med de svarta hårlockarna avklippta, kroppen misshandlad och blåslagen. Förnedrad och skymfad. I själva dödsögonblicket med halvslutna ögon, fixerade och vidgade pupiller, ett leende fastfruset på de breda läpparna. Fotografierna hade legat utspridda på golvet bredvid Jimmy Fitzsimons. Han låg där försvarslös och fastkedjad i en järnring i väggen, med ansiktet täckt av tejp. Där Margaret hade lämnat honom att dö. Han hade trott att McLoughlin skulle rädda honom. Att polisen skulle göra det som var rätt. Istället hade han torkat bort hennes fingeravtryck från tejpen, handklovarna och kedjan. Han hade samlat ihop fotografierna och stoppat ner dem i fickan. Han kunde inte uthärda tanken på att Mary skulle besudlas av Jimmys död. Han hade tagit med dem hem. Han hade lagt dem i moderns skattkista. Han hade haft dem i säkert förvar. Han hade bevarat Marys minne så gott han kunde och hade aldrig slutat älska hennes mor.

Han suckade tungt. Han la ner plastpåsen i lådan igen och satte försiktigt tillbaka den tunna träplattan. Han la cigarrerna ovanpå, stängde sedan locket och låste lådan med en liten mässingsnyckel. Sedan vände han och gick. Det var dags att ge sig av. Det gick inte an att komma försent en kväll som denna. Han öppnade ytterdörren. Det var en sådan underbar kväll. Han satte sig i bilen och startade motorn. Solen bländade honom. Han skuggade ögonen med handen. Och tyckte att han såg Mary. Sådan som hon måste ha varit då hon levde. Dansande i kvällsljusets sken.

God natt Mary. God natt, viskade han.

Han la i ettan. Sedan började han sakta rulla nerför backen mot havet.

Två

Skönt att vara hemma i Monkstown igen. Att få stå på tröskeln en kylig klar morgon och blicka över den smala gatan mot skyddsmuren och havet bortanför. Margaret kunde känna dofterna av salt och tång och den fräna svarta gyttjan. Det var friska dofter, rentvättade av tidvattnet som rörde sig in mot och ut från Dublinbukten två gånger om dagen. Hon kastade en blick upp mot skyn. Hon hade glömt att ljuset var annorlunda här, att det växlade från ena stunden till den andra. Att molnen bildades, upplöstes, bildades på nytt och filtrerade solens strålar så att ljuset trängde igenom spektrumet. Så annorlunda än den kalla oföränderliga blå färgen på himmelen i Queensland där hon hade bott sedan hon lämnade Dublin förra gången. Då hon hade kört Jimmy Fitzsimons bil från huset i Ballyknockan till bilparkeringen i Dun Laoghaire. Väntat tills det var dags att gå ombord på färjan till Holyhead, tagit tåget till London, sedan tunnelbanan till Heathrow. Gått ombord på planet till Brisbane. Ville inte återvända till Nya Zeeland, där Mary hade vuxit upp. Hon hade klippt alla band där. Sålt huset, stängt sin läkarmottagning. Berättat för alla som undrade att hon skulle hem till Irland. Mer än så hade hon inte sagt.

Hon hade hyrt en bil på Brisbane flygplats och kört norrut, först till Sunshine Beach, sedan vidare till Noosa där hon tagit in på ett litet strandhotell. Bara så länge att hon hann orientera sig. Sedan hade hon köpt ett hus i närheten av den lilla staden Eumundi. Ett lågt trähus med en stor veranda längs tre av husets väggar och två hektar omkring som skydd för insyn från vägen. Och där hade hon bott. Och räknat dagarna. Tills hon var säker på att Jimmy var död.

Nu gick hon in igen. Det här huset som hon hade vuxit upp i hade stått tomt i minst ett år. Hon hade haft några hyresgäster men när de flyttade hade hon inte låtit någon annan flytta in. Så när hon bestämde sig för att komma hem hade hon bara behövt ta en taxi från flygplatsen och åka raka spåret till Monkstown, till Brighton Vale, öppna grinden, följa gången fram till de sex trappstegen upp till ytterdörren, sätta nyckeln i låset och vrida om.

