Vädermannen

By Karl Eidem

Efter sitt riskfyllda agerande vid en fångutväxling, har Säpo-agenten David Karlén satts i tillfällig karantän. Men när Säpo får ett vagt tips från den engelska underrättelsetjänsten MI5 om en terrorcell som planerar ett attentat mot Sverige, tvingas de kalla tillbaka honom i tjänst. De behöver sin bästa agent på fallet. Tipset ger inte mycket information, men tillräckligt för att hotet ska tas på allvar. Karlén sätter ihop ett team och påbörjar utredningen. Det står snart klart för dem att hotet är verkligt, och att tiden dessutom är knapp. De har bara några dagar på sig att avstyra vad som kan bli det värsta terrorattentatet i Sveriges historia.
"Vädermannen" är den tredje och fristående delen i Karl Eidems serie om David Karlén. En hisnande spionthriller med högt tempo och mörka vändningar.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 18, 2019
• ISBN: 9788726086607

Book preview

Karl Eidem

Vädermannen

SAGA Egmont

Vädermannen

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2018, 2019 Karl Eidem och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788726086607

1. E-boksutgåva, 2019

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

"Some people say

They hate us of old

Our women unveiled

Our slaves and our gold

I wouldn't know

I'm just holding the fort.

But answer me this

I won't take you to court

Did you go crazy

Or did you report

On that day

On that day

They wounded New York?"

Leonard Cohen, On That Day

Inledning

Strax före midsommar 2017 tog Säpochefen Anders Thornberg bladet från munnen när han uttalade sig i riksmedia om situationen i landet.

Det finns tusentals radikala islamister i Sverige. Vi måste jobba snabbare och aldrig chansa.

Säpo bedömde att det i Sverige fanns tusentals våldsbejakande extremister. Ökningen de senaste åren hade varit explosionsartad. År 2010 bedömde Säkerhetspolisen i en rapport att det fanns omkring 200.

Det är ett nytt normalläge så till vida att det är en historisk utmaning att extremistmiljöerna växer, fortsatte Thornberg.

Det handlade om allt från personer som sympatiserar med extremistiska våldsbejakande budskap till sådana som inspirerar, rekryterar eller samlar in pengar. Störst var koncentrationen i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro, enligt Säpo. Thornberg betonade samtidigt att det bara var ett fåtal som hade både avsikt och förmåga att begå terrorattentat. Orsaken till att extremistmiljöerna vuxit så mycket berodde framför allt på propagandan från Islamiska staten (IS). Kriget i Irak och Syrien hade samlat islamistiska extremister på ett sätt som man inte sett tidigare. Det nya normalläget för Säpo innebar också att underrättelseflödet när det gällde terrorism hade ökat lavinartat. Under 2017 hade Säpo fått in 6 000 underrättelser per månad som berör terrorism och extremism. För fem år sedan låg snittet på 2 000 per månad.

Underrättelseflödet innebar ett hårt tryck på Säkerhetspolisen trots att den vuxit kraftigt sedan 2010. I varje sådant fall måste informationen värderas och analyseras för att Säpo ska kunna avfärda eller bekräfta uppgifterna. Om uppgifterna inte kan avfärdas sätts ytterligare resurser in för att arbeta riktat med ärendet. Säpos nya normalläge innebär också att man måste tänka nytt i arbetet med att förhindra terrorattentat. De senaste terrordåden i Storbritannien kunde genomföras trots att säkerhetstjänsten där kände till flera av gärningsmännen. Även den misstänkte terroristen på Drottninggatan i april 2017 hade förekommit perifert i Säpos underrättelsearbete.

Vi måste jobba snabbare, vi måste jobba mer dygnet runt och aldrig chansa någon gång. Vi måste täppa till de luckor som finns, sade Thornberg.

