Brottsplats Sörmland. 1, En odyssé av brott från 1874 fram till idag

By Börje R P Carlsson

Sörmland är historiskt sett varken bättre eller sämre än andra svenska län när det kommer till grov brottslighet. Där har dock inträffat ett antal grova brott, varav en del gått till historien och uppmärksammats mer än andra ... Brottsplats Sörmland är en serie böcker baserade på en radioföljetong från Radio Sörmland, där författaren själv figurerat som utredare i många av brotten som diskuterades. "Brottsplats Sörmland 1" är den första boken i serien. Namnen i böckerna är fingerade. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 20, 2020
• ISBN: 9788726636123

Book preview

författaren.

Förord

Sörmland är historiskt sett knappast bättre eller sämre än andra svenska län när det gäller grov brottslighet. Här har inträffat ett antal grova brott varav en del har gått till historien och blivit mer uppmärksammade än andra.

I Sörmland är det Eskilstuna som drabbats hårdast av den grova brottsligheten. Under de senaste decennierna har nämligen Eskilstuna intagit en än mer framskjuten plats i den svenska brottsstatistiken. Detta kan ha sin förklaring i närheten till Stockholm.

Ett av de mer uppmärksammade brotten var det värdetransportrån som genomfördes 1874 och som resulterade i att de två misstänkta dömdes till döden. Dessa avrättningar kom att bli de sista offentliga avrättningarna i Sverige.

Följande sammanställning av brott gör inte anspråk på att vara komplett utan visar olika exempel som jag har valt ut för min skildring av Brottsplats Sörmland och som delvis sänts i Radio Sörmland 2006 och 2007.

Åren 1979 – 2006 arbetade jag på kriminalavdelningen i Eskilstuna. Under dessa år har jag varit delaktig i ett 50-tal utredningar som handlagts som mord eller mordförsök.

Jag har försökt skildra brotten så noggrant som möjligt utan att bli alltför detaljrik. De utelämnande detaljerna kan vara av stort intresse för några, men knappast för gemene man. Det har också varit min ambition att försöka ge en bild av under vilka förutsättningar och omständigheter som polisen arbetar med spanings- och utredningsarbete när det gäller grov brottslighet.

Det första brott som skildras i denna bok är rånet av en postdiligens vid Navesta mellan Eskilstuna och Malmköping. Detta rån inträffade år 1874 och då fanns det knappast några allmänna kommunikationsmedel på landsvägar. Det som stod till buds var tåg och båt mellan de större orterna och diligens därutöver. De diligenser som gick var sårbara och ofta utsatta för brott.

Grovt rån vid Navesta

Gärningsmännen

1840 föddes i Svanshals församling, i Östergötland, ett gossebarn som kristnades till Conrad Pettersson-Lundqvist-Tector. Varifrån detta ståtliga namn härstammar kan ej klarläggas men Conrad kan nog ha varit ett resultat som uppkommit genom skörlevnad (ett något promiskuöst leverne).

När Conrad dog vid 36 års ålder hade han tillbringat precis halva sin levnad på fel sida av fängelsemurarna. Det började med en snatteridom, i 18-årsåldern, och följdes därefter av stölder och förfalskningar fram till en mordbrand för vilket han dömdes till 5 år på Långholmen. De korta stunder han inte satt i fängelse var han byggnadsarbetare med mureri och snickeri som specialitet

Sex år efter Conrads födelse, 1846, föddes, Gustaf Adolf Eriksson-Hjert i Högsby, beläget i Kalmar län. Gustaf kom under sin uppväxt att intressera sig för allt som glittrade och såg exklusivt ut. Han utbildade sig därför till artillerist, enkom för att få bära uniform men fortbildade sig senare till bergsprängare. Detta var en prestation i sig eftersom han fram till sin död vid 30 års ålder tillbringade 10 år i olika fängelser. Bland annat kan nämnas 5 år på Långholmen.

