Ormarnas gift

By Inger Gammelgaard Madsen

"Ormarnas gift" är den spänningsladdade sjunde delen i deckarserien om Roland Benito.
Kriminalassistent Roland Benito är på semester med familjen i Italien för att koppla av och komma bort från jobbet. Planerna ändras snabbt när han blir kontaktad av en dansk man vars dotter försvunnit på väg till Sicilien. Roland dras motvilligt in i fallet och allt pekar på att maffian är inblandad. Men ju mer Roland nystar i försvinnandet desto närmare kommer utredningen hans egen familj. Hemligheter sedan längesen kommer upp till ytan, och Roland tvingas inte bara konfronteras med maffians grymhet, utan även med sin mördade pappas rysliga förflutna.
När ett dödsfall i Århus går att koppla till utredningen växer fallet ytterligare och det går inte att ignorera det ödesdigra faktumet: maffian glömmer aldrig.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 6, 2024
• ISBN: 9788728420478

Book preview

Inger Gammelgaard Madsen

Ormarnas gift

Översättning Elin Pirttimaa Rosén

SAGA Egmont

Ormarnas gift

Översatt av Elin Pirttimaa Rosén

Originaltitel: Slangernes gift

Originalspråk: danska

Cover image: Unsplash

Copyright ©2014, 2023 Inger Gammelgaard Madsen och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728420478

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Sicilien, Catania

Svetten sipprade ut ur Albertos porer som utvidgats ännu mer i den fuktiga värmen. Han förde upprepade gånger fingerspetsarna över pannan och torkade sedan av dem på byxorna. De luktade fisk.

Två poliser hade hämtat honom nere i hamnen när han höll på att förbereda fiskenäten, och han hade med stora armgester och protester följt med till polisstationen på Piazza Santana Nicolella. Franco Pazienza, chefen för den utryckande poliskåren, knuffade med ett skrapande ljud askfatet mot honom över bordsskivans mörka ekträ, trots rökförbudet som ändå ingen på den här ön tog på allvar. I de flesta rum stod det ett askfat under rökförbudsskylten, eftersom alla visste att ingen skulle bry sig om ett sådant förbud.

Jag har inte hört att det skulle hänt något med min fiskekutter. Min kusin lånar den, svarade han, drog ett sista bloss på cigarettstumpen och fimpade den med darrande, nikotingula fingrar.

"Giuro!" tillade han övertygande och såg den mörka mannen, som satt mitt emot honom på andra sidan bordet, i ögonen. Men att han svor verkade inte övertyga Franco Pazienza. Han efternamn passade honom bra; han såg ut att vara en tålmodig man, som fortsatte betrakta Alberto med rynkade, mörka ögonbryn ovanför den raka, smala näsan. Kanske förstod Pazienza inte hans Sicilianu, den lokala dialekten. Det lät som att han själv kom norrifrån och tyckte nog inte att Alberto var värd ett skit. En enkel, fattig fiskare. Ingen som det är värt att tro på.

Ni kan fråga min fru – och mina söner, de kan bekräfta det, fortsatte han. Försökte låta så riksitaliensk som möjligt.

Plötsligt reste sig Franco Pazienza och lämnade lokalen utan att säga ett ord. Alberto började svettas ännu mer och stirrade på fönstret, men han såg bara gallret som vette mot piazzan. Trots att det var vackert utformat med barockinspirerade sniderier, gav det honom känslan av att ha blivit satt i fängelse. Inspärrad. Han petade på ett nagelband och andades tungt genom näsan. Händerna hade slutat darra. De var torra och spruckna och fulla med småsår efter allt hårt arbete med näten. De måste tro honom. Det skulle de, för annars var han körd. På det ena eller andra sättet. Men kanske var han körd oavsett.

Strax därpå kom Pazienza tillbaka och satte sig igen. Han ansikte var allvarligt och han utstrålade en närmast militärisk attityd som skrämde Alberto.

"Jag är tvungen att anhålla dig, Alberto Campelli. Du vet väl att Silverfingret har hoppat av? Han samarbetar med myndigheterna."

