Bögarnas Zarah

By Tiina Rosenberg

"Zarah är en kvinna av format. Inte bara är hennes stämma kraftfull och hennes gester de största i världen, också hennes skämtlynne har präktiga proportioner."-tBarbro HähnelZarah Leander gjorde sig känd för sin unika röst och genomträngande karisma. Hennes schlagerrepertoar, dramatik och stjärnglans gjorde henne till både diva och kulturell gayikon. "Kan kärlek vara en synd" sjöng hon i Västberlin under en tid då offentligt uppvisande av kärlek mellan samkönade par kunde leda till fängelsestraff. I Bögarnas Zarah reflekterar Tiina Rosenberg kring Leanders ikonicitet, divastatus, och tid som Tysklands starkast lysande stjärna under Andra världskriget. Detta utgör grunden för en mer omfattande genusanalys av divafenomenet i den manliga gaykulturen.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 10, 2022
• ISBN: 9788728304617

Book preview

Tiina Rosenberg

Bögarnas Zarah

SAGA Egmont

Bögarnas Zarah

Omslagsfoto: DigitaltMusem

Copyright © 2009, 2022 Tiina Rosenberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728304617

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Denna bok tillägnas Fjollfronten i Göteborg.

FÖRORD

Ja ja, ja hatar Zarah Leander, sjöng punkrockgruppen Ebba Grön för trettio år sedan. Det var då det. På den tiden hade det inte fallit mig in att skriva om Zarah Leander. Jag fann visserligen hennes röst och frasering fascinerande, men hennes personhistoria var alldeles för nära förknippad med nazitiden för att på allvar kunna vara en tillåten forskningsuppgift. Jag minns hur regissören Rainer Werner Fassbinder anklagades för nazisympatier när han gjorde Lili Marleen och sin BRD-Trilogie. I dessa filmer fanns det gott om avdankade divor. Jag formligen dyrkade Anna Magnani och Silvana Mangano i Luchino Viscontis filmer, Maria Callas som Medea i regi av Pier Paolo Pasolini, samt Andy Warhols bilder av Jackie Onassis, Marilyn Monroe och Elizabeth Taylor. Det var något med dessa kvinnor som gick utöver det vanliga. Utan opera hade jag dock inte kunnat se sambandet mellan gaykultur och en särskild kvinnotyp som där hyllades som sekulära gudinnor.

Berlin blev tidigt min andra hemstad och jag förknippar Berlin med en särskild vokal tradition. Låga kvinnoröster alternativt variationer av transröster, som sjunger mer eller mindre sexuellt explicita sånger på tyska, är en alltför lockande kombination för att bara lämnas outforskad. Medan jag länge tvekade inför min egen divakärlek såg jag avundsjukt på hur mina manliga gayvänner utan skuldkänslor ägnade sig åt divakult. Det fanns inga politiska orosmoln på deras divahimmel utan endast ren njutning. Ända dit har jag inte nått, men den manliga gaykulturen har lärt mig att bli mer tillåtande och se på underhållning ur ett campperspektiv. Det camppolitiska finns där för den som har förmågan att uppfatta poängen. Sakta men säkert har jag genom åren tagit till mig det camppolitiska som också passar till den queera genusordning som tilltalar mig bäst: fjolliga män, butchiga kvinnor, tuffa femmekvinnor och utmanande transpersoner. Ur denna genusordning stiger också Zarah Leander, en sångerska vars röst och sceniska framtoning sannerligen får knoppar att brista.

Tiina Rosenberg i Stockholm, januari 2009

INLEDNING

Jag har blivit mycket, mycket bättre nu

på gamla dar,

och min egen saga har varit mer än

wunderbar.

Och den har blivit mycket, mycket

bättre nu på gamla dar

[…] och där ser man, den som spar

den har sin framtid kvar.

Text Gösta Stevens, 1957.