På Långholmen fann Gustaf och Conrad varandra och de hade stora planer. Precis som interner i dag planerade de två att göra tidernas kupp när de kom ut från Långholmen. Denna kupp skulle göra dem ekonomiskt oberoende och de skulle ta sin tillflykt till USA. De kände att där skulle de kunna trivas och leva som herremän av de pengar som det planerade brottet skulle ge.

Varje dag pratade de om den kommande stora Kuppen. Kuppen med stort K. I februari 1874 muckade Gustaf Hjert från Långholmen och nu väntade han otåligt på att Tector skulle friges. Under denna väntan begick Hjert nästan inga brott. Han ville inte riskera att deras storvulna planer skulle gå om intet för att han återigen åkt fast innan Tector muckat. Några mindre brott var han dock tvungen att begå för att överleva. Det fanns knappast någon som hade bruk för en bergssprängare och före detta artillerist.

Fem månader senare muckade Tector och det blev ett kärt återseende. Nu var de två beredda att fullfölja sina planer med den stora Kuppen och resan till Amerika.

Kuppen med stort K

Vad kunde då passa bättre än ett värdetransportrån? Detta rån planerades minutiöst och därefter gällde det att göra det på rätt plats i rätt tid för att få största möjliga utbyte av rånet.

Att planera ett rån, vid denna tidpunkt, gick väl an men att rekognosera hade inte samma tjusning. Då var det apostlahästarna som gällde. Det fanns järnväg men inte alls i samma utsträckning som idag. Därutöver fanns det diligenser men att sitta i en diligens och försöka rekognosera för ett rån var olämpligt. Det förstod till och med Hjert och Tector trots att de knappast hade några större studieskulder. De två var dock listiga som rävar och lyckades med en hel del brott även om resultatet i slutändan blev näst intill fiasko.

De började rekognosera i Småland där postdiligensen fördes fram på smala och slingriga vägar och där bebyggelsen var gles. Det kunde vara miltals mellan byar och hus och många, långa dagar traskade de runt för att hitta den perfekta platsen. Men det gällde inte bara att hitta rätt plats utan de gällde också att försöka hitta rätt diligens. Att stoppa och råna en diligens som inte hade någon värdeförsändelse var inget som de hade för avsikt att göra. Svårigheten i Småland var att få fram några användbara uppgifter som hjälpte dem att råna rätt diligens.

Hjert hade dock inte bara begått småbrott för sin överlevnad under de fem månader som han väntade på Tector. Han hade också vandrat runt lite i Mälardalen och kommit att intresseras sig för Sörmland och diligensrutter där. Via krogar i östra Sörmland hade han lyckats få reda på vilka skjutsar som gick nattetid och vilka som medförde värdeförsändelser. I Hjerts tankar fanns det nu bara en diligens som var värd att rånas och som dessutom framfördes på en lämplig sträcka. En sträcka där det fanns utrymme för ett bakhåll.

Hjert var dock inte halsstarrig utan när hans kumpan Tector ville rekognosera i Småland så blev det så. De tillbringade ett antal veckor i Småland men hade svårigheter att få till en bra plan. De återvände därför norrut mot Sörmland och började förverkliga Hjerts planer.

Vid Navesta mellan Eskilstuna och Malmköping hittade de den perfekta platsen för att genomföra rånet. Vid Navesta fanns en grind som måste öppnas och här måste således diligensen stanna. De insåg båda att det skulle vara lättare att råna en stillastående diligens än att försöka få stopp på en diligens i full fart.

Nästa stötesten var beväpningen. De två var beväpnade med pistoler men för att stoppa en diligens och skjuta eventuella passagerare krävdes andra doningar. Här gick det åt gevär för att genom prickskytte kunna skjuta dem som fanns med ombord.

Trots stora avstånd och dåliga förbindelser rörde sig de två gentlemännen över hela Sörmland och Östergötland. Deras vanliga kläder skulle nog väcka uppmärksamhet var de än drog fram. Så för att inte väcka allmänhetens nyfikenhet i samband med rekognoseringen, av rånet, så måste de snygga till sig. De tog sig till Vadstena där de vid ett inbrott i en klädesaffär ekiperade sig. Att Vadstena valdes som ort för dessa förberedelser kan möjligen bero på att Tector var uppfödd och väl bevandrad i dessa trakter. Svanshals ligger inte mer än någon mil från Vadstena.

