EU-politikerns död

By Per Gahrton

Ett mord har begåtts i Europaparlamentet. Det är den belgiska EU-parlamentarikern Isabelle Tournier som en sen kväll skjuts till döds på sin arbetsplats. Det tyska mordvapnet, komplett med en algerisk städares fingeravtryck, återfinns snart i ett närliggande rum. Den belgiska polisen är tvärsäker på att man löst fallet. Men bara några dagar senare dyker ett anonymt brev upp på en tidningsredaktion i Malmö. Det finns nämligen ett svenskt vittne - någon som säger sig veta att städaren är oskyldig.Den okände brevskrivaren vill inte ge sig till känna, men efter de omtalade morden i riksdagshuset är han säker på att bildjournalisten Vera Hamadi är rätt kvinna för fallet i Bryssel. Beväpnad med en hemlig filmrulle och ett franskt tidningsurklipp ger hon sig genast ut för att söka svar på ännu en politisk mordgåta. Varför vill inte vittnet träda fram och skona den stackars städaren? Och vad betyder egentligen det mystiska tecken som någon målat på den mördades hand?"EU-politikerns död" är den rafflande uppföljaren till deckarthrillern "Maktens fångar". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2021
• ISBN: 9788728061855

Book preview

1.

Duns !

– Det här tycks vara till dej, skulle jag hälsa från Johan.

Orden slängdes över axeln av redaktionschefens sekreterare som trippade vidare mellan datorborden med sin blonda hårman utslängd över axlarna och höfterna vippande innanför en trång kjol som på primadonnan i en fransk femtiotalsfilm. Vera Hamadi skakade sitt eget mörka hårburr. Hon såg förbi flicksnärtan. Blicken stoppades av snömodden som kasade ner för rutorna ut mot infartsmotorvägen. Den riktiga vintern hade inte kommit än, men det var normalt för Malmö. Ofta kom den inte förrän i slutet av februari, vissa år kom den inte alls. Hon fnös ljudligt. Så där skulle en ung kvinna aldrig ha betett sig på hennes tid. Inte för att Veras tid låg så fruktansvärt långt tillbaka, i varje fall inte längre än att hon vållade minst lika stor uppmärksamhet som den magdansande tjejen bland de manliga kollegerna när hon utan tillgjorda kroppsvrängningar banade väg för sig med sina tajta skinnbyxor. Ändå kunde hon allt oftare känna sig ur tiden när hon såg den yngre generationens beteende. I pessimistiska stunder tyckte hon det kändes som om klockan vridits tillbaka till perioden före debatten om kvinnans villkorliga frigivning, sextiotalets sexuella frigörelse och sjuttiotalets jämställdhetskamp. I mer optimistiska ögonblick tänkte hon på sin dotter Sofias försäkringar: Det går inte alls baklänges, mamma, det är bara det att jämställdheten är så självklar för oss att vi kan våga oss på en del gammaldags kvinnotrix utan att det rubbar jämvikten med männen ett dugg. Du tror väl ändå inte att jag till exempel skulle acceptera att sitta passivt och vänta på att bli uppbjuden av en kille på en slabbedans i Lund bara för att jag tycker det är kul med lite sexigare trosor än de där vadmalsgrejorna från Ekobutiken som du envisas med att ha på dej!

Vera hade naturligtvis inte trosor av vadmal, så gammalmodig var hon verkligen inte. Tvärtom var hon oerhört noggrann i sitt klädval, vilket omgivningen brukade notera, i varje fall beträffande de synliga plaggen. Vilken sorts trosor hon använde tänkte hon inte visa vare sig för offentligheten eller Sofia. Hon struntade i dotterns överdrifter, det hörde till att barnen betraktade sina föräldrar som mossiga. Det viktiga var att Sofia trots allt var starkt jämställdhetsmedveten, men kanske på ett lite mindre nervöst sätt än när rödstrumpor, Grupp 8-aktivister och andra radikala feminister kämpade för kvinnors rättigheter ett kvartssekel tidigare. Då hade det varit andra tider, ett annat motstånd. Vera kunde minnas publiciteten kring den första kvinnliga polisen, konduktören, fotbollsspelaren, byggjobbaren, officeren, prästen. Hon hade själv plåtat åtskilliga av dessa pionjärer. Hon hade själv varit en av dem, den första kvinnliga pressfotografen hos Kvällspressen, ja överhuvudtaget i malmöpressen. En av de första i landet. För Sofia och hennes generation var allt sådant självklarheter, när de valde utbildning och jobb kände de inga könsbetingade inskränkningar i valfriheten. Nu rådde helt andra begränsningar, nu gällde det att överhuvudtaget hitta ett arbete.

