Värd att minnas

By Aron Borelius, Ingemar Borelius and Anders Borelius

Aron Borelius växte upp i prästgårdarna i Dala - Järna och Ramnäs, där pappan var kyrkoherde. Dåtidens Fattigsverige märktes ända in i prästbostaden. Den färgstarka prästfamiljen bestod, förutom av många egna barn, av ett antal åldriga släktingar, av flera inackorderade pojkar som var där för att få ordning på tillvaron och av några originella och lite kantstötta äldre med lättare psykiska diagnoser. Dagens sociala skyddsnät fanns inte då och det var självklart för Arons föräldrar att hjälpa till där man kunde.
Det påverkade Arons människosyn och politiska ideal i grunden och han skriver i förordet till sina memoarer att jag har råkat många människor i mitt liv men kommit att ringakta fler än jag älskat. De jag på dessa sidor valt att berätta om var mina vänner och tillhörde på skilda vis, genom snille eller trofasthet eller bländande galenskap, de utkorade. Flertalet av dem bar släta namn och några saknade titel, ty aristokrater av det oantastliga slaget röjer sig genom vilja och stil.
I sina memoarer berättar han om sitt synnerligen omväxlande liv och om de många ovanliga personligheter han stötte på under sin resa i den lundensiska studentvärlden, genom de oroliga trettio- och fyrtiotalen och under de många åren som en av Sveriges ledande konstkännare.
En recensent skriver att: Prästsonen från Järna i Dalarna och Ramnäs i Västmanland, radikalen och i någon mån rabulisten, student- och kommunpolitikern från 20- och 30-talens Lund, kommendanten i krigsårens Trelleborg, den uppslagsrike museichefen i Norrköping, den ojämförlige författaren av drabbande akademiska klagoskrifter, radiotalaren och tv-charmören, professor emeritus i konsthistoria, nuvarande hemmansägaren Aron Borelius har till sina verk om Höckert, Velázquez och romanska muralmålningar i Östergötland med mera nu lagt en skrift - Värda att minnas -, vilken eftertryckligt bestyrker vad vi redan visste, nämligen att han i återkommande lyckliga ögonblick tillhör våra lärda världsbetydande berättare.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 9, 2023
• ISBN: 9789180802345

Aron Borelius

Aron Borelius - en man med många sidor Aron Borelius var konstvetare, nydanande museichef i Norrköping, lundaprofessor i konsthistoria och specialist på gammal svensk och spansk konst. Han vurmade för de moderna stilideal som formades av de nära vännerna Wiven Nilsson och Gösta Adrian-Nilsson (GAN). Han var folkbildare som ägnade hela sitt liv åt att lära vanligt folk vad god konst är. Som lärare i Lund utmanade han akademiska traditioner med sitt radikalt annorlunda sätt att undervisa och tentera studenter. Redan som ung student och ordförande för studentkåren lät han höra tala om sig i rikstidningarna för sin lysande talekonst och humoristiska drift med arroganta lärare. Han var socialdemokratisk politiker, en orädd förkämpe för ett demokratiskt och öppet samhälle och militär befälhavare i frontlinjen i södra Skåne under de mörka åren på trettio- och fyrtiotalen. Han var en kulturdebattör som inte väjde för några obekväma frågor och försökte sätta ord på begreppet god smak oberoende av vilket område det gällde. När kvällstidningsdreven gick mot misstänkta gärningsmän ställde sig Aron ofta på de anklagades sida och hävdade deras rätt tills dom fallit. Det var få som syntes mer än han i dåtidens tidningar när han gisslade omoral, kamaraderiet bland dåtidens makthavare och ifrågasatte övergrepp på vår miljö. Han var samtidigt en stor humorist och en berättare i klass med vännen Fritiof Nilsson Piraten. Boken beskriver Arons livsresa och återger de underhållande kåserier han skrev om de färgstarka människor han mötte under sitt händelserika liv.

