Lik blöder inte

By Inger Gammelgaard Madsen

En tidig sommarmorgon kallas polisen Roland Benito till Västra kyrkogården där han möts av en bisarr syn. En grav är uppgrävd och gravskändaren ligger död ovanpå den nu tomma kistan. Graven tillhör en ung man som dog i en motorcykelolycka, och en utredning av både dödsfallet och likets försvinnande sätts i gång. Parallellt arbetar Roland Benito och hans team med att få tag på gärningsmannen som är skyldig till flera makabra våldtäkter och mord på unga kvinnor i Århus. Andreas Spang har just tagit över familjens begravningsbyrå för att driva företaget vidare efter sin pappas död. Men han upptäcker snart att något kring pappans dödsfall inte riktigt stämmer. Andreas bestämmer sig för att ta reda på sanningen, vilket försätter honom i en mängd farliga situationer. Snart blir även Roland Benito indragen, och han inser att det kan finnas en koppling mellan de tre olika fallen. Men han måste agera snabbt – för faran kryper allt närmare. "Lik blöder inte" är den sjätte fristående delen i den omåttligt populära serien om den danska polisen Roland Benito.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 23, 2023
• ISBN: 9788728420485

Book preview

Inger Gammelgaard Madsen

Lik blöder inte

Översättning Elin Pirttimaa Rosén

SAGA Egmont

Lik blöder inte

Översatt av Elin Rosén

Originaltitel: Lig bløder ikke

Originalspråk: danska

Omslagsfoto: Shuttestock

Copyright ©2013, 2023 Inger Gammelgaard Madsen och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728420485

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1.

Solen hade börjat stiga över horisonten som ett klot av glödande liv. Nattens dödsmörker var fördrivet. En ny dag grydde. För vissa i alla fall, tänkte han när han gick på gången mellan gravarna mot den lilla gruppen av personer, som han tack och lov direkt hade fått syn på när han kom in på den parkliknande kyrkogården, trots dess ansenliga storlek på över 16 hektar. Här fanns plats för alla oavsett tro; till och med ateisterna hade fått sitt eget gravplatsområde.

Gruset knastrade under hans skor och störde den vördnadsfulla tystnaden som kännetecknar kyrkogårdar. Här var dock undantaget att man bortom fågelkvittret hörde trafiken från Viborgvej och Vestre Ringgade. Hans krökta sydländska näsa fångade upp den kryddiga doften av cypresser och tujor, uppblandat med friskheten från nattens dagg.

Gudskelov kom det ingen svart rök från den vita fyrkantiga skorstenen vid krematoriebyggnaden. Han sneglade mot den och försökte att inte tänka på varför den var lite svart högst upp. Han hade hört att det var överviktiga människor som orsakade den svarta röken. Men den tiden var förbi. Nu kom det bara lite ånga under de kalla årstiderna. För mycket dioxiner och tungmetaller från ugnarna, blandat med kvicksilver från tandplomber, hade underkänt krematoriet efter nya skärpta miljökrav för några år sedan. Tekniken för att rätta till problemet krävde en tillbyggnad: nu kunde man kyla ner röken och rengöra den med ett filter, innan den försvann upp i atmosfären. Kylvattnet från denna process användes för att värma upp både kapellen och krematoriebyggnaden och överskottet gick ut i elementen till fjärrvärmeanvändarna. Om inte annat så kan man väl göra lite nytta efter döden – utan att orsaka svart rök, tänkte han. Det var en liten tröst. Roland drog på sig den vita dräkten och allt annat skyddsmaterial som en polis räckte honom, innan han gick närmare.

Västra Kyrkogården hade blivit utsatt för skadegörelse. Till viss del av helt ofattbara dimensioner. Ett av tillfällena utropat i pressen som den största gravskändningen någonsin. 179 välta och förstörda gravstenar och monument, vissa av dem så stora att det behövdes en kran för att resa dem igen. Inget hade tytt på satanism eller annat ockult, men sådana slags brott var svåra att reda ut utan vittnen, vilket det sällan fanns, eftersom missgärningarna ofta utfördes på natten då de flesta anhöriga lät sina döda vila i fred.

Den bisarra synen som mötte honom, då de närvarande efter hesa, respektfulla morgonhälsningar klev bakåt för att han skulle få se vad kriminalteknikern höll på att föreviga med sin kamera, hade han inte väntat sig. Några jordklumpar trillade ner i graven när han lutade sig fram för att titta ner. Det steg en pust av kyla och lukt av unken mylla från den. Döden möter morgonluften, som solen redan hade hunnit värma upp en aning.