Vera tog upp det buckliga kuvertet som hade dunsat ner på hennes arbetsbord. Hon tittade på adressen. Kvällspressen, Redaktionen, Malmö, Suède, stod där. Ojdå, från Frankrike? Hon tittade på frimärkena. Nix, Belgien. Kanske från EU? Hon vände på kuvertet, men det fanns ingen avsändare angiven. Hon suckade. Ett av alla dessa anonyma brev från galningar och strålkärringar. Varför hade det så konstig form – en brevbomb? Och varför hade de prackat det på just henne, trodde de att hon var någon sorts säkerhetsexpert bara för att hon råkat avslöja en galen mördare i riksdagen häromåret? ¹ Men det hade ju berott mer på tur än på skicklighet. Dessutom var det av ren slump hon halkat in i den där vidriga saken, ett sidospår i förhållande till hennes fotografjobb. Jovisst, hon kunde hantera en pistol och slå ner folk med karateslag. Det var ingen hemlighet längre att hon hållit liv i de kunskaper och färdigheter som hon hade tvingats skaffa sig under den korta men oförglömliga passionstiden i det palestinska flyktinglägret. Men det var länge sedan, evigheter, ett stickspår i hennes liv. Nu var hon tillbaka på huvudspåret, den lugna, normala, vardagssvenska lunken. Det var fritt från äventyr, men tryggt och säkert. Den blodiga historien i riksdagshuset hade verkligen inte gjort henne till vare sig deckare eller kontraspion. Hon var fotograf, det var hennes yrke. Eller rättare sagt: det hade varit hennes yrke. Nu ville hon hellre kalla sig bildjournalist. Hon var hjärtligt trött på alla beskäftiga skribenter som hade synpunkter på hennes reportagebilder, och hon hade efterhand fått allt svårare att hålla inne med sin kritik mot deras texter. De reportageuppdrag hon fick tillsammans med skrivande kolleger, inte sällan manliga, hade på senare år allt oftare utvecklats till smärre katastrofer. Efter hennes insatser mot riksdagsmördaren hade det blivit nästan omöjligt för henne att samarbeta med vanliga okända reportrar. Kollegerna visste inte på vilket ben de skulle stå, om de borde behandla henne som ett respekterat superproffs eller försöka sätta henne på plats med hjälp av en okänslig jantelag. Redaktionsledningen hade nappat på hennes begäran att få förverkliga en gammal dröm om att bli bild- och ordjournalist i ett och skickat henne på ett antal skrivarkurser på journalistförbundets fortbildningscentrum i Kalmar. Möjligheterna till icke obetydliga besparingar, inte minst i samband med utlandsuppdrag, hade naturligtvis spelat en viss roll för tidningsledningens tillmötesgående. Facket hade visserligen konstrat till en början, ett jobb hotades ju om en person nu skulle utföra det som normalt var lagarbete för två. Men till sist accepterade man på villkor att Veras fall betraktades som unikt. I själva verket var det nästan ingen som orkade arbeta tillsammans med henne, antingen av överdriven beundran för den rikskända Hjältinnan eller av sur avundsjuka mot den privilegierade Divan. Dessutom visste ju fackledningen att dess argumentation var falsk – det var länge sedan det hade börjat bli vanligt med allt i ett-reportrar, särskilt på mindre tidningar. Med den nya teknikens fantastiska maskiner började det bli för dyrt också för större medier att skicka mer än en person på reportageuppdrag. Det fick allt oftare bli en enda person med bild- och orddator, satellittelefon och modem som i en handvändning kunde skicka hem allt material via etern.

Vera tog fram sin schweiziska fickkniv, fällde ut ett knivblad och skulle sprätta upp försändelsen men upptäckte att det redan var gjort. Hon vände på kuvertet och skakade det. Ut föll en filmrulle. Och ett brev. Hon suckade och funderade på att låta hela rasket omedelbart gå i papperskorgen. Ingen skulle klandra henne för det, ingen skulle bry sig. Ingen skulle ens minnas brevet med filmen. Men hennes kroniska nyfikenhet, som dragit in henne i så många förtretligheter, tog än en gång överhanden över bekvämligheten vilken hon annars, med åren, alltmer aktivt underblåste – dock utan särskilt imponerande resultat. Kanske hade hennes äventyrare till far haft rätt, kanske hans samiska nomadblod gett henne en evigt brinnande eld i rumpan som gjorde att hon inte kunde sitta stilla mer än korta stunder, varken bokstavligt eller bildligt.

Filmrullen var oframkallad. Hon tryckte in några siffror på snabbtelefonen: Hasse, kan du komma och hämta en rulle! Framkallning och annat praktiskt efterarbete till själva fotograferandet behövde Vera inte syssla med själv längre, hon kallade bara på en laboratorieassistent som tog hand om saken. Det dröjde inte många minuter innan en mörkögd kille i sjutton–artonårsåldern med lång hårlock kom småspringande mellan redaktionsborden. Han stannade intill henne och mumlade ett lågt: Jaha. Helt neutralt. Ändå kände hon hur ögonen fuktades. Det var likadant varje gång. Varför kallar jag alltid på Hasse när jag vet hur det blir, hur det känns? Det finns tre andra lab-assar, men jag försöker alltid få Hasse. Så korkat. Och ändå så oundvikligt. Hasse såg ut precis som vilken svensk tonårsyngling som helst. Utom i ögonen. Där gnistrade något annat i den bruna irisen och avslöjade ett sydligare ursprung. Hasses mamma var svenska, men hans pappa var född i ett flyktingläger i Libanon. Och hans farfar hade haft ett litet jordbruk utanför Jaffa där det nu sedan ett halvsekel tillbaka låg en förort till Tel Aviv. För sin pappa hette Hasse inte Hasse, utan Hassan. Namnet var en kompromiss mellan föräldrarna. Mamman vägrade låta sin son stigmatiseras med ett typiskt arabiskt namn, Muhammed eller Ahmed eller något liknande. Därför hade det blivit Hassan i Palestina, Hasse i Sverige. Så skulle inte jag ha gjort, tänkte Vera, jag skulle inte ha försökt dölja min sons ursprung, jag skulle kallat honom Ghassán, efter sin far. Med stolthet hade jag stämplat hans palestinska identitet i pannan på honom. Om jag haft honom! Oh, Ghassan…