Det mesta var sig likt. Hennes hyresgäster hade varit glada över att få hyra ett sådant fint hus på en vacker plats mot en låg hyra. De hade inte brytt sig om att det var ruffigt och omodernt. Ibland hade de talat om sin hyresvärdinna.

Stackars henne… Tänk att förlora sitt enda barn på det sättet!

Ja, det skulle jag aldrig klara. Illa nog att hon dog, men mördad dessutom. Det är knappt att man står ut med tanken.

Och sedan rättegången. Polisen har mycket att stå till svars för. Hur kom det sig att den där typen blev frikänd?

Det var någonting med hur länge han hade varit inne på förhör. Jag visste inte att reglerna var så hårda. Det känns inte rättvist.

Det har med civilrätten att göra. Jag antar att det måste finnas vissa garantier. Oskyldig tills motsatsen är bevisad.

Ja kanske det, men det lät ju som om han hade gjort det.

Några år senare hade de hört det på nyheterna.

Helt otroligt! Är de säkra på att det är han?

Tydligen. Kroppen har tydligen legat inlåst i det där skjulet i flera år.

Hur dog han då? Blev han mördad?

Av svält enligt rättsläkaren.

Men vem – vem kan ha sett till det? Och hur?

Hur, vem och varför? De självklara frågorna.

Sista gången Margaret hade sett Mary i livet var i det här huset. En varm sommarkväll för tio år sedan. Det var en lördag. En helgdag i augusti. Hon hade suttit ute i trädgården och läst tidningen. Hon hade precis tänkt gå in och laga lite mat till sin mor. Hon hade velat att Mary stannade och hjälpte henne.

Herregud, det är väl inte för mycket begärt. Du vet hur svårt det är att lyfta henne. Hon hade känt sig arg och frustrerad.

Hon vill inte att jag hjälper henne mamma, det vet du. Hon vill inte att jag ser att hon ligger. Hon vill inte ens att du ser det. Jag tycker att du borde anlita en sköterska på heltid, eller ännu hellre, försöka få in henne på sjukhus. Eller ett ho spis? Det måste väl finnas sådana här? Mary höll redan på att kolla att hon hade nycklar, portmonnä och smink i väskan. Hon var redan på väg in i huset.

Det är inte det jag vill göra. Det vet du. Det var därför vi kom hit. För att hon är min mamma och hon är döende och det är min plikt att ta hand om henne. Hon hade höjt rösten.

Ja, ja, sådär säger du jämt. Mary stannade i dörröppningen och vände sig mot henne. Varför kan du inte vara ärlig? Du tycker inte ens om henne och det verkar inte som om hon tycker så värst mycket om dig heller. Så varför kan du inte se det som att ni är kvitt? Se till att hon blir inlagd någonstans och sedan kan vi åka hem. Eller varför inte till Paris eller Rom eller kanske Berlin. Jag är trött på Dublin. Lite mer spänning i tillvaron vill jag faktiskt ha. Hursomhelst, hon försvann ur sikte in i husets mörker, nu sticker jag. Sitt inte uppe och vänta.

Mary, Margaret hade rest sig upp och följt efter henne, gå inte bara sådär. Vänta. Ring om du inte kommer hem. Hör du vad jag säger? Ring. Men just när hon sa det hörde hon hur ytterdörren slog igen.

Hon hörde den slå igen nu när hon öppnade dörren ut mot trädgården på baksidan och ett luftdrag svepte genom huset. Hon trodde att hon hade stängt den, men låset hade lossnat och ibland gled den upp. En sak till att fixa, tänkte hon och gick ut i solen. Gräset borde klippas, rabatterna rensas och häckarna trimmas. Allt var en enda röra. Hennes far skulle ha blivit helt förfärad om han hade kunnat se det. Hon fick ta itu med det imorgon. Hon fick ta itu med allt imorgon. Idag var hon för trött. En gammal vilstol i trä och kanvas stod uppfälld på den stenbelagda uteplatsen. Hon satte sig och lutade sig bakåt. Hon trevade med handen efter vinglaset under stolen. Hon förde det till munnen och drack. Hon tömde glaset och ställde försiktigt ner det på marken igen. Sedan slöt hon ögonen. Hennes huvud föll åt sidan och andhämtningen blev allt lugnare tills den knappt hördes. Det skulle finnas gott om tid imorgon att göra det som måste göras. Eller kanske i övermorgon eller dagen därpå. Det var bara början av juli. Nästan en månad kvar tills årsdagen av Marys död. Så mycket att tänka på. Så många minnen. Just nu var det skönt att bara få sova.

