Nyttig idiot

By Daniel Söderqvist

TV-reportern John Carlsson blir indragen i en gammal mordutredning när polisen läcker nya uppgifter. Fem år har gått och ännu har det inte blivit löst, samtidigt vill landets tredje största parti stoppa invandringen och John är villig att ta kampen. Det dröjer inte länge innan han ser ett samband. Kan ett knivmord i Haga i Norrköping ha något att göra med den ökande rasismen i samhället?Den spännande serien om TV-reportern John Carlsson och hans undersökningar och äventyr.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726972474

Book preview

Ett

T ill slut brast det för den skallige mannen och han slog John Carlsson i tinningen. Det var en rallarsving med vänstern och utan kraft och John hann tänka att han borde ha sett den komma och kunnat parera den. Den skallige följde upp med en kort och mer kontrollerad höger som träffade strax under ögat, Johns huvud for bakåt, men han stod fortfarande och när han efter bråkdelen av en sekund hämtat sig kastade han sig över den skallige och fick ner honom på golvet. Han försökte hamra in slag mot mannens ansikte, men slagen var utan kraft och det var en massa armar och händer i vägen. Strax var det någon som låste hans armar och drog honom bakåt. Den skallige låg kvar på golvet.

Jävla svartskalle, skrek han. Jävla tokiga svartskalle! Det bevisar ju bara vad jag sagt!

John Carlsson log mot honom.

Svartskalle minsann. Vad hände med att man ju måste kunna diskutera integrationsproblematiken utan att bli kallad för rasist, va? Finns det inget rasistiskt i svartskalle?

Restaurangägaren Greger höll honom i ett stadigt grepp, men John försökte inte komma loss.

Upprinnelsen till bråket var det gamla vanliga. John hade slagit sig i slang med ett par killar vid bardisken på en av hans favoritrestauranger. Som vanligt tog de honom för en invandrarkille och som vanligt hade de frågat honom var han egentligen kom ifrån, ja, alltså ursprungligen, eller om det var hans farsa och morsa som kommit och att han var född i Sverige. Underförstått att han hade två hemländer.

John hade inga problem med att berätta om sitt ursprung, i dagens Sverige fanns hundratusentals människor som hade en berättelse som skiljde sig från den traditionellt svenska. Det var väl runt en miljon människor som på ett eller annat sätt hade någon form av invandraranknytning. Och för John var det bara av godo.

Men sedan hade killarna kommit in på svensk integrationspolitik, framför allt den skallige, hur misslyckad den var, att man måste kunna diskutera den, att det var ett oomkullrunkeligt faktum att invandrare var mer förekommande i brottstatistiken än svenskarna och slutligen ett närmande mot att det nog ändå var så att invandrare var mer brottsbenägna än svenskar, ja inte alla naturligtvis, inte Dejan som lagade grabbarnas pizza, eller Ahmed i jourbutiken, men väldigt många andra. Som sagt, brottsstatistiken talade sitt tydliga språk. Då hade John börjat raljera över deras argumentering. Han sa att en forskningsrapport visade att det fanns en överrepresentation av vänsterhänta i de svenska fängelserna, framför allt bland mördarna. I Sverige är knappt sex procent av befolkningen vänsterhänta, men i de svenska fängelserna är förekomsten bland internerna det dubbla, och bland mördarna hela 37 procent. Vi borde åtminstone inte släppa in vänsterhänta invandrare, eller hur, hade han sagt och levererat ett hånfullt leende.

Den skallige var berusad och började genast hålla med och brydde sig inte om kompisen som förstod att John bara var ironisk och provocerade, och tyckte de skulle avsluta samtalet och gå därifrån. Sedan relaterade John till en annan forskningsrapport som tydligt kunde visa att utomeuropéer hade en halv grad högre kroppstemperatur än framför allt nordbor, vilket ju förklarade ett och annat om klimatförändringen i Sverige, om ni förstår vad jag menar, men det var först när John sa att de ju luktade så illa också, att det var något klart apliknande över deras kroppsodör, som det brast för den skallige och han drog iväg en okoncentrerad vänster.

Kompisen hjälpte den skallige att komma upp på benen och medan de betalade sin nota stod John en bit bort och stirrade stint på dem. När de lämnat lokalen kom Greger fram till honom.

