Tack och förlåt

By Lisa Westerlund and Charlotta Åkerblom

I tjugo års tid har Andreas liv kretsat kring arbetet som jurist och livet med dottern Nina. Nu när Nina vuxit upp och flyttat hemifrån står Andrea ensam kvar i en lägenhet i Norrtälje som gått från att vara ett hem till att bli en samling väggar och möbler. Vilsen, övergiven och förvirrad försöker hon hitta en väg framåt, bort från det gråa liv hon ofrivilligt snubblat in i.

En dag får Andrea det mystiska uppdraget att hjälpa en ung man som heter Anton. Uppdragsgivaren säger sig vara Antons farfar och påstår sig vara den enda som vet sanningen om Antons förflutna.

För att hjälpa Andrea och Anton i jakten på sanningen får de en svart hund, ett tomt fotoalbum och fem handskrivna brev. Ledtrådarna leder dem in i en rörande och charmig historia om hemligheter och livsval som kommer att förändra Andreas och Antons liv för evigt.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Feb 9, 2024
• ISBN: 9789180008136

Book preview

TACK OCH FÖRLÅT

Lisa Westerlund

En bild som visar text, Teckensnitt, gul, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Lisa Westerlund & Word Audio Publishing Intl. AB 2024

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-813-6

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB 2023

www.wordaudio.se

[e-mail]

Prolog

Norrtälje, lördag 9 maj

Jag kommer snart tillbaka, Enzo.

Han strök den svarta hunden över pälsen, gav honom favoritleksaken och drog igen bagageluckan, lagom mycket för att hunden skulle få vara ifred och för att alla vårdofter skulle leta sig in. Innan han gick stack han in huvudet i glipan och mötte hundens blick. När jag kommer tillbaka ska vi ta en ordentlig promenad. Jag såg att vitsipporna har förvandlat marken till ett vitt hav i den där skogen du älskar. Hundens bruna ögon lyste upp och svansen slog mot bagageluckans sidovägg. Med ett leende backade mannen bort från bilen och började gå mot Norrtäljes stadskärna.

Andra män i hans ålder längtade förmodligen efter pensionen – en tid i livet att ägna åt nya fritidsintressen som att börja sjunga i en kör eller rusta upp den där gamla veteranbilen – men inte han. De sista arbetsföra åren hade han haft två tydliga mål. Det första, det njutningsfulla, var enkelt men ändå så värdefullt. Till fots skulle han utforska alla skatter Norrtälje hade att erbjuda, undangömda caféer och stigar han alltid undrat var de ledde, naturens skiftande färger och nyanser. Han skulle uppleva hur krispig vinterluft plötsligt fylldes av liv och dofter en onsdag i mars, se sin portugisiska vattenhund njuta av årstiderna när den skuttade runt i lövhögar, jagade snöflingor och nosade efter blommor. Livets gyllene gåvor som bara de med öppna ögon fick njuta av. Han om någon visste hur det var att springa för fort genom livet för att sedan märka att mållinjen inte var det viktiga. Aldrig mer, sa han till sig själv och sneddade över parkeringsplatsen till Sjötullsgatan. Ögonen följde sitt vanliga mönster, svepte över skyltarna utanför Åtellet som skvallrade om evenemang och lunchmenyer, Mäklarhusets bostadsannonser med klyschor om lantliga drömmar, idylliska oaser och en dröm för den händige. Några meter längre fram utanför Tösses drog han in luft i lungorna för att njuta av doften från dagens nybakade bröd.

Han hade gått i pension vid årsskiftet och åkte in till Norrtälje varje dag. Samma tid, samma parkering, samma rutin. Allt för Antons skull, allt för att en dag lyckas med sitt andra mål; att bygga upp modet att berätta sanningen om vem han var för den han älskade mest.

Nu stod han och väntade bakom hushörnet bredvid klädbutiken med en nervös klump i magen, för även om rutinen var densamma var den här dagen inte som alla andra. Det skrämde honom, men han hade bestämt sig. Om Anton dök upp skulle det här bli dagen då han berättade och inuti honom bubblade avslöjandet som en stormkokande kastrull.

