Jag är Jesus

By Caesar Kjellström

Följande bok är historien om hur jag hörde röster i mitt huvud och åkte iväg på en resa.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 11, 2022
• ISBN: 9789179693244

Caesar Kjellström

Allt av värde finns i boken. Alldeles för mycket om jag får säga det själv.

Book preview

Jag är Jesus

Jag är Jesus

Impressum

Jag är Jesus

1.

Jag är väldigt säker på hur det hela började. Jag hade precis sagt upp mig på mitt välbetalda jobb som lagerarbetare av intresseskäl och ströjobbade som vikarierande lärare när mamma föreslog att jag skulle åka till Nya Zeeland för att jobba på hennes väninnas mans restaurang ett litet tag för att ta reda på vad jag skulle göra i livet.

Just det här med att ta reda på vad jag skulle göra i livet väckte lite irritation i mig då jag ansåg att jag levde ett ganska fullt liv i takt med min ålder, men att resa och expandera sina gränser passar utmärkt in i ett fullt liv så jag tackade genast ja till chansen.

Att mamma och pappa undrade vad jag skulle göra med mitt liv förstod jag, problemet var bara att det är väldigt svårt att förklara för ens föräldrar att man vill samla upplevelser med människor och droger ett litet tag innan man tar tag i något annat. Jag har alltid sett det som att det enda som spelar någon roll är vad man skulle tycka om sina handlingar på sin dödsbädd och med det perspektivet är det omöjligt att låta bli att göra något som är kul för stunden. Det enda man behöver planera för framtiden är i princip att skippa heroinet så kommer man åtminstone landa på en stadig medelklasslön och förhoppningsvis massor med historier.

Det var i princip allt jag krävde, jag hade sakta men säkert insett att jag aldrig mer skulle kunna ha samma mängd fritid som i skolan även om jag just då ignorerade detta faktum genom att ge mig själv ledig tid från arbetet som vikarierande lärare. Man klickade själv i om man ville arbeta eller inte på deras hemsida. Hade man klickat ringde de upp klockan sju på morgonen och skickade en till någon obskyr förort en timme bort där man skulle spendera några timmar tillsammans med ett antal förvirrade högstadieelever. Hade man inte klickat däremot kunde man sova ut, äta dubbla frukostar och ringa Jonte. Jonte bodde en kvart bort och vi brukade mötas på hälften av vägen till varandra vid en bänk mellan en fabrikslokal och en skog för att röka en gås. Efter det brukade dagen passera i ett lugnt tempo med att vi sysselsatte oss med fotboll, promenader och hinderbanor. Allt eftersom dagen gick hakade fler och fler på som hade slutat jobbet och fram emot kvällen brukade vi vara ett rätt stort gäng på runt femton stycken tjugoåringar som känt varandra sen högstadiet och spelade volleykick och skrattade.

Det var den bästa av alla livsstilar så länge man hade råd med den, de första två veckorna utav månaden rökte jag och drack upp de fyra - femtusen som jag hade tjänat som lärare och de följande två veckorna levde jag på besparingar från lagret och tanken att jag skulle jobba mer nästa månad. Vilket aldrig inträffade. Jag tror inte att jag jobbade en enda måndag under min tid som vikarie. Om det rev en smula i ögonen på mina föräldrar kan det inte ha varit så farligt. De älskade mig ändå och min känsla var att om tio år skulle allt det här bara vara historier som vi skulle dela med mycket kärlek och jag skulle kunna berätta om mina upptåg med ett leende på läpparna.

Jag spenderade så mycket tid som möjligt med mina vänner innan jag för första gången skulle fara iväg utan dem för att testa mina egna sociala vingar. Fyra utav mina vänner bodde tillsammans i ett hus som i folkmun kallades kollektivet där vi gjorde allt det som man ska göra som ung; söp, knarkade, knullade och slogs eller snarare småbrottades på fyllan emellanåt. Att mamma föreslog en scenändring var inte mig emot, jag tänkte bara ta min fest någon annanstans ett litet tag.