Ja, tanken leder nästan till zombies eller något i den riktningen, sa rättsmedicinare Henry Leander. Det lät inte som skoj och skulle säkert inte göra det heller. Att Leander också hade kommit visade hur allvarligt vice polisinspektör Kurt Olsen ansåg att det var. Förmodligen ett mord. Eller kanske var det bara för att visa välvilja inför kommunen, särskilt borgmästaren, när det var en kommunal instans som drabbats av ett förmodat brott. Kanske som kompensation för bristande utredning av de många gravskändningarna. Henry Leander hade så smått börjat trappa ner inför pensionärstillvaron. Det var länge sedan Roland Benito hade sett sin gamla vän, men inte ens när han ställde sig intill honom, släppte Leander den öppna graven med blicken. Han var mer solbränd än normalt, vilket fick hans eleganta cykelstyremustasch att se kritvit ut, precis som dräkten. Munskyddet hängde under hans haka. Han stod med händerna bakom ryggen och var inte lik sig själv. Eller var det bara så att gamla kollegor och medarbetare förändrades när de lämnade arbetsmarknaden och man inte längre såg dem varje dag? Att de på något vis blommade upp, verkade yngre, mer avslappnade, livligare. Kanske ingick det i seniorpaketet, när de fick tid att slappna av, sova så länge de ville och kunde syssla med de hobbyer som intresserade dem. Leander tillbringade säkert mycket tid i sin källare nu tillsammans med insekterna. Såvitt Roland visste skulle han fortsätta sin forskning på småkrypen och deras betydelse för polisens arbete. Han undervisade ibland i entomologi på universitetet. Hans ställföreträdare, den mycket unga Natalie Davidsen, gjorde sig redo att utföra likbesiktning och tog också på sig den vita dräkten och latexhandskarna, innan hon bytte plats med kriminalteknikern. Leander gav henne en hand till hjälp; det var nästan två meter ner. Så fort teknikern var uppe ur graven borstade han bort jorden från dräkten med ett ansiktsuttryck som om det var giftigt damm han fått på sig. Sedan kontrollerade han om bilderna var som de skulle.

Vill du också titta, kriminalassistenten? frågade han, som om det var semesterbilder från katakomberna.

Roland tittade över hans axel. Den döda låg i en krampaktigt förvriden ställning. Normal till kroppsbyggnaden. Han hade en smutsig, men annars fin ljus trenchcoat på sig, hade större behov av en barberare än Roland själv, och hade markanta pigmentförändringar i huden. I höger hand kramade han en spade. Roland vände sig genast om när Natalie och Leander drog upp mannen och lade honom på ett plastunderlag på grusgången. Natalie rotade i den döda mannens fickor. Kriminalteknikerna tog fler bilder när hon drog upp en brun läderplånbok ur byxfickan och öppnade den.

Harald Lund Iversen, läste hon på ett slitet körkort. 56 år.

Vad fan gjorde han nere i graven? frågade teknikern och tryckte på kamerans utlösare varenda gång Natalie drog upp något ur plånboken, höll upp det och beskrev det, för att diktafonen senare skulle kunna upprepa allt. Några sedlar, mynt, en inköpslista, ett kvitto från 7-eleven, ett nyckeletui med fyra nycklar, en bild av honom själv och säkert frun, en skrynklig bild av en ung man, kanske en son. Det var allt. Gudskelov hade den döda själv avslöjat det viktigaste och besparade dem därmed ett tidskrävande identifikationsarbete. Mobiltelefonen hade han underligt nog inte med sig.

Hur dog han?

Det kan jag inte svara på än Benito, sa Natalie, reste sig och lade föremålen hon hade hittat i var sin påse, som hon räckte kriminalteknikern. Deras ögonkontakt varade en aning för länge.

Om någon vet, låt den hålla det för sig själv, sa teknikern med ett insmickrande leende, släppte motvilligt Natalie med blicken och studerade resultatet av sitt fotograferande.

Roland sneglade irriterat på honom. Ännu en av de nya som inte visste när man skulle hålla käften och bara tänka tanken. Han hade hört att han var ungkarl, körde runt på en äldre renoverad Harley Davidson och var medlem av en Mc-klubb, som förra sommaren hade kört från kust till kust i staterna. Från Orlando till Los Angeles, inklusive en bra bit av Route 66. En ung man med smak för gränsöverskridande sysslor. Roland gissade att han var en av alla dem som blivit fascinerad av CSI på tv och säkert använde sin yrkestitel till att ragga upp kvinnor på nattklubbarna. Om nu det jobbet kunde locka någon.

Han tittade ner i den fuktiga graven, där mannen hade hittats av en kyrkogårdsskötare som börjat jobba tidigt.

När dog han? fortsatte han. Den vanliga frågan som rättsmedicinarna himlade med ögonen åt, för oftast kunde de inte svara på sådant förrän efter en eventuell obduktion. Det visste utredarna väldigt väl, men Natalie var ny och gjorde trots allt ett försök, så att han skulle kunna komma i gång med utredningen.