Varje dag var en chansning. Att fråga någon i butiken om Antons arbetstider var uteslutet, i stället hade han lärt sig pojkens rutiner och beteendemönster genom att iaktta honom. Det tidiga passet innebar att Anton kom exakt tio minuter i tio till jobbet. Studsen i hans steg och volymen på musiken i hörlurarna avslöjade om det var en bra eller dålig dag, men oavsett väder och humör var två saker alltid desamma: kaffemuggen i höger hand och ostmackan i vänster. Anton var en av de människor i världen som han kände bäst. Han hade gett upp allt för honom: sin karriär, vänner och familj, sitt hemland. Anton var hans största glädje, misstag och hemlighet, men om allt det visste Anton ingenting. För honom var han bara en av många vuxna som hade passerat genom hans liv.

När den lilla röda bilen svängde in på sin vanliga parkeringsplats drogs hans mungipor uppåt och den nervösa klumpen förvandlades till ett pirr. Han strök händerna längs med jackan, rättade till de glesa hårstråna på huvudet, gick ut på gågatan och hörde det välbekanta dunset från bildörren som stängdes. Han nickade igenkännande, rörde sig i precis lagom takt för att de skulle hamna jämsides utanför klädbutikens dörr. Där brukade Anton stanna upp och ta de sista tuggorna på ostmackan innan han sträckte på ryggen, låste upp dörren och glatt hälsade på kollegan innanför.

God morgon Anton, sa han och lyfte handen i en hälsning så som han gjort så många morgnar det senaste året. Anton höjde blicken och log igenkännande.

God morgon.

Mannen log tillbaka. Allt bra med dig?

Jepp. På väg till jobbet, sa Anton och pekade på klädbutiken innan han avslutade med ett snabbt: Ses! och vinkade.

Han vinkade tillbaka och bet sig i underläppen samtidigt som han började gå därifrån. Situationen gick fortfarande att rädda. Allt han behövde göra var att vända sig om och ropa Antons namn, men kroppen vägrade och han fortsatte gå.

När han kommit runt hörnet lutade han sig mot byggnaden och suckade. Under årens lopp, vid fler tillfällen än han ville erkänna, hade han tänkt berätta sanningen. Om vem han var och hur Anton var hans allt. Hur de hade kunnat vara allt för varandra om saker och ting hade varit annorlunda. Men han hade alltid kommit fram till att det var bäst att förbli tyst, bara ett tag till. Så trots att hemligheten blev en allt större sorg som plågade och tyngde honom hade han fortsatt att vänta, övertygad om att livet var långt, dagarna var oändliga och att den där perfekta tidpunkten när alla förutsättningar var de rätta skulle dyka upp. Men så kom förra veckans läkarbesök och vände allt upp och ner; en aggressiv tumör och en operation med osäker utgång. Tiden för avslöjandet var därför nu, i dag, hade han trott.

Han sneglade runt hushörnet. Såg Anton vika tröjor och tala med kollegan innanför butikens stora glasfönster. När han såg det där leendet, hur Anton gnuggade fingrarna mot varandra när han kände sig osäker, det svarta håret som var uppsatt i en tofs och den grova silverkedjan runt halsen, blev han ännu mer övertygad. Han var den ende som visste vem pojken egentligen var och det var inte rättvist mot Anton att det skulle dö med honom. Han hade inget val och ändå var det inte så enkelt.

Tusen sömnlösa nätter hade ägnats åt att spela upp olika sätt att avslöja sanningen. Minst niohundranittionio hade slutat med att han misslyckades. När han hade åkt hemifrån samma morgon hade han haft en plan. Han skulle gå fram till Anton och be att få några minuter av hans tid, men som så många gånger tidigare hade orden samlats i en stor klump i halsen. Kanske var det just det som var problemet: hemlighetens vidd.