Book preview

INNEHÅLL

Förord

BERÄTTELSEN OM ARON

Förord

Förebilderna

Studenten

Politikern

Konstvetaren

ARON BERÄTTAR

Farbror Sörman

Täpp Lisa

Julresan

Assurbanipals hand

Min äldste bror

Om Jerk

Hemma i Ramnäs

Den höga obelisken

Violoncell

Förhoppningsfull poet

Studentår

Talet i kryptan

Ljud högt o dyra ord

Profet under bordet

Döden i Tunis

Knivsegg över strupen

Tacka för maten

Äta mellanmål

Den stygge gossen Ruda

Ack Värmeland

Eld och liv

Nazisterna

Vinterkrig

Dödens vingar

Andens tempel

Dyrbart för Tsaren

Att få några tavlor

Affär med Isaac

Akta er för konsten

På en gammal kyrkvind

Ormen i Peking

Röntga en hundraåring

Hedersdoktorn

Pytt under fullmånen

Sköldpaddorna

Gösta Adrian Nilsson – GAN

Tumstock och kamera

Ringen sluter sig

Pinnar tar aldrig slut

Utgivet av Aron, i Kungliga Bibliotekets arkiv

FÖRORD

Redaktören på Askild & Kärnekulls bokförlag, som publicerade den andra av de båda minnesböcker Aron Borelius gav ut 1969 och 1972, skriver att han är den siste av de store från Lunds ryktbara tjugotal och kanske den originellaste, en orädd herre, ofta häcklad och mycket beundrad, vilken alltid vågat gå sin egen väg. De som verkligen känner honom räknar honom som den hyggligaste bland människor, de som med vrånga avsikter gått honom emot slickar ännu sina sår.

Redaktören fortsätter: Hans memoarbok Värda att minnas betecknades av en enhällig kritik som lysande. Hans språk har en kärv saklighet, skrev exempelvis Sydsvenska Dagbladet, en frisk klarhet som har tycke av både Ehrensvärd och Geijer. Sånt som händer infriar också alla förväntningar. Man instämmer helhjärtat med tv-profilen Lasse Holmqvist som i en intervju i Aftonbladet kallade honom en underbar berättare. Aldrig har den lärde professorn varit mera behagligt avspänd, road och roande än här.

Samtidigt som han var beundrad och älskad av många, inte minst de som deltog i hans konsthistoriska föreläsningsserier och de som var hans elever i Lund, hade han också åtskilliga vedersakare Trots att han gjorde en fascinerande livsresa och spelade många inflytelserika roller, och oaktat att han målmedvetet verkade för att få den professur i konsthistoria han så hett eftertraktade, så kan ingen beskylla honom för att vara en karriärist av den typ som kallats rövslickare Han var en i högsta grad kontroversiell figur i den svenska kulturdebatten Hans dräpande formuleringskonst, uttryckt i tal såväl som i skrift, träffade många samtida auktoriteter som han ansåg värda kritik Hans politiska och kulturella engagemang riktade sig mot otaliga företeelser i samhället Men även om det är svårt att sätta en etikett på honom som person var han först och främst en ledande konstvetare som värnade om det vackra inom livets olika områden

Den första av de båda minnesböckerna, Värda att minnas, hade som kärna hans uppväxt i prästgårdarna i Dala-Järna och Ramnäs I förordet till denna skriver han att jag har råkat många människor i mitt liv men kommit att ringakta fler än jag älskat. De jag på dessa sidor valt att berätta om var mina vänner och tillhörde på skilda vis, genom snille eller trofasthet eller bländande galenskap, de utkorade. Flertalet av dem bar släta namn och några saknade titel, ty aristokrater av det oantastliga slaget röjer sig genom vilja och stil. Antingen har de tågan i sig, som förlänar storhet även åt armod och nederlag, eller reser de sig över meningslöshetens allmänning med gåtfulla makters bistånd, vilka oväntat kan framträda för att rädda individens värdighet.

Aron skriver vidare: men kalla nu inte vad jag här tecknat ner memoarer, en sådan nolla är man väl näppeligen. Inte heller känner jag behov att avreagera mig någon ångest inför döden, i varje fall inte rörande eget öde. Svårligen har det dock kunnat undvikas att berättaren då och då skymtar bland statisterna.

