Maktens fångar

By Per Gahrton

Under riksdagens upphaussade EU-valvaka befinner sig pressfotografen Vera Hamadi mitt i händelsernas centrum. Att det liberala toppnamnet Katja Horsén ännu inte dykt upp finner hon oerhört märkligt. Har Folkpartiets katastrofala prognos tvingat kvinnan att gå under jorden? När Horsén senare påträffas död, och polisen klassar det hela som ett olyckligt självmord, säger Veras magkänsla att något inte stämmer. Varför tar en erfaren politiker sitt liv över ett ofärdigt resultat? Drygt ett år efter den ödesdigra valvakan händer det igen. En kristdemokratisk ledamot hittas avliden på sitt rum - och det råder inga tvivel om att han blivit brutalt mördad. Plötsligt har Vera dragits in i en politisk karusell där det blir alltmer tydligt att en seriemördare håller i spakarna. Vem kommer att bli gärningsmannens nästa offer? Finns det överhuvudtaget någon som går säker i riksdagshusets korridorer?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2021
• ISBN: 9788728061886

Book preview

1

Hon såg genast att någon fattades. Alla huvudrollsinnehavarna var där, partiledarna, partisekreterarna, toppkandidaterna. Och deras män och fruar och sambor och särbor. Alla utom en.

Statsministern var, som vanligt, den mest synlige och uppmärksammade. Han såg inte ut som om han gillade det. Hans buckliga, avlånga ansikte utstrålade resignation. Och förvåning. De tunnbågade glasögonen dolde bara hjälpligt ett uttryck av uppgivenhet i de blinkande blekblå ögonen. Han såg ut som en segertippad boxare efter uträkningen. Fotoblixtarna ljungade mot honom där han satt inträngd i ett hörn med en öl och såg glåmig ut. På en skickligt beskuren bild kommer det att se ut som om han sitter helt ensam och deppar på ett ölschapp trots att han sitter mitt i riksdagshusets pampigaste festsal och är omringad av SÄPO-folk och journalister, noterade Vera Hamadi professionellt samtidigt som hon automatiskt höjde sin kamera och tryckte av med vidvinkelperspektiv så att hela uppvaktningen tornade upp sig i förgrunden. Kan vara bra att ha som bildbevis om någon försöker med ensamma-depparen-tricket, tänkte hon. Inte för att hon solidariserade sig med landets högste politiker. Det gjorde hon inte alls. Men hon höll hårt på Sanningen med stort S och hatade manipulerade bilder. Så stark var hennes sanningslidelse att hon till och med valt den som förnamn. På ryska visserligen. Vera, den trofasta, den sanna.

Det fanns unga fotografer med karriär i objektivet som betraktade Vera Hamadi som mer gammalmodig än sann. Det hände att hon kände sig överårig trots att hon hade åtskilliga månader kvar till fyrtio och alltså närmade sig kvinnans bästa ålder enligt den feministiska teorin. Faktum är att hon mådde bättre än under större delen av sitt tidigare liv och kände sig betydligt starkare och piggare än när hon var tjugofem. Så teorin tycktes stämma, i varje fall när den fick hjälp av Jane Fonda-inspirerad morgongymnastik, regelbunden simträning och en del andra kroppsövningar som hon brukade tala tyst om för att inte skrämma bort sina växtätande, fågelskådande och vapenvägrande vänner. Hennes hy andades fräschhet utan kemikalier, ett resultat av en iakttagelse hon gjort när hon var trettiofem. Då hade hon på en damtoalett hamnat på spegelbild bredvid en jämnårig väninna som bytt ut nittio procent av rödvinet mot tomatjos och Ramlösa. Plufsigheten och slappheten i hennes eget ansikte hade framträtt så obevekligt att hon omgående beslöt sig för att göra likadant. Det hade gett resultat. Hellre en rejäl vodka vid högtidliga tillfällen än dessa floder av surt rödvin hon likt så många andra hade använt som bränsle under ungdomsåren. En konsekvens av frisksporteriet, men inte bara av det, var att hon sällan kunde röra sig obemärkt ute bland människor. Arvsanlagen spelade nog också en roll. De hade modellerat till bruna ögon med ett stänk av grönt, i varje fall i viss belysning, skarpa ögonbryn under ett mörkt, nästan svart hårsvall, kort och rak, men varken spetsig eller trubbig näsa, och, framförallt en bred, röd mun som när den log fick ansiktet att tändas som en lykta som lyste upp inte bara sig självt utan hela omgivningen. Hon var naturligtvis ständigt iakttagen.

Blickar följde henne också nu när hon trängde sig fram mellan människor som förtvivlat försökte tillämpa sina lärdomar om gott bordsskick trots att de tvingades äta, dricka och konversera utan vare sig bord eller stol. Istället stod de tätt sammanpackade med vinglas i ena handen och små papptallrikar fullastade med diverse pinnmat i den andra. De flesta klarade av sina kombinerade lindansar- och jonglörnummer utan problem, men minsta stöt på en armbåge kunde få någon olycksfågels konstruktion att välta över någon annans festklädsel. Vera rörde sig med en smygande leopards graciöst ålande rörelser och hoppades att ingen av hennes kameror, den ena i handen, den andra dinglande i en rem över axeln, skulle ställa till förtret. Hon sökte någon som saknades i bilden, någon som absolut hörde till när landets EU-politiker, både anhängare och motståndare, var så mangrant samlade som denna kväll. Men vem?