Tre

McLoughlin vaknade med ett ryck. Han satte sig upp med bultande hjärta, munnen fylldes med saliv. Fan vad dåligt han mådde. Han höll på att förlora balansen när han långsamt reste sig från sängen. Han sträckte ut handen och grep tag i kanten på byrån och fick se sitt ansikte i den georgianska spegeln ovanpå den. Ingen vacker syn. Han klev över sina kläder som låg utspridda på sovrumsgolvet och hämtade morgonrocken som hängde bakom dörren. Dagsljuset flödade in i hallen så att det sved i ögonen. Huvudet dunkade. Han snubblade ut i köket och öppnade kylskåpet. Han måste ha apelsinjuice med is, sedan smärtstillande och en halvliter vatten. Han sköt upp glasdörrarna och gick ut på uteplatsen, sjönk ner på en bänk och drack i stora klunkar. Fint väder idag igen. Inte för att det spelade honom någon roll. Han skulle ingenstans, förutom tillbaka till sängen. Pensionärstillvaron när den var som bäst. Ingen att redogöra för.

Han blundade. Det hade varit en bra natt. Han hade druckit på tok för mycket förstås, men det hade de andra också. Han trodde inte att han hade gjort bort sig alldeles. Han hade fått lust att tala om för den biträdande polismästaren, som var där för att utöva värdskapet, vilket arsel han i själva verket var. Men han hade bitit sig i tungan, lett och inget sagt. Han hade tagit emot checken och en Waterford kristallkaraff som överlämnades med ett halvt dussin glas och ställt sig upp och tackat dem alla för att de kommit. Han hade dragit några roliga historier från förr och tänkt på att särskilt nämna de grabbar som han hade hängt ihop med ända sedan Templemore. Han kunde känna att det låg en viss förväntan i luften. Vad skulle han säga om Finney? Finney som hade sabbat Jimmy Fitzsimons häktning, Finney som varit orsaken till att Fitzsimons blev frikänd. Och Finney som på något osannolikt vis, genom mygel, rövslickeri och snabba smarta drag hade lyckats stiga i graderna, långt över sin tidigare chef McLoughlin, och nu var redo att bli överintendent inom ett år.

McLoughlin hade undrat om han skulle dyka upp. Det skulle vara typiskt den jäveln. Han var inte den enda som hade väntat. Han hade lagt märke till minerna hos vissa och hört deras muttrande kommentarer. Det skulle ha blivit ett samtalsämne i flera år framöver. Finney och McLoughlin, den unge pretendenten och hans tidigare chef som möttes för sista gången. Men Finney dök inte upp när det väl kom till kritan. Lika bra det. Inte bara för att McLoughlin inte orkade med några strider. Det var även med tanke på kroppen som blivit funnen för några år sedan i huset i Ballyknockan. Finney var ansvarig för utredningen. Han kom inte långt. Obduktionen visade att det var en ung man på cirka en och åttio. Dödsorsak var uttorkning och svält. En genomgång av de saknade personer som fanns registrerade visade ingen överensstämmelse med den dokumenterade tandstatusen. Ett prov av kvarlevorna togs till dna-test. Men det förfarandet var så långsamt att Finney tappade tålamodet. Han fick tag i en arkeolog som arbetade med kriminalteknik. Hon skapade först en modell med hjälp av benen från ansiktet och huvudet och sedan en datoriserad bild utifrån den. McLoughlin mindes den bestörtning som mejlets ankomst hade väckt på stationen.

