Tandläkarnas afton

By Johanna Limme and Martin Palmqvist

"Innan han hunnit öppna munnen för att skrika kände han hur någon mycket snabbt fattade tag i hans hals och tryckte handen mot hans mun. En knappt förnimbar smärta i halsen. Som ett getingstick."Tandläkaren Ross Waltin hittas död i sitt hem, utsatt för grovt våld. Hans tunga är avskuren precis invid roten. Händelsen orsakar kaos på polisstationen i Karlshamn, och nyheten om mordet sprids snabbt. Kriminalinspektör Torgny Palm tar sig an utredningen som väcker allt fler frågor. Vem var Ross? Varför mördades han egentligen?Samtidigt är Pete Mcdowell på besök i Karlshamn, långt från sitt hem i Atlanta och tyngd av sitt förflutna. Han påstår att han vill lära sig om de nordiska landskapen, men har andra motiv för sin resa. Han söker efter någon...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 22, 2019
• ISBN: 9788726114676

Book preview

utredningsarbetet.

Första delen

Pete McDowell

27 maj 2004

Kapitel 1.

pete mcdowell reste i ekonomiklass, precis som han brukade. Han hade en nätt liten resväska som gick som handbagage och en svart portfölj i läder. Resväskan rymde två ombyten och ett par gamla gymnastikskor. I portföljen fanns hans arbetsredskap och en roman av Steinbeck han aldrig skulle få läst. Han hade köpt den för flera år sen, för att ha något att sysselsätta sig med under tiden han gick hemma i lägenheten i Fulton, Atlanta, och väntade. Prislappen satt fortfarande kvar, han hade inte mer än studerat omslaget.

Utsikten från det lilla fönstret var hisnande. Klar, utan molnformationer. En milsvid himmel där de yttersta gränserna nästan verkade ha luckrats upp. Där nedanför reser sig världen, tänkte McDowell. Nordsjön som ett djupblått täcke under honom. Längre bort antydan till land och ljusare färg.

-Vi kommer strax att påbörja vår inflygning över Danmark, meddelade kaptenen i högtalarna. Vindförhållandena är goda så vi beräknar att landa på Kastrup enligt utsatt tid.

Kvinnan i sätet bredvid ringde efter flygvärdinnan. Beställde in lite mer att dricka. McDowell följde hennes exempel. Ett glas whisky, några isbitar för att dryga ut.

-Du får ursäkta, normalt sett dricker jag inte sådana här mängder. Det är bara det att jag känner mig instängd häruppe.

Hon fyllde på glaset.

-Egentligen flyger jag bara när jag verkligen måste. Jag undviker det alltid in i det längsta. Jag får stålsätta mig för att överhuvudtaget gå ombord.

-Jag förstår, sa McDowell.

Egentligen var det lögn. Han förstod inte alls. Inte längre i varje fall. Utrymmet för ben och fötter var visserligen begränsat, ändå kunde han likväl sträcka ut benen. Resa sig, ta sig till andra sidan planet. Han skulle vara tvungen att kryssa sig fram men han kunde ändå förflytta sig gående. I jämförelse med den fruktansvärda natten i röret var det ingenting. En händelse för många år sedan, juli 1980, han mindes det fortfarande. Alltför klart, hans kropp kämpade ännu mot minnet av det.

Han och hans bror hade bara befunnit sig ett par mil utanför Atlanta när de fått höra om den ökade bevakningen men uppgifterna hade nått dem för sent. De hade inte haft någon möjlighet att vända tillbaka. Hundarna hade ganska snart fått upp vittringen på dem. Han hade hört de grymma skallen bakom sig, hur hundarna effektivt knappat in meter efter meter. Polisernas rop, de hetsiga kommandona. Hur de gjorde sig beredda, osäkrade sina vapen. De skulle aldrig tveka att skjuta.