Jag har sagt åt dig att inte ställa till med något på min restaurang. Om du gör det igen måste jag porta dig. Hur gör vi med polisen

Äh skit i det. Det var ju inget som hände annat än att jag fick lite stryk och jag kommer ju aldrig göra någon anmälan.

Det finns vittnen. Och du vet att jag måste rapportera alla incidenter till polisen, om jag inte gör det och någon berättar det för polisen kan jag få problem.

Sedan ett par år tillbaka hade polisen i Norrköping infört samma modell som man hade i Linköping, nolltolerans mot krogbråk, allt skulle ringas in och polisen skulle rycka ut och i bästa fall kunde det upprättas en anmälan.

Du stänger väl snart. Då kan du ju nu ställa dig i baren och högljutt låtsas ringa polisen och sedan be gästerna gå och så tror dom att du har gjort precis som du förväntats göra.

Greger skakade på huvudet.

Ibland blir jag så trött på dig John.

Två

J ohn vaknade och kände hur det stramade i ansiktet. När han såg sig i spegeln kunde han konstatera att det ändå såg bättre ut än det kändes. Det var som en lite större och lite svartare påse under vänster öga. Den var klart synlig, men inte så farligt stor och tack vare att Greger hade hjälpt honom med en handduk med is i hade de lyckats stoppa blödningen att breda ut sig som den annars hade gjort. Då hade han förmodligen varit tvungen att sjukskriva sig tänkte han.

Han tog en Treo och tappade upp ett bad. När badet var färdigt kröp han ner med de lokala tidningarna. Klockan var strax före sju på morgonen.

Efter att han badat och sett SVT:s och TV4:s nyhetssändningar, framför allt SVT:s regionala nyhetssändning, och naturligtvis nyheterna från Lokalkanalen, den lokala TV-station där han själv jobbade, tog han på sig ytterkläderna och gick till jobbet.

Han gick Drottninggatan ner mot Saltängsbron, som korsar Strömmen, och som har sitt slut framför järnvägsstationen och Norra Promenaden. I Norrköping finns tre Promenader som går runt stadens centrum, Norra Promenaden, Östra Promenaden och Södra Promenaden. I väster är det Kungsgatan som utgör den västra sidan av kvadraten. Det hade funnits en västra promenad, men den var egentligen en del av Södra Promenaden och på 1950-talet hade hela promenaddelen fått namnet Södra Promenaden. Undrar om Ulf Lundell känner till det, tänkte John när han passerade Rådhuset. Du kanske säger Norrköping, det är en jävla stad, då har du aldrig gått på stadens Västra Promenad … Tja, det kanske skulle funka också. Fast nu var det ju inte högsommar, som John föreställde sig att det var i Lundells låt, med trädens fullt utslagna löv, varmt och ganska hög luftfuktighet, men det var ändå i slutet på maj. Snön var borta sedan länge, men det var inte solen som smält bort den varmt och vackert. Snarare var det ett envist ihållande vårregn som med sitt hängivna strilande slutligen tvingat ner snön i gatbrunnarna. Den sista veckan hade emellertid solen gjort sin entré och John hade stora förhoppningar på de sista dagarna av maj och sedan sommaren.

Det som fanns innanför promenaderna och Kungsgatan var det egentliga och ursprungliga Norrköping. Strömmen skar rätt igenom och det var där som tekoindustrin och pappersindustrin hade tagit sin kraft. Runt omkring hade man byggt bostäder åt arbetarna och alla de som flyttat in från olika delar av Sverige för att arbeta i den då fjärde viktigaste industri- och hamnstaden. Johns förfäder kom från Dalarna, Värmland och Småland. Det var i alla fall vad hans morföräldrar brukade säga.

Men pappersbruken hade flyttat ut och gått över till elektricitet, och tekoindustrin hade slagit igen, utkonkurrerade av industrier utomlands med lägre produktionskostnader. Under en tid var industrilandskapet i det centralaste av Norrköping som ett ödelandskap. Kommunen hade stått inför ett val, att riva allt och bygga nytt eller att försöka bevara och använda de gamla industrilokalerna. De hade valt det senare alternativet och idag fanns universitet, museum, konsertlokaler och restauranger inhysta i det som förut var Norrköpings pumpande industrihjärta.