Efter detta inbrott såg de två männen ut som dåtidens modelejon och även om de fortfarande väckte uppmärksamhet så var den av det positivare slaget. När de två nu ändå var i Vadstena så passade Tector på att besöka sin hembygd för att visa sina belackare hur väl det gått för honom. De två männen var båda välväxta och såg trevliga ut. Tector var kanske den ståtligare av de två men som sagt båda såg framgångsrika och välnärda ut.

Nu gällde det dock att skaffa sig tyngre beväpning för att kunna genomföra det brott som för alltid skulle sätta dem på grön kvist. Det enda sättet att skaffa vapen för de två var att göra inbrott. Det första gav lite kontanter och alkohol men inga vapen. Nästa inbrott var dock mer givande. Här hittade de hagelgevär och ammunition. Trots att de nu hade de vapen de behövde så gjorde de ytterligare inbrott hos privatpersoner. Dessa inbrott gav så rikligt utbyte att de inte kunde få med sig allt. En del gömdes på olika håll och anträffades vid olika tillfällen långt senare. Annat byte blev de bara tvungna att överge för de orkade inte släpa på allt.

Det var trots allt två tungt utrustade personer som nu skulle ta sig till Sörmland. De åkte tåg där dessa gick och gick till fots när inga kom-munikationer fanns att tillgå.

I närheten av Navesta hade de byggt sig en riskoja. Kojan var väl dold i tät skog och där kände de sig hemma och trygga. Trots detta så krävde deras försiktighet att delar av byte och vapen gömdes ordentligt. Vapnen grävdes ner bakom kojan men först emballerades de så de inte skulle bli förstörda.

Rånet slutade med dubbelmord.

Nu planerades diligensrånet på heltid. Inget fick lämnas åt slumpen och gång på gång försökte de penetrera detaljer och vad som kunde gå snett. Den diligens som de skulle råna gick från Sparreholm till Eskilstuna och passerade utvalt grindhål vid midnatt. Här måste således skjutsen stanna och någon måste kliva ur och öppna grinden. Här skulle rånet ske och när skjutsen stod stilla så skulle Hjert och Tector beskjuta de ombordvarande från var sin sida.

På båda sidorna om grindhålet fanns stengärdesgårdar och sly att gömma sig bakom.

Här fanns dock en liten brist i deras planering. De hade inte tänkt igenom skottfält och vem som skulle skjuta vem. Den som stod närmast postiljonen skulle skjuta denne och den andre skulle skjuta skjutspojken. Samtidigt fick de vara observanta så de inte sköt varandra.

När skjutsen väl stod stilla så skulle eventuella passagerare dödas och först därefter kunde de tillskansa sig den åtråvärda värdeförsändelsen.

De hade vidare bestämt sig för att inte springa efter någon om det var så att någon försökte fly. De skulle visserligen muddra passagerarna på värdeföremål men det var i första hand värdeförsändelsen som de var ute efter.

Här kom nu nästa lilla brist i rånplanen. Idag planlägger rånarna sin flyktväg med stor noggrannhet. De placerar ut flyktfordon med jämna melllanrum och bränner ofta upp det använda när de flyttar över i det nya fordonet. Hjert och Tector hade bara flyktplanerna klara till sin koja. Hur de därefter skulle fly vidare hade de inte tänkt på. Så trots att rånet planerades, i deras tycke, minutiöst så fanns det brister. Det enda riktigt klara var att de skulle till Amerika och detta medförde att de skulle försöka ta sig västerut efter rånet.

Natten till den 28 augusti 1874 skulle alla storstilade planer förverkligas. Planen var genomarbetad och vädret var det bästa tänkbara. Trots augustimörker så hade de tack vare månskenet bra sikt.