Spaden är fastlåst i rigor mortis, som är fullt utvecklad. Det har varit en förhållandevis ljum natt, men fuktig … Hon drog upp ärmen på sin dräkt och såg på klockan. "Jag skulle tro att döden inträffat för omkring sex timmar sedan. Innan midnatt. Så länge det inte är tal om instantan rigor. Men jag kan nog svara mer exakt när jag fått in honom."

Leander gav henne ett diskret erkännande leende, som nästan doldes av den vita mustaschen. Han kunde tryggt fortsätta med sitt otium; hans gamla jobb var i trygga händer.

Det ser ut som att han lyckats skruva av kistlocket. Vad kan han ha hållit på med? sa Natalie med rynkade ögonbryn.

Roland klev över jordhögarna som låg runt gravens kanter och böjde en enbuskes grenar åt sidan, så att han kunde läsa namnet på stenen.

Davis Lund Iversen. Det är tio dagar sedan han dog. Han blev bara arton år gammal.

En familjemedlem måste det väl vara? Man varför börja gräva upp honom? Natalie hade kravlat ner i graven igen och stod ovanpå kistans lock.

Det måste vara en psykiskt sjuk person. Kan han ha haft något att göra med gravskändningarna som pågått? frågade kriminalteknikern och såg sig omkring som om han förväntade sig upptäcka fler öppna gravar.

Knappast, svarade Roland.

Man hade bedömt att gärningsmännen var unga människor som i påverkat tillstånd hade utfört de grova så kallade pojkstrecken. Han stirrade på den döda, som just träffades i det smutsiga, vaxlika ansiktet av solens första strålar som smög sig upp över trädkronorna och varslade om en ny varm sommardag. Uttrycket i Harald Lund Iversens ansikte kunde nästan tyda på att han verkligen hade sett en zombie. Han såg inte ut som någon som normalt smög omkring på kyrkogårdar på natten för att skända gravar – hur nu sådana typer kunde se ut.

Hur kan han hunnit så långt som att gräva sig två meter ner till en kista? frågade Henry Leander och skakade undrande på huvudet.

Nu ligger ju den här graven lite avsides, så …

Men satte de inte in vakter efter skändningarna 2005? Eller kameraövervakning? Leander såg sig omkring, som om hans blick sökte efter kameror i trädkronorna. Men där hängde bara de många fågelholkarna, som sattes upp för att bevara fågellivet. Över 50 fågelholkar skulle det blivit på hela kyrkogården, men de hade knappast varit så geniala att de satt upp diskreta kameror i dem.

Det var mycket snack om det, men det blev aldrig något. Det finns en etisk aspekt i det.

Leander nickade. Kanske var det synen av liket som dödade honom? Inte alla klarar …

Kanske var det liket som dödade honom – och flydde, avbröt kriminalteknikern och skrattade åt sin egen vitsighet. Men hans skratt upphörde tvärt och han bleknade när Natalies rop hördes nerifrån djupet:

Kistan är tom!

Tom!?

Roland lutade sig fram och tittade ner på henne. Hon hade satt ett ben ut mot var sida av gravens väggar, så hon stod gränsle över kistan och hade lyckats lyfta locket så mycket att man kunde se ner i den.

Hur kan den vara tom? Man begraver inte bara en tom kista! mumlade Roland.

Han såg att poliserna längre upp längs gången hindrade en familj som var på väg mot en grav. Barnen hade blommor i famnen. De måste se till att bli klara här.

Vissa gör det tydligen. Vi måste få med oss kistan till Kriminaltekniska Centret, sa Natalie och strök undan håret från sin svettiga panna med översidan av armen.

Kan du ordna med tillstånd, Benito?

2.

Världens bästa jobb! Ingen lång och besvärlig utbildning! Aldrig arbetslöshet!

Så hade hans pappa omtalat sin livslånga sysselsättning, som hade gått i arv från hans egen pappa.

Salig Johan Spang hade ofta försökt övertala sin yngsta son till att också gå in i familjeföretaget, precis som hans bror och äldre syster för länge sedan hade gjort. Men han hade stretat emot precis som sin andra syster, som också hade valt en mer livsbejakande väg. Det låg ett tabu över yrket. Som barn var han livrädd för lokalen med kistorna och inte minst kistorna själva – även de tomma. Nej – särskilt de tomma. Han hade sett med avsky på sin pappa, när han satte sig till bords efter att ha rört vid en död kropp. Lagt den i en kista. Att vara son till en begravningsentreprenör hade präglat hans uppväxt så till den grad att det verkade fullständigt otänkbart att jobbet en dag skulle bli hans eget levebröd.