Torsdag

03:00, Norra infarten, Stockholm

Först mörker. Våt asfalt. Sedan strålkastare. Natten till torsdagen 15 juni körde fem vita skåpbilar in i Stockholm via den norra infarten som går genom Norrtull. Natten var ljus och motorvägen var tom vid den här tiden på dygnet. Ett lätt regn hade fallit tidigare under kvällen så att asfalten var fuktig och däcken klistrade lätt i vägbanan. Bilarna kom direkt från Norrtälje, där de lastats med vapen och sprängämnen som kommit in via båt, även det i skydd av natten ett par dygn tidigare.

Efter det fruktansvärda attentatet i Norge hade det blivit allt svårare att köpa konstgödsel i stora mängder i de skandinaviska länderna. Flera ton. Det var bättre att skeppa in det om man ville undvika en påringning från myndigheterna. Sedan var det bara att blanda det med diesel och tillverka en anordning för detoneringen. Det var enkelt.

Båten kom ursprungligen från Rotterdam och hade smugit in i de svenska farvattnen, diskret och obemärkt, som en tjuv om natten. De hade lastat av i Norrtälje hamn, stuckit åt hamnfogden några extra tusenlappar. Nu låg båten i Hamburg, omlastad och omregistrerad, med nytt namn.

När bilarna kommit närmre stadens centrum delade de upp sig som på en given signal och sökte sig till ett antal parkeringsplatser på olika ställen. Förarna hoppade ur, låste sina bilar och blev sedan i tur och ordning upphämtade av den sista bilen, som därefter fortsatte genom den ljusnande natten tills ängar och fält bredde ut sig. Det var viktigt att hela tiden flytta bilarna. Ut genom den sovande staden som inte såg den, ut till det Kungliga Ladugårdsgärdet som bredde ut sig. Till vänster om bilen reste sig det höga tornet, vakande över omgivningarna, en gigantisk väktare av sten och betong som stod och sov.

Fortfarande mörker. Föraren stängde av lamporna och körde den sista biten i mörker. När de kom fram till det lilla huset hoppade alla ur snabbt och började bära väskorna in i huset. Gruppens ledare klev ur sist av alla. Han tog in den friska nattluften i djupa drag. Hittills hade allt gått enligt plan. Han visste att detta lopp skulle avgöras med målfoto. De hade ett försprång men det skulle inte gå att hålla tätt särskilt länge, både underrättelsetjänsterna och polisen hade blivit bättre med åren. Internationella samarbeten bidrog till den ökade effektiviteten. Det var därför som allt planerats utomlands och det var därför som en tvåmånadersoperation skulle komprimeras till två dygn. För att minimera risken för upptäckt.

Kanske var det för att han ursprungligen var läkare som han tänkte på förloppet när ett virus infekterar en människa. Tyst tränger det igenom kroppens olika försvar: huden, det subkutana fettet, de olika membranen, hinnorna och barriärerna. Väl inne i cellens innersta kammare börjar det arbeta. Ifrån sitt gömställe börjar det sprida kaos, sakta men säkert. Nu var de alltså djupt inne i den främmande kroppen som var det lilla landet i norr och det var dags att börja arbeta. Ännu oupptäckta och obemärkta (hoppades han) hade de nått fram till detta ensliga hus inte långt från stadskärnan. Med detta som utgångspunkt skulle de vålla ett kaos som staden och dess invånare aldrig sett tidigare och aldrig skulle glömma.

Ledaren kallades för övrigt läkaren av de övriga i teamet och detta skulle bli hans största och sista operation. Sannolikheten att han skulle överleva var minimal. Förberedelserna var över. Operationsteamet var samlat och han hoppades att de skulle få operera i fred så länge som möjligt. Så mycket enklare att få saker gjorda när ingen störde en. Han tittade på klockan. Ungefär femtioåtta timmar kvar. Läkaren hade ett välansat skägg och kort mörkt hår och var av arabiskt ursprung.