Zarah är en kvinna av format. Inte bara är hennes stämma kraftfull och hennes gester de största i världen, också hennes skämtlynne har präktiga proportioner, skrev Barbro Hähnel i Dagens Nyheter efter Zarah Leanders årliga sommarkonsert på Gröna Lund 1969. ¹ I en imaginär dialog med recensenten hade Die Leander säkert svarat med en självironisk glimt i ögat med en rad ur en av sina sånger: Das Glück hat nur selten Zeit mit uns Frauen mit Vergangenheit, lyckan har bara sällan tid med oss kvinnor med ett förflutet. ²

Det är en bra sammanfattning av fallet Leander. Kvinnan av format hade ett förflutet som väckte blandade känslor hos människor, likväl dyrkades hon av sin publik som såg till att divan formligen vadade i blomsterhav efter konserterna. Intresset för Zarah Leander har gått upp och ner, men när hon 2007 skulle ha fyllt 100 år talade mycket för att en omvärdering av hennes liv och konstnärskap var på gång. Journalisten Jutta Jacobi gav ut en ny Leander-biografi, Zarah: Das Leben einer Diva, journalisten Bosse Schön var då i färd att skriva boken Sanningen om Zarah Leander: Säkerhetspolisens hemliga akt, Anders Nilsson komponerade helaftonsoperan Zarah för Folkoperan, Cinemateket i Stockholm visade en serie Leanderfilmer och den holländske regissören Ben Verbong meddelade att han skulle regissera filmen Zarah L. Det sattes också upp andra föreställningar med Leandertema, gjordes en utställning och öppnades ett museum. Estradören Mattias Enn, som under många år sjungit både Zarah Leanders och Karl Gerhards sånger, drog vintern 2007 fulla hus med sina Leanderframträdanden på Dansmuseet i Stockholm och gav den 17 mars en jubileumskonsert på Stockholms konserthus till hundraårsminnet av Zarah Leanders födelse.

Allt detta tyder på att synen på Zarah Leander är på väg in i en ny fas. Är då allt glömt och förlåtet? Det är en komplicerad fråga därför att det alltid är svårt att med bestämdhet hävda något om historiska personer. Den verkliga Zarah Leander är död, medan ikonen ZARAH lever och är öppen för en mängd tolkningar. Denna bok är ingen biografisk äreräddning eller ett försök att finna förklaringar till varför Leander handlade som hon gjorde. Bögarnas Zarah: diva, ikon, kult är en genusvetenskaplig reflektion över divafenomenet i den manliga gaykulturen.

Det är lätt och frestande att glömma att en ikon är en idé och inte en människa, skriver författaren och queerteoretikern Wayne Koestenbaum. ³ Ibland möts de två, människan och idén, oftast gör de inte det. Redan när Zarah Leander levde, förde ikonen Zarah sitt eget liv. Leander var förmodligen less på sig själv som ikon, men hennes ikonstatus försvann inte därför att hon blev avgudad av sina fans. Beundrarna kände att Leander med sitt röda hårsvall och sin mörka röst var en viktig del av deras liv. Leander blev en ikon därför att hon – i likhet med andra ikoner – lyckades fylla ut den speciella nisch som fick hennes aura att lysa som starkast. Men hon blev också en ikon därför att hennes stjärnimage skapades och reproducerades så framgångsrikt. Redan under sin livstid framstod hon mer mytisk än verklig.

Zarah med Z är dock inte alltigenom en fiktiv karaktär. Hennes ikonstatus hämtar näring från de skiftande berättelserna om hennes liv. Hos alla ikoner finns det en spänning mellan myten och den verkliga personen. Det är ett privatliv som jag inte vet så mycket om. Mitt intryck är att det är en nästan omöjlig uppgift att komma den privata Zarah Leander riktigt nära. I den rika floran av anekdoter som finns om hennes liv går vem som helst vilse. Allt jag vet om fenomenet Zarah Leander finns i de dokument jag haft tillgång till. Bilden av henne som diva utformas av detta material, av berättelser de förmedlar.