Kanske var hans uppfattning påverkad av företrädaren på professorsstolen, Ragnar Josephson Denne gav ut sina memoarer, Strimmor av liv, 1967, med kommentaren att han inte önskade att hans hågkomster skulle verka som en självbiografi utan den skulle bestå av strimmor av liv och inte hela livet Josephson hade avhandlat risken med att skriva memoarer i en uppsats och konstaterat att den är en hybrid, till hälften tvivelaktig vetenskap, till hälften tvivelaktig dikt Men de var ju just memoarer, minnen – fragment av ett liv, Aron skrev ner och inte den självbiografi, från en ovanligt händelserik livsresa, som hans otaliga följare nog hade velat läsa

Arons böcker recenserades i ett antal tidningar och omdömena var lika variationsrika som hans liv hade varit I Svenska Dagbladet (1/1 -70) berättas att: Prästsonen från Järna i Dalarna och Ramnäs i Västmanland, radikalen och i någon mån rabulisten, student- och kommunpolitikern från 20- och 30-talens Lund, kommendanten i krigsårens Trelleborg, den uppslagsrike museichefen i Norrköping, den ojämförlige författaren av drabbande akademiska klagoskrifter, radiotalaren och tv-charmören, professor emeritus i konsthistoria, nuvarande hemmansägaren Aron Borelius har till sina verk om Höckert, Velázquez och romanska muralmålningar i Östergötland med mera nu lagt en skrift, Värda att minnas, vilken eftertryckligt bestyrker vad vi redan visste, nämligen att han i återkommande lyckliga ögonblick tillhör våra lärda världsbetydande berättare.

Recensionerna av den andra memoarboken resulterade också över lag i positiva reaktioner Ingressen på en sådan, som publicerades i flera tidningar, var träffande: Aron Borelius, en man av annan åsikt. Redan under sin lundatid var Aron J.T. Borelius något av en motsägandets man, en person med en avvikande och särpräglad åsikt, som sannerligen inte satt denna åsikts ljus under ena skäppa utan lät det skina klart för allt folket. Det är alltid uppfriskande att möta människor som har en egen mening om saker och ting och vågar säga den och stå för den. I Borelius fall blir det kanske ofta en egen mening bara för den egna meningens skull. Man kommer onekligen att tänka på den gamla till leda citerade definitionen om vad en professor är: en professor är en man med en annan mening eller borde det tyska meinung hellre översättas med åsikt.

I mycket han gjorde fanns en humoristisk ton med och när Aron i det kärvt korta förordet till sin andra memoarbok, Sånt som händer, lyfter fram sitt sista möte med en av vännerna så ger det också en karakteristik av honom själv: många ville kalla sig vänner till Piraten, den oförgätlige fabulatorn Fritiof Nilsson från Vollsjö och Kivik. Även jag var sedan decennier tillbaka en av dem. Det råkade bli så att vi träffades sista gången, bara ett par veckor före hans död, i en restaurangvagn just när tåget gjorde uppehåll i Tranås. Har du verkligen stigit av här någon gång, sporde jag för att låtsas vara förarglig. Jag ljuger inte jämt, svarade han, med den borne sagoberättarens fina glimt i ögat. Själv talar jag dessvärre, alla andra triviala olikheter att förbigå, enbart sanning, om någon sedan har lust och ork att lyssna till dylikt.

Aron Borelius är värd att minnas Jag själv minns honom från de släktträffar han ofta stod värd för, där Aron, och den ovanligt färgstarka syskonskara han kom från, var huvudpersonerna och där Aron alltid höll eleganta och humoristiska tal i sin kåserande stil Aron var min farfar Fredriks bror Båda hade på något sätt berättandet i generna och förekom flitigt i både tidningar, radio och tv med kåserier, debattinlägg och i olika kulturprogram Min pappa var släktens självpåtagna arkivarie, samlade boreliana och abonnerade på det som då kallades pressurklipp Den ojämförligt största mängden sådana handlade om Aron och det var inte många veckor då denne inte förekom i spalterna med egna inlägg eller i artiklar om honom, ofta med stora rubriker

Boken ger en bild av Aron, inledningsvis tecknad av några av de som kände honom bäst och den speglar hans karaktär och livsresa i de texter som han skrev med början på 1920-talet och därefter under en lång följd av år fram till året för hans bortgång, 1984 De flesta ingick i de båda memoarböckerna, men ett tiotal har i huvudsak skrivits efter dessas tillkomst De två högstämda tal den unge studenten Aron höll i samband med domkyrkans 800-årsjubileum 1923 och mot den framvällande nazismen vid SSU:s stora sommarläger 1933, som presenteras i boken, kan förefalla malplacerade i en memoarbok som denna Men de kom i hög grad att definiera Aron som person i Lund och speglas mot de intilliggande memoartexterna Arons texter är ömsom djupt humoristiska och ömsom skrivna med djupaste allvar Det var sådan Aron var och det är väl så livet egentligen är, eller hur?