Silverfingret? upprepade han och svalde en gång, trots att munnen var torr som efter en hel dag på havet utan vätska.

Nicco Morelli – eller Silverfingret.

Jag känner ingen Nicco Morelli – eller Silverfingret.

Men han känner dig. Han har berättat för oss om din fiskekutter.

Min fiskekutter! Vad finns att berätta om min fiskekutter? Han försökte sig på ett leende som inte nådde fram.

Det kan nog snarare du berätta för mig. Vad har ni den till? Smuggling? Vapen? Narkotika?

Alberto lutade sig tillbaka i stolen. Svetten rann nerför hans rygg.

De måste ha förväxlat mig med någon annan. Jag fiskar bara med min kutter. Men min kusin lånar den just nu.

Och var är din kusin?

Vet inte. Han fick låna den så länge han ville.

Och vad har han den till?

Sardiner, tror jag …

Sardiner? Något som kunde varit ett ansträngt leende drog hastigt över Franco Pazienzas stenhårda ansikte, som skuggan av ett moln över solen, men så var det borta igen.

Och hur kan du vara utan din båt så länge? Och inte fiska och tjäna pengar?

Alberto ryckte på axlarna.

Jag klarar mig.

Franco Pazienza satt tyst länge. Han staplade några papper och såg på klockan som hängde på den vitkalkade väggen bakom Alberto. Han visste att han inte hade tillräckliga bevis för att hålla kvar honom.

Du tänker alltså inte berätta något för oss?

Det finns inget att berätta.

Pazienza drog ut en låda och tog fram ett anteckningsblock. Han bläddrade fram till en blank sida, lade blocket framför Alberto och räckte honom pennan.

Nu skriver du ner din kusins namn och adress här.

Alberto tog motvilligt emot pennan och skrev. Nu darrade händerna igen, som om han frös.

Franco Pazienza tog pappret ifrån honom och såg på namnet och adressen. Han nickade belåtet.

Om det stämmer att du inte vet något om vad som hänt din fiskekutter, har du inget att vara orolig för, sa han.

Alberto skakade på huvudet.

Det gör jag inte. Och jag känner ingen Morelli. Jag vet såklart vem han är, men mafiosos håller jag mig så långt borta ifrån som jag kan.

Det hoppas jag för din skull, för alla vet säkert redan att Nicco Morelli pratar. Vi tar såklart väl hand om honom, men du själv då? Tänk på din familj?

Alberto svalde igen. Den här gången synligt.

Vi har inget att vara rädda för. Vi är inte involverade i något.

Okej.

Pazienza reste sig och sträckte fram handen.

Då önskar jag dig en god kväll. Vi kör naturligtvis hem dig.

Alberto tryckte hans hand, som var torr och varm i jämförelse med hans svettiga.

Ni … ni behöver inte köra hem mig. Det är inte så långt …

Pazienza nickade.

Okej, det bestämmer du såklart.