Diligensen kom och stannade till vid grinden. Skjutspojken hoppade av och öppnade grinden. Att öppna grinden gick på ett ögonblick trots att Hjert och Tector saboterat haspen så denna skulle vara svår att öppna. Skjutsen kördes fram och grinden stängdes och sekunden efter var diligensen på väg igen. Inget rån.

Trots planering och genomgång så hade de inte bestämt vem som skulle börja skjuta. Båda väntade på varandras skott och när det inte kom blev det slutligen för sent för allt. Man kan ju möjligen fundera på om de kanske inte var tillräckligt mentalt förberedda. De skulle genomföra ett brott som egentligen inte var av deras kaliber. De kanske ville missförstå varandra, för att skjuta upp rånet, tills de var mer motiverade.

Någon eller några nätter senare var det dags igen för att genomföra rånet och det började bra. Nu hade de kommit överens om vem som skulle göra vad och i vilken ordning. Nu fanns det ingen återvändo, nu skulle de ta första stegen mot det hägrande Amerika. Återigen hade de tur med vädret och med månen. När skjutsen stannade var båda beredda att börja skjuta. Då hörde de att ytterligare någon skjuts var på väg. Detta var ju inte planerat och att börja ett rån med en annalkande diligens var inte att tänka på.

Återigen var de tvungna att avbryta rånet och tomhänta återvända till sin hydda.

Nu började goda råd bli dyra för de förstod att deras vistelse på Navesta dragit ut allt för länge på tiden. De förstod att den inte kunnat undgå att uppmärksammas av kringboende.

Måndagen den 31 augusti såg de som kanske den sista möjligheten att genomföra rånet och nu började de peppa upp sig. Nu skulle banne mig inget få hindra dem.

De föreberedde rånet minutiöst. De kontrollerade sina vapen. De packade sina ränslar och gjorde upp planer för hur de skulle lämna området omgående efter rånet. Det de inte kunde bära med sig skulle gömmas i skogen runt om hyddan. När allt var klart tog de sig ner till grinden där rånet skulle ske. Hade de varit skrockfulla så hade de inte fullföljd rånet för denna natt lyste ingen måne och augustimörkret var totalt. Dessutom hällregnade det. Hade de varit troende så hade de nog förstått att det inte var meningen att de skulle råna denna diligens.

De var varken skrockfulla eller troende utan fulla av entusiasm intog de sina platser vid grinden. Skjutsen skulle de höra långt innan de kunde se den. Dessförinnan hade de nästan blivit avslöjade av en ryttare som kom ridande fram mot grinden. När ryttaren skulle passera grinden så plockade han bort den sten som de kilat fast i haspen för att försvåra öppnandet.

När det varit lugnt en stund smög sig Hjert eller Tector fram och satte dit stenen igen. Nu var det verkligen kolsvart och det fanns inget som gav minsta ledljus och regnet det bara vräkte ner.

Strax efter hörde de diligensen närma sig och plötsligt stod den vid grinden. Det var så svart att de inte såg varandra men Tector tyckte sig se kusken. Han la an och sköt. Något hände just då och Tector förstod att han missat. Skottet väckte Hjert till liv som la an och sköt. Hjert missade inte utan träffade någon, kusken eller dennes medhjälpare. Skottet var omedelbart dödande.

Under tiden hade Tector laddat om och han såg i mörkret konturer av en storväxt person som sträckte sig efter tömmarna för att få fart på diligensen. Tector sköt men såg inte om han träffade. Han trodde dock inte att han missat helt. Denna person fick endast någon lättare skada i ena armen. Nu hade Hjert laddat om och träffade med sitt skott diligensen. Skottet skrämde dock hästarna så hela ekipaget vreds och blev stående mitt på och tvärs över vägen.

Nu vågade varken Hjert eller Tector skjuta för de var rädda för att skjuta på varann. De sökte kontakt och när de var tillsammans sköt de båda rätt in i vagnen. Ett skrik från någon tolkades som att de i alla fall träffat någon av passagerarna. Hjert tog sig in i fordonet och nu uppdagades katastrofen i hela sin vidd. Det var inte postdiligensen som de stoppat utan någon privatskjuts. En skjuts vars besättning nu var en döende kusk och en skadeskjuten passagerare.