Eftersom vi har tillfört ett antal kapitel har vi valt att foga samman dessa i en, så långt möjligt, kronologisk ordning, som följer Arons livsresa och som avviker något från den mer rapsodiska ordning Aron valde för sina båda memoarböcker Den gammalstavning, de gamla verbformer och det flitiga bruket av versaler i början av ord, som förekom i de allra äldsta artiklarna, har vi ändrat enligt dagens skrivregler För att göra texten mer överskådlig för en modern läsare har vi också valt att anpassa styckeindelningen till den som är gängse idag, där en ny tanke eller en ny händelse ger upphov till ett nytt stycke Men Arons lite egensinniga språk och sätt att skapa meningar har vi förstås inte ändrat och inte heller de många träffsäkra och bitska kommentarer han gör om företeelser och personer i sin samtid

De fotnoter vi har använt för att förklara diverse begrepp och för att förtydliga bilden av de många samtida personer som befolkar de olika kåserierna, är i huvudsak baserade på information i Wikipedia

Jag vill slutligen tacka min skarpögde bror, Torkel Borelius, för hans korrekturläsning och Arons båda barn Ingrid Cordesius, gemenligen kallad Pyttan, och Anders Borelius för deras entusiastiska bistånd vid frambringandet av denna bok

INGEMAR BORELIUS

BERÄTTELSEN

OM ARON

FÖREBILDERNA

Aron föddes i Falun 1898, där hans far, matematiklektorn och prästen Carl Aron Borelius köpt ett stort hus på Engelbrektsgatan 5 i Elsborg, de sotiga arbetarkvarteren belägna på branten alldeles nedanför koppargruvan Faderns kollega och vän Joel Garpe porträtterar honom i Västerås stifts årsbok efter hans död 1928: Han var en i grunden mycket opraktisk person, men han var i högsta grad praktisk då det gällde att sätta sig in i andra människors förhållanden och åstadkomma en förändring. Det var så han kom in i det kommunala livet och han rönte en stor uppskattning för att han genomdrev byggandet av ett nytt vatten- och avloppssystem i Elsborg. När en ny pastorsadjunkt skulle anställas i Falun fick han också till ett beslut om att denne skulle ges en viss hyresersättning under förutsättning att han bosatte sig i Elsborg som områdets egen präst. När Aron citerar pappan som säger att jag röstar som en högerman och handlar som en socialist och när han beskriver den öppenhet som pappan visade inför dåtidens arbetarrörelse, är det med beundran i rösten

Dåtidens fattigsverige märktes ända in i prästbostaden Den färgstarka prästfamiljen bestod förutom av många egna barn också av ett antal åldriga släktingar, av flera inackorderade pojkar som var där för att få ordning på tillvaron och av några originella och lite kantstötta äldre med lättare psykiska diagnoser Dagens sociala skyddsnät fanns inte då och det var självklart för Arons föräldrar att försöka hjälpa där man kunde

I prästgårdarna i Dala-Järna och Ramnäs, där Aron växte upp, hölls fortfarande jordbruk som var beroende av en kader med lantarbetare för att kunna fungera Dessa lantarbetare anställdes i enlighet med den statliga legostadgan¹ (tjänstehjonsstadgan) som reglerade både ersättningsnivåer och anställningsvillkor Eftersom tjänstgöringsavtalen alltid var ettåriga, merparten av ersättningen lämnades in natura och statarna ofta hamnade i skuld hos jordägarna, var de ofta mer eller mindre livegna Aron berättar om faderns omsorger om dessa och hur deras barn blev hans egna lekkamrater Erfarenheterna av sämre lottade människor bar han med sig när han etablerade sig i det akademiska livet i Lund på 1920-talet, med dess brytningar mellan en traditionsbunden konservatism och en starkt framväxande radikalism

