Frigörelse eller sammanbrott?: Stephen Dedalus, Martin Birck och psykologin

By Tommy Olofsson

I "Frigörelse eller sammanbrott?" undersöker poeten och litteraturvetaren Tommy Olofsson bildnings- och utvecklingsromanens respektive traditioner. Detta med hjälp av verk från författarna James Joyce och Hjalmar Söderberg och deras karaktärer Stephen Dedalus och Martin Birck. Vad är egentligen den litteraturhistoriska förklaringen till karaktärernas skiljaktiga öden, de gemensamma drömmarna till trots? Tommy Olofsson doktorerade i litteraturvetenskap med avhandlingen "Frigörelse eller sammanbrott? Stephen Dedalus, Martin Birck och psykologin" 1981. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 30, 2020
• ISBN: 9788726708554

Book preview

författaren.

Inledning

Litterära stilarter, estetiska kriterier, författare och läsare har växlat genom århundraden och årtionden. I vår marknadsmedvetna tid kan rentav trender som varit knappt märkbara under vårens boksäsong slå igenom och bli tongivande under höstsäsongen. Och i likhet med de dårhus som Michel Foucault beskriver i sin bok om vansinnets historia har även den litterära institutionen dragit till sig olika sorters existenser, människor med varierande kynnen och erfarenheter. ¹ Angående författarna själva skulle man kunna ställa en rad hypotetiska och fantasieggande frågor, till exempel om en samvetsgrann naturalist som Zola skulle ha utvecklats till en helt annan sorts författare i en annan epok än hans egen. Skulle han över huvud taget ha valt att bli författare, om han levat mitt uppe i — låt oss säga — tysk högromantik? Det är lättsinniga frågor, fullkomligt orimliga, men de är bra och belysande eftersom de är så lätta att besvara. Abstraktionen Zola representerar en viss personlighetstyp — en uppsättning psykiska egenskaper helt enkelt — och det är sannolikt att denne Zola i en annan tidsepok skulle ha valt att bli något annat än författare. Kanske skulle denna tidsepok favorisera författare som uppvisar andra egenskaper än dem som Zola har, och då skulle det till och med vara svårt för honom att bli författare, ens om han ville det. Man kan också tänka sig att han verkligen skulle bli författare, men han skulle naturligtvis aldrig bli en sådan författare som Emile Zola var i slutet av 1800-talet. Om män utgår från den verklige Zola och de egenskaper som brukar tillskrivas honom, så kan man leka med tanken att placera honom i en annan tid. Var skulle han passa in? Kanske i 1700-talet med fransk upplysning och engelsk realism. Han kunde ha skrivit Legionärerna, och han kunde ha skrivit De rerum natura. På sätt och vis passar han alltså in lite varstans, men det är också lätt att utifrån schablonbilden av honom tänka sig perioder och strömningar som inte alls skulle ha passat honom, liksom verk vilka en sådan person aldrig skulle ha velat eller kunnat skriva. Frågorna är lätta att besvara, därför att vi vet med oss att olika tider favoriserar olika litterära ideal och därmed olika författartyper, människor av olika begåvningsslag.

Jag tror inte att man kan skapa sig någon generellt giltig bild av konstnären eller författaren, att man kan lyfta honom ut ur hans sociala och litteraturhistoriska sammanhang för att omplantera honom i någon begränsad psykologisk teori. Det hindrar inte att det finns en mängd mer eller mindre sofistikerade åsikter och teorier om konstnären som individualpsykologisk typ. Dessa teorier gör inte sällan anspråk på att förklara vilka drivkrafter som ligger bakom den konstnärliga verksamheten och bestämmer den. Min avsikt med denna bok är att presentera några sådana teorier och antyda deras nära samband med överordnade idétraditioner som har satt tydliga spår i såväl psykologin som dikten. Jag ämnar inte försöka förklara de litterära verken med hjälp av psykologiska teorier. Syftet är snarast jämförande; jag vill ställa två romaner om unga författaraspiranter bredvid ett representativt urval psykologiska teorier om diktaren och i samband med detta påvisa att den idealistiska psykologin i likhet med bildningsromanen har sina rötter i förromantik och romantik och att den deterministiska psykologin i likhet med utvecklingsromanen har sina rötter i positivismen.