Håll den farlige svensken borta från operationen till varje pris, hade man sagt honom. Punktmarkera honom. Stör ut honom om det är nödvändigt! Instruktionerna var en aning gåtfulla men han hade fått dem skriftligt av sin överordnade, som gick under namnet kanonmannen. Det irriterade honom ibland att kanonmannen själv aldrig var synlig. Han delade ut order men syntes aldrig. Läkaren hade bara träffat honom en gång. Men vem var han att ifrågasätta? Gryningsljuset kom sakta farande från öster. Han fimpade sin cigarett och gick in i huset och lade sig på sin brits utan att ta av sig kläderna. Han hade ofta undrat hur det kändes för en martyr innan han eller hon begick sitt dåd. Nu började han sakta förstå. En blandning av förhoppning, stolthet, glädje och resignation, bitterhet och sorg. Saliven hade börjat smaka som stål istället för vanilj eller mandelmassa. Hans vapenbröder (och syster) låg redan utsträckta på de enkla träbritsarna längs väggen. Medan staden vaknade somnade han, utan frid.

07:00, David Karléns bostad, Farsta

Morgonljuset strilade in genom persiennerna så att dammkornens tysta dans i solens dämpade strålar syntes tydligt. Det var försommar i förorten. Omvärlden kom in i lägenheten som genom ett filter. En gång hade David Karlén mött en ängel. Det var problematiskt eftersom han visste mycket väl att änglar inte fanns. Inte desto mindre hade han mött en ängel och den hade liknat Ingrid Bergman, lika vacker.

Försiktigt slog han upp ögonen och granskade sovrummet. En ny dag. På det stora hela var han ovanligt bekymmerslös (för att vara David Karlén). Han saknade sin flickvän Helena men skulle träffa henne senare idag. Hans chef Hans Edelman hade rest till London och skulle vara borta över helgen. Han slöt ögonen och slumrade till en stund. När han vaknade nästa gång beslöt han att gå upp direkt. Det var trots allt arbetsdag även om han inte hade så mycket att göra just nu. Han gick ut i köket och satte på kaffe, morgonens pålitliga ritual. Genom köksfönstret såg han Farsta, orten, komma till liv. Fotgängarna som gick i riktning mot tunnelbanestationen, sopbilen, cyklarna på väg till dagis med barnstolen bemannad. Hundägarna på morgonrundan.

David Karlén jobbade vid polisens insatsstyrka. Han var erkänt duktig och duglig men hans senaste operation hade gått över styr. Han hade tagit saken i egna händer och brutit ett antal etablerade protokoll. En tjutande brandbil körde förbi i riktning mot Farsta Centrum, betongdjungeln. David liknande en framgångsrik tennisspelare. Han var välbyggd men ändå smidig och såg bra ut med ett kraftigt käkparti och en ordentlig kalufs som var ljus med lätta inslag av rött. Hans leende var vänligt. Han drog på sig jeansen och polotröjan som Helena givit honom i födelsedagspresent.

En sämre agent än David hade sparkats direkt från Säpo. Som det var nu sattes han i karantän ett par månader medan en utredning pågick i bakgrunden. Operationen hade varit framgångsrik, egentligen osannolikt framgångsrik. Men riskerna var på tok för höga. Utredningen brydde honom inte alltför mycket med undantag av en aspekt. Det fanns ett antal frågetecken runt hans mentala hälsa. Det kändes obehagligt, som ett intrång i hans privatliv, som om någon försökte kartlägga en terräng som han helst ville hålla för sig själv. Det var hans egen yta, ingen annans.

Han tog kaffet från plattan och hällde upp en kopp och andades in morgonens svarta arom. Fåglarna kvittrade utanför fönstret. Till en början hade han bara slagit ifrån sig insinuationerna. Han hade hört dem förut och visste att det var nonsens. Sedan hade han börjat grubbla över dem. En psykolog på Säpo hade antytt att han led av en relationsstörning. Det kallades visst anknytningsproblematik. Han hade svårt att utveckla varaktiga, uthålliga relationer. David visste att det inte stämde. Hans mamma dog när han var liten och han växte upp nära sin pappa och syster. De hade alla mycket nära relationer med varandra. Allt annat var psykobabbel enligt hans åsikt.