Vi formas alla av våra förebilder och det fanns gott om nytänkare i Arons närmaste omgivning Viljan att förändra samhället hade han med sig från föräldrarna och det fanns också många inspiratörer i den gamla prästsläkt han kom ifrån Prästsonen Jacques Borelius var lundaprofessor i kirurgi, chef för Lunds lasarett, ledande sjukvårdspolitiker och på många sätt en nytänkare inom medicinen Den likaledes lundensiske, filosofiprofessorn och prästsonen, Johan Jacob Borelius, gick i bräschen för att utmana den ganska urvattnade filosofitradition som vuxit fram i Sverige under 1800-talet Den sistnämndes dotter Hilma var en föregångare inom flera områden Hon var den första kvinnan som disputerade i Lund, den första kvinnliga docenten i litteraturhistoria i Norden och en av de ledande gestalterna inom den samtida kvinnorörelsen

Men Aron hade lika starka förebilder på mamma Gertruds² sida Hon var född utom äktenskapet i Berlin där pappan, sjöofficeren Gustaf Erik Hyltén-Cavallius, var stabschef för marinen, med ett kungligt svenskt uppdrag att rekonstruera den preussiska flottan Sverige behövde även då en allierad för att möta det ständigt närvarande ryska hotet När pappan återvände hem fick hon också flytta till Sverige Men hon växte upp i olika fosterhem med pappan som en kärleksfull övervakare på distans och hon fick tidigt kontakt med dåtidens kvinnorörelse och beundrade dess informella ledare Fredrika Bremer Hon gick bara några år i en liten privat skola men lyckades, tack vare en ovanlig inre drivkraft, på egen hand läsa in det som krävdes för att komma in på och genomföra lärarinneseminariet med genomgående höga betyg Gertrud hade också rötter i en tysk-judisk släkttradition vilket påverkade Arons starka engagemang för kampen mot nazismen

Nog var också äldste brodern Fredrik, folkhögskolerektor, folkbildare, folklivsskildrare, ambulerande föreläsare och återkommande medarbetare i radion och olika tidningar från slutet av 1910-talet till 1960-talet, och mellanbrodern Gudmund, professor och grundare av institutionen för teknisk fysik på KTH, givna inspirationskällor Båda bröderna hade varit aktiva i de radikala lundensiska studentföreningarna D.Y.G (Den Yngre Gubben), som sysslade med folkbildning, och Clarté, som då var en studentförening för liberaler och socialister Aron gick med där också men med ett ännu radikalare patos än de liberala bröderna

Kanske finns det också skäl att nämna en ytterligare inspirationskälla I ett personporträtt, skrivet av journalisten Karl-Erik Arvidsson i Vecko-Journalen (18/4 -58) i samband med att Aron fick sin professur i konsthistoria, berättar denne att: Aron en gång skrev ett drama som hette Jacob och som han själv uppförde på Akademiska föreningens stora sal. Dramat handlade om (anfadern) Jacob Boëthius, prosten i Mora, som så dristigt kritiserade det karolinska enväldet att han först dömdes till döden och sedan till livstids straffarbete. Gamle Jacobs anda har Aron sympatier för. Ingen har väl heller med så flotta formuleringar rivit karriärbroarna bakom sig, kom inte och tala om opportunism här. Och för att använda hans egna ord, han har aldrig varit hård nedåt, bara uppåt.

Arvidsson skriver vidare att Aron Borelius inte tycker om att kallas stridbar. Han anser sig vara en fridens man som mindre älskar fejd än det milda ljuset från flitens lampa. Detta kan förefalla som en överdrift med tanke på hans uppgörelser med Kungl. Riksantikvarien, akademiska konsthistoriker, och sakkunniga vid de professorstävlingar där han konkurrerat. Men i grunden har han nog rätt. Han är ingen brushane, ehuru han inte tycker illa om klangen av sin egen näve lagd fast och tungt över bordet. Han har skapat sina egna normer för sina bedömningar, normer som kan verka gammaldags i vår släta tid, då till och med ordet kompromiss har fått en vällovlig betydelse.