Han tog upp ett av de vita korten ur visitkortshållaren som stod framför honom på skrivbordet av rosenträ. Inte bara en billig hållare i plast. Nä, den var minsann av blankt sterlingsilver. Så blankt att han kunde spegla sig i den. Det kortklippta håret med små lockar och stänk av vitt satt som det skulle – McDonaldshår, som Mathilde retsamt kallade det på grund av det vågiga håret runt tinningarna som böjde sig som det berömda M:et. Han lyfte på hakan en aning och betraktade nöjt den vältrimmade mustaschen som gjorde hans pojkaktiga ansikte lite manligare. Även mustaschen hade fått vita strån. Hyn hade lagom mycket solbränna, men han såg också att de vanligen så lugna stålgrå ögonen utstrålade osäkerhet. Han vippade kortet mellan två fingrar medan han stirrade på det. Lukten av trycksvärta hängde i det ännu. Pappret var så glatt att det kittlade obehagligt mot fingerspetsarna och reflekterade ljuset från fönstret. Han läste texten: namnet var skrivet med gotiskt typsnitt. Svarta slingrande bokstäver. Stilen som hans farfar hade satt på 1800-talet var bevarad. Loggan var trist och gammeldags. Ett fult litet kors tryckt överst på kortet med en sorglig svart bård under. Det borde han ändra på någon gång. Till något modernare. En begravningsbyrå behövde inte presentera sig så sorgligt. En fin hemsida hade han också i tankarna. Kanske kunde de ha självservice online. Kunderna kunde med ett enkelt klick välja om de skulle ha jordfästelse eller kremering och vilken kista eller urna det skulle vara. Om askan skulle strös över havet eller över en vulkan, och om kistan skulle grävas ner på en specifikt utvald plats. Det var nya tider nu.

Pia hade sett till att visitkorten kom från tryckeriet just i dag när han började. Systern höll i regel sitt ord, på gott och ont. Hon tog hand om bokföringen och annat kontorsarbete och skyltfönstret mot gatan. Kvinnor vet mest om sådant, hade Johan Spang tyckt, och därför låtit sin hustru ta hand om det arbetet, tills hon lämnade honom. Pia, som just också hade skiljt sig, tog över. Men han hade helst också ändrat på skyltningen, trots att han visste att det inte var någon enkel uppgift att göra döden spännande, inbjudande – och säljbar.

Han lutade sig tillbaka i stolen och betraktade glasmontern med urvalet av urnor. Flera olika modeller stod systematiskt uppradade som förvaringsburkar på en kökshylla. Även det Pias verk. Vissa av dem hade tjusiga mönster utformade av en känd designer. De dyra. Andra hade bara någon tråkig färg. Men för vem spelade det någon roll? På motsatt vägg hängde firmaporträttet av Johan Spang intill hans pappas. Deras ögon verkade vaka över lokalen. Över honom. De hade samma allvarliga blick, som var passande för yrket. Nästan som om det var medfött. Något vördnadsfullt över dem båda. Farfaderns mustasch snodde sig elegant uppåt, pappans hängde inte riktigt lika pråligt nedåt, vilket gav den ene ett muntert uttryck och den andra ett buttert. Men något som båda utstrålade i sin hållning, var osviklig pålitlighet.

Andreas visste mycket väl att hans nya jobb krävde just detta uttryck samt flera andra viktiga egenskaper: medkänsla, tålamod, ödmjukhet, att kunna prata med människor i sorg och kris. De förmågorna hade både farfadern och pappan varit i besittning av, trots allt. Brodern hade ingen förmåga till att ha med människor att göra, så Erling tog hand om det tunga arbetet med kistorna och körde likbilen. Andreas visste inte om han själv hade förmågan att trösta. Frågade han Gitta och Mathilde, skulle de helt säkert säga nej. Var det något han kunde lära sig på den fjorton dagar långa kursen som Pia hade anmält honom till?

Det var först när han fick sparken som exportsäljare på Danish Crown, som han tillsammans med hustru och dotter hade bestämt sig för att rycka upp tältpinnarna i Ringsted och flytta hem till Jylland. Det var inte för att exporten av fläskkött sviktade, tvärtom, men han kunde bara inte sälja tillräckligt och fick sparken under det sista uppsägningsvarslet. Han förstod inte hur de andra bar sig åt. Man kunde ju inte tvinga kunderna i utlandet att köpa danskt fläskkött. Men det kunde de tydligen – varje gång.