Från början hade jag tänkt att försöka tolka James Joyces konstnärsroman A Portrait of the Artist as a Young Man med hjälp av psykologiska teorier om vilka drivkrafter som ligger bakom behovet att dikta. Jag tänkte mig att Joyces självförståelse, hans insikter i vad som ligger bakom hans egen kreativitet, måste finnas tillgänglig i denna roman, där så mycket är hämtat ur författarens egen biografi. Det var ett naivt projekt. Men det var inte naivt främst för att det var övermodigt, snarare tvärtom: det byggde på den okunniges ängsliga förlitan till de psykologiska teoriernas lämplighet som instrument att förstå och förklara dikten. Jag kunde se att det fanns teorier utarbetade av Freud och Jung med flera, och dessa teorier handlade om just sådant som inte bara A Portrait utan en rad andra romaner gestaltade. Det fanns vetenskapliga begrepp med vilkas hjälp litteraturen skulle kunna förklaras. Att jag till en början uppfattade dessa vetenskapliga begrepp som ahistoriska, däri låg en del av min naivitet. Jag visste för litet.

När jag gick till källorna, när jag lade undan de litteraturvetenskapliga verk som med sin användning av en eller annan psykologisk metod skulle vara mina förebilder och började läsa relevanta texter av psykologerna själva, gjorde jag en oroande upptäckt. Teorierna kunde inte komplettera varandra. Man kunde inte plocka litet från den ena och litet från den andra. Jag visste från början att det skulle finnas meningsskiljaktigheter, men jag anade inte hur djupgående de var. Om jag ville utnyttja någon psykologisk teori gällde det att bestämma sig för vilken.

Redan Platon betraktade diktaren som en besatt, en otillräknelig. Bland de moderna konstnärspsykologiska teorierna finns två huvudgrupper. Enligt den ena av dem är konstnären en neurotiker. Enligt den andra är han eller hon tvärtom den friskaste av alla människor.

Den första föreställningen, konstnären som neurotiker, har närmast utvecklats av 1800-talets positivistiska psykiatri, och den har en tradition som via Freud löper ända in i vår tid. Som ett tidigt exempel har jag valt att dra fram Cesare Lombrosos kuriöst turnerade teorier om geni och vansinne. Både Freud och Wilhelm Stekel hänvisar till hans skrifter, och deras verkningar har även i övrigt varit betydande för den konstnärspsykologi som står i opposition till idealism och romantik.

Den andra föreställningen, konstnären som den sundaste av oss alla, artikulerades av Friedrich Schiller, och det är till Schillers syn på diktaren som Wilhelm Dilthey hänvisar, när han kritiserar den positivistiska psykiatrins tes om diktarens neurotiska läggning. Även hos senare förespråkare av synen på den framstående konstnären som en sund, autentisk människa i kontakt med sitt under- eller omedvetna möter man symptomatiskt nog hänvisningar till Schiller och Goethe liksom till romantiska tänkare. Särskilt hos C. G. Jung kan man märka ett stort inflytande från romantiken.

De psykologiska teorier om diktaren som jag presenterar i det fjärde kapitlet är valda med tanke på deras representativitet. Meningsskiljaktigheten mellan de två grundföreställningarna om diktaren framgår mycket tydligt, om man börjar med att ställa 1800-talstänkarna Cesare Lombroso och Wilhelm Dilthey mot varandra — detta trots att den förre är mindre respektingivande än den senare. Freud har egentligen en djupt misstänksam attityd till diktaren, och den har han fört med sig från sina läroår inom den positivistiska psykiatrin, men i ett par sammanhang uttrycker han ett slags tredje ståndpunkt, något som gör det möjligt för två av hans lärjungar, Wilhelm Stekel och Otto Rank, att förskriva sig till olika läger trots att bägge anser sig bygga vidare på Freud. Jung, slutligen, ger uttryck för en mycket hög värdering av diktaren, och till skillnad från Rank försöker han ingalunda grunda denna på Freuds teorier utan på en gentemot psykoanalysen starkt kritisk människouppfattning. Liksom Dilthey tillhör Jung en fenomenologisk tradition som står i konflikt med positivismen och dess determinism.