Kamerorna fungerade som sockerbitar på flugor, de fick ivriga händer att tvångsmässigt rätta till slipsknutar och frisyrer. De flesta av de närvarande uppfattade det ju som en yrkesplikt att få sin bild i tidningen så ofta som möjligt. Men det var inte bara professionella drifter som tände glimtar i åtskilliga manliga ögonpar. Kanske också i kvinnliga. Man kunde aldrig veta, nuförtiden. Tidsandan var sexuellt tolerant och traditionella könsidentiteter betraktades av allt fler som konservativ barlast för ett fritt och självförverkligande liv. Man eller kvinna verkade sakna betydelse, inte bara när det borde göra det, utan också när det inte borde. Vera visste att hon var attraktiv. Men jämfört med tidens trender var hon ganska konservativ. Hon höll sig till män. Eller rättare sagt, hade hållit sig till män. Numera höll hon sig för sig själv. Det var sällan hon kopplade loss och bjöd på sig själv. Numera. I privatlivet hade hon med åren blivit alltmer tillbakadragen. Vilket alltså inte betydde att det inte hade funnits män i hennes liv. Det hade funnits ett antal. Och ändå egentligen bara en. Och han fanns inte mer. Därför bar hon hans efternamn med stolthet. Och som stoppskylt. Det tycktes ha effekt. Hon blev sällan utsatt för slippriga kommentarer och fräcka förslag. Många trodde att hon var infödd arabiska och de flesta svenskar tycktes ha en svag aning om att arabiska kvinnor sällan lämpar sig för den sorts kravlösa förbindelser som tycktes bli allt populärare bland fega karlar i takt med att kvinnors självständighet ökade. Men mörkhåriga och brunögda Vera Hamadi var lika nordisk som den blåögdaste svensktoppsblondin, en korsning mellan skånskt och norrländskt, gudfruktighet och gudsförnekeri, vänster och höger, land och stad. Ett svenskt genomsnitt, en statistisk medelmåtta. Och ändå precis tvärtom.

Framför en TV-apparat fick hon syn på två välkända ansikten tätt intill varandra med hela uppmärksamheten riktad mot siffrorna och staplarna på skärmen. Men ändå inte det där ansiktet hon saknade. Hur kan man vara så säker och ändå inte minnas? Hon slog bort tanken och kunde inte låta bli att le i mjugg när hon betraktade de båda förstelnade och askgrå figurerna, som säkert var helt omedvetna om att de stod så nära varandra att de påminde om siamesiska tvillingar. De utstrålade total oförståelse inför vad som höll på att hända och tycktes för ögonblicket avskärmade från det omgivande kaotiska virrvarret av stirrande, jublande, svärande, ätande och drickande människor som försökte följa röstsammanräkningen och de ständigt nya prognoserna. Vera höjde kameran och tryckte av. Bildtexten var ganska given: Förlorarna! I varje fall om prognoserna stod sig. Och det skulle de, garanterade statistikexperterna. Valet var redan så gott som klart, ansåg de, trots att klockan bara var kvart i nio och de flesta rösterna ännu inte hade räknats. Kristdemokraterna pendlade kring 3,6 procent. Folkpartiet var nere i 2,8 procent. Alltså på fel sida om fyraprocentsspärren. Och just de båda partierna hade försökt profilera sig som de mest EU-vänliga! Rena självmordsuppdraget i en tid då alla opinionsmätningar visade att svenskarna redan hade ångrat folkomröstningsbeslutet tio månader tidigare att gå med i Europeiska Unionen.

– Somliga straffar Gud genast, tänkte Vera när hon betraktade Stefan Grundberg, kristdemokraternas dittillsvarande ledamot i EU-parlamentet, som tycktes invecklad i ett intensivt samtal med de grönas symbolkvinna nr 1, den alltid vitklädda älvan Emma Forsman från Västerbotten, älskad av gräsrötterna för sin renhet och ärlighet och föraktad av ledarskribenterna för sin påstådda flummighet. Vad kunde de båda ha att prata om en sådan här kväll, den ene Förlorare med stort F, den andra ledande företrädare för storsegrarna? Väldigt vad de stod nära varandra. Lade inte Forsman sin hand på hans axel medan hon lutade sig så nära honom att hennes andedräkt måste ha fuktat hans läppar? Hade det varit en traditionell politikerkvinna hade det säkert väckt uppmärksamhet och förorsakat skvaller. Men när det handlade om änglakvinnan var det inte längre någon som reagerade. Hon var ju lite speciell!