Han lyfte blicken och såg sig hjälplöst omkring. Visste inte vad han letade efter, kanske ett svar? Tårarna brände och han kunde inte längre hålla tillbaka dem. Glasögonen blev till en immig barriär mellan honom och omvärlden, men så såg han något genom tårarna. I leksaksbutikens skyltfönster lite längre bort stod en gungelefant. Han hade aldrig sett en sådan tidigare, snidad i trä och målad grå. Plötsligt kände han hur mungiporna rycktes uppåt i takt med att han hörde det råd han så många gånger upprepat för andra – frågan om hur man bäst åt upp en elefant och så svaret: en bit i taget. Plötsligt kändes det så rätt! Hemligheten hade så länge varit den stora elefanten i rummet, och kanske var det just så han skulle berätta om den för Anton, en del i taget.

En ny plan började sakta ta form i hans huvud. En bit av sanningen i taget, som ett pussel eller snarare en skattjakt, tänkte han och log för sig själv. Han skulle ge Anton ett äventyr och hoppades att han skulle se sanningen som just det, en skatt. Det var kanske inte en perfekt plan men det var den bästa och enda han hade. Och Anton förtjänade sanningen.

Kapitel 1

Måndag 18 maj

Lugnet före stormen. Den där tiden på året när Norrtälje fortfarande tillhörde de som bodde där året runt. På långhelgerna hade sommargästerna börjat dyka upp, men veckorna var fortfarande lugna. Lekparken vid tennisbanorna i Societetsparken var fylld av barn med västar från den närliggande förskolan. Sommarens glassätande turister lyste med sin frånvaro. De vuxna hade på sig jeans och stickade tröjor i stället för sommarklänningar och solglasögon.

Andrea saktade ner och höjde blicken. Vid sidan av gångvägen stod ett stort träd vars knoppar exploderat över en natt och nu stoltserade med en krona så grön att färgen nästan stack i ögonen. En bit bort hade ett slaskblött gräsparti förvandlats till ett dagglittrande kornblått hav av nyutslagna blommor. Allt var perfekt men ändå inte. Hon saktade ner stegen och kände hur hjärtat slog. På ytan var det lugnt, men stormvindarna som rev inuti henne hade inte mojnat av att promenera i stället för att ta bilen till jobbet. Att undvika alla samtal och olästa sms från Mats hade inte heller lugnat henne.

Klockan var bara halv nio och hon skulle inte träffa klienten på seniorboendet förrän nio. Det rytmiska dunset av en tennisboll hördes från några tennisspelande entusiaster på utebanorna. Rosiga om kinderna sprang de runt och varvade leenden med grymtande svordomar; kategorin människor som definierade lycka med att gå upp extra tidigt på morgonen för att bli svettig och slå på en boll. Hon drog ogillande på munnen. Usch, nu var hon så där bitter igen. Det var Mats fel, konstaterade hon. Hur kunde man vara annat än bitter efter en morgon som denna?

Vägen delade sig. Den ena fortsatte ner mot vattnet och den andra gick in mot husen och bebyggelsen. Hon borde svänga höger här, lämna det gröna och vattnet, men kroppen protesterade. Bredvid henne stod en nyutslagen syrenbuske. Andrea tog ett steg närmare och lade näsan mot de lila blommorna. Drog in doften och njöt. När hade hon doftat på en syrenbuske sist? Det måste varit flera år sedan. Väskan vibrerade igen. Hon tog upp telefonen och såg hans namn. Det var tredje samtalet sedan hon lämnat Mats lägenhet en timme tidigare. Tredje gången hon lät det gå till telefonsvararen.

Hon lade tillbaka telefonen i väskan så hårt att det sa klonk när den slog emot fickspegeln i botten. Hennes inre skrek efter luft, så hon vek av från gångvägen och fortsatte mot skogsdungen vid vattnet. En plats i stillhet. Bara hon, måsarna och alla tankar.