Efter att ha studerat de psykologiska källorna återvände jag till Joyces roman och fann att den syn på den blivande diktaren som gestaltas där i stora drag överensstämmer med de teorier som finns inom den så kallade humanistiska psykologin, som i sin kritik av positivismen sträcker sig tillbaka för att söka stöd av romantikens idealism. Att läsa studier om Joyces förhållande till romantiken gav emellertid ringa utbyte. Det var först då jag började begrunda hans roman ur genrehistorisk synpunkt som en gnista tändes.

Man får ibland läsa att A Portrait är en konstnärsroman i bildnings- och utvecklingsromanens tradition. ² Ibland kallas den enbart konstnärsroman, ibland enbart bildningsroman och ibland utvecklingsroman. Ofta sammanställs begreppen. Med ledning av de skiftande benämningarna började jag undersöka bildnings- och utvecklingsromanens tradition och fann, att denna i själva verket består av två i grunden antagonistiska traditioner, som bör hållas isär för att man skall förstå dem. Bildningsromanen har sitt ursprung i den tyska förromantiken och nyklassicismen, och utvecklingsromanen är en produkt av den positivistiskt inspirerade naturalismen. Denna distinktion görs ännu inte i Sverige, men i Tyskland och Danmark har den om inte etablerats så i varje fall på allvar gjort sig gällande i olika sammanhang under de två senaste decennierna. I avhandlingens första kapitel pläderar jag för denna distinktion, som har karaktär av arbetshypotes för hela undersökningen. Distinktionen har hjälpt mig att se det idéhistoriska sambandet mellan Joyces roman och den humanistiska psykologin: de har bägge sina förutsättningar i människosyn och idealism från den tyska förromantiken och Goethetiden.³

Övertygad om skillnaden mellan bildnings- och utvecklingsroman började jag läsa naturalistiska konstnärsskildringar och fann, inte överraskande, att de i väsentliga stycken bekräftar den pessimistiska determinism som präglar den positivistiska psykiatrins och även Freuds idéer om diktaren. Mönstret var därmed tydligt. Liksom diktverken ger de psykologiska teorierna uttryck åt ideologier och idétraditioner. Man ser stora gemensamma nämnare. Psykologin är underkastad samma historiska relativitet som skönlitteraturen och all annan humaniora.

En lämplig naturalistisk roman om en ung man som inte förmår uppfylla sin dröm att bli författare fann jag i Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom. A Portrait är en berättelse i bildningsromanens tradition, medan Martin Bircks ungdom är en utvecklingsroman. Med olika utgångspunkter och slutsatser behandlar de samma tema.

Detta blir inte första gången som Joyce och Söderberg studeras tillsammans. Det har gjorts en gång tidigare. Eldsjälen i The James Joyce Society of Sweden and Finland, Johannes Hedberg, har publicerat en uppsats om en ofta citerad formulering som i olika språkdräkter återfinns hos både Joyce och Söderberg. ⁴ Liksom Söderberg skriver Joyce om själens obotliga ensamhet. Hos honom heter det the soul’s incurable loneliness. Trots omfattande efterforskning har Hedberg inte funnit exakt samma formulering i någon av de bägge författarnas favoritlektyr, men han kan hänvisa till bland andra J. P. Jacobsen och Henrik Ibsen, som uttryckt samma tanke, fast i andra ordalag. Det är känt att J. P. Jacobsen och Ibsen lästes med stort intresse av både Söderberg och Joyce. Som Hedberg visar fanns det därtill många andra författare kring sekelskiftet som gestaltade och artikulerade denna tanke, och Thure Stenströms bok Den ensamme. En motivstudie i det moderna genombrottets litteratur ger ett rikt uppbåd av ytterligare exempel. ⁵ Att exakt samma formulering av ensamhetskänslan dyker upp hos Söderberg och Joyce får emellertid tills vidare ses som en egendomlig tillfällighet.