Grundberg hade utsetts av sitt parti och riksdagen i början av året när Sverige blev EU-medlem. Nu toppade han valsedeln, nu hade det varit meningen att han skulle bli folkvald. Men blev det alltså inte. Han putsade bort en osynlig smutsfläck från sin kritstrecksrandiga kostym som säkerligen inköpts för EU-traktamentspengar i någon ståndsmässig herrekipering i London City. Hans blick var helt tom ovanför den blågula slipsen, vars kulörer av fåkunniga kunde tolkas som ett utslag av storsvenskhet, men som Vera visste skulle symbolisera EU:s, inte Sveriges nationalfärger. Om han knäppte upp kavajen skulle den gula tolvstjärniga cirkeln nederst på slipsen titta fram. Men det skulle nog inte inträffa i brådrasket. Advokat Grundberg var ingen uppknäppt typ, snarare en prototyp för slutenhet, formalism och byråkrati. Yrkespåbud, skulle vänner kunna förklara det med. Typiska personlighetsdrag hos en kristdemokrat, skulle nog de flesta anse. I vilket fall som helst karaktärsdrag som hade gjort Stefan Grundberg till en perfekt stigfinnare i EU:s obeskrivliga paragrafdjungel. Om han hade fått göra valkampanjen på egna meriter skulle han kanske ha haft en chans. Det var ju inte bara listval, utan också personval denna gång, för första gången i Sveriges historia. Men någon personvalskampanj för Stefan Grundberg hade det inte blivit, snarare tvärtom. Hans partiledning hade gett intryck av att skämmas för honom. Han hade inte fått visa sig i massmedia överhuvudtaget, trots att han placerats överst på listan. Från partiledningen läckte man ut uppgifter om att Grundberg var omöjlig att samarbeta med och att EU-parlamentet därför var lämplig avstjälpningsplats för den uttjänte trotjänaren. Från andra håll ryktades det tvärtom att Grundberg var populär bland partimedlemmar och en tänkbar partiledarkandidat och att det var därför han lockats bort från partiets maktcentrum. EU-parlamentet skulle bli hans politiska begravningsplats, inte en språngbräda till partiledarposten. Det var mot den bakgrunden man skulle se Alfssons beslut att utnyttja EU-valkampanjen för att hårdlancera sig själv trots att han stod sist på EU-vallistan och bedyrade att han naturligtvis skulle stanna i riksdagen och svensk politik även om han drog så många personröster att det blev han som blev invald istället för Grundberg. Alfsson hade alltså uppmanat folk att rösta fram sig själv till ett uppdrag som han inte tänkte ta på sig. Motivet kunde bara vara att han inte ville göra Grundberg till en kändis. Det var meningen att denne skulle skyfflas undan till Bryssel under största möjliga tystnad. Och bli vald tack vare Alfsson, inte tack vare egna insatser. Som kändis och EU-parlamentsledamot av egen kraft skulle han ju annars plötsligt kunna dyka upp på hemmaplan som gubben ur lådan om det blev partiledarstrid. Alfssons konspiration hade dock uppenbarligen kapsejsat. Hans underskattning av väljarnas fattningsförmåga hade varit gränslös, liksom han oförmåga att förstå hur lätt han blev genomskådad av massmedierna. Ett av de värsta exemplen hade varit hans påstående att de gröna var knarkliberaler. När journalisterna till slut hade tvingat honom att erkänna att de svenska gröna var motståndare till knarkliberalism hade han gjort ett desperat försök att rädda sin trovärdighet. Han hade påstått att fler svenska gröna i EU-parlamentet skulle ge ökad taletid till den gröna gruppen, och därmed till gröna knarkliberaler från andra länder. Journalisternas logiska motfråga hade givetvis blivit: Betyder det alltså att en röst på svenska kristdemokrater ger ökad taletid åt franska och belgiska kärnvapenanhängare i EU-parlamentets kristdemokratiska grupp? Alfsson hade inte klarat den debatten. Nu fick Grundberg skörda sin partiledares draksådd. Kände Grundberg sig orättvist behandlad? Tänkte han just nu elaka tankar om Alfsson? Det borde han göra, tänkte Vera, om den där typiske frimicklaren, med gudsnådligt snörpta läppar kring en tunga som var kolsvart av lögn. Vad gjorde Grundberg med högerhanden där på bröstet. Kliade kan sig? Eller, kunde det vara möjligt, gjorde han korstecken? Korsade han sig som ursäkt för stygga tankar om partiledaren? Stod han, en protestantisk fanatiker, och utförde katolska symbolhandlingar? Var han redan så EU-anpassad? Det var isåfall förgäves, för nu var Brysseläventyret slut för hans del. Riksdag och partiapparat hade gett honom chansen under det svenska EU-medlemskapets första nio månader. Men folket gjorde tummen ner.

Till skillnad mot Grundberg reagerade den andre av de båda hålögda TV-tittarna omedelbart på Veras fotoblixt. Hans tjocka läppar drogs till ett automatiskt bildleende, kinderna fick lite färg via några snabba andetag och en hand drogs i ett ryck över det tunna håret, som inte kunde dölja flintskallen, med ett rörelsemönster som hos en julskyltningstomte. Bortsett från frånvaron av tomteluva och minsta tillstymmelse till skägg var det ändå mycket i Sven Erik Rydboms uppenbarelse som påminde om gamla tiders uppdragbara mekaniska dockor. Liksom Grundberg var han oklanderligt klädd, men hos Rydbom var det yttre skalet bara en fasad som inte kunde förhindra att Vera fick en känsla av att ha fått något klibbigt på sig varje gång hon av yrket tvingades uppehålla sig i hans närhet. Rydbom var inte längre något toppnamn hos liberalerna, snarast en föredetting som vägrade acceptera att hans, enligt honom själv, storslagna statsrådstid var till ända och aldrig skulle återkomma. Att han satt i riksdagen var väl mer ett utslag av ett nomineringsmötes nostalgi än av medveten politisk strategi. Om den nya unga och kvinnliga partiledningen fått råda skulle den ha tagit tillfället i akt och dumpat Rydbom i Bryssel. Men partiledningen fick inte råda, partiinstanserna krävde dels att en person som meriterat sig skulle nomineras på förstaplatsen, dels att jämställdhetsperspektivet skulle gälla, det vill säga att om allt annat vägde lika skulle en kvinna toppa partiets EU-vallista. Med sådana urvalskriterier kunde naturligtvis ingen liberal konkurrera med Katja Horsén, som redan satt på den enda plats folkpartiet hade fått i Strasbourg på grundval av sin begränsade styrka i riksdagen. Rydbom fick nöja sig med andraplatsen på listan. Horsén var verkligen meriterad. Och motiverad. Hon hade haft en plats i EU-parlamentet som livsmål ända sedan studenttiden. Då hade hon som en av de första i Sverige pläderat för Ja till Europa.