Nu log han vänligt och följde Alberto ut. Tack och lov satt det ingen i receptionen. Ute på gatan hade det mjuka, rosa skymningsmörkret börjat lägga sig över staden. Doften av mat från Trattoria Romantica slog som en våg mot honom när han snabbt vände runt hörnet och in på Via Collegiata. Han kände hungern och suget efter vin, som det i glasen som stod på borden. Det satt många människor utanför och de skrattade och pratade italienska och utländska språk som han inte förstod. Turistsäsongen var inte över här, fast det var början på september. Det syntes också tydligt på Via Etnea, Catanias livligaste gata, både dag och natt. Området hade hundratals restauranger, pubar, barer och pizzerior, som drog åt sig både turister och bofasta som en malström. Det var lyckligtvis inte så långt hem, det hade han inte ljugit om, men polisen visste såklart också var han bodde nu. Han skyndande sig vidare. Det blev lugnare längre ner på Via Vittorio Emanuele II, längs muren vid Archivio Di Stato. Någon hade sprayat graffiti på dörren och väggen. Han ökade takten ytterligare och svetten rann längs hans hals och nacke. På Via Porticello andades han ut när han såg järnvägsviadukten som separerade staden från hamnen. Han korsade gatan och följde Via Cardinale Dusmet. Höll sig i skuggorna. Känslan av att det var någon som följde efter honom fick det att krypa längs ryggraden. Var det polisen? Hade Franco Pazienza satt någon på att spana på honom? Han smet in under en av viaduktens valv, som användes till parkering. En gul bil och en pastellgrön scooter stod där inne. Han lutade sig bakåt i skuggan mot den svala väggen, behövde en cigarett mer än någonsin. Händerna hade inte slutat darra. Nu darrade han i hela kroppen, men han lyckades få upp paketet ur fickan, slå ut en cigg och tända den. Cigaretten utan filter var av märket Alfa, som han hade hamstrat massor av när det statliga italienska tobaksmonopolet bestämde sig för att avsluta produktionen år 2000, och den smakade bättre än den han hade fått av Pazienza. Han drog in röken och iakttog med hopknipna ögon byggnaden på andra sidan vägen. Han ville vara säker på att ingen skuggade honom. Lorenzo och hans son, som brukade sälja färska grönsaker från sin flakmoped i valvet intill, hade åkt hem för dagen. Bussar, bilar och scootrar brummade förbi hans blick, och tåget fick viadukten att skaka när det dundrade och ven förbi ovanför hans huvud på väg mot stationen. Man hörde det knappt, det var en del av dagens rytm, ett av ljuden som hjärnan hade vant sig vid och ignorerade, annars hade han aldrig kunnat bo här – och det var just här, ovanför hästköttshandlarens röda markiser, som han bodde. Den välkända söta lukten av grillat hästkött – en specialitet hos Riccardo – fick honom att känna sig som hemma. Gardinen som Maria hade sytt till köket av lätt spetstyg blåste ut genom det öppna fönstret, hängde över balkongräcket och fladdrade som en vit flagga – som ett tecken på kapitulation. Men han kapitulerade inte. Aldrig! Han kastade fimpen och trampade ut den under skolsulan. Mosade den mer än nödvändigt mot de oljefläckiga mörka stenarna. Han visste inte om det var gammal lavasten från Etna, vilket vissa påstod. Han sträckte på sig, men stelnade till när hans armar plötsligt låstes fast i ett grepp bakom hans rygg och en kall knivsegg rörde vid hans strupe.

"Ciao, Alberto", väste en ormlik röst i hans öra. Trots trafikbullret kände han igen den direkt och blickade en sista gång mot byggnaden där Maria just drog in gardinen och stängde fönstret.

2

Italien, Neapel

När Roland Benito satt och väntade på sin espresso under parasollet utanför Café La Nuit, studerade han samtidigt Vesuvius två kratrar som tornade upp sig vid den disiga horisonten som två kvinnobröst, eller som toppen på en cowboyhatt, allt enligt betraktarens fantasi och såklart om man uppfattade vulkaner som feminina eller maskulina. Han föredrog det första.

Hans blick gled vidare längs strandpromenaden och sökte efter henne i mängden av sommarklädda italienare och turister som njöt av brisen från Neapelbukten. Servitören kom med kaffet och en bit av caféets kända dolci regionali. Han försjönk för ett ögonblick i synen och doften och tittade sedan efter henne igen. Kanske hade tvillingarna krävt hennes närvaro och då svek hon sin gamla pappa. Han tittade på klockan. Det var faktiskt hon själv som bett om att få träffa honom här. Hon visste såklart att han älskade kakorna, för det fanns inga bättre i hela Neapel, enligt hans mening. Hon hade sagt att det var något hon ville prata med honom om, och sett på honom med de allvarliga, bruna ögonen som han aldrig kunde säga nej till. Det hade också funnits ett uttryck i dem som framkallade hans faderliga omsorg och en oro, utan att han kunde säga exakt vad det var.

Hon kom från gränden Via Palepoli och därför såg han henne inte förrän hon drog ut stolen och satte sig vid bordet.

Hej pappa. Jag hittade ingen parkeringsplats – det är nästan värre här än i Rom! Hon log, men han kunde inte se hennes ögon bakom de mörka solglasögonen, som såg ut som de som cyklister använder.

Jag trodde det var tvillingarna som uppehöll dig.