Vera viftade med en häftig huvudskakning bort tankarna. Ibland undrade hon om hon höll på att bli sinnessjuk. Hur många år hade det gått nu sedan… sedan hon kastat allt överbord, följt Ghassan till flyktinglägret, levt med honom några korta månader, hållit på att förlora förståndet när de kom med hans mördade lik. Hon hade inte levt i celibat under alla de åren. Hon hade inte varit iskall inför alla andra, ändå dök det ständigt upp. Fanns det ingenting, fanns det ingen, som kunde hela hennes sår, bota hennes känsloliv, få det som varit att sjunka tillbaka till sin rätta plats och bereda utrymme för något annat än tillfälligheter och antydningar? Skulle Ghassan alltid torna upp sig sådär jättelik i vägen för alla andra?

Jakten på riksdagsmördaren hade inte hjälpt. Inte heller den stilla flirten med den gröne riksdagsmannen Gunnar Pärup. Att han hade ett minst sagt gott öga till henne var hon medveten om. Och att hon själv inte var opåverkad hade gammelmormor i Göingeskogarna obarmhärtigt blottlagt. Ändå hade det inte blivit något mellan dem, trots all dramatik som tvingat dem inpå livet på varandra. Det fanns en spärr, något som liksom låste hennes känslor – Ghassan. Men inte bara Ghassan. Det hade blivit värre efter riksdagsmorden. Hon trodde ett tag att hennes insatser där skulle fungera som ett reningsbad, en katharsis, som en hämnd för Ghassan. Hon hade hoppats att hennes pangande skulle fungera som både slutpunkt och startskott, men icke. Efter en kort tids lättnad hade allt blivit värre. Hon började få mardrömmar där hon uppträdde som blodtörstig mördare, en killer i stil med James Bond eller kommendör Hamilton. Hade det verkligen varit nödvändigt att skjuta skarpt? Ja, absolut, hade Gunnar Pärup och polisen och redaktionsledningen och alla andra svarat, det var absolut nödvändigt. Men hon hade inte blivit övertygad. Hon hade kanske skjutit i onödan, hon hade kanske dödat en annan människa utan att det var absolut nödvändigt.

‒ Du ville att jag skulle hämta en rulle, mumlade Hasse försynt. Hon tittade upp, såg honom in i de mandelbruna ögonen och bet ihop tänderna. Hon måste skärpa sig, måste börja leva i nuet och framtiden. Hon kunde inte slösa bort sitt liv på ruelser över några otida kulor, först för sent i flyktinglägret och sedan för tidigt utanför riksdagshuset. Men skotten hade inte varit otida, replikerade hon på sig själv, det måste hon lära sig att inse. Inga skott i världen hade kunnat rädda Ghassan. Handlös flykt från flyktinglägrets misär skulle ha varit enda möjligheten, tillbaka till Sverige. Men det hade han aldrig gått med på, ett sådant svek mot sitt folk hade han inte överlevt. Och utan skotten vid Stockholms Ström kunde vad som helst ha inträffat, kanske hon själv hade dödats.

‒ Här, sa hon och räckte Hasse rullen. Det kan vara rent strunt, men man vet aldrig, kanske är det något viktigt. Var försiktig, gör några ordentliga förstoringar så att man kan se detaljer.

När den palestinsksvenske labbassistenten skyndat iväg med rullen bredde hon ut det medföljande brevet. Det var skrivet med fjortonpunkters datorutskrift, typsnitt Times New Roman. Oerhört vanligt. Hon läste:

Till Vera Hamadi, Kvällspressen. Jaha, det var alltså ställt till henne, trots allt. Men hennes namn stod väl inte på kuvertet? Hon tittade efter. Nej, det gjorde det inte, där fanns bara en adressering till Kvällspressen i största allmänhet.

Jag skickar den här rullen till dej eftersom jag inte kan finna på någon annan råd. Tyvärr kan jag inte ge mig till känna, det är för stor risk. Men du kommer att hitta bilder på en död person som du antagligen redan har hört talas om, den belgiska EP-ledamoten Isabelle Tournier, som blev skjuten på sitt arbetsrum i EU-parlamentet häromdagen.

Vera vände på brevet och försökte tyda datum på stämpeln. Avsänt för två dagar sedan, går det verkligen så snabbt från Bryssel till Malmö numera? Inte illa. Häromdagen, det måste betyda minst tre dagar tidigare, annars skulle man väl skriva igår eller i förrgår. Hon tryckte på snabbtelefonen igen och frågade snabbt:

– Har vi haft något under den senaste veckan om ett mord på en belgisk EU-parlamentariker i EU-parlamentshuset i Bryssel?

– Jag ska kolla, kom svaret från arkivet.