– Katja Horsén! ropade Vera till högt så att de som stod närmast tittade till på henne. Det Var ju hon som saknades. Liberalernas EU-fanatiker, ja Sveriges EU-fanatiker nummer ett.

Henne måste jag naturligtvis ha på bilden tillsammans med Grundberg, det är ju de två som är de verkliga förlorarna. De slås ut från platser i Strasbourg som de redan har. Rydbom missar bara något han har drömt om, tänkte Vera när hon trängde sig vidare genom folkmassan i Gamla Riksdagshusets Sammanbindningsbana. Det märkliga namnet på den stora, avlånga salen med alla sina talmansporträtt och paradfönster mot Norrbro berodde på att den på den gamla tvåkammarriksdagens tid hade fungerat just som sammanbindande länk mellan Första respektive Andra Kammaren. Här hade de verkliga besluten fattats då, före 1970, när riksdagsledamöter inte ens hade egna arbetsrum utan hade gott om tid att släntra runt och korridormygla. Nu var sammanbindningsbanan omvandlad till festsal. Vilket knappast betydde att den förlorat i betydelse som kläckningsplats för taktiska konspirationer och politiska pojkstreck.

Vera hajade till när hon under sin spaning efter Katja Horsén bland alltmer söliga gratisätare hörde en hes stämma ur en TV-monitor förkunna att vi måste erkänna att folkstyret idag har lidit ett allvarligt nederlag. Det var statsministern som tvingats sätta på sin mistlur till röst inför det uppfordrande massmediauppbådet. Att valdeltagandet var lågt, under fyrtio procent, var än så länge den säkraste prognosen. Varför skulle det tolkas som ett nederlag för folkstyret? Kunde det inte också tolkas som en protest från stora väljargrupper? Vad angick det dem, detta val till en beslutsförsamling utan makt i en union som de inte ville vara med i? Men visst kunde man förstå att statsminister Ingvarsson var sur. Det var tänkt att valet till EU-parlamentet skulle bli hans tack- och avskedsföreställning. Redan före valdagen hade han meddelat att han skulle avgå inom ett halvår. Avsikten var att väljarna skulle reagera med massuppslutning för att betyga honom sin tacksamhet för de gångna tio åren. Så hade de reagerat ett kvartssekel tidigare när den store företrädaren avgick. Nåja, det fanns ju en företrädare där emellan, men han räknades inte eftersom han var oklok nog att gå och bli mördad. Det var bara Erlander som räknades i Ingvarssons historieskrivning, det hade han bekänt offentligt. Det var Erlander han ville efterlikna, det var Erlanders politiska arv han ville förvalta. Och visst hade de två likheter, de hade ägnat sig åt samma saker. Fast tvärtom. Det Erlander hade byggt upp hade Ingvarsson rivit ner. Välfärdsstaten och den fulla sysselsättningen och det nationella oberoendet, allt hade grundlagts eller förstärkts av vår längste statsminister efter 30- och 40- talens krisår. När han avgick och det blev 70-tal var folkhemmet i stort sett färdigbyggt.

Sedan kom det där mellanspelet som partiet skämdes så förfärligt över, åren då Sverige försökte leka moralisk stormakt med en statsminister som var liten på jorden men stor i orden. Diktaturens kreatur. Satans mördare. Om utländska statschefer! Så beter man sig inte i det internationella umgänget. Ingvarsson hade visat sig betydligt mer läraktig inför diplomatins undervisning i skick och fason i det mellanfolkliga samarbetet, det hade han visat, med högsta UD-betyg, när han avvecklade det svenska självstyret. Men det hade naturligtvis, på sätt och vis, varit nödvändigt. Hur skulle han annars ha kunnat riva folkhemmet och bit för bit plocka ner det som Erlander byggt upp?

Nej, Vera Hamadi var inte anhängare till Erlander. Visserligen hade hon bara varit tolv när hon tittade på TV-bilderna från sexdagarskriget och hörde Erlanders lyckliga suck av lättnad, samtidigt som Moshe Dayan förkunnade att de segrande israelerna inte tog fångar utan gav egyptiska soldater dynernas frihet. Det hade låtit generöst och hon hade inte förstått, inte då. Inte förrän något årtionde senare när hon träffade mannen i sitt liv och han berättade sanningen för henne. Begriper du inte? Tänk dej själv, frihet i öknen i fyrtio graders värme utan vatten och mat? Hur länge tror du att de överlevde? Och hur tror du att de dog? Nej, Vera var ingen Erlanderbeundrare, hon var inte anhängare till vare sig så kallade traditionalister, så kallade förnyare eller så kallade någonting annat i det stora regeringspartiet. Hon var inte socialdemokrat. Hon tillhörde inget parti alls. Hon röstade inte ens. Det var en principsak. Journalister skall stå fria i förhållande till alla intressen, utan undantag. Hur skulle hon då kunna rösta på ett visst parti? Rösthemligheten var ingen hjälp. Skulle hon ge ett visst parti sitt stöd i hemlighet, bidra till att partiet fick mandat och partistöd? Nej, sådant agerande var inget för Vera, trofast bara sina egna övertygelser.