Hon knuffade upp solglasögonen i håret och såg på hans kaka.

Nej, mamma tar hand om dem. Vad fint det är att se att hon mår så bra, och vad bra att ni …

Vill du ha en bit kaka? Och en espresso?

Olivia tystnade och tittade på sitt armbandsur, ett från Gucci av guld, som passade perfekt till hennes solbrända hud. Säkert en present från hennes man och knappast billigt.

Hellre en cappuccino – och en bit kaka.

Roland försökte fånga hennes blick, men hon tittade efter servitören som rörde sig atletiskt mellan borden.

Jag tar det, sa han och reste sig och gick in för att beställa i baren. Det gick snabbare än att vänta på servitören utomhus.

När han kom tillbaka satt Olivia tillbakalutad i stolen med blicken tankfullt riktad mot havet och båtarna som seglade ut och in vid piren. Hon ryckte till när han satte ner koppen och kakan framför henne på bordet.

Tack, pappa.

Varsågod. Jag kan rekommendera kakan.

Han sköljde ner sin espresso i ett svep, den hade blivit kall. De satt tysta medan de åt kaka och såg ut över vattnet. Han väntade på att Olivia själv skulle börja prata, så hon inte kände sig pressad till det. Han hade alltid gått mer försiktigt fram med henne än med Rikke. De var två mycket olika personer, trots att de var systrar. Olivia kunde man såra hur lätt som helst och han visste vanligtvis inte varför han förnärmat henne. Men det hade hänt alltför ofta. Naturligtvis hade deras förhållande knappast blivit bättre av att han inte kunde acceptera sin svärson och inte heller kunde dölja det. Men han hade på känn att det som Olivia ville honom, handlade just om Giuseppe. Han tittade på henne medan hon åt. Alla sa att hon liknade honom och hon kunde knappast lura i någon att hon saknade italienska gener. Han borde ha varit stolt och glad när hon fick praktikplats och sedan jobb på danska ambassaden i Rom och flyttade till hans hemland, fast hon var alltför ung på den tiden. Irene hade stöttat henne, men själv undvek han att tänka på den perioden i livet. Han hade känt sig både arg och förrådd, men han kunde inte göra något. Olivia var trots allt 18 år och hon gjorde som hon ville. Också på det sättet liknade hon sin pappa, hade Irene sagt. Så träffade hon Giuseppe, som var advokat. Bra val, ansåg Irene, men Roland gillade honom inte. Han var ett antal år äldre än Olivia – och det var bara så det var, men när han vann ett mål som försvarare av en stor affärsman i Rom, som stod åtalad för korruption och sedan visade sig vara mafioso, hade Roland krävt att Olivia genast flyttade hem till Danmark, men hon hade i stället gått och gift sig med honom och nu hade de tvillingarna tillsammans.

Vad tänker du på, pappa?

Nu var det hon som satt och såg på honom, medan han var fördjupad i kakan och sina tankar.

Åh, inget särskilt. Bara livet.

Inget särskilt? Livet? Hon log svagt.

Jag menade inte så. Hur går det med ditt liv, Olivia? Och varför ville du träffa mig här?

Varför? Du är min pappa, du bor i Danmark och jag bor i Rom. Vi ses inte så ofta och vi är på semester ihop, är inte det en tillräcklig orsak? Hon drack ur den stora koppen och fick mjölkskum på överläppen.

Jo, självklart. Men du …

Mamma mår bra, ser jag, men hur är det med dig? Hur går det med utredningen där hemma? avbröt hon.

Roland släppte sin dotter med blicken och lät den glida ut mot havet och vulkanens dimmiga toppar igen. Han måste erkänna att han behövt den här semestern mer än någonsin och på ett sätt kände han att han flytt från sin omtumlande danska vardag. Trots att han faktiskt var förvisad. Suspenderad.

För att vara ärlig så vet jag faktiskt inte ännu, Olivia, svarade han.

Tror du verkligen att du blir avskedad?

Han ryckte på axlarna, men inte likgiltigt, snarare hjälplöst.