2.

Helt plötsligt var jag bara där. Eller helt plötsligt är väl att ta i, trettiosex timmars flygresa sätter sina spår i även den bästa av människor. Hur som helst kändes det en aning surrealistiskt att stiga ned helt plötsligt i ett land på andra sidan jordklotet som skulle forma min framtid de närmaste månaderna. Jag hade planerat att vara där i kanske två månader över sommaren. Det kändes som en bra längd på ett äventyr och jag och Tomas hade diskuterat det över mejl. Tomas var gift med Petra, mammas väninna och ägare till restaurangen i vilken jag skulle jobba. Första gången vi sågs och hade pratat, några timmar efter att jag landat framstod att det fanns mycket mer än två månader att fylla med händelser.

Tomas är ifrån Schweiz men talar svenska av uppenbara familjeskäl (Petra är en dominerande kvinna). Hans dialekt är svårslagen och kan bäst beskrivas som en blandning mellan en finlandssvensks lugn och en alkoholists oförutsägbarhet vad gäller betoningar. Påsarna under hans ögon har växt ihop med påsarna över hans ögon, han har tvivelaktig hygien och en tappad framtand men ett varmare leende och vaknare blick får man leta efter. Han ser ut och rör sig med stoltheten hos en gammal uppspolad piratkapten och sitter på historier som jag tänker mig att en gammal piratkapten skulle kunna berätta. Under min tid i Picton på Nya Zeeland fick jag till och med höra ryktas om en historia där han blivit tillfångatagen på ett riktigt piratskepp.

Den första veckan under min vistelse på Nya Zeeland spenderade jag tillsammans med Tomas, Petra och deras tre barn i deras hus strax utanför Picton i en utav de vackraste miljöer jag någonsin skådat. Jag spenderade dagarna medan familjen var borta med att promenera runt längs den i alla fall kilometerlånga tomma stranden, läsa, dricka ett par öl och röka cigaretter, -- som jag var tvungen att cykla i tre timmar för att hitta. Jag levde det underbara sommarlivet. Om kvällarna drack vi vin och hade långa middagar. Tomas, Petra och deras tre döttrar utgjorde något av det trevligaste sällskapet man kan ha att göra med. Den yngsta dottern Isabell som bara var tolv hade en vokabulär och en humoristisk tajming som bara kan jämföras med en proffskomiker, Elin som var fjorton låg i stenhård revolt mot sina föräldrar och Emilia som var sjutton var familjens klokaste medlem som i slutändan oftast fick rätt. Det var underhållande och varmt att sitta och få ta del av deras vardag. Tomas tog med mig till restaurangen någon kväll för att träffa mina framtida kollegor där jag fick gratis öl och snabbt hamnade i samspråk med en Aiden som bjöd mig på gräs.

En vecka senare stod jag på tröskeln till en fyrkantig betongbunker som jag från och med då skulle kalla hem. Över den smutsvita fasaden hade någon målat grekiska kolonner och Poseidon i kulörta färger. På den övre våningen skyltade stora tonade rutor med orden; ATLANTIS HOSTEL i stora gula bokstäver.

Tillsammans med Tomas kliver jag in i en liten blå tambur där en blond penntrollsliknande liten dam sitter uppflugen på en stol bakom kassan och ivrigt kastar med papper. När hon kollar upp presenterar hon sig som Joni och börjar i det närmaste att dansa iväg genom sina underligt målade korridorer med grekiskt havstema. Hon visar mig till en nästan tom sovsal med sex våningssängar och jag slår ner min packning vid sängen närmast dörren. Tomas har bråttom till restaurangen tjugo meter bort och jag lämnas ensam att begrunda de underliga sjövarelser som dominerar väggarna.