Vera fortsatta att läsa:

Jag råkade upptäcka liket, men ansåg inte att jag hade med det att göra och anmälde inte saken. Kroppen upptäcktes naturligtvis ändå av en städerska. Redan samma dag lyckades den belgiska polisen lösa fallet – påstod man (se bifogade klipp).

Vera öppnade kuvertet igen och där låg mycket riktigt ett hopvikt tidningsurklipp. Hon vecklade upp det och suckade. Det var på franska. Hennes kunskaper i det språket var tyvärr begränsade till krogbeställningar och vardagsfraser. Hon kunde förstås gissa att L’assassin de la deputée européenne, Mme Tournier, arrêté betydde EP-ledamoten Fru Tourniers mördare arresterad, särskilt som texten stod över en bild på en trashank som hölls i ett fast grepp av två kraftiga gendarmer. Men den övriga texten klarade hon inte. Att franskan var ett huvudspråk i EU hade märkts. Allt oftare tvingades tidningens medarbetare utnyttja dokument som inte fanns tillgängliga på något annat språk än franska. Ledningen hade försökt göra något åt saken genom att skicka sina journalister på språkkurser i Frankrike. Men av någon anledning tycktes det inte göra någon nämnvärd nytta. Om det var grammatiken eller vinet som var boven i dramat kunde ingen redogöra för, men så snart det blev tal om något mer komplicerat än vardagsfraser eller korta rubriker fick sakkunnig hjälp tillkallas. Också Vera hade börjat plugga franska, trots att det tog emot. Hon hade aldrig varit något ljushuvud på språklektionerna i skolan. Som andraspråk efter engelska hade hon valt tyska, vilket säkert var en god investering inför en framtid i det enade Stortysklands skugga. Men för överskådlig tid skulle franskan dominera i EU, det hade hon tvingats inse och försökt göra något åt. Ändå måste hon fortfarande påkalla hjälp inför en enkel nyhetsartikel.

Hon reste sig och lät blicken svepa runt över kolleger och datorer i redaktionshallen. Hon fick syn på en mörkögd brunett i Sofias ålder. Det var Jeanette, som ofta fick fungera som redaktionens fransktolk. Hon hade fransk pappa och brukade göra jobb åt tidningen när hon hälsade på honom i Lyon. Vera hojtade till:

– Jeanette, har du tid några minuter? Franskan, du vet.

Det var verkligen pinsamt att hon inte kunde tolka vanlig tidningsfranska själv, det skulle inte upprepas, det lovade hon sig själv dyrt och heligt.

‒ Mmhm, mumlade Jeanette medan hon läste igenom urklippet. Jag tror jag minns att vi hade en liten grej om det. Det var ganska mycket på nyhetsbyråerna, särskilt AFP, men eftersom det inte fanns någon svensk vinkel blev det aldrig någon stor sak hos oss. Dessutom klarades det ju upp redan samma dag, skriver de här. En algerisk städare ertappades med några av hennes smycken på sig och en större summa pengar. Han har haft ekonomiskt trassel. Normalt borde EU-lönen räcka, men han har två familjer, en hemma i Algeriet som råkat illa ut i inbördesstriderna och en annan i ett av Bryssels många slumområden. Hans fingeravtryck finns på pistolen som hittades i ett personalrum strax intill. Han sågs lämna byggnaden vid tvåtiden på natten trots att hans städpass hade slutat långt tidigare. Han nekar envetet, påstår att han inte minns något klart, men att han tror att han lockats i en fälla och lurats i sömnmedel. Det är det förstås ingen som tror på. Polisen anser att saken är helt klar, fingeravtrycken, smyckena och vittnesmålet om hans utpassering betraktas som överväldigande bevis.

‒ Står det vad det var för pistol?

Jeanette hajade till.

‒ Varför det?

– Jag är nyfiken bara.

Jeanette skakade på huvudet, men ögnade åter igenom texten.

– Mmm, mumlade hon, en Luger, står det. Vad är det?

– En Luger, vet du inte det? Har du inte läst Biggles-böcker? Biggles ärkefiende von Stahlheim hade en Luger.

Jeanette glodde stumt på henne. Vera insåg omgående sin dumhet. Den sista Biggles-boken måste ha kommit ut årtionden innan Jeanette föddes. Varför skulle en sjuttiotalisttjej läsa pojkböcker från 40-talet om ett krig som för hennes generation trots alla komihåg-kampanjer oundvikligen alltmer kom i skymundan för dagens och gårdagens blodiga sammandrabbningar – Kosovo, Tjetjenien, Nagorno-Karabach, Sierra Leone, Öst-Timor – för att bara nämna några av 90-talets många krig.

– Nej så dum jag är, sa Vera, jag kan ju inte begära att du ska ha läst gamla avdankade pojkböcker från min pappas tid. Men jag undrar ändå varför en algerisk städare skulle skjuta en belgisk EU-parlamentariker med en tysk officerspistol från andra världskriget. Var hade han fått tag i den?

– Det står inte, svarade Jeanette.

– Nähä, sa Vera och tog upp brevet för att läsa vidare i texten. Tack ska du ha.

– Det var så litet, muttrade Jeanette och gick tillbaka till sin plats där hon genast började gestikulera och prata med omgivande arbetskamrater. Alla stirrade åt Veras håll, några flinade högt. Vera låtsades som det regnade.