På sitt sätt är det också en tillfällighet att just Joyce och Söderberg figurerar i denna avhandling, men denna tillfällighet är inte alls egendomlig; den har sin orsak i min egen beundran för dessa två författare. Att med närläsningsteknik närma sig deras texter ger rikt utbyte — varje fall för mig. Joyces och Söderbergs romaner tål ett närgånget tolkningsarbete, ja, de kräver väl rentav just ett sådant. Det är min förhoppning att de följande romananalyserna skall kunna läsas separat, att de har ett värde i sig alldeles frånsett avhandlingens huvudtema. Det är i varje fall inte min avsikt att reducera dessa litterära mästerverk till något som bara tjänar syftet att exemplifiera mina teser. Trots detta är romananalyserna naturligtvis selektiva. Bägge romanerna innehåller motiv som jag inte fäster något avseende vid, och de innehåller mångtydigheter som jag har varit tvungen att försöka blunda för. Ändå vill jag göra anspråk på att mina analyser är förslag till helhetstolkningar. Denna ambition är av tradition en dygd för all textanalys värd namnet, och anledningen till att det varit möjligt för mig att försöka leva upp till den är helt enkelt att det tema som står i centrum för min undersökning, nämligen drömmen att bli författare, också är centralt i romanerna. För att granska detta tema måste jag alltså granska romanerna i deras helhet och därvid skissera övergripande tolkningar. Vad jag är ute efter går inte att extrahera ur kontexten såsom ett isolerat motiv. Det rör sig om ett gemensamt tema, en rörelseprincip om drar med sig två hela berättelser.

Min metod för textanalyserna är gammal beprövad close reading, närläsning. Det är en sträng metod, men i praktiken framstår den som ny för varje gång den får en ny utövare. Efter att ha renat analyserna från de psykoanalytiska idéer som bemängde dem i deras första, perspektivlösa versioner har det varit min ambition att låta så få externa teorier som möjligt komma emellan texterna och uttolkningen av dem. Ett viktigt undantag utgör distinktionen mellan bildnings- och utvecklingsroman, men det är trots allt en inomlitterär teori, även om den har psykologiska implikationer.

I Validity of Interpretation hävdar E. D. Hirsch Jr. att all verklig förståelse av en text är genrebunden och att oenighet om tolkningen av en text ofta är en oenighet om genren. ⁶ Genren styr, enligt Hirsch, inte bara tillägnelsen av texten utan också utformningen av den. Mer eller mindre medvetet väljer författaren genre i det ögonblick han inleder skrivakten, och när han väl har träffat detta val är han vanligen bunden vid det. ⁷ Lika litet som tolkningens genrebundenhet är något negativt är denna författarens bundenhet vid genren negativ; den utgör snarast ett slags trohet till de egna utgångspunkterna, och denna trohet gör det möjligt för honom att skapa större intentionsdjup för varje enskilt textelement, eftersom vart och ett av dessa interagerar med och belyses av andra textelement och av texten som helhet, av dess speciella art. Ur denna synpunkt är genre närmast att betrakta som en litterär strategi, som gör det möjligt att iscensätta ett meningsskapande växelspel mellan helhet och del, del och helhet.