Arons starkaste kännetecken var en ständig vilja att förändra och att skapa nytt och ingen kan förneka att han var en nytänkare inom områden som låg långt utanför hans speciella gebit, konstvetenskapen Han kallades med all rätt både rabulist och stridbar och han hörde till den sortens människor som nästan alltid är i opposition När hans morfar, Gustaf Erik Hyltén-Cavallius i ett brev till sin bror, etnologen Gunnar Olof, stolt skriver att; jag går vägen rakt fram utan att liera mig med någon gruppering, gäller det i hög grad också Aron Han var visserligen aktiv socialdemokrat under många år och lundakamrat med många av de partivänner som senare skulle bilda Sveriges högsta ledning Men hans obändiga sätt begränsade nog hans möjligheter att göra en partikarriär och han kom med åren att bli alltmer konservativ även om han alltid förblev en rebell

---

1 Legostadgan infördes år 1833 och kom att gälla till 1926 En grundregel var att varje arbetsför person var skyldig att ta anställning Saknade man anställning kunde man fängslas för lösdriveri Lagen gav arbetsgivaren rätt att aga anställda män under 18 och kvinnor under 16 års ålder

2 Gertrud Borelius f Frank (1856–1942) Hennes och pappans märkliga livsresor har jag skildrat i boken Allra käraste lille onkel utgiven av Gidlunds förlag 2017

STUDENTEN

Aron lät höra talas om sig redan som ung Han skrev dikter och gjorde teckningar under gymnasieåren, återkommande publicerade i den lokala Västeråstidningen 12 april 1917 publicerar Svenska Dagbladet en lång artikel om fransk konst som skrivits av den då artonårige Aron Han berättar, till synes mycket initierat, om Manet, Degas, Renoir, som han beskriver som en grupp som starkt kom att påverka den samtida konsten

År 1922 (20/2) uppmärksammar tidningen Arbetet ett antal avancerade snöskulpturer som Aron och vännen, skulptören, Oscar Antonsson gjort och placerat vid Universitetsplatsen i Lund Det var fem snögubbar, fast inte i den vanliga primitiva stilen med kolögon och andra hiskligheter, utan gubbar med eleganta linjer och omsorgsfullt arbetade detaljer. Svenska Dagbladet (24/2) berättar om hur lundaborna vallfärdade för att titta på skulpturerna och att konstnärerna utnyttjade intresset för att samla in pengar till de arbetslösa

Oscar Reutersvärd³, som kom att efterträda Aron som professor i konsthistoria, berättar om honom i en minnesskrift publicerad i Lunds Kungl Humanistiska Vetenskapssamfunds årsberättelse 1984–1985 Aron tog sin studentexamen vid läroverket i Västerås 1918. Efter önskemål från pappan skrev han in sig vid Lunds universitet följande år och inledde studierna inom religionskunskapen. Men snart försköt han i två steg sin ämnesinriktning mot de estetiska disciplinerna. Han övergick först till litteraturvetenskapen och skrev studien Bibliska motiv i Karlfeldts diktning som examensprov, publicerad av Gleerups 1922. Därefter blev han konsthistoriker för gott och doktorerade 1927 på avhandlingen Johan Fredrik Höckert 1826–1866, vilken renderade honom en docentur.

Arons doktorsavhandling recenserades av konsthistorikern Karl Asplund, i Svenska Dagbladet (8/9 -27), i samband med att den gavs ut i bokform Han skriver att Borelius avhandling tillhör utan tvivel de både formellt och sakligt mest vägande doktorsavhandlingarna i ämnet under de senaste åren och har sin styrka såväl i ett omsorgsfullt materialsamlande som i inträngandet i verken och i de olika miljöer, i vilka Höckerts liv rörde sig. Därtill ger han små personligt färgade omdömen om företeelser i mer eller mindre nära sammanhang med ämnet och kommer därmed långt från den vanliga torra akademiska avhandlingen. Vetenskapsmannens osparda möda och den intuitivt kännande människans klarsyn har tillsammans givit ett vackert resultat, framlagt med otadlig stilkonst.