Men det hade nu inte gått så illa ändå. Gitta behövde inte ens byta jobb, hon blev bara flyttad till den nya rutten från Århus flygplats till Helsingfors i stället för rutten från Köpenhamn till London. Det spelar ingen roll, hade hon sagt och lett sitt inövade tandkrämsleende, det som genast hade fått honom på fall första gången han träffade henne på Heathrow flygplats, när flyget som båda skulle med till Köpenhamn hade blivit försenat två timmar. De hade av en slump träffats i avgångshallen. Han hade aldrig trott att en så vacker kvinna, som var fem år yngre än honom själv, skulle så mycket som rikta sin ljusblå blick mot honom. Men de hade börjat prata och när han lämnade flygplanet hade de bytt telefonnummer. Det var hon som hade ringt honom. Han hade inte vågat. Mathilde anpassade sig väl till den nya skolan. Men hur blev hennes vardag nu, när hennes pappa vara begravningsentreprenör? Skulle den bli som hans egen hade varit? Han hoppades inte det. Hur skulle Gitta reagera, när han kom hem efter en dag bland de döda och rörde vid hennes levande kropp? Som hans mamma, som nästan krävde karantän innan Johan Spang fick tillgång till deras delade säng? Hade han ändå valt fel när han tackade ja till det här jobbet?

Du är van att sälja döda svin, vad är skillnaden? hade Pia frågat när han fortfarande tvekade på grund av minnet av barndomens skräck för kistor och döda människor. Hans syskon klarade inte allt själva efter att deras pappa för en månad sedan hade gått hädan och lämnat Spangs Begravningsbyrå utan chef.

Andreas satte visitkortet på sin plats och förde händerna över skrivbordets polerade träyta som för att bedöma kvaliteten, fast det behövdes inte, visste han. Hans pappa hade alltid bara skaffat sig saker av mycket hög kvalitet. Det präglade också kontoret. Diskret naturligtvis. Man kunde ju inte skylta med att döden gav hög avkastning, vilket han överraskat måste erkänna att den gjorde. Mer än ett säljarjobb i fläskbranschen, uppenbarligen. Mer än han hade trott. Det skulle säkert bli den avgörande pusselbiten i hans förhållande med Gitta. Pengar betydde mer för henne än för honom.

God morgon! Så du är här nu! Första dagen, va! Har du fått frukost? Pia höll på att sätta upp sitt axellånga nästan svarta hår, som var lika lockigt som pappans varit, i en knut i nacken när hon kom in på hans kontor. Hon hade en hårnål i munnen, vilket gjorde orden otydliga. Andreas nickade bara, överväldigad av att vara tillsammans med systern igen. Det var så länge sedan. Så mycket att ta igen. Mycket som inte blev sagt.

Okej, men en kopp kaffe då? Jag brygger en kanna. Din första kund kommer ju snart och vill säkert också ha en kopp … Det brukar de vilja, tillade hon som för att understryka att det var något hon hade bättre koll på än honom.

Nervös? Hon fick ett retsamt uttryck i ögonen. Han gillade inte det elaka draget i dem, som om hon hånade honom. Eller var det bara något han inbillade sig, blandat med den starka känslan av att hon hellre hade velat sitta på hans stol, men inte gjorde det för att Johan Spang skulle ha vänt sig i graven om en kvinna satt vid rodret. Det var inte så det stod i testamentet. Det som stod där, hade mest av allt förvånat Andreas själv. Men Pia borde vara tacksam och visa honom lite respekt. Hade han inte uppfyllt sin pappas sista önskan hade familjeföretaget kanske behövt stänga. Erling verkade däremot tacksam. Han hade fått svårt att hitta ett annat jobb.

Nej, jag är inte nervös, ljög han.

Det ser jag ju på dig att du är, lillebror. Jag känner dig. Den där blicken.

Vilken blick?

Men han visste exakt vad hon menade. Han hade ju själv sett den i speglingen i visitkortshållaren.

Såklart är du det, när det är första gången. Jag stannar här så ska jag visa dig hur man bär sig åt. Okej?

Han hade lust att säga nej tack, att han kunde klara det själv, men nickade i stället och gav henne ett leende som skulle föreställa lättnad. Pia log tillbaka och försvann ut genom dörren till köket, som låg mitt emot hans kontor. Han tittade i kalendern som låg på den blanka bordsytan, som bröt av mot allt det perfekta. Det svarta läderomslaget hade fettfläckar och var väldigt slitet. Johan Spang hade alltid haft sin kalender i det. Arvegods från hans pappa, som hade haft samma tradition. Som barn hade det varit strängt förbjudet att röra den. Han öppnade den med ett försiktigt ögonkast på sin pappas porträtt, som om han förväntade sig en utskällning. Så bläddrade han fram till dagens datum. Pia hade med sin barnsliga handstil, som inte hade ändrat sig så mycket sedan tonåren, skrivit dit namnet på hans första kund. En kvinna, vars man just hade avlidit. Hon var kanske till åren kommen. Gammal. Han visste inte varför den tanken lugnade honom en smula. Ofta skedde den sortens samtal i kundens eget hem, visste han. Han mindes tydligt att hans pappa konstant hade varit frånvarande på grund av sådana möten. Men hon här hade av någon anledning önskat att hålla mötet hos dem på begravningsbyrån. Också det gjorde honom lite tryggare. Som att vara någorlunda på hemmaplan. Han kastade ett öga på klockan. Det var bara en kvart tills hon skulle komma.