Vera hade naturligtvis klara åsikter och starka sympatier trots att hon inte identifierade sig med ett visst parti. Och djupa funderingar. Beträffande Ingvarsson hade hon allt oftare undrat om det inte är konstigt att hedra sin lärofader genom att rasera hans livsverk. Hon hade frågat en av sin gamla lundakompisar, en av alla dessa sociologer som då tillhört den yttersta vänstern och nu levde gott på att ge ut böcker och tidskrifter på näringslivets förlagshus om vänsterns förräderi. Han hade strukit sin välrakade haka, som hon mindes som prydd med ett präktig rödskägg, och svarat med exakt samma överlägsna arrogans som hon kom i håg från hans utläggningar om kapitalismens objektivt förestående omedelbara sammanbrott: Dialektik, begriper du väl! Jaha, hade hon replikerat: Och syntesen då? Då hade han faktiskt blivit stum, i tio sekunder. Sedan hade han muttrat, vagt, lätt förvirrat: Hm, visst, den kommer säkert någon gång. Men kära du (där var arrogansen tillbaka) det där med tes – antites – syntes handlar ju om oerhört långa historiska skeden. Då hade hon inte kunnat bärga sig: Så du tycker tio år är ett oerhört långt historiskt skede? Jag menar bara från det att du skrev din sista maoistiska historiematerialistiska idiotförklaring av alla som låg till höger om kommunistiska förbundet marxistleninisterna streck revolutionärerna tills du blev chefredaktör på näringslivsägda Moderna Sidor och skrev en bok som avfärdade Milton Friedman och Ronald Reagan som vänstervridna kryptokommmunister och där du påstod att modernisering av Sverige kräver att statsutgifterna halveras och arbetslösheten hålls på minst tjugoprocentsnivån. Han hade stirrat på henne med alltmer förskräckta ögon medan hon vräkte ur sig hela meningen i ett enda andfått andetag. Sedan hade han lagt upp ett gapskratt. Varpå hon gett honom en örfil och därmed klippt av bekantskapen för gott.

– Men om valdeltagandet hade varit högre hade ni väl förlorat ännu mer? frågade en TV-reporter. Ingvarsson grimaserade så att det ovala ansiktet faktiskt kunde tyckas få formen av en fot, precis som en populär revyartist hade påstått en gång för många år sedan till folkets jubel. Vera gillade inte fotliknelsen. Den var en typisk karikatyrtecknaraspekt, tyckte hon. En manlig sådan, till och med. Själv såg hon mest Ingvarssons ansikte som ett stort frågetecken.

– Nja, sa den slitne statsministern, det vet vi väl ingenting om. De socialdemokratiska väljarna kan vara lite svårflörtade ibland. Om de upplever ett val som mindre viktigt kan de ibland protestera genom att stanna på sofflocket.

– Menar du alltså att det här valet var oviktigt?

– Vi vet ju alla att EU-parlamentet har mycket begränsad makt. Det avgörande inflytandet ligger i ministerrådet och där företräds Sverige precis som tidigare av den socialdemokratiska regeringen. I det avseendet har ingenting förändrats.

Nu utbröt tumult och journalister började ropa i munnen på varandra. Vera höjde blicken från TV-apparaten och tittade bort mot hörnet där hon nyss sett statsministern huka bakom en öl. Nu hade han rest sig och stramat upp sig lite bakom skogen av TV-kameror, säkerhetsfolk och reportrar.

– Men du sa ju nyss att det låga valdeltagandet är ett nederlag för folkstyret, hur kan det vara det om valresultatet inte spelar någon roll för Sveriges EU-politik?

– Menar du verkligen att ni tänker strunta i valresultatet?

– Måste du inte erkänna att EU-motståndarna har vunnit en storseger? Måste ni inte ta hänsyn till det?

– Tror du inte att ni skulle ha förlorat ännu mer om valdeltagandet varit högre? Det är väl fler EU-motståndare än anhängare som stannat hemma!

Ingvarsson stirrade stint in i kameran. Han såg ut som om han fick kämpa för att hålla sig vaken. Han har gett upp, tänkte Vera. Han är slut som politiker och vet om det. Han kanske till och med misstänker att han kommer att hamna i historiens skräpkammare. Vem kommer att minnas honom om tio år? Men företrädaren, inte Erlander utan den som han faktiskt efterträdde, minns alla fortfarande efter tio år. Och kommer att minnas efter hundra år. Han förstår det, tänkte Vera, han inser att det här valresultatet är ett underbetyg, helt enkelt ett totalt kvaddande underbetyg. Han är som en student som kört i muntan i studentexamen. Medan de andra bärs genom huvudporten i triumf får den kuggade smita ut bakvägen i skam. Han vill aldrig mer hamna i samma situation. Om han hade klamrat sig fast som partiledare skulle varje nytt val, varje nytt möte med folk och väljare ha slutat på samma sätt. Han vet att folk vet. Utan företrädarens död skulle han aldrig blivit statsminister.

Det gick en svallvåg genom fotansiktet så att det rätade ut sig till rugbyboll. Frågetecknet blev utropstecken. Det syntes lång väg att statsministern uppbådade sina sista själskrafter för att få rösten att låta statsmannamässig:

– Vi socialdemokrater lyssnar alltid på rörelsen, det kommer vi att göra nu också. Jag har bara velat påminna om att det här valet har gällt tjugotvå platser till ett sorts parlament i Strasbourg med ytterst begränsade befogenheter. Valresultatet har ingen som helst konstitutionell inverkan på de politiska förhållandena i Sverige, inte heller på regeringens politik. Den oro som finns i befolkningen i förhållande till EU tar vi naturligtvis på allvar. Men det är inte EU:s fel att den borgerliga regeringen överlämnade ett konkursbo till oss i fjor. Tack för i kväll, nu måste jag sova ett tag. Det är en normal regeringsdag i morgon.