Snabbtelefonen ringde. Arkivet bekräftade Jeanettes minnesbild, det hade bara varit en notis i Kvällspressen. Morgontidningarna hade enspaltare om mordet och notiser dagen efter om att det var uppklarat. Ingen svensk var inblandad, följaktligen var det ingen grej i Sverige. Vi har inte fattat att vi är en del av EU, tänkte Vera, ingen tycker att ett mord i EU-parlamentet angår oss om det inte är svenskar inblandade. Det är som om Kvällspressen bara skulle skrivit en notis om riksdagsmorden om det inte hade funnits en skånsk vinkling. Visst var det lite extra spännande för en malmötidning att det var en skånsk riksdagsman som blev det första offret. Men Veras numera presshistoriska bild på det astrologiska vågtecknet på mordoffrets panna skulle ha hamnat på första sidan i Kvällspressen även om det gällt en norrbottning och inte en lundensare. Sverige var en relevant enhet i folks medvetande och inte bara i lagtexterna. Men EU upplevdes fortfarande som en främmande storhet, som dom där borta. Inte många svenskar kände att EU-parlamentet var deras eget parlament och att en belgisk EP-ledamots öde kunde vara väl så viktigt för deras vardagsliv som en svensk riksdagsledamots. Ja, viktigare, nu när EU-parlamentet genom Nicefördraget har fått betydligt mer att säga till om, tänkte Vera. Det var en sak att de flesta svenskar enligt opinionsmätningarna helst skulle vilja att Sverige trädde ut ur unionen och fick samma frihet som Norge. Den inställningen kunde Vera känna sympati för. Många svenskar kände sig mer som verkliga internationalister, världsmedborgare, än som européer. Den europeiska identiteten förknippades i svenska ögon mer med nazism, stalinism och kolonialt förtryck än med de höga ideal EU-kommissionen predikade i sina PR-kampanjer. För Vera, med sina emotionella band till Palestina, ett av de mest tragiska offren för europeiskt maktspel över huvudet på lokalbefolkningen, var allt detta gott och väl. Men det var en annan sak att sticka huvudet i busken och låtsas som om utträdet var ett faktum. Det var det verkligen inte. Sverige var de facto en provins i EU-staten och det som skedde i Bryssel var ofta viktigare än det partipolitiska maktspelet i Stockholm. Men det hade de flesta inte förstått, inte velat förstå. Vera var inte politisk expert, hade ingen partipolitisk lojalitet, men hade för länge sedan intuitivt förstått vartåt det barkade. Om det blev en ny folkomröstning om EU i Sverige skulle hon, förmodligen, rösta för utträde eller stopp för vidare maktöverföring till EU-nivån. Men så länge EU-medlemskapet var ett faktum tänkte hon inte låtsas som om det inte existerade. Hon fortsatte att läsa i det anonyma brevet:

Jag råkar dock vara säker på att de har fängslat fel person. Några minuter före mordet såg jag nämligen hur två män släpade algeriern genom korridoren. Han var då tydligt medvetslös. Jag trodde att han var sjuk och fick hjälp. Han kan helt enkelt inte bara ett par minuter senare ha skjutit någon. Jag har nu insett att det måste ha varit något skumt med saken, den stackars algeriern måste ha lurats i en fälla på något sätt. Jag vet inte hur, men du är ju bra på att lösa mordgåtor. Dessutom är du fenomenal på bilder. Därför bifogar jag en rulle som jag tog på den döda Mme Tournier innan någon annan sett henne eller varit i hennes rum (utom mördaren förstås). Jag har, som du ser, inte brytt mig om att låta framkalla bilderna. Det kunde vara riskabelt för mig att lämna in dem till någon fotoaffär här. Det där fixar du säkert på bästa sätt. Om det finns något att se på dem är jag säker på att du hittar det bättre än jag skulle gjort. Jag överlämnar saken i dina händer, för min del är den härmed avslutad. Jag kan inte finna att någon har något att vinna om jag riskerar hela min position genom att ’framträda’ som ni brukar kalla det i Kvällspressen. Jag har gjort mitt och har nu absolut rent samvete.

– Nej, det har du inte, för då skulle du inte ha skrivit det! utbrast Vera. Du inser att du skulle kunna få en algerisk trashank frigiven med ditt vittnesmål, men det vill du inte. Vågar inte. Ynkrygg! På vilket sätt skulle din karriär hotas av det? Du kunde ju tvärtom bli hjälte.

Det fanns, av naturliga skäl, ingen egentlig underskrift. Ändå hade brevskrivaren rafsat ner något för hand allra längst ner som skulle kunna tydas som: En vän. Men som också kunde vara bara en krumelur utan mening. Oläslig – men ändå – antagligen ditklottrad av avsändarens hand. Hon visste inte om sådant kunde identifieras av en handstilsexpert. Kanske inte. Ändå var det märkligt att en person som påstod sig vara angelägen om sin anonymitet överhuvudtaget drog så mycket som ett streck med sin egen hand. Också datorutskriften var egentligen en oförsiktighet. Hon visste inte om moderna laserskrivare var lika fulla av typiska igenkänningstecken som gamla Haldaskrivmaskiner, men minsta barnunge som hade läst sin Sherlock Holmes eller Kalle Blomkvist borde veta att den som på allvar vill vara anonym måste klistra ihop sina brev med urklippta tidningsbokstäver. Den här personen hade inte läst tillräckligt många deckare. Eller så var det där med anonymiteten inte så förfärligt allvarligt, trots allt. I varje fall inte anonymiteten inför henne. Kanske utgick skribenten ifrån att hon inte skulle blanda in någon annan, framförallt inte polisen. Om hon själv genomskådade förklädnaden upplevdes det kanske inte som något hot. Det var något skumt med brevet, kanske var det hela en bluff.