Aron hade därmed lagt en viktig grund för den akademiska karriär han sannolikt drömt om sedan länge En professur betraktades i familjen som den ojämförligt finaste hedersposten på den akademiska parnassen och det fanns ju gott om inspiratörer i släktens historia Aron skulle nå dit till slut men resan skulle ta flera intressanta omvägar innan han nådde sitt mål

Reutersvärd berättar vidare att han innehade docenttjänsten och andra befattningar vid Konsthistoriska institutionen i sjutton år och bedrev en forskning uppspaltad längs flera, ännu inte definitiva linjer. Djupast engagerade han sig i ett material, som livet ut attraherade honom med kraft, alltså den kyrkliga romanska konsten. Denna fixering betingades av hans läggning och hans uppfostran i ett kristet hem. Borelius framhöll ogärna sin religiositet, som ju så odisputabelt styrkte hans förståelse för den nutida sakrala konsten, men i självbekännelserna i sitt autobiografiska författarskap erkänner han denna i olika omskrivningar. Om Guden i Vinslöv, alltså den romanska Kristusbilden i skånekyrkans absid, säger han att han tillber den som konsthistoriker och tror på den med naturbarnets övertygelse.

Det första omfattande resultatet av denna medeltidshistoriska forskning publicerade han i volymen Fornåldrarna och den katolska tiden som utgjorde den inledande och enda utkomna delen av ett stort planerat historieverk av honom över svensk konst. Borelius’ andra forskningsområde var antikens konst och det tredje spanskt måleri, där han publicerade flera monografier och specialundersökningar rörande Velásquez⁴ och Goya⁵.

Arons föregångare på professorsstolen, Ragnar Josephson⁶, berättar om det första mötet han hade med Aron Josephson hade utsetts till professor 1928, som efterträdare till Arons lärare Ewert Wrangel, och han berättar i sin självbiografi Strimmor av liv (s 144) hur hans docent Aron tog emot honom på perrongen i Lund Jag kände naturligtvis till Aron Borelius förut, hans tal i kryptan och mycket annat. Det hörde redan då till allmänbildningen. Borelius och jag skulle bli närmaste samarbetare under många år och vi var nyfikna på varandra. Jag vet inte vilka resultat han kom fram till den första dagen visavi mig, men jag blev paff. Det var en fläkt av originella idéer omkring honom som var oemotståndlig.

Jag följde honom upp på hans asketiska arbetsrum. Han hade låtit timra ett enkelt och kärvt, ofantligt långt skrivbord. Det gick längs hela långsidan av rummet. Framför bordet var ställda fyra stolar. På varje stol satt han sysselsatt med ett särskilt arbete. Aldrig olika arbeten på samma stol. Jag fick en åskådlig bild av vidden i hans intressen men också av den matematiska ordningen i hans stilkänsla. Jag skulle känna igen den sedan i mycket av vad han tänkte och gjorde från typografin i de böcker han gav ut till bostadshusen i de stadsplaner han formade. Inte länge efter detta besök hos Borelius skaffade även jag mig ännu en skrivbordsstol, i stålrör, och skarvade dessutom till mitt skrivbord. Jag hade uppenbarligen kommit under hans inflytande.

Men det var viktigt för mig att inte bli alltför mycket borelian. Jag tyckte vi gjorde mest nytta i vår samverkan, när var och en höll sig till sitt. Redan våra studieobjekt var olika. Aron fördjupade sig i den folkliga traditionen och livet i Sverige. Jag intresserade mig mest för hur kungarna hade haft det, stormaktskungarna. Aron sysslade med den lantliga romantiska medeltidskyrkan och med den enkla prästgården.

Jag träffade ibland Aron förstärkt med två andra sköna och svarta, i varje fall svarta, lundensiska esteter. Den ene var modernistisk musiker, man kunde märka det redan av det atonala skrattet som han utstötte, alltså Sten Broman. Den andre hade den skarpa profilen hos en väl slipad juvel, alltså Wiwen Nilsson. De tre vännerna var utpräglade individualister men en ny stilvilja band dem tillsammans. De hyllade båda den nonfigurativa formen, den icke beskrivande. Sten Broman gjorde detsamma på sitt område. Bakom den stod en djärv modernistisk futuristisk målare som levat i Europa, Gösta Adrian-Nilsson, GAN. Han hade varit lundensare, var av skånsk bondestam och hade under 20-talets början gett ut sin märkliga skrift, den gudomliga geometrin. Den bar den heliga urkunden för en ny estetisk religion. De tre apostlarna som levde kvar i Lund hade ett nytt budskap att frambära.