Herregud, kolla på det här! Jag tror fan inte att det är sant. Hörni, var är McLoughlin? Han måste också se det här.

McLoughlin hade väntat på något liknande ända sedan han hade stängt bygeln på hänglåset och lämnat skjulet den där kalla, mörka natten. Förr eller senare skulle dörren öppnas igen och Jimmy bli hittad.

Nu satt han bredvid Finney och stirrade på skärmen. Vad vill du att jag gör? Pratar med hans mamma? Han försökte låta hjälpsam.

Finney reste sig. Ingenting. Absolut ingenting. Mina grabbar kommer att följa upp det. Jag ville bara att du skulle bekräfta min identifikation av kroppen som Jimmy Fitzsimons.

Okej. McLoughlin lät neutral på rösten. Ja, såvitt jag kan se utifrån den rekonstruktion som professor Williams har gjort är det där Jimmy Fitzsimons. Vill du ha det skriftligt?

McLoughlin tömde sitt glas på apelsinjuice. Han reste sig och gick in i köket igen. Det fanns en stor flaska San Pellegrino i skåpet. Han skruvade av korken. Bubblorna vällde upp mot friheten. Han fyllde glaset, tillsatte en näve is och lite pressad citron och ställde sedan flaskan i kylen. Han gick ut och satte sig igen. Havet var så vackert idag. När baksmällan började lätta skulle han åka ner till klubben och se om han kunde ta sig ut på sjön. Det var högsäsong för kappseglingen. Det skulle säkert finnas sjörum för honom också.

Sedan mindes han. Det var något han hade lovat att göra. Vad var det? Helvete också, nu började minnet klarna. Varför lät han sig övertalas till att göra tjänster? Det måste ha berott på fyllan. Den där härliga känslan av ogrumlad lycka som kom över honom efter tredje pinten. Javisst, säg vad du vill så ordnar jag det. Javisst, oroa dig inte. Jag tar hand om det. Han menade det alltid just då. Det var först efteråt han insåg vad han hade trasslat in sig i. Han kämpade för att minnas. Vad var det för trassel den här gången? Han ställde sig upp och sträckte på sig. Bäst att gå och lägga sig igen innan han började gräma sig.

Men när han la sig ner och kudden välkomnade hans dunkande huvud pep mobilen. Två gånger. Han tog upp den och öppnade sina nya sms. Han hade fått två. Båda från Tony Heffernan. Javisst ja. Nu mindes han.

Du skulle göra henne en stor tjänst. Heffernan hade trängt in honom i ett hörn. Hon är helt förstörd. Hon mår verkligen dåligt. Nu när du officiellt har gått i pension kan du väl hjälpa henne. Bara några enkla efterforskningar. Inte särskilt betungande. Visst vet du vem hon är? Heffernan hade flyttat sig närmare honom och nästan viskade i hans öra.

Nej, jag vet inte vem hon är. Vad sa du att hon hette? Oväsendet i baren höll på att tillta. Det rådde trängsel där efter middagen. Nu var de alla mer meddelsamma. Gott om vin till maten. En eller ett par konjak och nu några pintar innan fruarna släpade hem dem till sängen.

Sally Spencer. Hon var gift med James de Paor. Honom minns du väl. Domstolsadvokaten.

de Paor, stjärnadvokaten? Visst minns jag honom. Jag råkade ut för honom några gånger. Han var hänsynslös. Hur kommer det sig att du känner henne? McLoughlin hade blivit nyfiken.

Janet, min fru – min andra fru. Heffernan log belåtet när han nämnde hennes namn och gav henne titeln. De gick i samma skola. En sådan där protestantisk internatskola. Där det bara är gymnastik och hockey som gäller. Hur som helst har Sally haft det tufft. Hennes första make dog i cancer redan som ung och lämnade henne utan pengar med två små barn. Hon öppnade en liten butik där hon sålde krimskrams, prydnadssaker och sådant. Lyckades nätt och jämnt hålla svälten från dörren. Sedan träffade hon de Paor. Han hade just gått igenom en skilsmässa. Inte en riktig förstås. En engelsk inte-helt-laglig skilsmässa. De kom i alla fall bra överens och plötsligt for hon iväg till London med karln och sedan var de gifta. Alla, hennes vänner, hennes familj, blev alldeles häpna.