Det som fanns innanför promenaderna och Kungsgatan var idag Norrköpings centrum, men det var ett glest centrum. De flesta affärer och restauranger hittade man utmed Drottninggatan och Kungsgatan. De tre galleriorna på Drottninggatan dominerade affärsutbudet, även om det gjorts försök att skapa alternativ på Hospitalsgatan och kvarteret Kneppingsborg. Annat var det förr. Johns morfar hade berättat om det sjudande affärslivet och restauranglivet på 1950-talet. Alla ölsjappen som fanns. Hur de båda dagstidningarna hade sina redaktioner inne i staden. Inte som nu. Utflyttade till rondellen som anslöt till E22:an. Hur hamnen låg inne i staden, och hur allt papper och allt tyg som producerades skeppades ut via den inre hamnen. Men hur man sedan byggde nya och större hamnar ute i Bråviken och hur verksamheten försvann från innerstan.

Han kom samtidigt som redaktören, Johannes Broberg, en utmärglad man i 50-årsåldern, vars främsta intresse var uthållighetssporter som maraton, långa skidlopp och långa turer på cykel, företrädesvis runt Vättern. Han hade även simmat Vansbrosimmet och därmed fullbordat en svensk klassiker, men hans taniga kropp hade väldigt lite flytkraft så det hade stannat vid en gång. Men Lidingöloppet 18 gånger, Stockholm maraton åtta gånger, Vasaloppet 27 gånger och Vätternrundan 22 gånger var inte kattskit heller.

Och du har sprungit in i en dörr igen ser jag, sa Broberg.

Något åt det hållet.

Jag har ju sagt till dig att ge fan i och komma in en timme innan du börjar. Jag blir jävligt störd av att ha reportrar hängande över axeln när jag ska planera dagen.

Det vet du att jag inte gör. Jag finns inte innan morgonmötet börjar.

Johannes Broberg muttrade något och satte sig på redaktörsstolen och loggade in. John hann precis smita in i ett av redigeringsrummen innan morgonprogramledaren Charlotte Johansson hann se honom och börja fråga om vad som hänt och om han hade ont. Morgonens sändningstekniker var den arbetsovillige Petter Larsson. Honom behövde han inte oroa sig för. Han gömde sig förmodligen på toaletten eller låtsades arbeta i programkontrollen. Han loggade in.

Det mail han väntat på hade inte kommit under natten heller. Det förvånade honom inte, men gjorde honom irriterad.

Han hade under vintern och våren kartlagt personerna i ett MC-gäng som enligt uppgift hade närmat sig det Kriminella MC-gänget, som tills ganska nyligen varit ett av många små MC-gäng innan de tagits upp och blivit fullvärdiga medlemmar. Det MC-gäng han kartlade, Eldgafflarna, höll till i en industrilokal inte långt från polishuset, det hade de gjort i många år. I fastigheter i närheten fanns andra liknande MC-klubbar. Inget av gängen var uttalat kriminella, men i övrigt hade de alla de attribut som förväntades. Deras lokaler dominerades av en stor bardisk, det fanns en TV-avdelning och förstås en del där man kunde meka med sina motorcyklar. På väggarna hängde posters med nakna eller halvnakna kvinnor, samt posters på motorcyklar.

Medlemmarna klädde sig företrädesvis i jeans och läder, var oftast långhåriga och var samtliga tatuerade i varierande myckenhet. Precis som förväntat. Men genomgående var det killar med vanliga jobb som tyckte om motorcyklar och att se lite farliga ut.

Av förklarliga skäl ville Norrköpings kommun bli av med det Kriminella MC-gänget och man tänkte nog att man kommit på en fiffig idé när man följde andra kommuners strategi och köpte lokalen de hyrde och sedan helt enkelt jämnade den med marken. Allt gick lagligt till. En fastighetsägare kunde naturligtvis riva sin fastighet om han ville, förutsatt att han hade alla de kommunala tillstånd som behövdes. Och det hade självklart kommunen.

Så långt var allt bra. Men bara en knapp månad efter att det Kriminella MC-gänget blivit hemlösa kontrade de. De lyckades hyra en lokal i samma industriområde som de andra MC-klubbarna ett stenkast från polishuset. Att det låg så nära polishuset var kanske mera ett hån mot polisen och kommunen, även om kommunalrådet Anna Johansson menade att närheten ändå kunde ses som något positivt eftersom ju då polisen inte behövde åka så långt om något hände. Det stora problemet var snarare den nya möjligheten att rekrytera, att öka medlemsantalet.