Väl framme vid gästhamnens brygga lugnade hjärtat ner sig och fötterna slog inte lika ilsket i marken längre. Andrea såg ut över vattnet och tog upp telefonen. Hon kunde inte ignorera den längre, hon var trots allt vuxen. Utan någon som helst entusiasm låste hon upp skärmen, undvek Tinderappen som hade flera nya notiser och gick in i meddelanden. Som vanligt stod dotterns namn överst. Hon klickade in i meddelandetråden som följde ett tydligt mönster. Andrea som skickade långa trevande meddelanden där hon försökte dra ur det nyligen utflugna barnet hur hon hade det, om hon trivdes i studentlägenheten i Stockholm, om hon ville komma och äta middag i helgen. Meddelanden som blev mer och mer desperata i sökandet efter livstecken. Inte förrän hon frågade om det fanns tvätt att ta hand om eller om dottern behövde pengar brukade hon få svar. Något kort om att hon gärna tog emot lite pengar: Tack! Allt bra. Mycket i skolan och häng med kompisar på kvällarna. Kommer kanske hem nästa vecka. Puss.

Det opersonliga skar i Andreas hjärta. Nina, hennes allt, meningen med livet. Hennes kött och blod som hon levt i symbios med ända sedan den dagen barnet slog upp sin stora blå ögon. Andrea visste att Nina inte förstod den avgrund hon hade skapat när hon sa att hon ville flytta närmare universitetet och vännerna. Hon hade inte gjort det med flit men det skar lik förbannat ändå. Inte minst för att Andrea, innerst inne, misstänkte att hon förtjänade den distans Nina hade byggt upp. Att det kanske var Andrea som tagit det första spadtaget i avgrunden mellan dem och alldeles för många spadtag därefter. Hon tog av sig kappan och lade den på marken vid kajkanten. Satte sig sedan och lät benen dingla. Det faktum att kappan skulle bli dammig rörde henne inte ens. Så dålig hade den här morgonen varit.

Vattnet var stilla och hon såg sin egen spegelbild i vattenytan. Det slingade bruna håret som var uppsatt i en knut. Inga spår av de gråa hår som varit hennes trogna följeslagare de senaste åren, de som kommit som ett brev på posten när hon fyllde fyrtio för fem år sedan. Hon fick alltid höra att hon såg ung ut. Människor kunde inte förstå hur en kvinna i hennes ålder kunde ha en tjugoårig dotter. Hemligheten var en duktig frisör och väldigt många djupa andetag brukade hon svara halvt på skoj, halvt på allvar.

Sanningen var att inte heller hon förstod hur hon kunde ha en vuxen dotter men framför allt kunde hon inte förstå hur hon, bara fyrtiofem år gammal, plötsligt befann sig i ett vakuum. Alla långa dagar på juristbyrån, kvällar och helger med Nina som hon offrat i jakten på ett delägarskap hade fortfarande inte

burit frukt. Det enda de hade resulterat i var ett barn som undvek henne, yngre arbetskamrater som år efter år gick om henne på karriärstegen, och en tydlig oförmåga att lyckas attrahera vettiga män. Och ett tröstätande av rotfruktschips, alldeles för många chips. När hade hon som hade haft så höga ambitioner och en tydlig plan blivit så … misslyckad? Telefonen ringde igen. Fjärde gången. Hon läste hans namn igen. Mats. En av de som hon satt så pass mycket hopp till att han till och med hade fått sitt namn i hennes telefonbok.

Hej Mats. Hon försökte inte ens dölja ilskan i rösten.

Hej Andrea. Varför försvann du? Jag trodde att vi skulle äta frukost tillsammans?

Han lät genuint förvånad, konstaterade hon fascinerat.

Kommer du ihåg att jag tidigt sa att ärlighet var viktigt för mig, Mats? Att jag är ute efter något seriöst. Och jag frågade dig om du tyckte samma sak.

Andrea använde sin juriströst, den iskalla.

Eh, ja? Mats lät osäker nu.

Jag var nog otydlig, för i min värld innebär inte ordet seriöst att en av oss är gift.