Vid ett annat tillfälle hade en annan psykolog förhört sig om hans tendenser att överallt se hotbilder, verkliga eller inte. De ansåg alltså att han var paranoid och han hade svårare att värja sig mot detta. Han hade googlat termen och försökt lära sig mer. Det fanns något som hette paranoid personlighetsstörning. Kaffet rann ner i hans strupe. David hade skrivit ett brev till Hans som han fortfarande inte postat. I brevet gav han uttryck för sin uppfattning att Säpo på något sätt var komprometterat. Han visste inte exakt hur.

Då och då läste han om brevet och ibland ändrade han i det. Men antydningen om hans paranoida läggning hade stört honom och brevet kändes ibland som en börda i det avseendet, ett besvärande bevis på att psykologerna och deras förbannade diagnoser den här gången inte gick att bortförklara så enkelt.

Så han lät bli att posta brevet trots att han ofta bar det i sin jackficka. Ibland visste han inte riktigt vem han var, så långt var han beredd att instämma. Han fyllde koppen igen och lyssnade på den ettriga fågelsången medan han drack. Så lämnade han lägenheten och körde till jobbet.

14:00 (13:00 GMT), MI6, London

Om vädret i Stockholm och dess förorter var vackert så var vädret i London strålande. Solen sken intensivt och parkerna var fulla av både turister och Londonbor. Dessvärre förmådde inte ens solen tränga in genom de tunga gardinerna på den brittiska underrättelsetjänstens högkvarter i centrala London. Ljuset i rummet kom från taklamporna. Männen i rummet rörde sig som skuggor. Skuggor i kostym med dåligt knutna slipsar. Till och med porslinet såg trött ut. Blaskigt te som nu var kallt låg kvar i botten av kopparna. Uttjänta tepåsar låg på fuktiga servetter. Ljummet kaffe som inte druckits. Kaksmulor. Den svenske säpotjänstemannen Hans Edelman ursäktade sig och lämnade diskret konferensrummet medan någon öppnade ett fönster för att vädra ut den unkna, stillastående luften.

Han hastade förbi en spegel på vägen ner i huset och fick syn på sig själv. Han hade ett icke-utseende hade någon påpekat. Människor han mött tenderade att glömma honom och när han återsåg dem och hälsade såg de inte sällan ut som frågetecken. Vem var denne man? Kanske var det för att hans ögonbryn var så ljusa och tunna att hans ansikte saknade inramning och karakteristik. Han brukade trösta sig med att det gjorde honom till den perfekta spionen. Den som kunde smälta in i en folkmassa diskret och röra sig utan att väcka uppseende och uppmärksamhet. Ibland störde det hans fåfänga att folk inte kände igen honom. Kanske var det därför han odlat ett litet skägg på sistone. För att synas? Det var i ärlighetens namn inget imponerande skägg.

Männen i rummet som han just lämnat var omgärdade av utsirade ekpaneler och höga fönster och en känsla av att det storbritanniska imperiet på intet sätt var nedmonterat. Tavlorna på väggarna hade marina motiv, stolta skepp som trotsade havets höga och brusande vågor och som helst hade velat spränga sina guldramar och segla rätt in i verkligheten.

Förmiddagens diskussion hade kretsat runt ett möjligt attentat i Stockholm. Den engelska underrättelsetjänsten MI6 hade plockat upp informationen från en terrorcell som infiltrerats i norra London i . Hans hade kallats till London på kort varsel för att delta i samtalen och informeras och även för att ge sin syn på situationen, inklusive den lokala beredskapen i Stockholm att hantera en eventuell attack samt det svenska kontraspionagets kvalitet och möjlighet att identifiera de misstänkta på ett tidigt stadium.