Den hypotesen fick hon dock förkasta när Hasse i nästan stund lade ett fång färska kopior framför henne. De visade ett högst verkligt lik, ordentligt mördat med blodfläck över hjärtat och allt. Hon rös ofrivilligt.

‒ Vem är det? frågade Hasse stillsamt. Hon måste ha varit ganska vacker.

‒ Förmodligen är det en belgisk EU-parlamentsledamot som mördades för en knapp vecka sedan, svarade Vera. Mördad av en algerisk städare, om man ska tro den belgiska polisen.

‒ Den belgiska polisen, utbrast Hasse hånfullt, den ska man väl aldrig tro!

‒ Nej, det är något som inte stämmer, mumlade Vera och ville helst bli lämnad ifred med sina tankar. Framförallt ville hon inte distraheras av Hasses mandelögon.

– Jag kunde inte låta bli att titta lite närmare på några bilder medan de andra torkade, sa Hasse och plockade fram två förstoringar ur bunten. Jag har dragit upp dem åtta gånger. Titta på händerna!

Den ena förstoringen visade en handflata som var alldeles slät och fin. På den andra var det massor av blod.

‒ Ser du? Det är inte vilken blodfläck som helst, det syns tydligt att det är ritat.

‒ Ritat?

– Ja, någon har använt blodet som färg och ritat något på den ena handen.

‒ Det är väl hon själv som har gjort någon rörelse under dödskampen, tryckt handen mot bröstet eller så och fått några strimmor på handflatan. Det är lätt hänt.

Hasse skakade på huvudet.

– Du ser väl själv att det inte är några strimmor hur som helst, utan ett tydligt målat tecken.

– Ett tecken?

– Ja, någon sorts tecken. Ett meddelande kanske.

– Det verkar ju knasigt, varför skulle mördaren sätta dit ett meddelande?

– Var det inte precis vad den där riksdagsmördaren gjorde som du tog kål på häromåret?

Hasse kunde inte dölja en beundrande glimt i ögonen. Just nu såg han definitivt mer ut som palestinske Hassan än som svenske Hasse. Vera ruskade på huvudet av obehag. Obehag inför minnet av det astrologiska tecknet på den mördade riksdagsmannens panna, obehag inför andra minnen som Hassans beundrarblick väckte till liv.

– Mmm, mumlade hon, men det vore väl lite för mycket av sammanträffande om jag skulle bli inblandad i en ny mordgåta med astrologiska blodstecken på offret.

Hon hajade till över sina egna ord. Inblandad – vad tänkte hon på? Det hade inte gått en halvtimme sedan hon fick ett anonymt brev från Bryssel i sin hand som handlade om ett mordfall som den lokala polisen redan ansåg sig ha löst. Och hennes hjärna började redan förutsätta att hon skulle bli inblandad. Hon var verkligen miljöskadad, hon borde nog ha följt en del skämtsamma arbetskamraters råd och tagit ett sabbatsår, rest till andra sidan jordklotet och plåtat kängurur. Men hon hade inte kunnat bestämma sig, inte förmått lämna den dagliga jakten på nyhetsbilden som skulle säga mer än tusen ord, inte orkat resa bort från Sofia. Och, kanske, inte vågat vara ensam med sig själv så länge. Hon visste att hon inte kunde fortsätta som hittills om inte hela hennes liv till slut skulle utmynna i ett fiasko. Hon hade börjat dricka mer rödvin än på länge, det var nästan som på den gamla dåliga lundatiden. Och hon slarvade allt oftare med den fysiska träningen och andra viktiga övningar. Hon visste att en del kolleger tyckte att hon inte var riktigt lika skarpögd som förut. Hon insåg att de hade rätt. Inte för att den egentliga kapaciteten hade minskat. Utan för att det var något i motivationen som saknades. Redaktionschefen hade kommit med ett mera allvarligt menat bud sedan hon avverkat sin senaste skrivarkurs: Varför inte ta ett halvår på försök i Bryssel? Elsa har suttit därnere sedan Sverige kom med i EU och har börjat köra tomgång, det vet både hon och vi. Dessutom håller det inte i längden att ha reporter utan fotograf. Vet du vad de där nyhetsbyråplåtarna kostar att hyra in för enstaka knäck? Det har vi inte råd med, lika litet som vi har råd att skicka dit en egen. Det är massor på gång i EU nu. Den nya regeringskonferensen om Stockholmsfördraget. Ska EU bli ännu mer överstatligt? Valutaunionens första stapplande steg. Utvidgningsförhandlingarnas slutfas för ett par ansökarländer. Tjänar eller förlorar Sverige på att inte vara med i den gemensamma valutan? Det blir massor med spännande jobb! Och så får du täcka Benelux och Frankrike på köpet.