Det blev knäpptyst. Bara hans snabba andetag hördes. Andrea plockade upp en sten från marken, den var solvarm och len. Hon granskade den. Den mjuka ytan, polerad av vågor och stenar och vindar i hundratals, kanske tusentals, år. Dess enkelhet. Stenen var bara några centimeter i diameter men ändå så stark. Tre sekunder av tystnad passerade vilket inte förvånade henne. Mats hade aldrig haft nära till orden men hon hade intalat sig själv att han var intelligent, eftertänksam. Hon höjde armen, tog i och kastade stenen så långt hon kunde. Det kändes befriande. Helst hade hon velat skrika rakt ut när hon gjorde det, så som friidrottare gör när de kastar spjut eller diskus. Sånt som kostymklädda jurister med knut och en intetsägande svindyr väska inte gjorde, inte ens om de hade en intetsägande man vid namn Mats på andra sidan telefonen som plötsligt blivit stum. I stället följde hon stenen med blicken och studerade hur den bröt vattenytan. Att något så litet kunde skapa ringar i något så stort som ett hav. Plötsligt hörde hon Mats harkla sig och ryckte till. En lång, släpig monolog följde.

Andrea, jag kan förklara. Vi älskar inte varandra längre. Hon bor i Linköping och jag veckopendlar hit. Vi ses knappt. Jag ska skilja mig, jag väntar bara på rätt tillfälle. Det jag känner för dig är äkta …

Mats, det räcker. Jag vill inte se dig igen och snälla, nästa gång du tar hem en kvinna, var ärlig. Låt henne slippa hitta en undangömd vigselring och foton på din fru i toalettpappersförpackningen klockan fem på morgonen.

Andrea var mer uppgiven än arg. Hon lade på. Borde hon kanske känna sig ledsen? De hade trots allt chattat i en vecka innan de sågs och dessutom gått på tre dejter innan hon hade sovit över föregående kväll. Men nej, hon var inte ledsen. Bara förbannad på sig själv och på sitt bristande omdöme, på all bortslösad tid.

Hon plockade upp en sten till. Den här gången en lite större, kantigare och ljusare. Hade hon varit barn hade hon sagt att den såg ut att ha diamanter i sig. Hon höll upp den mot solen och lät dess strålar brytas i de kristalliknande delarna. Hon lyssnade till ljuden runt omkring henne; fågelkvitter, susande löv, naturen som exploderade i färger och dofter. Den bad inte om ursäkt för att den tog plats, vaknade bara upp varje morgon och levde till det yttersta. Inga dikter, sånger eller konstverk kunde leva upp till vårens kraft.

Vad skulle hända om även hon exploderade? Utmanade regler och strukturer, vore något annat än en duktig flicka? Andrea gav stenen en sista blick och tog sedan i allt hon hade för att kasta ut den i vattnet. Den här gången tänkte hon att hon skulle skrika eller i alla fall svära, men inga ljud kom. De fastnade i halsen under otaliga lager av outtalade sociala regler om hur en representativ kvinna skulle bete sig. I stället fick stenen tala för sig själv. Den gjorde ett rejält plask och hon studerade krusningarna på vattnet som följde.

Hon hade aldrig vågat vara varken ett skrik eller ett plask. Nina var hennes plask. Själv var hon i bästa fall en liten krusning, en liten konsekvens i utkanten av någon annans plask som försvann obemärkt i tomma intet efter att den gjort precis det alla förväntade sig. En krusning som gjorde allt för att vara den där perfekta förebilden. Den ensamma mamman som inte hade marginaler att göra fel eftersom det inte fanns någon annan som kunde ta hand om Nina, ingen att skylla på om det inte stod mat på bordet.

Jag vet inte om jag vågar vara ett plask, sa hon till vattnet och reste sig upp. Men det är kanske det jag borde vara. Det kanske är det en delägare är?