Jag är helt ensam för första gången i mitt liv tror jag men det gör mig inte så mycket. Jag ligger ovanpå mitt Disneytäcke med prinsessor på och läser meddelanden som folk har ristat in i planket till bädden ovanför. Att helt plötsligt vara utan tryggheten som ens närmaste krets utgör är en utmaning men oavsett hur det går här kan jag ju alltid åka tillbaka till dem där hemma och vara den jag är. Det kan ju vara vilka människor som helst jag träffar på här och många kommer säkert att berika mitt liv.

3.

Picton är en liten hamnstad på den norra sidan av sydön. På den södra sidan av norra ön ligger huvudstaden Wellington och Pictons i princip enda taktik för överlevnad är att ge näring och husrum åt de som tar färjan över till sydön från huvudstaden för att upptäcka nästa ö. Det gör Picton till mer utav en genomfart än en faktisk destination. Med fem restauranger, tre hostell, ett hotell och två barer samt en och annan souvenirshop, (även en obligatorisk fish'n'chipbutik som verkar vara den enda institution som förser lokalbefolkningen med näring) ser man till att förse horder med japanska kryssningsturister och tyska backpackers med förnödenheter innan de far vidare i hast för att upptäcka sydön. Den allmänna uppfattningen är att Picton i sig inte har mycket att erbjuda för ölsugna ungdomar men att utsikten från staden är så vacker att det är värt att stanna i alla fall ett dygn. Picton är omgärdat av bushdjungelberg som sträcker sig mot den ofta vilda himlen och ut mot havet. Staden i sig är kanske lite ful med vita små betongkuber till hus anordnade i raka små gator, men rör man sig fem minuter bort i vilken riktning man än vill, precis bakom betongen, hamnar man rätt in på någon stig i djungeln utan något spår av civilisation som rör sig till antingen vattenfall eller små bergstoppar.

Det mest dekorerade och anmärkningsvärda med Picton är hamnen med en valvbåge som utgör en ingång mot en kortklippt gräsmatta med palmer, minigolf och strandkant. Det var här man slog sig ner för att äta glass och njuta utav utsikten, ville man ta sig en öl eller något att äta fanns det tre alternativ varav ett var Le Café där jag skulle arbeta som diskare.

Le Café tronade med stora panoramafönster och en oftast välfylld uteservering i hörnet av gatan. Det spelades sextiotalsmusik i högtalarna och stämningen verkade vara munter om dagarna och lagom drucken om kvällarna när det var liveband från och till. Jag hade varit där och hälsat på kockarna i all hast men nu var det dags att börja arbeta.

På min första dag fanns ingen tid att vare sig hälsa eller ta en morgonkaffe. Efter bara ett par minuter stod jag bakom fönstret till det öppna köket och tog emot disk från frukostserveringen. Tomas stod bakom och försökte lära mig att diska genom att uppmana mig att vara snabbare med sin lugna ton medan servitriserna blev snabbare och jag till synes långsammare, jag vande mig efter någon timme att ha ett berg av disk och blev till en början ganska glad när Tomas ställde ner en låda med 50 kilo smutsiga musslor som jag skulle rensa fram emot eftermiddagen. Jag såg det som en chans att koppla av och andas ut och ställde mig svettig i diskmaskinsångorna och började dra med flatsidan på en kniv längs skalet, -- långsamt och metodiskt. Jag tittade över axeln mot disken som växte och tänkte att jag skulle ta det sen. Jag har ofta inställningen att jag har all tid i världen. Gästerna skulle snart gå och jag skulle ändå sluta sen när jag var färdig.

Efter det blev det middagsrusch och krig och kalabalik i köket. Jag stod och rensade musslor som en kulspruta medan Tomas diskade och tog över var tredje mussla för att visa hur det skulle gå till. Fram emot tolvtiden slutade kockarna och tog ett glas vin medan jag stod till armbågarna i smutsigt diskvatten och försökte reda ut vad jag egentligen gjorde där.

Det kändes som att jag hade överlevt ett maraton och jag gick långsamt och hällde upp ett glas vin och satte mig ute med resten av personalen. Kockarna var alla ifrån Schweiz och hade något glatt samtal på schweizertyska när jag klev ut. Samtalet avstannade och Joseph klappade mig på axeln, sa att det nog går bättre imorgon och cyklade iväg.