Men du gjorde ju inget fel, pappa. Okej, du handlade kanske inte som en polis, men som en människa. Det är väl värt mycket mer! Titta bara på mamma, hon …

Jo, vännen. Jag gjorde fel. Mycket fel, och om det blir en principsak i domstolen får jag väl säga hejdå till jobbet.

Så orättvist, sa Olivia och lade en mjuk hand på hans arm. Mamma har blivit mycket gladare nu när hon inte är beroende av rullstolen. Ni kan bo hos zia Giovanna trots att det är många trappor, när mamma kan ta sig upp och ner med hjälp av räcket.

Roland nickade bara och drog mjölkskummet från Olivias läpp med en lätt strykning med tummen. Hon torkade sig genast på servetten.

Är det borta?

Ja, det är borta. Du har rätt, mamma mår mycket bättre, men trots det var det ändå olagligt, det vi gjorde, särskilt för mig som lagens hantlangare. Men nu pratar vi inte mer om det. Vi ska ha trevligt. Vill du ha en till bit kaka?

Olivia skakade på huvudet och kastade en bedrövad blick på en kvinna som gick förbi med två små barn, en pojke och en flicka, en i var hand. Han följde hennes blick.

Går det bra med tvillingarna? frågade han och hoppades att hon snart skulle öppna sig. Han var säker på att det fanns en annan orsak till att hon hade bett honom träffa henne, än att umgås.

Jo, det går bra. Ser de inte ut att ha det bra?

Hon såg frågande på honom och han kunde inte låta bli att le.

Jo då. Mer bortskämda barn får man leta efter.

Vad menar du då?

Olivia, jag ser på dig att något är fel. Det var väl det du ville prata med mig om?

Hon vände på skeden som låg på kaffefatet, solen reflekterades i det blanka stålet. Hon var tyst länge och såg inte på honom.

Det är något med Giuseppe … sa hon lågt.

Han var nära att utbrista jag visste det! men lät bli, då det skulle förstöra allt.

Jag vet vad du tänker pappa, men det är inte som du tror. Giuseppe har en rättssak just nu som jag vet påverkar honom mycket … Han vill inte berätta något för mig om det, men jag känner på mig att han har blivit hotad.

Hotad? Hurdå hotad? Till livet?

Olivia nickade, men skakade sedan på huvudet igen.

Nej, jag vet inte. Jag hörde honom prata i telefon en kväll, när jag skulle gå in på hans arbetsrum med en kopp kaffe. Han jobbar ofta sent. Jag hörde honom säga att han inte tänkte låta sig skrämmas och att den andra skulle sluta med sina hot … så fick han syn på mig i dörren och lade på. Men jag kunde se i hans ögon att något var fel. Han var rädd pappa, och det skrämmer mig. Jag vet inte vad jag ska göra.

Har du pratat med honom om det?

Självklart. Normalt sett har vi inga hemligheter för varandra, men han säger bara att det inte är någonting som jag ska oroa mig för.

Kanske har du missförstått. Kan det inte handla om något annat?

Det är inte första gången jag har upptäckt att det pågår något märkligt. Det är också en bil som följer efter oss. En svart Audi, men Giuseppe låtsas som ingenting. Jag har frågat honom om han vet vem det är, men han säger att det inte är någon han känner och att det måste vara en tillfällighet.

Och du tror att det har något att göra med hans rättssak?

Olivia nickade allvarligt. En lätt vindpust från havet tog tag i hennes långa, mörka hår.

Vet du vad det rör sig om?

Nej, han får ju inte säga så mycket …

Roland vågade inte ta ordet i munnen, det som just låg på tungan, men om det var sant att Giuseppe hade något med dem att göra kunde Olivia och tvillingarna vara i fara. Han misstänksamhet mot svärsonen växte.

Men vad vill du att jag ska göra, Olivia?

Hon lutade sig tillbaka och slog sig uppgivet på låren. Jag vet faktiskt inte pappa. Kanske behöver jag bara prata med någon om det, kanske för att du är polis och känner till sådana saker och … Olivia tystnade och bet sig i underläppen.

Och vad?

Hon skakade på huvudet som om hon inte ville berätta mer, men så drog hon djupt efter andan. Det fanns nästan gråt i hennes röst när hon fortsatte.