3.

Gravskändaren dog av naturliga orsaker, vilket lät märkligt med tanke på hur han hade hittats. Men det var precis vad obduktionen visade. Mannen hade fått akut hjärtstopp. Vad som hade orsakat det kunde man bara gissa sig till. Roland tänkte på kriminalteknikerns skämtsamma teori. Att liket var försvunnet kunde verkligen sätta i gång skrämmande tankar. Men Harald Lund Iversen hade redan haft ett svagt hjärta och det ansträngande arbetet att gräva en grop på två meter kunde i sig ha orsakat utfallet. Roland valde att hålla sig till sin teori. Alla kan drabbas av akut hjärtstopp, till och med idrottsstjärnor i världsklass. Dödstidpunkten hade inte varit så lätt att ringa in närmare, då Natalie hade haft rätt om sin teori om instantan rigor. Likspasmer, som de också kallades. Eftersom dödsfallet inträffade under hektisk fysisk aktivitet, inträdde stelheten ganska snabbt efter och inte efter de normala tre timmarna.

Harald Lund Iversens lik hade genast lämnats över till hustrun Lissi, så hon slapp vänta med begravningen. Hon hade motvilligt gått med på att sonens kista skulle bli uppgrävd och medtagen till Kriminaltekniska Centret för närmare undersökning.

Så vad sa änkan?

Kurt Olsen stod plötsligt i dörröppningen och hade glömt att ta den blankpolerade Stanwellpipan, som fick hans underläpp att hänga lite, ur mungipan. Han rökte annars bara på sitt eget kontor. Han rättade till slipsknuten och såg ut att vara på väg till ett av sina vanliga möten, som de högt uppsatta herrarna lade så mycket tid på, utan att det verkade ha någon annan effekt än att de försummade andra viktiga uppgifter. Så såg i alla fall Roland på det.

Sonen ska ha legat i den kistan. Han dog i en motorcykelolycka för en vecka sedan och hade helt nyligen blivit begravd.

Fy fan, stackas kvinna! Hade hon någon aning om varför maken ville gräva upp sonen? Det är osedvanligt bisarrt, tycker du inte?

Roland nickade. Naturligtvis var hon djupt chockad över att också ha förlorat sin man så plötsligt. Och inte minst för att sonens kista hade varit tom, såklart. Hon var helt oförstående till mannens handling. Först när jag skulle gå kom hon att tänka på något.

Vice polisinspektören upptäckte pipan i munnen och stoppade den genast i sin jackficka.

Vadå?

Som hon uttryckte det, hade det funnits ett stort intresse för sonens organ på grund av hans unga ålder. Han hade legat i respirator i några dagar efter att läkarna hade förklarat honom hjärndöd. Respiratorn var bara för att hålla organen vid liv. Ingen av föräldrarna ville att deras son skulle användas som reservdelar åt andra, som hon sa.

En något egoistisk hållning med tanke på hur många andra som väntar på att få ett nytt organ för att överleva.

Det är nog en annan sak när det plötsligt blir aktuellt och handlar om en familjemedlem. Man hoppas väl alltid på bättring och överlevnad.

Kurt Olsen skakade på huvudet och kliade sig på halsen. Skjortkragen och slipsen verkade plötsligt irritera honom.

Harald Lund Iversen litade inte på att deras önskan skulle infrias, på grund av pressen som de båda kände. De hade känt att deras sons kroppsdelar plötsligt var en obetydlig exportvara till salu för högstbjudande – så som hustrun uttryckte det …

Obetydliga var de ju inte, avbröt Kurt.

Det hade blivit en besatthet för Harald Iversen, så han …

Så han ville själv kontrollera att sonen låg intakt i sin grav. Är det förklaringen? avbröt Kurt igen som om han inte hade tid att vänta på Rolands förklaring.

Roland nickade. Något tyder på att det är så det hänger ihop, ja.

Och så hittar han kistan tom! Inte konstigt att han fick hjärtstopp. Men vart fan har liket blivit av? Och när försvann det? Innan begravningen väl?

Ja, det får vi nästan utgå ifrån. Det är högst ovanligt. Hur efterlyser vi ett lik?

De som bar kistan borde väl ha märkt att den var tom, skulle man tro. Hur mycket väger en tom kista?