När John fick tipset om att Eldgafflarna kanske skulle gå upp i det Kriminella MC-gänget började han intressera sig för medlemmarna. Vilka de var. Vad de jobbade med. Hur deras familjesituation såg ut. För skulle de gå med, ja först fick de ju bli hangaround, prospekt, provmedlemmar och allt vad det var, men skulle de gå med, så skulle de sluta vara vanliga medborgare, de skulle bli kriminella, de skulle bli tvingade att begå kriminella handlingar.

En av frontfigurerna inom Eldgafflarna drev ett behandlingshem för ungdomar som kommit snett och bland de kommuner som skickade sina olycksfåglar till behandlingshemmet fanns de två stora östgötakommunerna. Varje år köpte de tjänster för många miljoner.

John hade kartlagt allt, vad han nu väntade på var att Eldgafflarna officiellt togs upp, eller knöts till det kriminella MC-gänget. Då kunde han publicera sitt avslöjande. Han hade gjort kartläggningen parallellt med det dagliga jobbet och han hade inte berättat om det för någon. Det var hans sidoprojekt, det som höll honom igång under de trista och mörka vintermånaderna.

Det han väntade på nu, och som han väntade på varje morgon, var detta mail, det som skulle ge honom klartecken till att ta ett snack med nyhetschefen. Det skulle bli så kul att dra ner byxorna på kommungubbarna och kommungummorna! Vafan! Har ni inte koll på vem ni köper tjänster av? Och hur de utvecklas? Så ni bara slänger ut skattepengar hur som helst? Ska det vara så?

Avslöjandet skulle inte ge honom något journalistiskt pris, vissa kollegor skulle ge honom komplimanger, andra skulle leta fel och komma med kritik, de två stora lokala tidningsdrakarna i länet skulle ogenerat sno hela storyn och försöka göra den till sin, och det var inte därför han lade ner den extra tiden, snarare handlade det om att faktiskt göra sitt jobb, men framför allt för att visa hur verkligheten såg ut. Man ska aldrig underskatta sanningen.

Det här var dessutom ett hyggligt rent avslöjande. Det är klart att det fanns andra behandlingshem som nu skulle vinna marknadsandelar när Eldgaffelns behandlingshem fick slå igen, och säkert var det någon aningslös kommuntjänsteman som i slutändan skulle få på tafsen, men det var rent på så sätt att han åtminstone inte sprang någons ärenden. Han agerade inte nyttig idiot åt någon.

Hans första löpsedel när han jobbade som skrivande journalist hade varit annorlunda. Det handlade om hur hyresgästföreningens medlemsvärvare lurade hyresgästerna att bli medlemmar. De jobbade nästan uteslutande på provision så självklart var ett nja eller ett kanske ett rungande ja i deras öron, och framför allt i slutet på månaden när de själva skulle betala sin hyra och sina matkonton, och kunde de få hyresvärden att lägga medlemsavgiften på hyresavin så syntes den inte lika mycket och de gamla och synsvaga kunde vara medlemmar i åratal utan att ha en aning om det.

Allt han skrivit hade varit sant, men all hans information kom från en aktiv folkpartist som gnuggade sina händer när avslöjandet publicerades och John fungerade som en nyttig idiot åt hyresgästföreningens politiska motståndare. Allt han skrivit hade som sagt varit sant, så det var inget han grämde sig över. Men han hade fungerat som funktion åt någon annan och det var en viktig lärdom.

I sin kartläggning av Eldgaffelns olika behandlingshem hade han också hittat ett utlåtande från en professor i klinisk psykiatri, en Sture Insulander, som fullständigt sågade behandlingsmetoderna på ett av behandlingshemmen. Utlåtandet var visserligen ett beställningsjobb i ett uppslitande skilsmässoärende. Under den pågående separationen hade familjens äldste son blivit så utagerande att kommunen beslutat att skicka iväg honom till ett av kommunens anlitade behandlingshem, ett av Eldgaffelns. Grabben var naturligtvis emot, han hörde inte hemma där, och pappan höll med. Under förhandlingarna kunde därför mammans advokat visa upp ett utlåtande från behandlingshemmet där det slogs fast att det var pappan som var grunden och huvudorsaken till grabbens utagerande. Och därifrån var det ju inte svårt för mammans advokat att dra slutsatsen att pappan inte borde ha någon kontakt överhuvudet taget med något av de tre barnen.