Genreblandning är inget ovanligt fenomen. En författare kan tillgripa skilda genrer i ett och samma verk. Detta behöver inte vara förvirrande, utan genrerna kan avlösa varandra och kommunicera inbördes, så att ett nytt meningsskapande mönster uppstår. En författare som medvetet dekonstruerar meningen strävar programmatiskt efter att stå fri från varje genre, men om han verkligen lyckas med konststycket att inte förskriva sig till någon etablerad kod eller genre, kommer texten likväl att tillhöra en genre, nämligen den som konstitueras av den själv, det vill säga en ny genre som åtminstone tills vidare bara inbegriper en enda text, men som i princip kan tänkas bli lika rik på exempel som en etablerad genre. Genren kan alltså under specifika omständigheter representeras av en enda text. ⁸

En riktig texttolkning kan enligt Hirsch bara göras då tolkaren är införstådd med det system i enlighet med vilket författaren producerar mening, och detta system, som konstituerar både mening och förståelse av denna mening, kallar han the intrinsic genre. ⁹ En korrekt uppfattning av den inre genren ger läsaren den känsla för helheten som gör det möjligt att förstå varje enskild passage, dess nödvändighet och dess relationer till andra passager och till helheten. ¹⁰ Den inre genren är lika nödvändig för författaren som för textanalytikern. Sådana aspekter som intentioner, litterära konventioner och förhållningssätt till publiken befinner sig inte utanför textens mening utan bidrar till att konstituera den. Hirsch skriver: To know the intrinsic genre and the word sequence is to know almost everything. But the intrinsic genre is always construed, that is, guessed, and is never in any important sense given. ¹¹

Eftersom textens mening bestäms av dess inre genre uppstår osäkerhet om en tolkning främst på grund av att vi inte är övertygade om att tolkaren rätt har uppmärksammat textens art. Hirsch definierar den inre genren som a system of conventions. ¹² Kan bildningsroman och utvecklingsroman beskrivas som sådana system av konventioner? Det finns formuleringar hos Hirsch som tyder på att det skulle vara möjligt. Hirsch menar att genre-avsikten måste vara ett utslag av någon sorts idé, och denna författarens idé är ekvivalent med den inre genren: In the course of realizing this idea, he wills the meanings which subserve it. ¹³ De respektive föreställningarna om bildning och utveckling är av genomgripande betydelse för de romaner jag kommer att behandla, och den som inte uppfattar dessa idéer kommer med all säkerhet att misstolka romanerna. Att valid interpretation depends on a valid inference of intrinsic genre bör enligt Hirsch vara en universell princip för all texttolkning. ¹⁴ Därför är det naturligtvis frestande att utnämna bildningsroman och utvecklingsroman till inre genrer. Detta är emellertid inte nödvändigt. Det viktiga är bara att de inte är extrinsic. Om den yttre genrens förhållande till den inre skriver Hirsch nämligen: An extrinsic genre is a wrong guess, an intrinsic genre is a correct one. ¹⁵

Utan att vara yttre genrer, varmed menas genrer som definieras utomlitterärt, är väl ändå beteckningar som bildningsroman och utvecklingsroman bredare eller grövre än de beteckningar som texters inre genrer måste ges. Viktig att notera är emellertid den av Hirsch framförda åsikten, att den som vill analysera en utsaga vilken som helst — med undantag för rena formler — must have recourse to a genre that is broader than the intrinsic genre. ¹⁶ Med bredare genrer avser Hirsch uppenbarligen de traditionella genre-kategorierna, och det är utifrån hans resonemang svårt att avgöra hur företeelser som bildnings- och utvecklingsroman skall klassificeras. Härvidlag ges ingen vägledning, och det gör kanske inte så mycket. Det viktiga är nämligen inte att kalla genren genre, utan det viktiga är att vara så intrinsic som möjligt, det vill säga att sträva efter att förstå en skönlitterär text utifrån de litterära konventioner som präglar den. Det litteraturhistoriska perspektivet är det avgörande, inte de nominalistiska begreppsövningarna.