De hade sprungit genom sumpmarkerna. Gungflyet hade varit förrädiskt, gång på gång hade de trott sig ha fast mark under fötterna. De hade halkat, rest sig upp igen. Fortsatt springa som besatta. Omringade och efterlysta hade deras enda flyktväg varit ett gammalt avloppsrör, en trång passage under marken. Röret hade varit smalt, knappt fem decimeter i diameter på vissa ställen. Han hade varit tvungen att kravla sig fram i beckmörker, till hakan begravd i en stinkande sörja. Inte kunnat fälla tillbaka armarna, bara hålla dem stumt framför sig.

Han hade hört när den första kulan träffade hans bror. Skottet som trasat sönder lårmuskeln. Tio meter ovanför honom. Han hade inte haft något annat val än att fullfölja sin flykt.

Det hade känts som om han krälat i timmar, en liten bit i taget genom det hala röret. Han hade inte vetat exakt var det slutade, hur länge syret skulle räcka. Han hade varit alldeles ensam där under jorden, i det kompakta, råkalla mörkret. Innesluten i det. Han hade känt hur kroppen långsamt domnat bort, nacken stelnat. Hur betongen pressat mot hans bröstkorg, hindrat honom från att få luft. Efteråt, när han återigen kunnat känna barmarken under sina händer hade han äntligen vågat gråta över sin bror. Låtit sina egna rasande skrik plana ut över det sovande landskapet. Tänkt att ingenting någonsin kunde bli värre. Han hade lyckats ta sig fram levande genom det där röret, ut till andra sidan. Så nära en helvetesresa man någonsin kunde komma.

Hans flygrädda medpassagerare hade somnat. Pete McDowell lirkade sig förbi hennes slappa kropp och gick bort till toaletten. Chocken när han mötte sin egen blick i spegelglaset fick honom instinktivt att rygga tillbaka. Med ansiktet täckt av mörkt skägg såg han äldre ut. Han tittade igen, liksom för att försäkra sig om att det verkligen var han. Att inget av det gamla syntes. Mannen i spegeln var Pete McDowell. Han vände bort blicken. Pete McDowell. En man som reste på egen hand, för att lära sig om de nordiska landskapen.

Han gick tillbaka till sin plats, knäppte säkerhetsbältet över midjan. Sverige. Han hade aldrig varit där förut. Det var ett fint land hade han hört. Vackert på ett kargt sätt trots kylan, de långa vintrarna och mörkret. Men somrarna var lätta och ljusa, det var sommar då han reste och det skulle fortfarande vara sommar när han kom tillbaka till Atlanta.

De landade tre minuter före angiven tid. Pete McDowell kände det lätta rycket, studsen, när planet vidrörde marken. Temperaturen utomhus beräknades vara omkring tjugofem grader. Han tittade på sitt armbandsur. Kvart över elva, dansk tid. Om exakt en timme avgick det tåg som skulle ta honom till den slutliga destinationsorten. Biljetterna låg i bröstfickan. Det enda han behövde nu var någonstans att bo. Ett ställe som inte väckte för mycket uppmärksamhet. Därefter skulle han genast sätta igång att arbeta.

Karlshamn

11-14 juni 2004

Kapitel 2.

sommaren hade kommit ovanligt tidigt till Karlshamn det här året. Redan i maj hade värmen slagit till och temperaturen var alltjämt stigande. Krögarna på Drottninggatan hade haft bråda tider sen mitten av maj. Uteserveringarna var fullsatta, likaså de promenadstråk som vette ner mot vattnet och ån. Studenterna avfirades i vanlig ordning med kortege genom stan och smörgåstårta hemma i trädgårdarna. De första sommargästerna dök upp. Om drygt en månad väntade Östersjöfestivalen, sommarens stora höjdpunkt. Kommunen räknade på stort, ett par hundratusen besökande. Tre dagar präglade av genuin festyra och baltiskt artisteri, om man fick tro annonsörerna.

Torgny Palm, kriminalinspektör vid Karlshamnspolisen, hade redan tidigt på morgonen tagit sin gamla Mazda och åkt ut för att titta på några olika radhusområden. En rundtur genom Karlshamn för att undersöka vilka alternativ som egentligen fanns. Ett nytt hem i ett plan som, förutom antalet rum och det totala utrymmet, skulle passa deras ekonomi. Inte tvinga dem att ta onödigt höga lån. Hans sambo Hanna hade pratat med honom om att flytta så sent som i förrgår.