Paris i jobbet, det hade fått henne att vackla. Och London ett par timmar bort med snabbtågen genom The Channel under Kanalen. Det var frestande, men hittills hade hon hållit emot. Kanske var det här brevet en signal från ovan. Om hon skulle kunna göra något av det måste hon åka till Bryssel, det var helt klart. Hon böjde sig fram och stirrade på fläcken som Hasse pekade på. Mmm, han hade kanske rätt, det såg verkligen ditmålat ut. Men vad föreställde det? Det var inga vanliga latinska bokstäver – något arabiskt kanske? Städaren var ju algerier, kanske det var han som skjutit i alla fall.

‒ Hur är det med din arabiska, Hassan? sa Vera och kunde bitit tungan av sig. Hon visste att Hasse, trots stunder av uppblossande palestinsk stolthet, för det mesta ville betraktas som en helt vanlig svensk och ofta klagade över sin fars drömmerier. Hon såg hur han stramade till anletsdragen.

‒ Dåligt, sa han kort. Du kan nog bättre själv.

Det var som en dubbel örfil. För att hon kallat honom Hassan. Och för att hon trots Ghassans envishet aldrig lärt sig mer än några vardagsord på arabiska. Skriften kunde hon inte alls tyda.

‒ Förlåt, Hasse, sa Vera och strök honom lätt på kinden. Jag vet att du är precis lika svensk som jag och hatar att utpekas som avvikande. Jag tycker förstås att du borde vara stolt över ditt palestinska påbrå, men det är din sak.

– Det är inte alltid så lätt när de skjuter ihjäl oskyldiga turister.

– Det var väl länge sedan palestinier sysslade med sådana dumheter.

– Vera, du som har varit med, är du så naiv? Tror du folk gör skillnad på egyptier och algerier och palestinier? Nädu, arab som arab, samma terrorist här som där.

– Du överdriver, bet Vera av, trots att hon visste att han hade rätt. Men du kan alltså inte ett ord av din fars vackra språk?

Hasse teg. Så spreds sig ett blygt leende över hans läppar.

– Jo, jag kan faktiskt en hel del, men det är det inte många som vet. Pappa har envisats med det sedan jag var två-tre år gammal.

– Skriftspråket också?

– Mmm.

– Då är det alltså inte arabiska på hennes hand?

– Nej, jag tycker det liknar ett X.

Vera tittade på bilden igen. Nog var det två streck som korsade varandra, om än ganska buktiga. Det var därför hon trott att det kunde vara ett arabiskt tecken.

– Ett X, jaha. Kanske bara ett vanligt kryss, helt enkelt. Det finns ju inte många ord som börjar på X.

– Nej, det är ju det värsta i korsord och sådana där ordspel, ord som ska börja på X.

– Xantippa, Xerxes. Xenofobi.

– Mmm, mumlade Hasse. Men det skulle kunna vara kinesiska.

– Kinesiska? Men det skrivs väl med helt andra skrivtecken?

– Jo, men när kinesiskan transkriberas till latinsk skrift betyder X ett mjukt väsande sje-ljud, nästan som ett tje-ljud. Deng Xiao Ping!

– Herregud, Hasse, kan du kinesiska också?

– Nja, inte precis. Jag har bara bläddrat i en Teach Yourself Chinese-bok. Jag är lite nyfiken av mig.

– Varför satsar du inte på det på allvar, då? Kinesiska, eller arabiska. Varför går du här och kopierar en massa meningslösa bilder, varför är du inte på universitetet?

Hasse slog upp en gapflabb.

– Vad tror du? Jag har inte ens gått igenom hela gymnasiet. Vet du hur många arbetslösa akademiker det finns? Vem tror du anställer någon för hans kunskap i arabiska eller kinesiska? Nej, vill du ha jobb ska du vara datatekniker, rymdskeppskonstruktör eller något sånt – humanister göre sig icke besvär. Här slipper jag i alla fall det löpande bandet. Och förresten är inte alla bilder meningslösa. Inte de du tar, Vera.

Hon kände hur hon rodnade, av skam för sin dumma fråga, av blygsel över hans beröm.

‒ Och kanske inte de här heller, muttrade hon. Kanske har de en mening. Hasse, det måste finnas en massa fler ord på X än vi minns direkt. Har vi inte Nationalencyklopedin på CD-Rom, kan du inte kolla? Du kan pröva här på min dator.

Hon lämnade plats för Hasse som likt de flesta av sin generation tycktes ha datorhanterandet i blodet. Han tryckte på tangenterna som om han spelade piano och fick datorn att väsa och sjunga en trudelutt. Så började laserskrivaren jobba och strax spottade den ut en sida med uppslagsord på X, och så en till, och en till. Nio fullskrivna sidor. Med inte mindre än etthundrafyrtionio uppslagsord på X – från X i det grekiska alfabetet till XYY-syndrom. De tittade och läste en stund under tystnad.

‒ Naturligtvis, muttrade Vera, så dum man är. X är ju tecknet för obekant storhet i matematiken. Det kanske bara är det. Mördaren vill håna oss!

‒ Och så kan det vara en romersk tia.