Pappans advokat hade då anlitat Insulander som gått igenom utlåtandet och underkänt de som charlataneri. Det fanns överhuvudet taget ingen metod, bara meningar stapplade på varandra och tyckande. Dessutom insinuerade Insulander att behandlingshemmet förmodligen fått betalt för att skriva utlåtandet vilket fick mammans advokat att syrligt fråga hur han såg på sin egen roll i det hela varpå Insulander sa att det ena inte uteslöt det andra.

Den historien i sig var värd att berättas, familjen kom visserligen från Småland och hemmet låg visserligen i Västergötland, och det var ju lokala östgötanyheter han jobbade med. Likafullt var ägaren skriven och verkade i Norrköping, alltså kvalificerade den sig. Men han ville ha mer, han ville ha hela storyn. Först ville han berätta att kommunen köpte tjänster av ett företag med kopplingar till det Kriminella MC-gänget, sedan ville han följa upp med att det dessutom visade sig att företaget var en bluff, att det inte kunde anses som ett behandlingshem, snarare som en förvaringsplats och vars enda syfte var att mjölka samhället på pengar.

John hade pratat med Insulander och frågat honom om han kunde tänka sig att ställa upp på en TV-intervju om vad han kommit fram till i sin granskning av behandlingshemmet och Insulander hade sagt att det kunde han naturligtvis, om han bara kunde få besked när ordentligt i förväg. John hade inte sagt något om att Insulander inte var huvudattraktionen i avslöjandet, inte heller att det i slutändan handlade om det Kriminella MC-gänget. Det fick han ta tids nog. Han skulle lägga alla korten på bordet, han vill inte lura någon, men det fanns ingen anledning att skrämma upp den stackars Insulander innan han ens visste om inslaget skulle bli av. Det kunde dröja månader, eller kanske år, eller det kanske aldrig skulle bli av, och då var det dumt att oroa honom i onödan.

Det var också skälet till att han inte sagt något på redaktionen. Dels fanns det de som skulle bli skärrade och som tyckte att de inte skulle göra den typen av journalistik, det kunde bli obehagligt, och dels, om det drog ut på tiden, kunde nyhetschefen kräva att de publicerade det som John såg som del två, alltså uppföljningen på del ett.

Här har vi en skitbra grej, skulle nyhetschefen dundra, och så sitter vi bara på den därför att du tror att dom här jävla Gafflarna eventuellt kanske, möjligtvis, ska gå upp i det Kriminella MC-gänget!

Alltså höll han tyst.

Efter morgonmötet, efter att John fått berätta att det faktiskt var sant att han gått in i en dörr, igen, och efter att de gått igenom gårdagens och morgonens sändningar, och efter att dagens redaktör Broberg lagt ut de jobb som skulle göras under dagen, blev John ombedd att gå in till nyhetschefen.

Torsten Torstensson var en tjock man några år över 60. Han hade arbetat sig uppåt i mediahierarkin under snart 40 år och kommit så långt som till nyhetsredaktör på Rapport på Sveriges Television. En uppskattad arbetsledare sades det, som var professionell in i minsta detalj, som kunde sin sak, som alltid tog sina reportrar i försvar, men som inte drog sig för att skälla ut någon om denne någon slarvat eller var lat och inte gjorde sitt bästa. Men sedan var det som om luften hade gått ur honom, han blev blasé och alla sprang om honom. Han brydde sig inte längre och det ryktades om att han drack mer än vad som var nyttigt. Han kunde säkert fått något meningslöst att jobba med på SVT, han var ju trots allt fast och evinnerligen anställd, men istället hade han flyttat hem till sitt kära Östergötland och blivit nyhetschef på den hårt kämpande lokala kanalen. Den där ena halvan är passé. Och den andra är på väg någonstans. John hade haft Torstensson som chef i ett av de två år han jobbat på stationen och han tyckte bra om honom. Han hade skapat ett helt annat nyhetsdriv på redaktionen. Bara för att vi är en lokalstation med taskig ekonomi betyder inte det att vi inte kan göra ett bra jobb och vara professionella, som han brukade säga. Det hände att de pratade om annat än jobb också. Båda var passionerade IFK:are och gick på lagets alla hemmamatcher.

Sätt dig, sa Torstensson och pekade på den enda besöksstolen som fanns i den lilla skrubben.