Och med de orden reste han sig helt sonika och stapplade ut ur rutan, ut ur politiken. Borta i hörnet blev det rörelse i folkmassan som delade sig och bildade häck för den tunnhårige mannen som plötsligt tycktes ha blivit riktigt gammal. Vera tyckte han liknade Brezjnev under dennes sista tid.Vid sin sida hade han sin inofficiellt utpekade efterträderska, Malou Solén, tjejen som lyckades se ut som snabbköpskassörska också när hon var uppklädd för Nobelfesten. Det var hon som skulle göra’t, som skulle få svenska folket att tycka att det var häftigt att avstå från barnbidrag, pensionstillskott och sjukpeng. Häromåret hade Soléns stora ideologiska idé varit att det var häftigt att betala skatt. Men tiderna hade förändrats. Trenderna hade bytt riktning. Arbetarrörelsens traditionella paroller om ökad jämlikhet hade blivit omoderna. Den svenska modellen hade förvandlats från honnörs- till skällsord, oberoende av om det var Solén eller den moderate oppositionsledaren Bilderberg som yttrade sig. Sverige var inte längre ett föredöme för omvärlden utan betraktades som avskräckande exempel. Raseringsarbetet hade varit framgångsrikt, återgången till samhällsförhållanden som mer luktade artonhundranittio- än nittonhundranittiotal hade gått rekordsnabbt. Så länge man kunde minnas hade folk utvandrat för att slippa de svenska skatterna. Och utlänningar hade köat vid gränserna för att komma in till välfärden och omsorgen. Nu hade strömmarna vänt. Krigsflyktingar föredrog till och med sina sargade hemländers ihåliga trygghetsnät framför de kaotiska förhållandena i den privatiserade och marknadsanpassade svenska sjuk- och socialvården, som nu styrdes av penningens och djungelns lag. Ungdomar som sökte rättvisa och trygghet fick leta utomlands. Däremot flyttade folk över Öresund till Sverige för att få lägre skatt! Landet med världens högsta skatter hade på några få år förvandlats till paradis för skatteflyktingar. Samtidigt gick de offentliga finanserna med gigantiska underskott. De enda kurvor som gick uppåt var för antalet fallskärmsmiljonärer, brysselpendlare, arbetslösa och uteliggare. Och statssubventionerade pigor i överklasshemmen. Inte undra på att Ingvarsson verkade utbränd. Han hade gjort sitt, han skulle hoppa av innan han tvingades svika sina allra heligaste löften, det var Vera övertygad om. Till exempel löftet om kärnkraftsavveckling till 2010. Nu var det dags för folk med modernare och rymligare samveten, folk som inte besvärades av gammaldags rättvise- och trohetsideal och andra utvecklingsfientliga hämningar för de framstegsbildande marknadskrafterna. Folk som hade insett den egentliga innebörden av vetenskapliga landvinningar, till exempel relativitetsteorin. Ett betecknande exempel var statsrådet som tillfrågades hur hon kunde frångå ett löfte som hon själv hade betecknat som oåterkalleligt. Hennes svar angav riktlinjerna för det moderna politiska tänkandet: Löftet var oåterkalleligt när det gavs. I en sådan ny skön värld passade Malou Solén som hand i handske.

Vera sträckte på sig och förundrades över att hon inte fick syn på Katja Horsén. Visserligen var det smockfullt med folk och Vera var inte så lång att hon kunde se över allas huvuden. Men Katja Horsén borde kunna upptäckas på långt håll med sin från TV välkända hårkonstruktion, blonderad, uppstyltad och uppskruvad som en bröllopstårta över hjässan, likt det hårt skulpterade hårsvallet hos en fransk kvinnlig minister. Före upphöjningen till EU-parlamentariker hade Katja Horséns frisyr inte väckt någon uppmärksamhet, men redan två veckor efter intåget i Strasbourg hade hon tillägnats en hyllningsartikel i Dambladet med bild på det nya hårkonstverket under rubriken: Nu har Katja fått Europa-frisyr! Vera förundrade sig ofta över att så många fransyska politiker, inte sällan natursköna utan hjälp av minsta konstgjorda tillsats, ändå envisades med att låta sig utnyttjas som försökskaniner av hårfrisörskor i träning för något mästerskap i hårmodellering. Men det var kanske ändå bättre än amerikanskornas ansiktslyftningar, ryskornas tyngdlyftningsträning och italienskornas krigsmålning. Om det nu skulle vara nödvändigt med konstgjorda krokar att hänga upp självsäkerheten på i politiska världar med massiv mansdominans. Sådant borde dock inte behövas i Sverige i mitten av 1990-talet. Att Katja Horsén så snabbt hade övergått till EU-modet var dock stilenligt. Hon var ju känd som Sveriges mesta EU-federalist, en av de få som öppet erkände att hon ville att EU skulle bli en fullfjädrad förbundsstat efter USA:s modell, inbegripet kärnvapenbeväpnad krigsmakt, förbundsregering och unionspresident. Och Sverige skulle bli en delstat, ungefär som Minnesota. Varför inte?, brukade hon säga. Är det inte bättre att vara delstat i en supermakt som kan hävda sig i kampen om världsherraväldet än en avskärmad Skansen-stat som är dömd att krossas under de storas stövlar? EU-motståndarna ansåg att hon var landsförrädare, men gav henne erkännande för att hon öppet sa det andra tänkte. Både EU-anhängare och EU-mötståndare brukade skämta om att Katja Horsén nog skulle gå och hänga sig om hon åkte ur EU-parlamentet.