Robert kollade mig lugnt i ögonen och sa; Det är lugnt, han är militär och fyrade av ett leende. Robert var i min ålder med ungefär samma blonda lockiga kalufs till hår och en avslappnad hållning i en tunn kropp. Han, Joseph och Sofia var kockarna jag hade jobbat med under kvällen. Sofia var kökschef och dubbelt så gammal som oss andra i köket. Hon hade ett brunt och ett grönt öga, svart axellångt hår, oftast uppsatt under en militärkeps och en lugn och trevlig ton. Joseph hade en robust stor kropp, svart kortklippt hår och lite av en militärisk barsk ton i allt han sa. Vi utväxlade lite artigheter innan jag segnade ner femtio meter bort i min knarrande träkonstruktion på Atlantis.

De kommande dagarna rullade på samma sätt. Jag tycktes aldrig hinna ifatt tempot och längtade bara till stunden då diskbänken var ren och jag kunde gå ut bakom restaurangen i den trånga lilla gången och ta en cigarett. Där var det tyst och lugnt och man kunde sitta och kolla på sina skosnören utan att bli störd. Jag hade egentligen ganska precis börjat röka cigaretter av den enkla anledningen att det hade blivit alldeles för jobbigt att få nikotinkick varenda gång man ska röka gräs med någon annan men då upplevde jag för första gången att jag behövde cigaretten. Min åsikt var att jag inte kunde göra ett bättre jobb som diskare, allt blev rent till slut och jag var helt slut. Det muttrades bakom ryggen på mig ibland från de stressade kockarna och jag tyckte att det var ett fruktansvärt tjat hela tiden. Det var alltid två grejer samtidigt som olika personer kommenderade mig till att göra färdigt för två minuter sedan. Diskare var uppenbarligen kodord för husalv.

4.

Det var dags för gruppen att etableras tyckte Tomas och stängde restaurangen en dag i december för att ta med oss alla ut i naturen för att paddla och terrängcykla. Den morgonen träffade jag för första gången Fritz utanför Atlantis. Han var servitör på restaurangen och stod och hetsrökte en joint med viktig min utanför entrén. När jag frågade om han rökte gräs blånekade han mig rätt i ansiktet. Vi la märke till att vi både bodde och jobbade på samma ställe så vi slog följe iväg bort till resten av gruppen. Fritz var tysk i ordets rätta bemärkelse, han hade en kortärmad skjorta och de snabbaste glasögonen jag någonsin har sett. Till detta pratade han den mest värdelösa engelska jag har hört, 'th-ljud' blev till 'z' eller 'f' och orden böjdes på tyskt manér snarare än engelskt. Ljudet 'et' la han till på i princip alla verb han uttalade så att; "I am winning this" blev till; "I winnet 'zis." Hur han lyckades kommunicera med kunder är ett under men han hade ett leende bredare än filurkattens som han mer än gärna använde, speciellt när han inte förstod vad som pågick.

Vi delades in i grupper och jag hamnade på att cykla först tillsammans med alla servitriser, Fritz och Aiden. Aiden var en energisk ung man med rött krulligt kort hår och en mun som han lät löpa i ett kör. Han var servitör, ifrån trakten och såg det som sin uppgift att föra samman alla till en hop glada skämtare. Hans fiende och jobbmamma var Charity som var en rund liten skrikig engelsk boll som hade hand om serveringen på stället. De två var den kombinationen av människor som älskar att bråka med varandra för att skapa liv och inte märker att resten stör sig på dem. I övrigt var det Lily, en glad amerikanska på dryga 30 år som hade flyttat till Nya Zeeland för kärleken. Elinor som var mer brittisk än engelsk, kanske några år över 30 och som också hade slagit sig ner i Picton tillsammans med sin pojkvän, och Claire som var en ung evigt leende fransk tjej i min ålder.