Det förstår jag. Sa du att hon var protestant? Och så gifter hon sig med de Paor, vän och beskyddare av varenda provo på rymmen?

Ja, det kom som en chock. För att göra en lång historia kort så minns du kanske att de Paor dog för ungefär tjugo år sedan? Drunknade i sjön vid det där fantastiska huset han ägde. I Wicklow.

McLoughlin nickade. Var det så det gick till? Jag minns det bara vagt.

Ja, det var en båtolycka av något slag. Och stackars Sally, sedan drunknade hennes dotter Marina där också, för bara ett par veckor sedan. Vad jag vet så var det Johnny Harris som gjorde obduktionen och han konstaterade självmord. Hon hade lämnat ett meddelande. Men Sally är övertygad om att det inte var självmord. Därför undrar jag om… Heffernans röst dog bort.

Undrar vad?

Du kan väl åka och prata med henne, Michael. Det är en mycket trevlig kvinna. Du kommer att gilla henne. Hon är helt förstörd. Janet åt lunch med henne häromdagen. Hon säger att Sally inte tror på att det var självmord. Hon säger att hennes dotter inte var den typen.

Tony, kom igen. Det är ju vad alla säger. McLoughlin stod och gungade på hälarna. Ingen tror att deras son eller dotter är självmordsbenägen.

Du vet det. Jag vet det. Men det gör inte Sally. Snälla, gör det för min skull. Jag kan inte lägga mig i. Inte officiellt. Åk och träffa henne, snacka lite med henne. Visa lite intresse. Det kanske räcker. Att någon är snäll mot henne.

Snäll, kära nån. McLoughlin tömde sitt glas och vinkade åt bartendern att ge honom ett till. Så det var så det hade blivit. Han var snäll nu. En axel att gråta ut mot, ett vänligt ansikte, en leverantör av medkänsla. Varken mer eller mindre. Sedan, just som han var på väg att sjunka ner i en alkoholframkallad djup förstämning, hade hans gamle vän Johnny Harris, som bytt ut rättsläkarens rock mot en rutig kostym à la prinsen av Wales som måste ha tillhört hans far, ställt sig upp och gjort ett livfullt framförande av What Shall We Do With The Drunken Sailor, en fullständig version med improviserade verser, som fick somliga att lyfta på ögonbrynen och McLoughlin på gott humör. Resten av kvällen hade han endast suddiga minnen av.

Men nu kom alltså sms:et och bekräftade hans ställning som en snäll grabb, en grabb som gör vad man ber honom om, en helschysst grabb.

TACK FÖR EN KUL KVÄLL.

SALLY RINGER DIG SENARE IDAG.

VI SES.

Han satte mobilen på ljudlöst och släppte ner den på golvet. Han rullade över på ena sidan. Han tänkte hitta på någon ursäkt när kvinnan ringde. Det sista han behövde var ännu en sörjande mor. De var bara till besvär. Den saken var klar.

Fyra

Margaret kunde inte somna. Kanske berodde det på att nätterna var så ljusa. Det var som om himlen aldrig mörknade riktigt. Den miste successivt sin färg tills det ljusblå försvann och den blev matt och blek till strax före gryningen då den övergick i en mjuk duvgrå nyans. Men kanske hade det ingenting att göra med himlen. Kanske berodde det på att hon inte ville slösa bort den tid hon hade kvar, här i huset som var så fullt av minnen.

Hon hade bäddat i det lilla rummet som vette ut mot trädgården, rummet där hon sovit som barn och Mary hade sovit de sista sex veckorna innan hon dog. Hon hade plockat fram några plastpåsar med lakan och örngott, duntäcken och filtar från torkrummet under trappan. Allt var rent, men lukten av malkulor hade dröjt sig kvar i vecken. Det var sänglinne av god kvalitet. Det skulle hålla minst en livstid hade hennes mor ofta påpekat då hon luktade på polycotton och syntet, alla de strykfria, lättskötta material som affärerna hade börjat sälja. Hon hade givetvis rätt. Margaret hade ärvt hennes rigorösa inställning till naturliga fibermaterial. Mary hade skrattat åt henne. Ändå kom hon hem efter att ha övernattat hos sina kompisar och medgav att lakanen inte var lika sköna.