Jag har sett bilen här i Neapel. De har följt efter oss från Rom.

Är du säker, Olivia?

Helt säker. Jag kan nummerplåten utantill. Det är samma bil. Vad gör den här? Vi är ju för tusan på semester!

Olivia … Han sträckte sig efter hennes hand, men hon drog den till sig, drack snabbt det sista av cappuccinon och reste sig.

Jag ska träffa Giuseppe om en stund. Nu när mamma och zia Giovanna passar Rinaldo och Gabriella har vi bestämt att vi ska ses på stan och leta upp en trevlig restaurang att äta på. Med småbarn är det sällan vi är ensamma. Tack för kaffet och kakan, pappa.

Jaha, så det är jag som bjuder? Han log retsamt. Men Olivia …

Hon log ansträngt och han kände att hon flydde, som alltid när han kom för nära. Hon slängde upp väskan över axeln.

Du får inte säga till Giuseppe att jag har pratat med sig om det här. Okej?

Men han ska väl …

Lovar du det, pappa?

Ja, självklart Olivia, men …

Hon vinkade snabbt och så var hon borta. Han satt kvar med en inre växande oro som fick honom att beställa in en whisky av servitören som just kom förbi för att ta bort Olivias tomma kopp och tallrik. Han hade just fått ett glas Jack Daniels serverat när en solbränd äldre man med kritvitt vältrimmat skägg, lika välfriserat hår och solglasögon satte sig på stolen där Olivia hade suttit. Han var iklädd en kortärmad marinblå tenniströja med vita ränder på ärmar och krage, Fred Perrys lagerkrans på bröstet och vita bermudashorts, som liknade dem som Roland själv hade på sig.

Ursäkta, jag kunde inte undgå att höra att ni pratade danska, sa han.

Roland intog genast en mer distanserad kroppshållning. Han gillade inte turister som kände sig som bästa vänner med landsmän, bara för att de råkade vara på semester i samma stad ute i den stora världen.

Det är väl okej att jag sätter mig här?

Han kunde inte avvisa mannen, som redan hade satt sig. Han verkade harmlös, inte berusad eller något, så det var strunt samma.

Jag kunde inte låta bli att höra att du är polis. Vilken stad kommer ni ifrån? fortsatte han artigt.

Roland funderade på hur mycket mannen hade hört av samtalet med dottern, fast de inte hade pratat särskilt högt. Var hade han suttit? Precis bakom dem?

Århus, svarade han en aning avvisande.

Århus är en härlig stad, log mannen. Jag bor själv på Själland. Rødovre. Men hela min familj kommer från norra Jylland.

Roland nickade likgiltigt, kastade en blick på Vesuvius och försökte dämpa oron som Olivias förtrolighet hade sått i honom. Han sippade på whiskyn.

Du är väl på semester? Eller är du härifrån? Du ser inte så dansk ut?

Roland tvingade sig att rikta blicken mot sin nyfikna bordsgranne och skulle just be honom att sluta lägga sig i och hitta något annat att ägna tiden åt, men det var något i mannens ögon som fick honom att ändra sig. Han kände alltid igen sorgen. Den låg djupt inne i ögonen på de som hade förlorat någon de saknade. I den här blicken fanns också något annat – en vädjan om hjälp.

Jag är född här i Neapel. Inte så långt härifrån faktiskt.

Får jag fråga varför i all världen du flyttade ifrån den här exotiska storstaden till Århus?

Roland tvekade.

Det var inte frivilligt. Min mamma flydde till Danmark med mig, hon hade en syster som bodde där. Jag var fyra år då …

Ni flydde, säger du?

Min pappa var karabinjär. Han blev mördad och … Han tystnade och mannen nickade, som om han förstod.

Bor din mamma här i Neapel igen?

Nej, hon dog för många år sedan i Danmark. Men den största delen av min släkt bor här.