‒ Eller beteckning för Gävleborgs län.

– I Bryssel?

‒ Nej, kanske inte. Men se här. Xu, ett vietnamesiskt mynt. XOF, beteckning för franc i före detta Franska Västafrika.

‒ Xinhua, den kinesiska nyhetsbyrån. Eller xuanxue, den dunkla läran, en starkt spekulativ kinesisk tankeriktning på daoistisk grund.

‒ Nej inte det, stönade Vera högt. Inte något mystiskt grumligt tankesystem igen, jag orkar inte med det! Och förresten är det säkert bara ett villospår.

Hasse glodde förvånat på henne.

‒ Orkar med – ska du ut och följa spår, nu igen!

Vera reste sig med ett ryck.

‒ Japp, det kan du ge dej fanken på.

Och så samlade hon ihop kopiorna, originalrullen, brevet, kuvertet, urklippet och utskriften av x-sidorna. Hon tryckte ner alltsammans i sin kameraväska bredvid Canonapparaten, den gamla trotjänaren. Hon plockade fram ett par extraobjektiv och lade dem i en axelväska tillsammans med minikamera, modem och diverse tekniska attiraljer som hon helst hade sluppit men numera alltid måste släpa med sig. Sedan vände hon sig till Hasse och gav honom en moderlig kram.

‒ Hasse, du som är så skärpt – kan du inte gå igen alla de där xorden och vrida och vända på dem och se om du kommer på något? Du kan få bli min egen Doktor Watson!

Hasse tittade storögt efter henne medan hon drog iväg mellan arbetsborden med extra svikt i stegen. Kollegerna, särskilt de manliga, kastade långa blickar efter henne. Nu är Vera på gång, nu har hon fått kom på något, mumlades det. Ja, nu skulle jag inte vilja vara den hon är ute efter. Halvkvävda hånskratt. Jo, det är precis vad du skulle vilja! Indignerade protestläten. Inte på det sättet! Inte den som hon kommer att knäcka revbenen på eller sätta en kula mellan ögonen på. Tystnad. Instämmande hummanden. En blandning av skräck och beundran. Nu var det dags, nu drog Vera ut på jakt. De drog en suck av lättnad. Samtidigt saknade de henne redan.

‒ Hälsa Johan att jag antar budet, snäste hon till redaktionschefens sekreterare innan hon svepte ut ur redaktionslokalen.

‒ Budet, vilket bud? pep kjoltjejen.

‒ Han vet vad det gäller, jag hör av mej från Bryssel.

‒ Ska du göra scoop nu igen? jamade sekreteraren och verkade plötsligt inte det minsta hotfull, bara ung, oerfaren och beklagansvärd.

– Naturligtvis, hojtade Vera. Säg åt Johan att hålla ettan och mitten!

2.

– Men kära barn , vad har du nu haft för dej? Mitt i vintern? Och mitt i mörkret, man ser ju inte handen framför sig!

Mormor Hertha var inte den som togs på sängen så lätt, men nu ojade hon sig högljutt där hon stod på kökstrappan bakom sin lilla stuga i urtvättade jeans och tjock täckjacka och med kraftiga tag sopade bort nyfallen lössnö med en sliten piassavakvast. Hon lät armarna vila en stund medan hon spänt stirrade på en smygande figur som med en bösspipa framstickande över axeln närmade sig i dunklet likt en av de snapphanar som fordom huserade i dessa trakter. På morfar Antons tid hände det väl att det sköts en och annan hare och tjäder när snön hade lagt sig, annars hörde jagandet till den snöfria årstiden. Men vilttillgången och jakttiderna ändrades, precis som allt annat. Rapphöns och fasaner hade bekämpningsmedel och täckdikning nästan gjort slut på. Älg och rådjur frodades däremot i lövslyn på det maskinella skogsbrukets kalhyggen. Efterhand som skepnaden tog form spred sig ett leende i hennes ansikte så att rynkorna kryllade sig ända upp i pannan under det kritvita håret. Egentligen var hon inte alls förvånad över sin dotterdotters bravad, men fylld av motstridiga känslor.

‒ Sista bocken för det här jaktåret! hojtade Vera med ett stort grin som sken genom januarieftermiddagens mörker och ställde Smith&Wessongeväret ifrån sig med reglementsenligt utdraget slutstycke. Ser du att han har fått hornen tillbaka! För bara några veckor sedan skulle han ha varit lika barhuvad som en get, jublade hon och lyfte upp det döda råbockshuvudet så att det nästan kom i jämnhöjd med mormors. En sextaggare!

‒ Bryr du dej om sådana barnsligheter, mitt barn, fnös mormor och torkade bort en svettdroppe på pannan under sin illröda toppluva med en tjock, gul arbetshandske. Sådant är väl bara för dumma karlar som tror att tuppkammen reser sig på dem själva ju större horn det är på deras byte. Vad är det förresten på dem, de är ju övervuxna med mossa. Har du hittat ett gammalt kadaver i skogen?

‒ Mormor, det är basthuden, den har inte hunnit feja än.

‒ Men du har hunnit skjuta – är det inte lite väl tidigt? Den borde väl ha fått våren och sommaren på sig, som förr i tiden. Hur ska det kunna bli några små Bambi-kid om du tar livet av de