Den skadeskjutnes tillhörigheter söktes igenom men avbryts då de hörde hur postdiligensen kom i full karriär.

Hjert och Tector avbröt sina förehavanden, tog sina ränslar och flydde i full karriär in i skogen. Samtidigt trätte de på varandra för att det hela gått så käpprätt åt skogen. De var nu båda jagade villebråd. De var troligen rånmördare utan att ha fått en enda krona i utbyte.

Nu började en flykt där de rörde sig på nätterna och gömde sig på dagarna. Deras enda mål var att ta sig så långt bort från Navesta som det bara gick.

Av den undersökning som följde framgick att civilingenjör Herman Upmark hade varit i Flen på förrättning. Han hade blivit lite försenad och missade tåget mot Södertälje. En resa mellan Eskilstuna och Flen var ingen, som idag, 40-45 minuterstripp. Då åkte man lämpligen båt till Södertälje och därifrån tåg till Flen eller tvärtom om resan skedde från Flen till Eskilstuna.

Upmark hade dock av en god vän blivit erbjuden att låna en liten skjuts och vännen lånade också ut sin dräng för att köra Upmark.

Det var sent och mörkt när de äntligen kom iväg men det gick trots allt undan ganska bra. I Malmköping var det dags att inta något ätbart och under tiden så utfordrades också hästarna.

Detta tog lite tid och nu närmade sig klockan midnatt. När de äntligen kom iväg kom de att hamna bara aningen före postdiligensen. De nådde sålunda Navesta vid den tid då postdiligensen normalt brukade passera. Detta är förklaringen till Hjert och Tectors ödesdigra misstag.

Efter skottdramat stod Upmarks skjuts vid grinden i Navesta och postdiligensen kom i full karriär. Upmark ropade på hjälp när diligensen passerade men kusken hörde inte vad som sades utan uppfattade bara något som han senare beskrev som en spökröst.

När diligensen närmade sig Mortorp hade kusken börjat lugna ner sig så mycket att han kunde börja bearbeta vad han sett och hört.

I Mortorp berättade han vad han upplevt och larmet gick. I Skogshall skogsskola, beläget bara någon kilometer från Mortorp, fanns det unga män som var kapabla att undersöka vad som förevarit.

Två av de studerande tog sig till Navesta och 3-4 timmar efter överfallet hittade de den döda kusken och den skadade Upmark.

Kusken flyttades undan och hästarna togs om hand. Samtidigt fördes Upmark in till en närbelägen gård där de boende försökte ge honom den vård de kunde. Under tiden jagade en av de studerandena efter en läkare och den andre larmade länsman som sände bud efter landsfiskalen.

Alla dessa förhållandevis snabba insatserna var dock lönlösa. När dagen grydde så var Upmark i det närmaste medvetslös och klockan 16 samma dag avled han. Han hann dock berätta om vad som hände vid grindhålet i Navesta.

Detta brutala värdetransportrån krävde således två dödsoffer. Detta var inget som Hjert och Tector blev varse förrän tre veckor senare då ryktet om dödsfallen kom ifatt dem.

Vid obduktion av Upmark framkom att han förblött av inre skador. Det visade sig att massor av hagel hade stannat i hans kläder och hans skador hade således kunnat bli betydligt mer omfattande.

Spaningarna efter dubbelmördarna

Den blixtinkallade landsfiskalen anlände till Navesta drygt ett och ett halvt dygn efter händelsen och då var han som sagt ändå blixtinkallad.

På vägen till Navesta uppmanade landsfiskalen alla ortsbor, som han träffade, att de skulle infånga alla luffare som de såg och genast underrrätta kronobetjänten.