-Vi kan inte bo kvar i den här lägenheten längre, hade hon sagt. Barn behöver en utemiljö, någonstans där de kan springa runt och leka.

Torgny Palm höll inte riktigt med. Han ogillade skarpt förändringar, när något som blivit en vana i hans liv plötsligt bytte riktning. Men Hanna hade insisterat. Om inte annat så för Signes skull. En trång lägenhet mot ett eget radhus med trädgård. Några plommonträd och en gunga till Signe istället för den inglasade balkongen de hade nu. När det gällde Signe hade Hanna förmodligen rätt. För egen del hade Torgny Palm dock helst sett att de bott kvar. Ett radhus krävde nämligen någon form av händighet, någon som hade lite gröna fingrar och kunde hantera de mest simpla verktyg och detta var egenskaper som kriminalinspektör Torgny Palm saknade.

Han satte tillbaka Signe i bilstolen, körde förbi gatan där han växt upp. Skymtade barndomshemmet som hastigast. De nya ägarna hade gjort om fasaden fullständigt. Bytt ut det brända mexiteglet mot ny, vit puts. Det kändes konstigt att se någon annan ta över det som en gång varit hans. Alla minnen och ljud utbytta. Av det som hans föräldrar reparerat och grävt upp fanns inte ett spår. Som om de aldrig existerat. Singelstenen som de så mödosamt ordnat med de sista åren. Runt husgrunden för att stävja ogräs och fukt. Så lätt glöms en människa bort, tänkte Torgny Palm och körde vidare, ut från stan. Alltid någon annan som står beredd att ta över.

Vyerna skiftade snabbt karaktär. Från hav och karga klippor till allt mer tätnande skog. Signe somnade i sin stol. Torgny Palm rufsade henne försiktigt i håret. Att köra bil gjorde honom lugn. Han behövde tiden för sig själv, att vara ensam med sina tankar medan landskapet gled förbi utanför vindrutan. Växlingarna mellan färg och utsikt under tiden han körde sin sedvanliga rutt. En biltur, lite längre, innan han påbörjade arbetsveckan igen, ibland fler om han hade tid. Idel rutiner och trygghet. Sen Signe kommit in i hans liv hade han tagit för vana att ta med henne ut. Han tyckte om att visa henne platser han själv mindes från när han var barn. Höra hennes glada gurglande så fort han berättade någonting fast hon var för liten för att begripa vad han överhuvudtaget sa.

Beslutet att adoptera hade tagits efter många års diskussion. Torgny Palm och Hanna hade försökt få barn i flera år utan att lyckas. Till slut hade de givit upp. Handläggaren från socialkontoret, en man med stickad olle med broderislingan make love, not war på ryggen,hade brett ut sig i soffan och sen frågat Hanna om hon upplevde sig ha ett passionerat samliv. Därefter hade han gått igenom allt från Hannas inkomst som lärare borta på Stenbackaskolan till det totala värdet av Torgny Palms gamla Mazda som stod ute i garaget.

-Jag har själv fem pojkar hemma, hade handläggaren berättat och fått upp plånboken från bakfickan.

Ett kort i facket längst fram, han hade lagt det synligt på bordet.

-Fem pojkar mellan två och nio år. Det är härliga åldrar. Min fru väntar vår sjätte nu faktiskt.

Sju bullbakskvällar och fjorton Sobril senare hade handläggaren bedömt Torgny Palm och Hanna som lämpliga och de hade äntligen kunnat skicka iväg ansökningshandlingarna. Barnhemmet dit de hade rest låg utanför Shanghai. Torgny Palm hade aldrig varit så nervös förut som när de stod och väntade på att föreståndaren skulle komma ut med deras barn. Mörkt fjun längst upp på hjässan, smilgropar fast hon var så liten. Hennes kinesiska namn var Mei.