Den friska luften slog emot honom som en vägg när han öppnade den tunga ekporten i gatuplanet och gick ut. Solen sken och himlen var ljust blå, en välkommen kontrast till de mörkbruna väggpanelerna därinne. Han inväntade en lucka i den förbipasserande trafiken från vänster, korsade gatan och gick in i parken, St James Park.

I nära anslutning till parken låg Mayfair, en av de mer exklusiva stadsdelarna i London, genomsatt inte minst av både spionhistorik och agentromantik. För länge sedan hade mästerspionen Kim Philby gått runt precis där Hans gick nu, en välbekant rutt mellan underrättelsetjänsten, herrklubben, lunchrestaurangen och den sovjetiske handlern, den diskreta mottagaren av de hemligstämplade dokumenten, för vidare distribution direkt till Kreml i diplomatisk bag.

Till skillnad från Kim Philby förrådde Hans varken någon individ eller någon tjänst utan arbetade lojalt för svenska Säpo, hans hemmatjänst. En gång i sin karriär hade han tänjt på gränserna och överskridit sina befogenheter. Han hade initierat och sedan lett en operation att frita en svensk som satt fången i Moskva. Det var absolut inget förräderi, varken mot hans samvete eller hans hemland. Bara en indiskretion.

Han tittade på klockan och konstaterade att han hade ungefär trekvart på sig innan eftermiddagens session skulle påbörjas. Det var precis lagom med tid för en skön promenad runt parken. Litet frisk luft. Han sneglade mot Buckingham Palace i den bortre änden av parken. Flaggan var hissad, drottningen var hemma.

Ett terroristattentat i Stockholm? Varför? Av vem? Det var inte helt lätt att ta det till sig, trots att han arbetade inom underrättelsetjänsten. Varför i all världen skulle ilskna terrorister ge sig på just Stockholm, en avkrok i det globala världssamfundet och dessutom en ytterst invandrarvänlig sådan? Han ökade på sina steg och rundade den första kröken i den avlånga parken. Mängden hot ökade hela tiden. Det ställde ökade krav på deras filtrering och resursallokering. Vilka hot var värda att gå till botten med? Vilka borde man släppa snabbt? Säpos resurser var allt annat än oändliga.

Ikväll skulle hans hustru Stina komma efter honom till London och de skulle tillbringa en välbehövlig weekend tillsammans i staden. Hennes intensiva arbete på Migrationsverket i Norrköping gjorde att de inte sågs särskilt ofta under veckorna längre och därmed lätt kom i otakt med varandra. Desto mer värdefullt var det då att kunna vara tillsammans under en lång helg och återknyta under trevliga former, god mat och förstklassig underhållning i det gamla imperiets huvudstad. Ur det perspektivet hade anropet från London kommit olägligt. Allt var ju redan bokat: hotell, musikal och bord på restaurangerna.

Tjänsten (Säpo) hade dessutom inte behandlat honom särskilt väl på sistone och hans kompromissvilja var begränsad. Han kände att han behövde dra en gräns. I samband med utväxlingen av Lara Makarova, operation Skärselden, hade han fått kritik i en internrapport. Han hade enligt rapporten tappat kontroll över operationens epicentrum i ett kritiskt skede och tagit alltför stora risker. Utlåtandet sved ordentligt. Han hade kunnat förlora sitt jobb. Han var trött på Säpo, på cheferna och på det politiska spelet. Inte desto mindre skulle han behöva någon som höll ett öga på händelseutvecklingen i Stockholm under den kommande helgen, i synnerhet ifall det hettade till. Vilket var svårt att bedöma här och nu. Med största sannolikhet var det ju falskt alarm. Han hade ingen som helst lust att avboka helgen här i London och göra både sig själv och Stina besviken. Han visste att hon sett fram emot den här helgen länge.