Han tömde whiskyglaset och kände för att beställa en till. Han kunde inte få samtalet med Olivia ur sina tankar. Blicken föll på en polisbil som stod parkerad på andra sidan vägen, med havet och vulkanen som bakgrund. Neapels landmärke, tänkte han. Ännu en duvblå bil med Polizia på sidan stod i hörnet på Via Palepoli. Man lade knappt märke till dem i staden, men de var överallt. På plats. På vakt. Ändå kände Neapelborna sig aldrig helt trygga.

Mannen räckte plötsligt handen över bordet.

Jag heter Asger Brink. Pensionerad urmakare.

Roland tog hans hand, som var slank och senig.

Rolando Benito, svarade han och förundrade sig över att han använde sitt dopnamn, som bara familjen och vännerna kallade honom. Kanske för att han var på semester och för att polisstationen i Århus, där alla kallade honom Roland, var så långt borta. Kanske borta för alltid.

Jag ursäktar mig igen om jag stör dig, Rolando Benito … men jag hörde att du är dansk polis och kände nästan att det måste vara ödet, och att jag måste försöka … kanske du kan hjälpa mig.

Med vad? frågade Roland ännu oroligare.

Asger Brink stoppade servitören som just kom förbi och bad också om en whisky. Roland nickade när den frågande blicken uppmanade honom. Det var bara cirka en kvarts promenad till Giovannas lägenhet på Via Monte di Dio, där de bodde under vistelsen, trots att det var trångt. Hennes antikhandel på Via Chiaia hade hon för länge sedan stängt. Hon hade gått i pension och hade inget annat att göra än att passa upp på dem, hade hon lovat. Men hon hade också farfar Pippino boende hos sig. Nonno Pippino, som de kallade honom. Han vägrade strängt att bli kallad bisnonno, fast han var gammelfarfar. Det lät så gammalt, tyckte han. Han hade efter sin hustrus plötsliga död för ett par år sedan bott ensam i huset på Via Calastro där Rolands pappa och Giovanna var födda, tretton kilometer söder om Neapel längs järnvägen, i Torre Del Greco, känt för sina korallsmycken och kamébroscher. På den tiden fanns järnvägen kvar och det var fortfarande en turiststad. Men nu hade det hänt saker som visade att farfadern inte klarade sig själv. Giovanna ville inte ha in honom på ett äldreboende. Det ville han bestämt inte själv heller. Men helt enkelt var det inte att ha honom hemma, för han krävde en del omsorg, som hjälp nerför trapporna för att gå till baren och prata med de andra gamla och han levde ibland i en helt annan tid och trodde att Il Duce satt vid makten.

Jag har varit i Neapel i några dagar. Jag letar efter min dotter. Var det din dotter du pratade med? Jag såg vissa likheter.

Roland nickade oförstående.

Elisabeth, eller Beth som vi kallar henne, åkte ner hit för att dyka. Hon är en utmärkt dykare, men sedan Elephant rock vid Ischia är det ingen som sett eller hört något från henne.

Mannens bekymrade blick kallade på Roland. Vädjade om hans hjälp.

Varför går du inte till polisen här i Neapel?

Där har jag faktiskt redan varit, men jag pratar inte italienska och bara lite engelska, så jag fick inte ut så mycket av det.

Har du provat på ambassaden?

Där också. Jag ringde dem. De säger att det försvinner många unga kvinnor i Neapel, men att de vanligtvis kommer hem igen när romansen är över. Men sådan är inte Beth och jag känner på mig att det har hänt henne något.

Sa de verkligen så på ambassaden?

Han nickade.

Har hon rest helt ensam?

Asger Brink log kort, som om det handlade om ett inte så roligt minne.

Beth är mycket självständig. Hon gör allt ensam, sådan har hon alltid varit, även som barn. Därför har hon heller aldrig gift sig, inte ens pojkvänner intresserar henne. Dykning är hennes enda passion.

Är det ingen som har pratat med henne här i Neapel?

Kanske, men hur ska jag hitta dem?

Hotellet hon bodde på? Dykningsarrangören?

Hotellet hade hon checkat ut från. Men dykningsarrangören …

Hur gammal är Elisabeth?

Åh, hon är vuxen. Asger log nästan förläget. "Hon fyllde 35 år för en månad sedan och jag bidrog till resan i födelsedagspresent. Hon borde kunna ta hand om sig