Hirsch är noga med att betona vikten av ett historiskt synsätt. The real relationship of an intrinsic genre to broader genre ideas is a historical relationship’, skriver Hirsch, och han fortsätter:

The model for this relationship is not, however, a simple genealogical chart. The parents of the intrinsic genre are sometimes very numerous, and they have widely different provenances. Furthermore, the description of these antecedents does not define the genre (…). The best way to define a genre (…) is to describe the common elements in a narrow group of texts which have direct historical relationships. ¹⁷

Den historiskt orienterade, anti-aristoteliska attityden till genrer har haft flera förespråkare i Sverige. Senast har Kurt Aspelin och Erland Lagerroth starkt betonat genrernas föränderlighet och beroende av skiftande litterära konventioner. ¹⁸ De historiska relationerna mellan bildningsroman, anti-bildningsroman och utvecklingsroman har däremot inte ägnats någon uppmärksamhet. Det är uppenbart att dessa relationer är av både idéhistorisk och litteraturhistorisk art. De litterära uttrycken har idéhistoriska förutsättningar. Dessa utomlitterära förutsättningar integreras sedan i romanerna och ter sig som inomlitterära fenomen med konsekvenser till och med för berättartekniken. Ändå är det just dessa yttre förutsättningar som gör det svårt att relatera mina typ-begrepp till den intrikata diskussionen om genrer.

Vad som orsakar svårigheten är framför allt kapitlet om genrer i Validity of Interpretation. På ett principiellt plan har jag inget att invända mot Hirsch, men bristen på litterära exempel i hans utredning gör det omöjligt för mig att bedöma arten av de kategorier som jag själv arbetar med. Men de tre barnen försvinner inte med något badvatten bara för att jag avstår från att kalla dem genrer, vare sig yttre, breda eller inre.

Få betvivlar att epik, lyrik och dramatik är de tre stora litterära genrerna. Men vilka är egentligen de mindre genrerna? Vem har någonsin sett en övertygande förteckning över så kallade subgenrer, d. v. s. genrer inom genren?De förteckningar som finns framstår inte sällan som sammelsurier av inkommensurabla begrepp och företeelser. Särskilt betänkligt är det faktum att något ämne i en roman ibland anses kunna kvalificera den för att tillhöra en viss genre, till exempel konstnärsroman eller Lundaroman.

Språnget från teori till praktik är stort, och jag tror inte att någon blir besviken, allra minst Hirsch, om jag i stället för det tungt belastade begreppet genre tillgriper vardagligare glosor. I det följande kommer jag att tala om bildnings- respektive utvecklingsromanens traditioner. Detta täcker mitt sätt att utifrån ett historiskt perspektiv se de romaner som fångas av de begrepp jag använder. Ibland måste jag undvika otympliga formuleringar. Då inträffar det att jag i mer allmänna ordalag talar om olika sorter, slag eller typer av romaner. Ord som sort, slag och typ är mindre litteraturteoretiskt belastade än ordet genre. Erland Lagerroth antyder visserligen etymologiska skäl för att med genre beteckna sådana litterära former som är historiskt betingade, medan typ skulle beteckna sådana former som är ahistoriska och konstanta. ¹⁹ Men man kan, med hänvisning till Hirsch, fråga sig vilka de ahistoriska formerna är. När romantikerna talade om litteraturens naturformer avsågs de tre huvudgenrerna. Är det nu dessa som bör kallas typer? Också initierade forskare kan skapa förvirring, då det är tal om genrer. När jag skriver typ ger jag det vardagsspråkets betydelse, synonym med sort och slag. Därmed slipper jag uttala den besvärjelse varmed Jacques Derrida inleder sin betraktelse över La loi du genre:

Ne pas mêler les genres.

Je ne mêlerai pas les genres.