Att cykla med damcykel på Stockholms kullerstensgator är farligt. Att cykla på en mountainbike på smala stigar i den Nya Zeeländska bushen är direkt livsfarligt. Jag cyklade bakom Charity som inte verkade uppskatta mina skämt och Tomas som cyklade med oss alla cyklade fram och tillbaka i raketfart för att hjälpa oss när hjulen hoppade av mot stenblocken som dök upp överallt och förstörde kurvorna. Fritz satte av i tyskt tempo och tappade bort alla. Elinor gick istället för att cykla och Aiden stod och gestikulerade som om han varit inblandad i krigsföring när vi åter hittade varandra vid kanoterna.

Kanotfärden var lugn till dess att vi märkte av nyckerna med det Nya Zeeländska vädret. I början när vi satte av var det solsken, trettio grader och svetten dröp om oss. När vi hade kommit ut en smula hade vinden vänt och iskalla vindar från sydpolen hade stöpt om vattnet till ilskna vågor och luften till en tiogradig fuktig storm som svepte över oss. Lagom till att vi hade börjat tvivla på livet kom vi fram till en liten idyllisk träkåk mitt inne i bushen insprängd över en liten bukt med kristallblått vatten. Vädret slog om lika snabbt som det hade kommit och helt plötsligt satt vi i solskenet på verandan och drack öl tillsammans. Aiden och jag började prata marijuana och gick bort till en liten vacker platå med utsikt över bukten och en lian hängandes från ett träd. Vi rökte lite och jag fick dessutom reda på att Fritz var den man skulle fråga om gräs. Stormen var bortblåst.

När vi kom tillbaks till hostellet pratade jag med Fritz och med ett brett leende tände han en joint utanför ingången igen. Han förklarade med myndig stämma och allvarlig min att han rökte väldigt mycket. Med stora rörelser förklarade han på knackig engelska att i början av ett rus går man uppåt och i slutet neråt. Han ville bara uppåt. Eller som han själv uttryckte det; "When you smoke. First you go up, then you go down. I dont liket 'zis. So 'zis way I go all time up, up." Han avslutade med ett brett leende och tummarna uppåt. Jag betalade motsatsen till hundrafemtio svenska kronor för ett par gram slarvigt inslagna i folie och vi gick tillsammans ned för att spela minigolf.

Större delen av tiden efter jobbet spenderade jag med Aiden eller Fritz beroende på vem som jobbade eller inte. Jag och Fritz vandrade runt, rökte och åt glass. Aiden var lite mer extrem i sitt förhållningssätt till att ha kul så vi brukade allt som oftast varva med att röka gräs och att gå vidare till nästa bar tills man vinglade hem eller gjorde misstaget att däcka på sin egen uteservering som jag gjorde efter att Aiden blivit arresterad för att ha snott en utav stadens gatuskyltar. Problemet var att Aiden fuskade med amfetaminer för att han hade ADHD och därför kunde dricka hur mycket som helst. När vi slutade sent kunde Aiden ändå slappna av ibland och åka upp i bergen, kolla på stjärnorna, röka gräs och samtala i normal ton. Det var det som krävdes för att han skulle sänka rösten, annars var det högst i lokalen som gällde och full fart åt alla håll samtidigt.

5.

Jag hade inte riktigt kommit in i jobbet än och snart var det dags för julafton och restaurangens absoluta högtid. Som tur var fick jag en jobbdag att slippa pressen på när jag och Julian, den fjärde kocken fick åka ut med båten till en liten bukt i sundet för att laga mat åt någon firma. Julian var enkel. Han sa precis vad han ville ha och var glad när han fick det. Jag var så tacksam över att äntligen mötas utav ett leende när jag jobbade. Vi var klara relativt snabbt och satte oss ner på verandan utanför, drack ett par öl och väntade på att båten tillbaka skulle gå. Vi åkte med en privathyrd båt av företaget. Företaget spelade cricket och blev fullare och fullare medan vi satt och fick betalt på en paradisstrand med varsin öl utan en tanke på vare sig fisk, disk eller grytor.