Det var en obekväm kontorsstol som var upphissad så högt att man var tvungen att vara mycket lång, eller åtminstone ha långa ben för att kunna ha fötterna på golvet. De flesta som satte sig på stolen kände sig som en elev inför en rektor och John antog att det var det som var meningen. Hur man än försökte så var det omöjligt att sänka stolen till mer normal höjd. Torstensson satt djupt nedsjunken i sin kontorsstol med sina fyrtiofemmor väl förankrade i golvet.

Jaha, sa Torstensson, vad fan har du ställt till med den här gången då? Och ge mig inget skitsnack om någon dörr.

Vad vill du jag ska säga?

Du kan ju prova med att berätta sanningen, sa Torstensson.

John berättade sanningsenligt vad som hänt.

Det är ju jävligt konstigt att du aldrig lär dig, sa Torstensson. Och vad fan ska det vara bra för?

Torstensson slog ut med armarna.

Vad är det för jävla mission impossible du håller på med?

John tog sats.

Varje gång någon uttrycker rasistiska åsikter kommer jag att konfrontera dom. Jag kommer aldrig vara tyst när dumheter sprids som nån jävla dynga. Aldrig! Det är ju just därför den får fäste och växer.

Torstensson suckade.

Tyvärr tror jag att det finns fler orsaker till att den får fäste som du säger, men det hör inte hit. Men varför måste du slåss? Det håller ju inte.

John var tvungen att dra lite på munnen.

Som jag sa till Greger igår. Jag slogs inte. Jag fick stryk. Jag slåss sällan, men det händer att jag får stryk.

Nu log även Torstensson. Men sedan blev han allvarlig igen.

John, mitt problem är att jag inte kan ha en reporter som springer runt och slåss i tid och otid. Han slog ut med händerna. Som får stryk hela tiden, rättade han sig. Oavsett vad bakgrunden är eller hur nobelt ditt syfte är. Det ger TV-stationen dåligt rykte. Ju oftare det händer desto närmare kommer vi anklagelse, åtal och att någon av konkurrenterna bestämmer sig för att göra en grej av det. Reporter dömd för misshandel. Hur trovärdig är en reporter som dömts för det? Och hela den där skiten!

John nickade.

Dessutom blir vi ju alla behandlade efter hur vi ser ut. Det är ju inget konstigt. Jag blir behandlad som en tjock, skallig gubbe. Till och med som en tjockskallig gubbe. Och du blir vid första anblicken behandlad som en invandrare. Titta dig i spegeln. Du ser ut som en typisk latino. Ja, bortsett då från färgen du har på ögonen. Dom stämmer ju inte.

Och bortsett från ögonen var det alldeles sant. John Carlsson såg verkligen ut som schablonbilden av en latinamerikan. Svart hår, naturligt mörk i hyn, höga kindknotor, inte mer än knappa 175 centimeter lång, och tanig och senig i kroppen. Sedan att det i verklighetens Latinamerika fanns människor som hade alla upptänkliga kroppsfysionomier och hårfärger brydde sig inte schablonbilden om. I Latinamerika fanns alla jordens olika människotyper representerade. Men det hade ju som sagt inte med saken att göra.

Naturligtvis hade Torstensson rätt. Men han hade också rätt att stå upp mot fördomar och inskränkthet. Han skulle aldrig backa från att ta fajten. Oavsett vad oddsen var. Han tänkte aldrig bli någon bekväm jasägare! Icke!

Okej, sa han. Jag hör vad du säger.

Och snälla John! Låt det inte hända igen, för då vet jag inte vad jag ska göra.

Jag ska verkligen göra mitt bästa, sa John med tydlig ironi och reste sig.

Han vände sig i dörren.

Bara så att vi är överens. Det är riktigt att min biologiska farsa kommer från El Salvador. Men jag har aldrig träffat honom. Min riktiga farsa hette Börje. Det var han som tog hand om mig, min syrra och vår mor. Och jag är uppvuxen i Smedby. Ett ordinärt medelklassområde med radhus. Så att vi är överens.

Torstensson nickade.

Det var i slutet på sjuttiotalet som Johns mamma Margareta Carlsson träffade Juan Carlos Mendoza. Hon skulle snart fylla trettio och undervisade i svenska på Marieborgs Folkhögskola. Mendoza var nyligen fyllda trettio och en av eleverna. Han hade flytt sitt hemland El Salvador som stod på randen till det som skulle bli ett tolv år långt fullskaligt inbördeskrig. Egentligen hade det redan börjat, men det var innan de fem olika gerillagrupperingarna hade slutit sig samman i det som skulle bli FMNL.