Je répète: ne pas mêler les genres. Je ne le ferai pas. ²⁰

Klassifikation är inte en central uppgift inom någon vetenskap. Den är bara ett hjälpmedel. Inom litteraturvetenskapen är det viktigaste momentet texttolkning. De begrepp jag diskuterar i första kapitlet kan betraktas som redskap, avsedda att vara till hjälp för förståelsen av romanerna. Att de sedan dessutom varit fruktbara som utgångspunkter för de paralleller som dras mellan skönlitteraturen och psykologin är sekundärt. Denna åsikt jämte min nyvunna relativistiska syn på de psykologiska teoriernas validitet i textanalytiska sammanhang gör att jag är enig med Hirsch på ytterligare en punkt, och den gäller närläsningens primat:

To treat a literary text as though it were a document in history or biography is to misrepresent its nature, and such a misrepresentation constitutes a perversion of its meaning. All valid interpretation is thus intrinsic interpretation: whatever one may do with a literary text after it has been understood on its own terms achieves validity only because that preliminary task has been performed. ²¹

Detta betyder inte att historiska eller biografiska upplysningar är värdelösa. De kan tvärtom vara nödvändiga för förståelsen av ett litterärt verk. Litteraturen är inte autonom utan hänger på olika sätt samman med samhälleliga omständigheter, med historien både i dess sociala och individuella yttringar. Man behöver inte alls hävda någon autonomi-teori för att man finner det lämpligt att prioritera textstudiet. Mitt initiala misstag, föresatsen att analysera romanerna med hjälp av psykologiska teorier, har fått mig att inse detta. Först efter textanalyserna försöker jag sålunda göra något av min förståelse av romanerna, och när jag slutligen, i det femte kapitlet, drar paralleller mellan de båda romantraditionerna och de båda riktningarna inom psykologin bör dessa betraktas som tentativa.

Kapitel I

Från harmoni till desillusion

Bildning

I sin avhandling Der moderne deutsche Bildungsroman ger Berta Berger en snabb utredning av etymologin bakom ordet Bildung:

Das Substantiv Bildung ist aus dem Verbum entstanden. Bilden selbst hat seinen Ursprung in zwei althochdeutschen Verbformen biliden und bilidon, die ihrerseits wiederum von dem Neutrum bilidi abgeleitet sind. Dieses deutsche Wort begegnet uns erstmals als Übersetzung des den lateinischen Verben reformare und conformare zugrunde liegenden formare. ²²

De första som använde ordet var skolastikerna, kyrkofäderna och pietisterna. För dem var det en beteckning på en strävan att vara Guds avbild. Den religiösa bildningsidéns viktigaste komponent är en omgestaltning av de genom arvssynden belastade mänskliga anlagen, såtillvida att de åter skall kunna kvalificera människan att uppfylla sin ursprungliga bestämmelse, nämligen den att likna Gud. ²³

Bildung und Erziehung im Humanismus der italienischen Renaissance är titeln på Gregor Müllers grundliga genomgång av den pedagogiska debatten i Italien under renässansen. Ordet Bildung i titeln är en anakronism, eftersom varken det eller ens något snarlikt ännu var aktuellt. Däremot talades det förutom om educazione cristiana även om en världslig fostran, kallad educazione morale-civile. Man kan emellertid knappast påstå, att det fanns någon konflikt dem emellan, eftersom förespråkarna för en världslig fostran i de flesta fall gav prioritet åt educazione cristiana och pläderade för educazione morale-civile främst som ett komplement till denna. Först långt senare växte ett sekulariserat bildningsideal fram. ²⁴

Det skedde på 1700-talet, i samband med den tyska förromantiken, och det var det så kallade humanitetsfilosofiska bildningsidealet. ²⁵ Målet för detta är en människa som har förstått arten av sin kapacitet och utnyttjar den maximalt. Humanitetsfilosofins religiösa utgångspunkt är panteismen. Symbol och förebild för den ideala bildningsgången är plantans utveckling till färdig blomma. ²⁶ Utopin är en harmonisk utveckling av alla krafter och anlag i människonaturen.