Än en gång studerade hon sin spegelbild. Den propra juristen som vägledde människor. Som såg till att de höll sig inom samhällets ramar utan att störa den ordning och reda som paragraferna försökte uppehålla. En kostym med vit skjorta och ett anspråkslöst smycke runt halsen i form av ett hjärta. Till och med skorna var intetsägande och kappan som legat på marken var dammig och grå. Alla påstod att det var de som följde reglerna som vann men Andrea hade följt alla regler, både nedskrivna och outtalade. Ändå vann hon inte, blev inte delägare, hittade inte kärleken. Hennes dotter lämnade henne utan minsta bekymmer, inte ens ett tårfyllt farväl hade hon fått. Så mycket kuvande och kontroll, för vad?

Andrea ville slita av sig kavajen, knäppa upp skjortan och slänga skorna. Känna den morgonfuktiga marken och de vassa stenarna under fotsulorna och låta huden andas. Hon knäppte upp en knapp och sedan en till. Tog ur hårsnodden och lät håret bölja ner över axlarna. Handen var halvvägs ner till skorna när telefonen ringde igen. Motvilligt tog hon upp den och tittade på displayen. Jeanette. Chefen.

Hej Jeanette, svarade hon och skruvade på sig. Kände sig syndig. Med den lediga handen knäppte hon skjortknapparna och rättade till kavajen.

God morgon, Andrea. Kommer du in till kontoret i dag? Jag såg i din kalender att du har flera möten men de verkar vara i stan?

Andrea kunde inte tolka Jeanettes ton. Den lät ovanligt neutral vilket kändes oroväckande.

Jag hade tänkt komma in till lunch. Eftermiddagsmötena är på Teams men jag har några luckor om du vill att jag kommer förbi ditt rum? Hon samlade mod och frågade: Är det något brådskande du vill prata om så kan vi ta det nu?

Nej, det behövs inte. Det är en sak som jag vill ta med dig face to face. Men kom förbi mig när du kommer in. Jag är här hela dagen och sitter med budgeten så det är bara att störa.

Visst. Vi ses.

De lade på och Andrea svalde. Försökte rannsaka sig själv och allt hon gjort de senaste veckorna. Alla fall som varit lite känsliga, klienter som upprörts. Fanns det något där som hon gjort fel? Den där skilsmässan med det otydliga äktenskapsförordet, hade de klagat på henne? Eller testamentet där bonusbarnen försökte tvinga ut sin styvmor ur huset, där Andrea hade ställt sig på styvmoderns sida trots att underlaget var tvetydigt. Hade hon missat något? Då slog det henne. I nästa vecka var det styrelsemöte och årets val av nya delägare. Var det hennes tur nu? Hon tittade på vattnet igen och tänkte på plasket, på ringarna och det kvävda skriket.

Kunde hon bli mer än en krusning, trots allt?

Kapitel 2

Andrea, välkommen! Jag har dukat upp till er på baksidan. Jag hoppas att det är okej? Jan-Erik kände sig tung och trött i dag och bad mig ordna frukost till er. Jag tänkte att lite frisk luft kunde vara bra.

Milo, äldreboendets och det närliggande seniorboendets allt-i-allo, mötte Andrea i entrén. Besöken hade blivit många de senaste månaderna. Andrea och Milo kände varandra så pass bra att hon tog hans hand i sin och tryckte den hårt.

Tack Milo, det låter jättebra. Det lät som att Jan-Erik ville prata avskilt men det borde inte vara några problem, eller hur?

Milo skakade på huvudet.

Inga problem. Jag har satt en lapp på dörren att det hörnet är upptaget mellan klockan nio och tio så att ni kan prata i lugn och ro. De andra morgonpigga ska spela boule dessutom, så de borde hålla sig på avstånd. Men … vet du vad? Milo tittade upp mot himlen. Jag hämtar några extra filtar. Jag ser några moln i horisonten och det blir så kallt i skuggan den här tiden på året.