I början av juli skulle Torgny Palm påbörja sin pappaledighet. Han visste att Hanna längtade efter att få börja arbeta igen. För Torgny Palm var det precis tvärtom. Han ville inget hellre än att få vara hemma med Signe, lära känna sin dotter ordentligt, men en månads arbete återstod fortfarande. En månad av fylleri, lägenhetsbråk och ändlöst utredningsarbete, allt medan den mest värdefulla tiden försvann ifrån honom. Den tid alla sa gick så fort. Tillsvidare hade han i varje fall sin familj att glädjas åt när han kom hem om kvällarna, en syster som arbetade som tandläkare i Falkenberg och som han pratade i telefon med en gång i veckan. Dessutom började fotbolls-EM imorgon. Grekland skulle spela match mot Portugal. Det var alltid något.

Kapitel 3.

patienten väntade på honom i det ljusa behandlingsrummet. Ross Waltin hälsade kort, satte på sig munskydd och handskar. Studerade röntgenbilderna. Infektionen syntes som en svart skugga vid ena rotspetsen. Han korrigerade arbetsstolen så han kom i rätt höjd, började arbeta. Efter drygt en halvtimme var han klar. Den unga tandsköterskan kom in i rummet igen.

-Det är lite tandsten och puts kvar. Jag överlämnar det åt dig så går jag hem lite tidigare.

Ross Waltin hängde av sig arbetsrocken. Innan han lämnade praktiken stack han in huvudet på kontoret, höjde handen till en hälsning.

-Du får ha en trevlig helg.

-Detsamma.

-Du glömmer inte att vara här lite tidigare på måndag nu?

-Ingen risk.

Han körde ut från stan, genom det kuperade landskapet. Såg vattnet glittra till mellan den sprittande försommargrönskan. Han parkerade bilen, tog in den lilla post som kommit. För att avsluta arbetsveckan brukade han alltid varva ner med några konjak. Han gick ut till barskåpet, hällde upp en stadig kupa. Tog med sig The Lancet och gick ut på verandan. Han hälsade som hastigast på grannen och blev sen sittande, lojt tillbakalutad i en av stolarna.

Närheten till vattnet var befriande. Inget stadsbrus, bara kobbarna därute. Han var precis på väg in för att fylla på glaset när något störde honom. Någonting i det större buskaget nere vid vattnet hade rört på sig. Det kunde omöjligt vara vinden. Östersjökulingen hade under gårdagen legat hård och styv över farvattnet. Vita gäss hade fräst över vattenytan och under natten hade han haft svårt att sova. Men vinden hade mojnat och havet låg nu spegelblankt och endast svagt kluckande mot strandremsan. Med all sannolikhet var det katten som åstadkommit rörelsen. Den hade dykt upp en morgon för många år sedan, fullständigt utmärglad. Han hade kunnat göra sig av med skrället, det hade varit enkelt ordnat. Istället hade han fortsatt köpa mat till den. Konstigt nog hade han med tiden börjat uppskatta det lilla djurets tysta sällskap.

En fredagskväll som alla andra. Han skulle laga sig lite god mat, kanske något italienskt. Öppna en flaska rött medan han lyssnade igenom den senaste skivan. Debussys Förspel till en fauns eftermiddag. Han hade köpt den under en av sina korta lunchraster och skivan låg fortfarande inslagen med plomberingen obruten. Han hade gjort det till en ritual, att kosta på sig själv någonting varje fredag. En liten belöning efter ett fullgott arbete, en bonus för varje vecka i hans liv som passerade obemärkt.

Ross Waltin skar sig en bit camembert och gick sen ut till badrummet för att hämta morgonrocken. Med sältan av osten kvar i munnen tänkte han inte först på det kyligare vinddrag som plötsligt drog igenom nedervåningen. Verandadörren. Han var säker på att han hade stängt den efter sig när han gått in. Det tunna glaset stod och slog, en av kuddarna från soffan hade ramlat ner på golvet. Han ruskade på huvudet åt sig själv. Han hade arbetat intensivt hela veckan, inte lämnat praktiken förrän tio på kvällen. Det måste vara katten som lirkat sig in. Han hade haft tankarna på annat håll och inte reglat dörren ordentligt. Det lustiga var att han inte sett till katten sen i morse. Han hade släppt ut den samtidigt som han for iväg till jobbet, den hade snabbt kilat runt hörnet och sen försvunnit.