Mendoza var en av grundarna till FPL, Fuerzas Populares de Liberación Farabundo Martí, och hade i mitten på sjuttiotalet begett sig upp i bergen för att slåss för revolutionen. Metoden som gruppen anammat var det förlängda kriget, det som Castro och Che Guevara uppfunnit på Kuba, alltså att det inte handlade om ett snabbt maktövertagande utan om en kamp som gick hand i hand med att befolkningen skulle få upplysning om sakernas tillstånd, utbilda sig och vara förberedda den dagen då man tog makten.

För Mendoza hade kriget inte den gången blivit längre än ett knappt år. Vid en eldstrid hade han skjutits i benet och smugglats ut och till slut hamnat i Sverige. Med tiden skulle det komma många salvadoranska krigsskadade konvalescenter till Sverige, men Mendoza var den första.

Margareta och Mendoza fann varandra snart, men när Margareta var i femte månaden var FMLN bildat och paraplyorganisationen marscherade mot huvudstaden San Salvador i sitt första försök att få till stånd ett folkligt uppror. Självfallet var Mendoza tvungen att vara med.

Efter två år träffade Margareta Börje. En tystlåten trygg man som på sin fritid byggde fioler, och som var närmare tjugo år äldre än Margareta. De fick en dotter, en lillasyster till John och familjen odlade sin trädgård i ett radhusområde i Smedby i utkanten av Norrköping. John hette då fortfarande Juan Axel Mendoza Carlsson. Det var först när han fyllde arton som han ändrade sitt namn till John Axel Carlsson.

Efter lunch traskade John upp till Rådhuset. Han skulle intervjua det socialdemokratiska kommunalrådet om hennes syn på protesterna mot Trafikverkets planer på att bygga en bro över Lindökanalen, något som kommunledningen inte direkt motsatte sig. Innan lunchen hade han varit i stadsdelen Lindö och intervjuat människor och tagit bilder. Det skulle bli ett inslag till kvällen med vinkeln, de folkliga protesterna mot det statliga verket som kör över medborgarna och kommunen som inte bryr sig.

Det bodde runt femtusen personer i Lindö. Det var Norrköpings gräddhylla med den natursköna Bråviken utanför, Lindökanalen och småbåtshamnen och de stora fashionabla villorna på rad. Det fanns naturligtvis andra typer av hus som inte alls var lika dyra eller speciella, men i folkmun betydde Lindö välstånd och rikedom.

Bron var tänkt att binda ihop E4:an med E22:an och lösa stadens trafikproblem. Som det var nu var det enklast och närmast att köra in i staden och ta Östra Promenaden som anslöt till E22:an. Det fanns en ringled, men den var både längre och krångligare om man kom norrifrån.

Lindöborna var naturligtvis upprörda. Många hade betalat miljontals med kronor för att kunna bo natur- och havsnära, men ändå hyfsat centralt, och sedan hade Trafikverket tittat på en karta och bara dragit några streck och med ens var idyllen på väg att gå upp i rök. Det var också ett jävla sätt!

Men de var både resursstarka och röststarka. Flera av de borgliga kommunalråden bodde i Lindö och de tänkte inte ge slaget förlorat. Frågan hade varit uppe på varje kommunfullmäktige- och varje kommunstyrelsemöte det senaste året, och i Lindö hade de bildat en förening som gjort en egen utredning som visade att en tunnel inte alls skulle bli så mycket dyrare som Trafikverket påstod.

Den politiska majoriteten, ledd av socialdemokraterna, började bli irriterad på detta eviga ältande. Dessutom fanns det fördelar för andra bostadsområden om bron verkligen byggdes, det skulle lätta på trafiktrycket. Och de områdena var inte lika moderatdominerade som Lindö, så det kanske till och med fanns en politisk poäng att mera aktivt stödja Trafikverkets planer. I botten fanns förmodligen en mer primitiv ståndpunkt, nu skulle den jävla överklassen få se på fan!

John kände till alla turer, men var inte särdeles engagerad i frågan. Han var aldrig ute i Lindö och han hade svårt att tro att Trafikverket inte vägt in alla aspekter när de ritade sina streck på kartan. De skulle ingalunda göra området obeboeligt.

Som John såg på saken kunde