I Det ljusa rummet: tankar om fotografiet skriver den franske kulturteoretikern Roland Barthes att varje fotografi har sitt studium och sitt punctum. ⁴ Studium är bakgrunden, medan punctum är den detalj som berör betraktaren. Hon eller han kan välja sitt eget punctum och för min del är det Leanders röst och genusstil. Varje gång som jag rör mig i detta landskap av sånger, filmer, bilder och annat material förändras bilden av Zarah Leander. Därför är mina reflektioner över Leander inte en uttömmande berättelse om hennes liv utan ett försök att genom en empatisk läsart fånga något av det som gjorde henne till en ikon, särskilt omtyckt av den homosexuella publiken.

OM DENNA BOK

Upprinnelsen till denna bok är mitt intresse för de mörka kvinnorösterna. Jag har tidigare skrivit om mezzosopranen, och Zarah Leanders kontraalt har länge fascinerat mig. Jag är dessutom svag för divor med stora gester. När jag för många år sedan gav en kurs om divor upptäckte jag intressanta aspekter på den underhållning och de artister som studenter i genusvetenskap fann inspirerande. De manliga gaystudenternas val av divor följde i stort sett den gaykulturella linje som presenteras i denna bok, medan kvinnorna i studentgruppen inte alltid kunde knyta an till samma divor. Det är inte min önskan att dra någon skarp skiljelinje mellan kvinnor och män i detta fall, likväl har jag i många år tänkt på erfarenheterna från denna kurs och på den subkulturella traditionens makt i förhållande till den konst och underhållning som uppfattas som kraftgivande och trösterik.

Något förenklat kan den feministiska estetiken sammanfattas som syftande till genusinriktad frigörelse i allmänhet och kvinnors frigörelse i synnerhet. De kvinnliga genusstudenterna hade svårt att se de åldrande divorna som emancipatoriska frigörelseikoner, medan de manliga gaystudenterna fascinerades av dem. På frågan varför det förhöll sig så svarade kvinnorna att den förkonstling och det lidande de äldre divorna förkroppsligade var mer ångestskapande än frigörande, medan dessa aspekter var (och är) centrala för den manliga gaydivaestetiken.

Även om Zarah Leander i denna bok i huvudsak placeras i en manlig gaykulturell kontext innebär detta inte att hon skulle sakna feministisk och lesbisk potential. Hennes självironiska självständighet har en stark feministisk udd och Leanders sapfoniska (lesbiska) röst kan i queer musikvetenskap klassiciferas som butch alternativt transgenus. Det är med andra ord möjligt att uppfatta Leander som en lesbisk ikon. När det gäller hennes feministiska ikonstatus förblir åren i Berlin ett politiskt problem, som utgör ett hinder för en mer självklar feministisk status. Detta beror på att skammen inte betonas lika starkt i feministisk estetik som i den manliga queerestetiken där den är central. ⁵

Kvinnor, både heterosexuella och icke-heterosexuella, delar med homosexuella män en historia av att både söka och upptäcka viloplatser i de mest heterosexistiska berättelser även om frigörelsestrategierna varierar. Den feministiska estetiken förespråkade på 1970-talet motstånd, autenticitet, uppfinningsrika och alternativa konstnärliga former. Även om den feministiska estetiken modifierats sedan dess är kopplingarna till den manliga gaykulturen inte självklara. Att skriva om feministiska divor skulle med nödvändighet innebära en utvidgning av repertoaren till att omfatta pop- och rockdivor, rap-/hiphopsångare, kvinnoband, riot grrrls och mer avantgardistiska musikgenrer än opera och schlager. Olika slags divor har mycket gemensamt – de är artister med mäktiga röster med kroppar iklädda allt från paljettklänningar, korsetter och kritstrecksrandiga kostymer till trasiga jeans – men det får bli en annan bok. Denna bok handlar om Zarah Leander som en diva före aids och före Madonna, det vill säga tiden före våra samtida popprimadonnor.