Utan många omvägar vandrade hans tankar till David Karlén från insatsstyrkan. David var, trots den komplicerade historiken dem emellan, den naturliga kandidaten för den uppkomna situationen. Han var i själva verket den ende kandidaten. David och Hans hade jobbat ihop på ett antal operationer, framför allt med inriktning mot fienden i öst. Ryssarna. Efter den senaste operationen hade de båda blivit omedelbart förflyttade från allt arbete som var relaterat till Ryssland, både gällande informationshämtning och direkta aktioner. Motiveringen från Säpos sida var att de numer var alltför kända för ryssarna. Det var en halvsanning. Den andra halvan av sanningen var att de var för stökiga, båda två, fast på olika sätt. Tillsammans blev de en alltför explosiv cocktail för säpochefens smak, åtminstone i politiskt känsliga domäner. David var dessutom oberäknelig näst intill det vansinniga. Den agentutväxling som han iscensatt på Gotland kunde ha slutat i en fullständig katastrof operationellt, politiskt och medialt. Nu gjorde den förvisso inte det, tvärtom var det i många avseenden en rungande succé. Det fick man, trots allt, ta med i beräkningen.

David var tvungen att underkasta sig en utförlig psykologundersökning, inklusive tester, djupintervjuer och lögndetektorer. Han sattes i karantän under ett par månader, under vilka han uppmanandes att vila upp sig och tänka igenom sin livssituation. David hade i och för sig inget emot det, trodde Hans. Psykologundersökningen gav han visserligen inte mycket för. Men David hade andra saker att reda ut. Agentutväxlingen ledde till att Lara Makarova erbjöds (och accepterade) svenskt medborgarskap. Hon fick en lägenhet i Nacka i närheten av Stockholm och ett nytt namn, Helena Karlsson. Liksom David ombads hon att ligga lågt en längre period, under vilken den svenska staten betalade henne en månatlig medborgarlön. Detta gav David och Lara (Helena) tid att lära känna varandra bättre, vilket bara kunde sluta på ett sätt. De blev ett par. David insisterade dock på att de väntade med att flytta ihop. Utväxlingen hade även fått andra konsekvenser. Malin Johansson, Säpos egen Rysslandsexpert, fick en hedersutmärkelse för sina insatser i samband med operationen och förblev i regelbunden kontakt med Hans, trots att han flyttats från Rysslandsavdelningen på obestämd framtid. De lunchade ofta och hon höll honom uppdaterad om vad som pågick där.

Ett mer komplicerat kapitel var Kajsa Mimer, Hans före detta sekreterare, som avslöjats som rysk spion i samband med operationen, och som kunde ha stjälpt hela situationen om inte David i ett vaksamt ögonblick börjat misstänka henne. Hon satt nu av tid på Österåkers fängelse. Hans hade besökt henne där och mötet plågade honom fortfarande. Han rundade nästa kurva i parken, nu inte långt från Buckingham Palace. Han hade känslan av att hon var djupt olycklig. Hennes pappa, en pensionerad yrkesmilitär, hade brutit med henne och tvingat hennes mamma att göra samma sak. Kajsa kunde varken artikulera ånger eller stolthet för vad hon gjort. Varken glädje eller sorg. Hon var en bruten kvinna och Hans kunde omöjligt glädjas åt detta, trots att hon var en förrädare.

Han rundade den sista kurvan i den bortre ändan av parken och började gå tillbaka mot mötesrummen på MI6 och de tunga ekpanelerna och det trötta porslinet. Tepåsarna, Han tänkte vidare på det nära förestående eventuella hotet. David var tillbaka i tjänsten nu och såvitt Hans kunde bedöma i tillräckligt bra form både fysiskt och mentalt för att aktiveras inom ramen för en ny akut operation. Man visste aldrig riktigt med David, han var en gåta, men relationen med Helena verkade ha haft en balanserande effekt på honom. Hans hade hastigt diskuterat frågan om Davids inblandning i operationen med Klas Gren,