Religionshistorikern och författaren Åke Ohlmarks porträttterar Aron i Aftonbladet (22/10 -57) under den talande rubriken Ytterst välpressad – f.ö. chockerande Han berättar om en debatt på Akademiska Föreningen i trettiotalets Lund I katedern stod för ögonblicket en lång, slank herre med elegant legär hållning, snaggklippt kolsvart hår kring en för hans ålder, ståtlig måne, rödblommig hy och intensivt kolstybbsfärgad skäggstubb, mörk skjorta med stor karminfärgad konstnärsrosett, ögonbrynen höjda mot det imaginära hårfästet, ett utseende av lätt spleen, lätt resignation, upphöjdhet över det mesta. Det var konstdocenten, bokförläggaren, stadsfullmäktige-ledamoten, regissören, skådespelaren, dramaturgen och lyrikern, Aron Johan Teodor Borelius.

Ohlmarks fortsätter: Det var bara ansiktsuttrycket, som i högtidliga eller viktiga sammanhang dompterats att ge en dylik illusion. Själen var beck och kåda, viljan stål. AJTB kände inga kompromisser, han höll idealens fana, högt, som Axel Lundegård skulle ha sagt. Och han var inte bara ett salt i den akademiska tillvaron, han utgjorde också en i sin färgrikhet omistlig beståndsdel i svenskt kulturliv. För att inte tala om det pittoreska inslaget i gatubilden. Bredvid Ragnar Josephsons storvulna Rubensfigur⁷ och Johannes Collins groteska Goya-gubbe släntrade han fram som en behärskat elegant van Dyck⁸ med omisskännliga drag av el Greco⁹.

Ännu vid trettiotalets ingång genljöd Lund av minnet från hans frejdade tal som studentkårens ordförande, hållet i facklors och vaxljus sken nere i domkyrkans krypta i anledning av samma vigda rums, jag tror det var åttahundraårsjubileum. Strängt kulturradikal till ideal, åsikter och principer var Aron i sin personliga livsföring städse den sobra borgerligheten personifierad. Alltid välpressad, hel och ren med snygga handskar och en mödosamt tillformad fransk ankdammshatt. Alltid doftande av vattnet från Köln och Place Vendome.

Mamma Gertrud kan stolt berätta om festen i kryptan i ett brev till hans yngsta syster: Studentfesten i Kryptan har du väl läst om. Där var sång, ljus, blommor och så Arons tal. En kvart innan anmälde kungen, att han ville vara med. Aron kände det först kusligt, hade ju efter vanligheten talet endast i huvudet, men det gick bra. Kungen tackade hjärtligt och bad att få talet avskrivet, senare sände han bud, att han ville ha det tryckt i 100 numrerade exemplar.

Att Aron redan då ansågs vara en gudabenådad talare är uppenbart i flera brev, där Gertrud kan rapportera om tal för studentkåren och tal på första maj som Aron hållit Ibland hölls de på vers och de verkar nästan alltid ha hållits utan skrivet manuskript Många skribenter lovordar hans formuleringskonst och han rankades en gång av Vecko-Journalen som en av Sveriges främsta talare

Även om konstvetenskapen var hans centrala verksamhetsområde var hans intressen vittomfattande Han var fostrad i den folkbildningstradition som fick ett allt starkare uttryck som en komponent i det radikala demokratiseringsarbete som bedrevs i Sverige under början av 1900-talet Chefskapet vid Norrköpings konstmuseum och den kursverksamhet han hela livet bedrev utanför universitetets väggar syftade till att öka förståelsen för god konst hos folk utanför den akademiska världen Engagemanget i den lundensiska studentföreningen Den Yngre Gubben, (D.Y.G – ofta uttolkat som De Yngre Gubbarna) var en annat uttryck för detta folkbildningsintresse

Aron var också tidigt engagerad som studentpolitiker och det var som representant för de radikala studentföreningarna D.Y.G och Clarté, som han valdes till studentkårens ordförande år 1923 År 1926 kunde tidningarna berätta om 250-årsminnet av slaget vid Lund då svenska och finska representanter bjöds in till den officiella festen men inga danska Opponenterna D.Y.G och Clarté bjöd in danskarna till en motfest Aron höll hälsningstalet och Tage Erlander avslutade den enkla festen Dagen avslutades med ett väldigt medborgartåg till ett fredsmonument där alla