Katja Horsén syntes dock inte till. Hon satt kanske någonstans och dränkte sorgen i franskt vin, Kärringen mot Strömmen som hon var i alla avseenden i ett land som redan djupt ångrat sitt EU-medlemskap, inte minst sedan folk upptäckt vad det var för kärnvapensprängande galningar i Paris de nu skulle bedriva gemensam utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik tillsammans med, enligt unionsfördragets spelregler. När inköpssiffrorna för franska viner och ostar sjönk i takt med att Chiracs hejdukar sprängde sönder tahitiernas atoller, hade Katja Horsén beställt in franskt vin i riksdagsrestaurangen, gottat sig i uppmärksamheten och skålat med hela folket via tillskyndande TV-kameror. Hon hade varit absolut övertygad om att de allra flesta tittare och väljare tillhörde en tyst och kuschad majoritet som skulle belöna henne rikligen vid valurnorna för hennes rättframhet och förnuftiga EU-entusiasm.

Hur reagerade hon nu när hon såg ut att förlora sin plats i Strasbourg medan EU-motståndarna tippades bli storvinnare?

Veras förmodan att Katja Horsén försökte dränka förlusten i franskt vin var helt riktig. Det liberala valloket, som enligt planerna skulle ha dragit med sig ett helt koppel folkpartister in i EU-parlamentet, hade smugit sig undan till ett kombirum som hon lånat av en partivän som höll valvaka hemma i sin norrländska valkrets. Det egna kombirummet hade hennes ersättare övertagit när hon själv utsetts att resa till Strasbourg. Nu hade hon tagit fram ett väl kylt Alsace-vin, inhandlat i en liten butik vid Rue des Frères, inte långt från den mäktiga katedralen. Hon höjde glaset mot sin spegelbild som tonade fram på väggen bakom den påslagna men tysta TV:n. Hon orkade inte lyssna på alla snusförnuftiga tyckare som förväntades uttala djupsinnigheter om fakta som ofta visade sig vara helt innehållslösa bara några minuter senare när ännu färskare siffror gav motsatt bild mot nyss. Dystert nog tycktes dock katastrofsiffrorna för liberalerna stå sig. Hon skålade med sig själv och svor till. Hon hade blivit hemtam i de där mysiga gamla kvarteren vid floden Ill med deras korsvirkeshus och fransktyska blandstil, hon trivdes där, hon hade till och med hunnit titta på en liten lägenhet som hon skulle kunna få disponera för en överkomlig slant under de månatliga veckosessionerna i den alcassiska huvudstaden. I Bryssel hade hon redan en lägenhet, vid Rue des Celtes, fem minuters promenad från tunnelbanestationen Merode. Det var inte den allra fashionablaste stadsdelen, men där fanns gott om hemtrevliga kvarterskrogar. Alldeles intill låg en av stans största parker med tillhörande muséer. Och ett pråligt monument till minne av det belgiska kungadömets femtioårsjubileum 1880. Några jubileumsparker eller monument till åminnelse av denna konstgjorda stats hundra- eller hundrafemtioårsminne hade hon dock varken sett eller hört talas om. Många betvivlade att något tvåhundraårsjubileum någonsin skulle kunna äga rum för en statsbildning som redan i praktiken var kluven både på längden och tvären mellan språkgrupper som ofta uppträdde som om de såg de etniska rensningarna i Bosnien som förebilder och inte som avskräckande exempel. Katja hörde till dem som ansåg att Belgien gick mot sin säkra upplösning, men begrep inte alls hur EU-motståndarna kunde ta sig före att raljera med detta. Vad var det för lustigt med att det land som härbärgerade högkvarteret för en union som gjorde anspråk på att förena fyra- femhundra miljoner européer inte ens kunde hålla ihop sin egen lilla tiomiljonersbefolkning? De stolliga EU-motståndarna hade inte fattat ett dugg. Belgiens sönderfall var naturligtvis inget argument mot mer union, utan för. Just för att Europeiska Unionen fanns behövdes inte Belgien. Lika litet som Sverige eller andra nationalstater. Så enkelt var det. Men det fanns tydligen ingen gräns för EU-motståndarnas trångsynthet och verklighetsförvrängning. Det vore katastrofalt för FREDEN om informationen från Bryssel och Strasbourg hädanefter enbart skulle komma från dem. Jo, nog skulle det bli en del moderater, socialdemokrater och någon centerpartist från ja-sidan i Europaparlamentet, men kunde man lita på dem? Hur länge skulle socialdemokratiska och centerpartistiska EU-anhängare orka hålla stånd mot de isolationistiska strömningarna, särskilt efter ett sådant här valresultat? Och moderaterna, kunde man lita ens på dem när det blåste nationalistiska vindar? Skulle de inte återvända till Kungen och Fosterlandet när Unionen började bli allvar? Faktum var att hon, Katja Horsén, hade varit Europeiska Unionens enda helhjärtade vapendragare bland de svenska EP-ledamöterna hittills. Och nu skulle inte ens hon… Hon svepte handen genom håret så att den franska krokanfrisyren blev rejält tilltufsad. Hon hade bundit sig för att hyra Brysselvåningen minst ett år, hon hade till och med tvingats avsätta tre månaders hyra på ett blockerat konto i Kredietbank. De pengarna skulle hon förlora om hon inte bodde kvar året ut. Tänk, hon hade inte ens reflekterat över möjligheten att inte bli återvald! Och nu påstod de fördömda prognosmakarna att partiet inte skulle klara fyraprocentssprärren! Det kunde inte vara sant! Skulle det inte finnas ens fyra procent svenska väljare som ville ha ett Förenat Europa, ett Fredens Europa, ett Liberalt och Fritt Europa? Herre Gud, med det usla valdeltagandet, knappt fyrtio procent, betydde ju fyra procent inte mycket mer än hundratusen röster. Det var ju ingenting. Skulle partiet inte klara det, hon kunde inte fatta det. Hon var gammal nog att minnas de storslagna tider då partiet haft mer än en miljon väljare. Jo, det var längesedan. Och det var på den gamle partihövdingens tid. Han hade varit en historisk jätte. Efter honom hade alla partiledare varit dvärgar. Framförallt denna unga snärta som haft fräckheten att bluffa sig till seger mot den stores egen dotter! Ingen stil, inget vett hade hon. Att inte ens kunna sköta sina skatteaffärer, att inte ha så mycker ordningssinne att man lämnade reglementsenligt ifyllda självdeklarationer i lagstadgad tid! En skönstaxerad partiledarinna, det var just snyggt. Katja Horsén kände hur hon skämdes å sin partiordförandes vägnar. Att hålla ordning på sin egen ekonomi hade varit en hederssak för hennes generation av kvinnliga politiker. Och de hade lyckats! I varje fall hade hon, Katja Horsén, lyckats. Hon hade först, på 70-talet, blivit statsråd. Visserligen bara under knappt ett år, men ändå. Och nu hade hon nått sina drömmars mål. Europaparlamentet. Hon visste att hon var praktiskt taget ensam svensk om att använda det ordet. Alla andra sa EU-parlamentet. Men det var ju hon som hade rätt, det heter faktiskt EUROPAPARLAMENTET!