Boken är uppdelad i en inledning och sex kapitel. I inledningen presenteras projektets bakgrund, material och terminologi. I kapitel i placeras Zarah Leander i den gaykulturella kontext som inspirerat min analys. I kapitel 2 diskuteras fallet Die Leander, det vill säga frågan om Leanders förflutna och de politiska implikationer som alltid kommer att vara förknippade med henne. I kapitel 3 utreds begreppet diva med vidhängande divastil, divakoder och divaröst, medan ikonen som offentlig kropp och Leanders speciella form av queer femininitet analyseras i kapitel 4. I kapitel 5 behandlas divakulten och de gaykulturella strategier som är förknippade med den. Här återvänder jag till det inledande resonemanget om den kraftgivande underhållningens betydelse för den manliga gaykulturen. I det sista kapitlet sammanfattas studien och avslutningsvis diskuteras Leanders betydelse för sin samtid och vad hon kan tänkas ha för betydelse för vår samtid.

TIDIGARE FORSKNING OCH MATERIAL

Forskningsmässigt har det varit relativt tyst om Zarah Leander. Hon figurerar i några böcker om tysk film under nazitiden samt i ett antal artiklar och antologier om queer film. Hennes liv har resulterat i ett antal biografier och ett par självbiografier översatta till olika språk. ⁶ Journalisten Jutta Jacobis bok Zarah Leander är den senaste biografin om Leander. Journalisten Bosse Schöns bok Sanningen om Zarah Leander är ett försök att reda ut vad som är sant i allt som sagts och sägs om Zarah Leander. Författaren Anna-Maria Sigmund skriver om Zarah Leander i den tredje delen av verket Nazisternas kvinnor och historikern Johan Östling diskuterar i sin avhandling Nazismens sensmoral: Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning nazismen som stigma och exemplifierar då bland annat genom Zarah Leander. ⁷ Leanders scenpersona och schlagerrepertoar har fokuserats i ett antal verk, men en något mer genom- och övergripande forskning saknas. ⁸

Den övriga forskning som finns kan delas i två kategorier. För det första finns en genusinriktad filmvetenskaplig forskning som berör Leanders Ufafilmer där feministiska filmvetare analyserat hennes status och funktion som en kvinnlig och queer filmstjärna. Ofta berör denna forskning de filmer Leander gjorde med Detlef Sierck (Douglas Sirk), men den tar också ett bredare kontextuellt grepp om nazitidens kultur. ⁹ I dessa studier är den avgörande frågan i vilken utsträckning Leanders rollframställningar uttryckte ideologiskt sett ambivalenta strategier. ¹⁰ De feministiska analyserna bör ses i linje med den senare Douglas Sirk-forskning som ofta läser in ett motstånd mot officiell nazikultur i Leanders egensinniga och starkt erotiska filmroller från Ufa-tiden. ¹¹

Paul Seilers böcker representerar en annan sida i Leanderforskningen, den biografiska och hagiografiska med ett stort bildmaterial från filmer och olika framträdanden. Seilers verk härstammar från hans egen position som gay Leanderfan, även om han sällan diskuterar den queera receptionen av Zarah Leander som diva. I Zarah Leander: Ein Mythos lebt tillägnas diskret en sida åt Leanders homosexuella beundrarskara, men Seilers egen produktion kan läsas och tolkas som en enda lång gayläsning av Leander både som människa och diva. ¹²

Materialet till denna bok består av Zarah Leanders filmer, skivinspelningar på svenska och tyska, pressmaterial från 1934–2008, fotografier, teaterprogram och annat material från Sveriges teatermuseum, material från Statens ljud- och bildarkiv, i synnerhet från Sveriges Television från 1957 fram till idag, samt radioinspelningar. Materialet är i huvudsak, med undantag för filmer och musik, svenskt. Och det har främst varit den svenska efterkrigstiden som intresserat mig. Jag har i min analys inspirerats av gayestetik som den tolkats och utvecklats av Oscar Wilde, Andy Warhol, Roland Barthes, Rainer Werner Fassbinder, filmvetaren och pionjären i gaystudier Richard Dyer och den queera kulturteoretikern Wayne Koestenbaum.