Roland ryckte på axlarna. Hur skulle han veta det? Hans mammas kista hade vägt omkring ett ton, så kändes det, men det var inte kistans fel. Salvatores däremot, en mager ung kropp på bara femton år …

På bilden vi hittade i pappans plånbok ser sonen ut att ha varit spinkigt byggd och om han nu inte vägde så mycket så tänkte kanske inte bärarna på det, sa han lågt.

Har tekniska inte hittat några spår i kistan?

De är inte klara med den än.

Kurt Olsen sträckte nonchalant ut armen och böjde den så att jackärmen gled upp och han kunde se siffrorna på sitt moderna armbandsur.

Jag ska på möte nu och det tar säkert resten av eftermiddagen. Håller du mig underrättad?

Roland staplade några papper för att verka aktiv.

Självklart.

Fallet var som sagt ovanligt och han hade ingen tidigare erfarenhet av liknande fall att luta sig mot. Hörde det alls till hans avdelning? Ett försvunnet lik! Som om de inte hade annat att göra. Kurt Olsens välvilja gentemot polisdirektören hade tydligen inga gränser. Det var en skandal att något sådant kunde hända på en av Århus kommunala kyrkogårdar. Han vågade knappt tänka på rubrikerna när pressen fick nys om historien. Och vilken riktning skulle historien ta? Likstöld? Skendöd? Återuppståndelse?

Han började tro att det vilade en mystisk och övernaturlig förbannelse över dagen, när telefonen plötsligt ringde och han kort därpå hörde hennes hurtiga röst i vänster öra.

Jag var just förbi Västra Kyrkogården. Vad är det som pågår? Varför har ni spärrat av ett område där? Är någon död?

Vad hade du väntat dig på en kyrkogård? svarade han trött och avvisande och inte ens för att skämta.

Jag fick veta att en man lyckades gräva upp sin son. Stämmer det?

Roland knep ihop ögonen och tryckte tumme och långfinger mot tinningen. Vem i all världen har berättat det för dig?

"En journalist från BT. Stämmer det?"

Nej, Anne. Det stämmer inte och jag har inga övriga kommentarer. Var har du fått mitt nya nummer ifrån?

Han fick inget svar, men kände hennes iver efter smaskiga detaljer spraka som elektricitet genom luren.

Kom igen nu, Roland. Du vet att jag ändå får reda på det på något sätt, så du kan lika gärna ge mig den sanna versionen redan nu.

Bryr du dig verkligen om ifall den är sann?

Han hörde en irriterad suck.

Självklart. Nyheder Online är en seriös nyhetsportal. Andra tidningar köper ju våra artiklar.

Ja gudbevars, tänkte han.

Kanske har det inte skett något brott. Mannen dog av naturliga orsaker – hjärtstopp, det kan du skriva, så vi kan få det spikat.

Men kistan var ju tom. Var är liket då? Gravskändning är ett brott.

Han visste det. Det skulle bli en makaber sensation, det var ju journalisternas mantra, och Anne Larsen var mästare i genren.

Som sagt, du får inte fler kommentarer härifrån och om du inte accepterar det så måste jag lägga på. Han gjorde det innan hon hann säga något mer, för han visste att hon som vanligt inte hade för avsikt att lyda honom.

Under en period hade han varit ifred från henne på jobbet, då den lilla redaktionen, där hon tidigare jobbade som kriminalreporter, gick under och hamnade i de tryckta tidningarnas massgrav och hon började en ny karriär som städare. Men nu var hon på banan igen och hade slagit ihop sig med sin tidigare journalistpraktikant. Tillsammans hade de utvecklat en framgångsrik internetportal, som kunde skicka ut alla nyheter direkt i det digitala universumet på nolltid. Han suckade trött.

Nyheder Online är en mycket seriös nyhetsportal, upprepade han högt och försökte härma hennes Nørrebrodialekt, vilket han lyckades ganska bra med, till sin egen förvåning. Knappast. Den är som alla andra sensationsmedier.

Vad säger du? Nu var det Niels Nyborg, vars längd fyllde hela dörröppningen och en bit till. Han såg misstänksamt på honom och trodde säkert att han verkligen blivit galen den här gången.

Är de färdiga på kyrkogården? frågade Roland och riktade bort uppmärksamheten från sig själv och Anne Larsen.

Niels höll på att ta på sig jackan och hans blick var orolig. Ja, det finns inget mer att hämta. Det verkar som att han var ensam, men vad han hade att göra i sin sons grav reder vi nog aldrig ut. Men de har ringt oss från Traumaavdelningen. En mycket grov våldtäkt. En väninna hittade henne i morse och det är tydligen ett under att offret överlevde. Hon har just vaknat efter operationen.