Tjugo minuter senare stod Ross Waltin frotterad framför badrumsspegeln. När han var på väg upp i trappan hördes en dov duns. Ross Waltin kände pulsen öka. Några envetna, snabba slag under huden. Inbillning. Han gick in i sovrummet, valde en stund mellan skjortorna i garderoben. Medan han knöt slipsen kunde han betrakta resten av rummet bakom sig själv i spegeln. Sängen var bäddad, glaset från Orrefors stod på sin plats precis som det brukade. Ingenting såg ut att ha gått sönder. Dunsen kunde kommit utifrån, ibland var ljud svåra att lokalisera. Ross Waltin böjde sig ner för att knyta skorna. Den spegelbild som reflekterade stora delar av rummet skulle därför tillfälligt falla ur hans synfält. När han reste sig upp igen var spegelbilden förändrad. Det var någonting precis i utkanten av bilden. Det tog en bråkdels sekund innan Ross Waltin såg vad det var. Instinktivt släppte han taget om de båda manschettknapparna han haft i handen. Hörde det metalliska, lätta ljudet när de landade på parketten. Innan han hunnit öppna munnen för att skrika kände han hur någon mycket snabbt fattade tag i hans hals och tryckte handen mot hans mun. En knappt förnimbar smärta i halsen. Som ett getingstick. När hans son Dan varit fem år hade han blivit stucken i munnen. Svalget hade svullnat upp ordentligt, de hade fått köra honom till akuten. Ross Waltin märkte att han långsamt höll på att dråsa ner i golvet utan att kunna göra något motstånd. Musklerna vägrade lyda honom. Med huvudet tryckt mot parketten kände han hur något kallt rann från hans ena mungipa. Han skulle ringt sin son idag. Nu hade han inte gjort det. Han såg dammet som samlats under sängen, hur strängen av saliv närmade sig golvet. Det sista han tänkte var att det inte hade gjort ont. Inte speciellt ont alls. Därpå dök fragmenten av ett enda namn upp. Minuterna därefter var Ross Waltin död.

Kapitel 4.

de blåvita avspärrningsbanden var redan uppsatta när Torgny Palm kom ut till brottsplatsen. Samtalet från alarmeringen hade avbrutit hans dagliga morgongrubblande. Vettekulla, knivmord. En man har hittats död på golvet i en villa.

Stunderna ensam vid köksbordet hade med åren blivit lite av en vana för Torgny Palm. Eftersom han ändå alltid vaknade för tidigt och det var omöjligt att somna om brukade han gå upp vid fyratiden och istället försöka trötta ut hjärnan med diverse korsord. Med tiden hade han samlat på sig en hel hög med korsordsbilagor ur gamla Allers. Han brukade ha flera olika korsord liggande samtidigt, börja med nästa innan det förra var helt ifyllt. Det kändes alltid bättre att veta att det fanns tomma luckor kvar till nästa natt, ett slags skydd för att slippa lägga ifrån sig och avsluta. Han visste att korsorden skulle finnas där om han inte kunde sova. Att det fanns synonymer kvar att fundera kring, uttryck han ännu inte kommit på. En klen tröst, men den fungerade.

Rättsläkare Sten Adelsberg klev över avspärrningsbanden och gick Torgny Palm till mötes. Han hade sina arbetsstövlar med höga skaft på sig, precis som han brukade. Om halsen hade Adelsberg virat en sjal av ylle, trots värmen. Halsinfektion, förklarade han för Torgny Palm. De hälsade kort.

-Vad har ni?

-Ross Waltin, sa Adelsberg och fick efter lite trassel av sig plasthandskarna. Jag kände igen honom nästan direkt. Waltin är min tandläkare, var menar jag. Han hade egen praktik nere i stan.

Adelsberg tystnade.

-Kroppen har blivit utsatt för mycket grovt våld,