Kopplingen mellan divor och homosexualitet är inte ny. Två centrala texter om divakult är Wayne Koestenbaums The Queen’s Throat: Opera, Homosexuality and the Mystery of Desire och Terry Castles essä In Praise of Brigitte Fassbaender. Det finns däremot inte så många empiriska studier av kopplingen mellan specifika musikgenrer och homosexualitet. Den enda större intervjubaserade undersökningen om manlig homosexualitet och opera är teatervetaren Göran Gademans bok Operabögar.¹³ Den teoretiskt-estetiska inramningen i denna bok utgörs av Wayne Koestenbaums samlade produktion samt av Richard Dyers forskning om filmstjärnor och gaykultur. ¹⁴ Både Koestenbaum och Dyer är centrala för min förståelse av fenomenet Zarah Leander även om ingen av dem skrivit om henne.

OM TERMINOLOGIN

Några ord är centrala för denna bok och återkommer ofta. Det är därför viktigt att kunna förstå dessa termer som de används här, även om de givetvis kan ha annorlunda innebörder i andra sammanhang. Sådana ord är stjärna, diva, primadonna och ikon. En stjärna är inte nödvändigtvis samma sak som en diva. En diva är oftast en scenkonstnär, en operasångare eller en skådespelare och vanligen (men inte alltid) en kvinna. Under 1800-talet motsvarade ordet diva i stort sett begreppet primadonna, en teknisk term som betecknade den första sångerskan, samt markerade avståndet till seconda donna. Under 1900-talet har begreppen primadonna och diva ofta använts som synonymer även om de strängt taget inte har samma betydelse. En diva är däremot alltid också en stjärna, men alla stjärnor är inte divor, lika lite som alla skådespelerskor är stjärnor eller divor. En stjärna är inte endast knuten till scenkonst, musik eller film utan även till andra områden som exempelvis idrott. Ikonstatus är något som tillkommer utöver stjärn- och divaskap. Alla stjärnor och divor är inte ikoner – även om de flesta divor är det – utan en ikon är en samlande symbol för en grupp människor som visar henne eller honom trofast tillgivenhet, något som endast tillkommer ett fåtal artister. Zarah Leander är en sådan samlande ikon för delar av gaykulturen. Eftersom homosexualitet så länge varit tabu har scenkonsten, musiken och filmen erbjudit en ställföreträdande och förklädd erfarenhet av och en tradition för queera känslor. ¹⁵

I filmvetenskapen görs en distinktion mellan stjärnimage (star image) och stjärnpersona (star persona). Stjärnimage finns i texter, böcker, biografier, reportage om och med stjärnan, medan stjärnpersonan är det konkreta individuella förkroppsligandet av starimagen. ¹⁶ I sin inflytelserika bok Stars föreslog Richard Dyer 1979 begreppet stjärnimage som ett verktyg för att kunna studera den sociala betydelsen av filmstjärnor. Detta angreppssätt innebär en undersökning av filmkonstens sätt att cirkulera (individuella) bilder av skådespelare: När det gäller stjärnor är de aktuella ’begreppen’ huvudsakligen bilder. Med ’bild’ menar jag här inte enbart visuella tecken, utan mer en sammansatt gestaltning av visuella och verbala tecken. Denna gestaltning kan forma den allmänna bilden av stjärnstatusen som sådan eller av en speciell stjärna. Den framträder inte bara på film utan i alla slags medietexter. ¹⁷