Hon for upp som i givakt när hon hörde sin egen röst. Hon hade skrikit ut ordet. Tur att hon säkert var ensam i korridoren, alla andra var väl därnere på den fåniga tillställningen som talmannen ordnat till utan att fråga någon vettig människa till råds. I varje fall hade hon inte blivit tillfrågad. Isåfall skulle hon ha sagt nej. Talmannen måste ha blivit lurad av de gröna, dessa illistiga hycklare och bildstormare. Tänk att komma på något så vanhedrande som att kalla talmannen för talkvinna! Bara för att talmannen var kvinna. Som om könet spelade någon roll. Det var ju just det Katja och hennes generation hade kämpat emot, att könet spelade roll. De ville uppnå att könet inte skulle spela någon roll, de ville få samma rätt att besätta positioner som hade varit förbehållna männen. Höjden av allt för en kvinnlig riksdagsledamot var naturligtvis att bli talman, just talman, att erövra en manlig position och bevisa att den kunde skötas minst lika bra av en kvinna. Och så började dessa omogna gröngölingar att kalla den kvinnliga talmannen för talkvinna! En sådan chikanering. En sådan nedvärdering av talmansposten att sätta kvinnligt epitet på den. Och en sådan monstruös okunnighet! Skulle de kalla en kvinnlig statsminister för statsministrinna? Det var ju genom att slå sig in i männens värld som kvinnor kunde bli jämlika. Då skulle de inte försöka feminisera titlarna. Förresten kunde det få helt motsatt effekt. Nu när kvinnor kunde bli officerare, skulle den första kvinnliga översten kallas överstinna? Så betecknade man ju överstens fru för inte så många år sedan. Om det plötsligt började dyka upp överstinnor och majorskor och doktorinnor, hur skulle det uppfattas? Absurt! Som en återgång till hemmafrusamhället. Men det förstod inte de där osnutna raggarbrudarna som lyckats lura till sig riksdagsplatser. Hur hade de egentligen lyckats med det? Man kunde ju ha sina aningar. Nog hade de sex appeal, som man sa i Katjas ungdom, så det både räckte och blev över, de där gröna ungflickorna. Hon kunde förstå att en del manliga kolleger hade svårt att hålla fingrarna i styr. Hon hade själv…

Nej, vad tänker jag? Hjälp, jag blir berusad, for det genom huvudet på henne. Hon slog de besvärande fantasierna ifrån sig. Unga flickor, Herre Gud, hon kunde ju vara deras mormor! Men de skulle inte dra sig för några trix som kunde skandalisera henne. Det vore just snyggt som rubrik: Riksdagsmormor tafsar på unga gröngölingsflickor! Sådana satmaror! De var ju livsfarliga. Och fruktansvärt skickliga på att konspirera och intrigera, det måste man erkänna. Det var ju de som lyckats förmå hela massmedia att istället för EUROPAPARLAMENTET använda den felaktiga och urvattnade beteckningen EU-parlamentet. En sådan förolämpning mot det finaste som Europa någonsin skapat – ett folkvalt demokratiskt överstatligt mångnationellt parlament, det första i VÄRLDSHISTORIEN!

Nu fick hon tårar i ögonen och skålade med sig själv igen. Hon gjorde en lätt bugning mot sin avbild i den meterhöga spegeln med den brunbetsade eklövsramen. Hon hade varit noga med att fråga partivänninan om det fanns spegel på rummet och inte bara på toaletten. Numera ville hon alltid ha en stor väggspegel nära till hands där hon skulle övernatta. Innan hon godtog ett hotellrum kontrollerade hon att det fanns en spegel av tillräcklig storlek. Vem skulle hon annars skåla med? Utan spegel blev ensamheten alltför påträngande. Med kroppshög spegel blev det genast sällskapligt. Hon kastade en förstulen blick på flaskan. Oj, den var nästan tom. Hon insåg att hon redan hade druckit mer än hon normalt brukade göra. I