Julian var den enda utav schweizarna som var från den fransktalande delen och han hade inte pratat ett enda ord engelska innan han steg i land på Nya Zeeland en vinter för att jobba som kock i den tomma lilla hålan Picton. Jag förstod mycket väl varför detta inte hade hindrat honom. Med ett brett leende och en otroligt välkomnande inställning blev vi vänner mycket snabbt. Vi förstod instinktivt att det var väldigt svårt för någon av oss att säga något som skulle kunna betraktas som fel. Vi satt länge och skrattade åt de fulla företagarna som vinglade runt och ställde till oreda på båten. Tack vare honom kunde jag känna en större trygghet i jobbet.

Juldagen kom och Tomas kom och hämtade upp mig och körde iväg mig och familjen ut på havet. Jag satt och solade, Tomas tog på sig våtdräkt och började dyka efter Paua och vi åkte förbi en val som låg död uppe på stranden. Traditioner har jag svårt att förstå så en jul mitt i sommaren var mitt i prick om jag jämförde med mitt liv på andra sidan jorden.

På kvällen var jag bjuden över till Sofia där alla européer utan familj att fira jul med hade samlats vilket innefattade kockarna, Fritz och jag. Det var trettio grader och solsken när jag klev in på Sofias bakgård och hittade sällskapet iklädda tomtemössor och rökandes den absolut längsta joint jag sett. Jag hälsade på Sofias man Tom, en långsmal herre med pigga ögon och barnslig humor. Han var österrikare och även han kock. Vi satt i deras trädgård tills natten tog över runt brasan.

Robert och jag satt och kluckade av skratt medan Julian, Joseph, Tom och Fritz försökte sig på diverse akrobatiska övningar. Det krävdes några öl innan Robert i all välmening kollade på mig och sa med sin allra mjukaste stämma att det nog var dags för mig att börja arbeta lite snabbare. Om Robert sa det kanske det låg något i det, problemet var bara att jag inte visste hur. Om jag var snabb klagade någon på att det inte var tillräckligt noggrant och var jag noggrann var jag tydligen för långsam. Jag sa som det var och fick samtidigt rätt i att langsam på tyska är samma sak som långsam på svenska. Robert kollade mot Joseph och skrattade innan han började med att lära mig fler fraser på schweizertyska.

Julen var över och med det kom mellandagarna, de dagar på året som Le Café var tvungen att ha fullbokat för att gå runt resten av året. Morgonen kom och jag var bakfull och nervös med Roberts ord någonstans i bakhuvudet. Morgonen blev lugn men i takt med att dagen gick ökade mängden disk proportionerligt med antalet månader som jag skalade av från min Nya Zeelandresa.

Jag började springa. Mina skor var för stora för att jag bestämt hade sagt till Tomas att jag inte behövde nya skor utan kunde gå i några gamla så jag bytte till mina vanliga skor, nackdelen med dem var bara att de saknade halkskydd i ett vått kök så jag sprang runt som Bambi på hal is med glas och tallrikar lastade i händerna. När Charity kom in och skrek på bestick var jag redo (troligtvis för första gången). När Sofia frågade om tallrikar var jag framme innan hon visste ordet av och jag misstänker att Tomas för första gången såg en diskare som faktiskt gjorde sitt jobb. Det gjorde lite ont att den bekräftelsen var nödvändig men det gav mig en varm känsla av att det kanske fanns en plats för mig där i köket att fylla. Exakt vad det betydde kunde jag inte röna i men jag hade börjat gilla folk och jag tror att dem hade börjat gilla mig.