De sticks, visst gör de mamma? Och så luktar de inte lika gott som våra lakan gör.

Hon hade velat linda in Mary i ett av sin moders lakan innan hon lades ner i kistan. Hon hade velat svepa henne så som hon hade sett att sköterskorna svepte de döda. Det hade alltid sett så humant och värdigt ut, det stärkta vita bomullstyget som virades runt kroppen och bevarade den och dess integritet. Men begravningsentreprenörens uppfattning hade segrat och Mary kläddes i sin rosa favoritklänning. Som om det spelade någon roll. Inget kunde dölja de skador hon åsamkats innan hon dog. Det snaggade håret. Blåmärkena kring ögonen och munnen. Märkena på hennes hals. Under klänningen brännmärkena, skärsåren på brösten och magen där han skurit henne med det vassa bladet på en mattläggarkniv. Och de inre skador som han hade tillfogat henne.

Hon hade trott att bilderna skulle blekna med tiden. Men det gjorde de inte. Ibland när hon blundade på natten dök de upp, lika färska och brutala som de hade varit första gången hon såg dem. Och nu, när hon låg i den smala sängen med huvudet på sin gamla kudde, var de ännu värre. Mary hade blivit avlad i den här sängen också. Den där helgen för så många år sedan när Margarets föräldrar varit bortresta och Patrick Holland kom för att tillbringa kvällen tillsammans med henne. Hon hade lagat mat åt honom, och efter middagen hade de suttit på varsin sida om brasan, som ett gammalt gift par, och druckit och pratat, och när elden hade slocknat hade de gått upp till hennes rum och lagt sig under duntäcket och fortsatt prata tills det var dags för honom att gå hem till sin fru.

Hon hade inte bett honom stanna. Han hade klivit upp ur sängen och börjat klä på sig. Sedan hade han blivit stående och tittat på henne och hastigt dragit undan täcket och krupit ner bredvid henne och gripit efter hennes kropp som om han aldrig skulle få röra vid henne igen. Efteråt hade hon sovit så djupt att hon inte vaknade förrän vid lunch.

Nu steg hon upp igen. Det var ingen idé att ligga och stirra upp i taket med alla minnen som trängde sig på. Hon gick nerför trappan till köket. Hon fyllde på vattenkokaren. Sedan slog hon sig ner vid bordet. Hennes laptop var på men skärmen var släckt. Hon tryckte på tangenterna och väntade på det välkomnande spinnande ljudet. Händerna la sig automatiskt tillrätta när hon loggade in, knappade in sitt lösenord och väntade på att skärmen skulle lysas upp av alla mejl. Det kom goda nyheter från Australien. Fastighetsmäklaren Damien Baxter hade fått ett anbud på hennes hus. Och en annan seriös köpare var också intresserad. Han skulle meddela henne när budgivningen var över, för just nu visste han inte var det skulle sluta. Hon hade köpt huset genom hans far, Don, när hon kom till Noosa för nio år sedan. Det var en trevlig man, artig och hänsynsfull, och sonen hade ärvt sin faders stillsamma försynta sätt. Hon hade inte haft råd att betala så mycket. Läget var som sämst när hon sålde sin fastighet i Nya Zeeland. Men hon hade sina besparingar. Ett sinne för sparsamhet som hon ärvt från sin far. Ett litet sparkapital som hon hade byggt upp. Och Don hade hittat huset åt henne och fått till stånd en bra uppgörelse. Det var förfallet och vanskött, men han rekommenderade sin kusin Jeff som var hantverkare och tillsammans hade de förvandlat huset. Vita väggar och enkelt trägolv. Stort kök och vardagsrum med öppen planlösning. Ett mindre sovrum och ett badrum åt henne själv. Och fyra rum för uthyrning.