För i helvete då. Roland hade redan slitit sin jacka från stolsryggen, där den alltid hängde, redo för snabb utryckning. Var hittades hon? Han försökte hålla jämn takt med Niels och hans långa ben, medan han drog på sig jackan. Det var egentligen varmt nog för att låta bli den, men det gick emot hans principer att komma iklädd bara skjorta.

I hennes egen lägenhet. Om du åker till sjukhuset så tar jag lägenheten på Ny Munkegade, tillsammans med ett par kriminaltekniker. Jag har kontaktat dem.

Det gamla kommunala sjukhuset i Århus hade nyligen renoverats med en tillbyggnad till höghuset och en ny flygel till Danska Neuroforskningscentret, som snart skulle läggas ner och ersättas med Nordens största supersjukhus i Skejby. Enligt rykten var det universitetet som skulle ta över de vackra gamla byggnaderna, men ändå.

Roland tog på sig solglasögonen när han gick från parkeringsplatsen, raka vägen till Traumaavdelningen. Gudskelov att de själv hade ringt och berättat att kvinnan var redo att bli förhörd av polisen. Annars hade han säkert kastats ut eftersom han inte var anhörig – även om han visade upp sin polisbricka. Här fick man ingen särbehandling.

Han fick heller inget välkomnande när han knackade på dörrkarmen till ett kontor med halvöppen dörr. Han möttes av en välväxt sjuksköterska med öppen sjukhusrock, som säkert inte gick att knäppa runt den stora kroppen, och som knappast skulle kunna undervisa honom om motion och matvanor. Hon såg avvisande på hans framräckta ID och pekade på en dörr längre ner i korridoren. Hon hänvisade honom till översjuksköterskan, medan telefonerna på kontoret ringde som klockor vid jultid, och så slog hon igen dörren. De hade mycket att göra. Stress kunde visa sig på många sätt och han visste att det tur nog inte gick ut över patienterna. Den sista årliga patientenkäten hade placerat sjukhuset högst upp på listan. Han gick längs korridoren mot den utpekade dörren. Lukten av sjukhus fick något i hans bröstkorg att dra ihop sig och hämma andningen. Den gav honom hemska minnen. I detsamma gick dörren upp och en slank yngre kvinna med knäppt rock kom emot honom med ett sött leende, trots att han ännu inte hade presenterat sig. Eller kanske just därför. Hon fick gärna lära honom vad som helst. Han såg på namnskylten på hennes bröstficka att hon hette Signe Hansen och att det lyckligtvis var henne han skulle prata med.

Maja kan inte prata så länge, men det är viktigt att hon får berätta det hon minns, innan hon medvetet eller omedvetet glömmer alla detaljer. När kommer den kvinnliga polisen? Hon stack ner bläckpennan i bröstfickan och fortsatte se honom rakt i ögonen. Hennes var gröna med bruna fläckar runt pupillen.

Kvinnlig polis? han rynkade ögonbrynen.

Men det var ju ett uttryckligt krav att polisen skulle vara kvinna. Annars kan inte Maja berätta vad som hände.

Roland svor inombords åt Niels, om det nu var han som hade tagit emot meddelandet från sjukhuset.

Ni har kanske ingen kvinnlig polis? frågade Signe Hansen med en förebrående blick och ett höjt mörkt ögonbryn. I samma stund blev hon distraherad av personsökarens pip i rockfickan.

Jo, såklart. Självklart har vi det. Jag ska få tag på henne.

Bra. Hon kan kalla på mig. Jag sitter inne på mitt kontor. Hon pekade på dörren som precis hade stängts framför näsan på honom. Han hittade väntrummet, där det var tillåtet att slå på mobiltelefonen, och kontaktade polisstationen. Isabella var ute på patrull, men de skulle skicka henne till sjukhuset så snart jourhavande fick tag på henne.

Den här förmiddagen satt det bara en ung kvinna i väntrummet. Hon var djupt fokuserad på att skriva på en ultraliten smartphone och tittade inte ens upp på honom när han kom in. Det var sällan man kunde se unga människor i ögonen nuförtiden. Till och med hans äldsta barnbarn, Marianna, som just hade fyllt nio år, satt alltid försjunken i något på en digital skärm. Men då fick föräldrarna såklart lugn och ro så länge. Olivias tvillingar i Italien var tack och lov så små att de inte tänkte på sådant ännu. Men det skulle nog komma. Han satte sig och väntade medan han betraktade kvinnan. Hon var faktiskt ganska snygg, den vackra kombinationen av blont hår och bruna ögon, helt naturlig utan smink, kanske lite svart på ögonfransarna. Det hade väl de flesta unga kvinnor. Ansiktet var allvarligt, så det var knappast några skämt som hon satt och skickade till vännerna. Plötsligt spelade den tunna apparaten en