Två andra centrala termer är camp och queer som används i denna bok som estetiska begrepp. Estetik som vetenskap frågar efter konstens principer, strukturer och upplevelser som är förknippade med sinnesförnimmelser, känslan av det sköna, det sublima och så vidare, samt definitioner av desamma. I ett vardagligt möte med de väletablerade termerna camp och queer vet vi oftast vad de betyder, men likväl är de svåra att definiera. Kampen om ordens betydelse kan förefalla trivial och jag kan stundtals känna samma frustration inför dessa ord som Augustinus gjorde när han frågade sig vad tiden är och besvarade sin fråga med orden: Om jag inte får frågan vet jag, om jag får frågan vet jag intet. ¹⁸ Jag använder mig av litteraturvetaren David Bergmans definition av camp som en stil som för det första kännetecknas av överdrift och förkonstling; för det andra existerar inom spänningsfältet mellan finkultur, populärkultur och konsumtionskultur; för det tredje kännetecknar personer som kan uppfatta campiga föremål och företeelser (eller rentav själva kan vara camp) som människor utanför den kulturella mittfåran, och att det för det fjärde finns en grundläggande koppling mellan gaykultur och camp. ¹⁹ Camp är en parodisk praktik, gärna med travestien (den genusöverskridande scenrollen) och genusmisslyckandet i centrum, en form av camptransvestitisk kunskapsproduktion. Camp förutsätter en kollektiv, rituell och performativ existens som uttrycks genom både självironi och självhyllning. ²⁰

Queer används med Wayne Koestenbaums ord som en osäker beteckning på kulturella fenomen därför att osäkerheten kring ordets betydelse hjälper det att beskriva ofullständig kunskap: ’queer’ betecknar ett ologiskt sting av tvivel, känslan av att pendla mellan två tolkningar – en tvekan som utmärker […] fasan som följer med att inte lyckas bortförklara en kuslig dubbelhet. ²¹ I likhet med camp härstammar queerordet från gaykulturen och har sina etymologiska och erfarenhetsmässiga rötter i icke-heterosexuella och icke-könsnormativa liv.

Eftersom den kulturteoretiska ramen för denna bok utgörs av manlig gaykultur och estetik använder jag för den språkliga variationens skull omväxlande orden bög, gay och homosexuell som varandras synonymer, även om orden inte har samma känslomässiga och politiska laddning. Men som historikern John Loughery har påpekat omdefinieras homosexualiteten vart tjugofemte år. ²² Jag har försökt ringa in några aspekter på Zarah Leanders divaikonografi genom den gaykultur utan vilken hon inte hade överlevt som ikon. Orden bög, gay och homosexuell betecknar den grupp av män som har sex med andra män och som rör sig i gaykulturen. Jag är inte intresserad av identitet utan snarare av den form av kulturell gemenskap som en ikon framkallar.

Sist, men inte minst, har jag brottats med frågan vad jag ska kalla Zarah Leander. Att skriva om en person gör att hon blir så bekant att författaren snart är både du och tjena med föremålet för studien. Zarah är i första hand ett artistnamn, inte ett egentligt egennamn som Sara. Dessutom finns namnet Zarah mitt i ikonens kärna. Jag har försökt hålla mig på ett visst avstånd till ikonen Zarah genom att använda antingen hela namnet Zarah Leander alternativt efternamnet Leander, men jag måste erkänna att det inte varit helt lätt eftersom umgänget med henne varit så intensivt. Att skriva om ikonen Zarah innebär att förhålla sig till ett kraftfält som har varit svårt att värja sig emot. Att drunkna i Zarah Leanders röst och karismatiska utstrålning har varit en del av min skrivprocess, men inte nödvändigtvis ett hinder för författandet. Beröringsångest är ingen akademisk dygd utan snarare en brist. Att våga sig in i den stora känslan har varit behållningen i denna forskningsprocess. Det är omöjligt att skriva om känslor om vi aldrig vågat uppleva dem. Det är som att försöka skriva om sexualitet utan