Efter jobbet gick vi ner till den lokala puben 'The Irish', vilket var puben som hade öppet till ett. Lagom för oss att vara där i någon eller några timmar efter att vi hade slutat och suttit på uteserveringen och tagit ett glas vin. Irish var en klassisk anpassning av irländska pubar världen över med trädekor och whiskytavlor. På baksidan fanns en liten bakgård med piltavlor och några bord där vi brukade slå oss ner. Om det fanns en enda tjej på området var Aiden där, annars gapade han om någon bravad han hade utfört. Fritz gick i regel hem tidigt för att träffa sin bong. Om Joseph var där blev han allt som oftast röd i ansiktet och gick hem även om han ibland stannade för att spela pingis. Oftast var han dock hemma tillsammans med Clarissa som var min diskarkollega och Josephs flickvän. Hon var liten och blond med en ljus röst som hon använde för att gapa i takt med Bob Marley-sånger som hon envist satte på full volym i högtalarna så fort hon hade chansen.

Jag, Julian, Robert och Claire var de fyra unga utländska som kunde sitta stilla och dricka, samtala, röka och kasta pil samtidigt. Medan Aiden stod i baren och trummade med fingrarna mot bardisken satt jag bredvid Robert medan han rullade cigaretter, kollade på Julian och Claires pilkastning och ställde djupa filosofiska frågor.

Robert var väldigt bestämd och målmedveten och hans enda problem var oftast varför inte folk bara kan ta det lika lugnt och målmedvetet som han. Han ställde sig ofta oförstående till stress och valde alltid sin egen väg. Att diskutera livsfrågor med honom var djuplodat och intressant. Jag tror att vi kom fram till mycket bra och jag tycker mig minnas att det bara blev bättre och bättre ju längre kvällarna led.

Julians plan var att bli framtida Guinnesslegendar på The Irish. Han hade skaffat sig ett klippkort när han kom dit under vintern och när han fick reda på att man fick sitt namn uppskrivet på väggen efter hundra stycken Guinness hade det antagligen inte funnits mycket annat att göra i lilla Picton för nu var han fast besluten att klara det. Julian var ett fysiskt praktexemplar, han var uppe på benen konstant med ett schysst gung i kroppen och med en omåttlig framåtanda för i princip alla idéer. Han är den personen man vill ska vara i närheten när man måste närma sig ett mystiskt spännande hål. Han är också personen som övertygar alla om att det är en jättebra idé att lägga ägg i Josephs skor och personen som står dubbelvikt av skratt bredvid Joseph när han sätter på sig dem.

När Claire gick för att vara med sina franska vänner satt vi tre och byggde grandiosa framtidsplaner för diverse idylliska restauranger världen över ifrån vårt lilla hörnbås av trä på The Irish. Robert tog det hela mycket seriöst och räknade på omkostnader för renoveringar medan jag och Julian spann på om vilka neonskyltar vi skulle ha.

6.

Jag var tvungen att springa resten av mellandagarna men efter det började jag att sjunka in i rytmen på restaurangen. Mina morgnar brukade börja med att släntra in tio minuter efter att jag vaknat utan någon som helst kontakt med omvärlden. Den förvirringen bröt Agatha genast, en liten Nya Zeeländsk krutgumma som enligt Tomas kom med köket. Hon kom varje morgon och bakade världens godaste muffins (gud nåde den som påstår något annat) och för att göra mackor. Hon fungerade bättre än kaffe. På bara några frågor hade hon tagit mig igenom ett halvt liv av rock'n'rollanekdoter och startat dagen för mig. Jag hjälpte henne att skära grönsaker och kunde stå där och samtala med henne och Sofia. Det var mysigt och hemtrevligt. Resten av dagen snurrade jag bara mellan att diska och att städa olika delar av köket. Som en liten femtiotalshemmafru sprang jag runt, trallandes och fixade.

Om jag slutade på eftermiddagen satte jag mig i solen på uteserveringen och pratade med vem som än hade slutat för dagen. Oftast med ett mål mat och ett glas vin. Jag började betrakta Elinor och Lily som vänner och det slog mig att det antagligen var första gången som jag betraktade vuxna människor som vänner.

Elinor var en lång intelligent brittisk skapelse med långt svart hår i en hästsvans med aktiva ögon bakom skarpa svarta bågar. Hon levererade skarp brittisk humor med hög hjärtfaktor. Hon hade jobbat som förlossningssyster