Tillsammans med länsman författade landsfiskalen en skrivelse till alla häraden och socknar. Alltså ett dåtidens zonlarm. I detta larm anmodades befolkningen att vara vaksamma och bevaka sina hem för tjuvar. Följden av detta larm blev att ett antal luffare finkades men samtliga var dock oskyldiga till dubbelmordet.

En luffare i Nyköping kom att bli misstänkt och överfördes till fängelset för förhör. Det starkaste beviset mot denna luffare var att han i sitt bylte hade blöta kläder. Eftersom det regnade rånnatten, tre veckor tidigare, så borde förövarens kläder vara blöta. Att de på dessa tre veckor borde ha hunnit torka var det ingen som funderade över. Luffaren hade också rödfärg på ena ärmen. Vid denna tid fanns inget blodförprövningsmedel så det tog lite tid att klara ut att det var just rödfärg.

Det visade sig att denna luffare befunnit sig i trakten av Navesta och misstankarna mot honom var starka.

Han kunde berätta nästan exakt var han varit och vad han gjort. Han hade tiggt pengar av de boende och hade haft ena handen i bandage för det väckte ett visst medlidande. Detta kunde genom dörrknackning klarläggas och han kunde frias från misstankarna.

Dörrknackningen gick till så att länsman under en veckolång resa i bygden pratade med alla som haft besök av den bandagerade luffaren. Detta hade dock tagit ett antal månader att utreda och under tiden hade den misstänkte luffaren hållits inlåst och tillgänglig för förhör.

Ny bankkupp

Under denna tid hade Hjert och Tector från rånplatsen tagit sig ner till östra Sverige. Under vägen dit hade de gömt undan vapen och all utrustning som tyngde och sinkade dem. De besökte Motala och tog sig vidare söderut. De försökte, och lyckades också vid något tillfälle, stjäla både häst och vagn. Med detta ekipage planerade de en ny rånkupp som skulle kompensera dem för vad de missat i Navesta. Precis som våra dagars rånare gömde de undan flyktfordonet, i detta fall hästen och vagnen.

I närheten av Oskarshamn släpptes hästen på bete och skrindan gömdes undan. Det var här som ryktet om Upmark och kuskens död nådde de två. Nu blev det således ändå angelägnare att få till ett rån, som var värt namnet. De förstod att deras enda chans att komma undan rättvisan var att ta sig till Amerika. Innan startkapitalet var fixat så hade de dock inget val utan de måste försöka försörja sig och fixa ihop startkapitalet här i Sverige.

Deras nästa objekt blev en bank i Oskarshamn. Här lyckades de, med de simpla verktyg de hade tillgång till, ta sig in i banken. Genom att arbeta i nästan totalt mörker kunde de hålla på utan att uppmärksammas. Deras enda belysning bestod av ett stearinljus.

Därefter tog de sig in i kassavalvet med hjälp av spett och kofot. Inne i kassavalvet fanns fyra kistor som alla var ordentligt låsta. Nu blev det lite lotteri om vilken kista som skulle väljas för de insåg att de bara kunde få med sig en enda. De hade varken tid eller nerver för att inne i banken försöka forcera kistornas lås så det blev till att lita till turen och känslan.

Deras första val var en kista som var alltför tung för bara två personer. Därefter hittade de en kista som var lite lättare. Denna tog de med sig och med häst och vagn lämnade de området med sitt byte.

När de slutligen lyckades öppna kistan var denna full av papper som de inte förstod sig på. Det stod dock klart för dem att kistan och innehåll saknade värde för dem.

Efter denna misslyckade kupp började de nog ana att de skulle få svårt att ta sig till Amerika. Lyckan var inte på deras sida just nu men trägen vinner och lyckan vänder.

Ett sätt att komma ifrån rättvisan var att ta sig till Gotland, där Tector var väl hemmastadd. Där hade han arbetat både som tjuv och som hantverkare. Under en period på två-tre veckor utförde de mängder av brott på Gotland. När de lämnade Gotland stal de en segelbåt som lastades full med stöldgods. Den blev verkligen full och hade de lyckats omsätta allt detta så kanske ändå