Milo låg alltid steget före. Han lagade en krånglande rullator utan att någon bett om hjälp, ordnade en extra besöksstol om hela familjen kom på besök och hade en karamell i fickan om blodsockret dök. För honom var de boende mer än ett jobb, de var hans vänner.

Tack Milo, det blir jättebra och en extra filt skadar aldrig. Hon log mot Milo och han log tillbaka. Hur har det gått med den nya verksamhetschefen, förresten?

Det hade varit den stora nyheten senast hon var här: den nya chefen. Ryktet gick att han tidigare varit chef inom kriminalvården vilket fick flera boende att oroa sig över striktare rutiner. Den gången hade han mest hållit sig på sitt rum och bara gjort några stela försök att hälsa på de boende. Att döma av hur snabbt Milos leende försvann hade chefen nu visat lite mer av sin agenda, och den verkade inte vara uppskattad.

Jo då. Han jobbar på, sa Milo stelt och bytte ämne. Jag säger till Jan-Erik att du är här. Gå och sätt dig du, så kommer han alldeles strax.

Milo försvann in genom dörrarna och Andrea gick runt huset som hon blivit tillsagd. Utemöblerna var utställda, med dynor på stolarna och rödvitrutiga vaxdukar på borden. På bordet stod en vas med nyplockad hägg. I en plastburk låg fyra syltkakor och bredvid den stod en termos och två koppar. Hon hann knappt sätta sig innan hon såg Jan-Erik närma sig med tunga steg längs grusgången. Under ena armen hade han en pärm och med den andra handen stödde han sig på en käpp så fort knät protesterade.

Hej Andrea, tack för att du kunde komma i dag. Jag har två viktiga saker att prata med dig om. För det första, det här med testamente och generationsskifte är verkligen krångligare än jag kunnat ana. Jan-Erik hade börjat prata redan innan han satte sig på stolen bredvid Andrea. Han suckade djupt, lade ner pärmen på bordet och slog sig ner. Han darrade lätt på handen när han började hälla upp kaffe från termosen och Andrea gjorde sig beredd att hjälpa till. Med en nästintill sårad blick höll han upp den andra handen för att visa att det inte var nödvändigt. Än så länge kan jag minsann klara mig själv, sa han och fyllde på Andreas kopp för att styrka sitt påstående.

Naturligtvis, förlåt. Och testamenten och generationsskifte är, precis som du säger, lite krångligt. Vad för slags verksamhet gäller det?

Frågan var som att öppna en damm. Jan–Erik berättade om familjens jordbruksfastighet som gått i arv i tre generationer. Främst hade de inriktat sig på odling men de hade också haft mjölkkor en tid. Döttrarna hade lekt i ladugården som små och de hade älskat att hjälpa till med kalvarna och att plocka ägg från hönsen. När han berättade om tidiga morgnar i traktorn med äldsta dottern och sedan med barnbarnen i knät, såg hon att han försvann bort en sekund. Blicken fylldes av längtan och saknad och hon förstod honom så väl. Hon hade bara levt i några månader utan Nina under samma tak, men det kändes som en livstid.

Och nu vill du att fastigheten ska skrivas över på dina barn? frågade Andrea för att fylla tystnaden.

Om det ändå vore så väl. I en perfekt värld hade barnen velat ta över verksamheten, men allt de ser när de tittar på gården är pengar. Det ryktas om att det ska läggas en detaljplan där i framtiden och då kommer marken bli värd många miljoner. Båda döttrarna har sagt att de vill köpa gården av mig men jag vet att det bara är för att de vill sälja den vidare. Att plocka isär generationer av minnen och arbete till förmån för anonyma bostadsområden … Så fort vi ses börjar de bråka med varandra, och med mig, om det här. Jag har sagt nej till dem båda och det har inte fallit i god jord. Du förstår, egentligen vill jag sälja fastigheten till mitt barnbarn Moa.

Jan-Erik mötte Andreas blick för att se att hon fortfarande hängde med. Hon nickade och han fortsatte. "Vi har alltid haft bra kontakt och Moa vill bli lantbrukare. Hon studerar till det just