Rousseau, vars Les confessions de J.-J. Rousseau (1782) kan ses som en föregångare till bildningsromanen, ²⁷ har antagligen även utövat ett avgörande inflytande på de humanitetsfilosofiska idealen. Emile ou de l’éducation (1762) är en pedagogisk-filosofisk roman som helt bryter med medeltidens kristna syn på människan såsom besudlad av arvssynden och därmed född ond. Enligt Rousseau behöver barnet inte alls utsättas för sträng moralisk tukt i syfte att civilisera det till förment allmänmänskliga konventioner. Rousseau kallar sin pedagogik negativ, därför att den förbjuder läraren att gripa in i och styra människonaturens fria utveckling. Ändå är hans uppfinningsrikedom stor, när det gäller att hitta på knep för att stimulera Emile i hans personlighetsutveckling. Men på det hela taget hävdar framställningen Emiles suveräna natur, och i just detta avseende har Rousseaus bok förmodligen haft stor betydelse för eller rentav initierat den humanitetsfilosofiska synen på människans kognitiva och sociala mognadsprocess.

Som föregångare bör Rousseau ha varit en av de viktigare, men de som först explicit formulerade den humanitetsfilosofiska bildningsidén var Johann Gottfried Herder och Wilhelm von Humboldt. Karakteristiskt för dem båda är att de betonar individualismen. De menar att individen bär med sig unika anlag i en kombination som aldrig tidigare existerat hos någon annan, och själva bildningen beskriver de som en personlig utveckling där just denna unika uppsättning av skilda anlag frigörs och får en särprägel. Viktigt är att fördjupa och bevara ens mänskliga egenheter, att undvika alla utstofferade levnadsdogmer och att inte falla offer för likformighetens enkla lösningar. Individen bör assimilera enbart sådant som är lämpligt för just honom.

Humanitetsfilosofin var dock ingen anti-social ideologi. I själva verket var den ett uttryck för uppbrottet från det feodala samhället med dess hierarkiska världsbild. Den starkt framhävda individualismen hade tung social förankring. Medan det religiösa bildningsidealet hade inriktats på något så abstrakt som att efterlikna ett utomjordiskt väsen, var de nya idéerna jämförelsevis pragmatiska. Bildningen, den harmoniska utvecklingen av den enskildes unika anlag, skulle inte bara eller ens i första hand tjäna till att göra människorna lyckliga var och en för sig. Bildningen skulle leda till ett produktivt liv i social gemenskap med andra unika och fria varelser. Den bakomliggande ideologin var liberalismens.

Herder visar sig vara samhällstillvänd i det att han understryker vikten av att tillägna sig kunskaper. En elev bör tillgodogöra sig sin lärares vetande. Duktighet och duglighet i en yrkesroll är en viktig del i Herders bildningsideal. Individualismen måste vara civiliserad; den unika individen skall samtidigt vara både fri och samhällsnyttig. ²⁸

Även Humboldt betonar behovet av växelverkan mellan människa och värld. Den karaktärsdanande process som leder till en idealisk humanitet kallar Humboldt för Anbildung, och med det avser han en assimilation av yttre krav och stimuli. Bildningsprocessen har emellertid även en annan sida, nämligen Ausbildung, och det står för framväxten av de för den enskilde specifika egenskaperna. Utifrån dessa båda aspekter resonerar Humboldt om bildning; den består av Anbildung och Ausbildung, av både kunskapsinhämtning och personligt självförverkligande. ²⁹

Bildningsbegreppets gradvisa sekularisering hänger samman med borgarklassens politiska frammarsch och ökade självmedvetenhet. Avlägsnandet från det gamla religiösa bildningsidealet innebar en uppluckring av det feodala samhällets hierarkiska världsbild. Det banbrytande i Herders och Humboldts idéer, senare förvaltade av romantikerna, ³⁰ var den radikala individualismen, det vill säga den vikt de lade vid varje människas unika anlag och utvecklingsmöjligheter.

Att det finns en aspekt av bildningen som inte kan förmedlas från någon kateder har en tydlig ideologisk parallell i tidens ekonomiska idéer, principen om den fria konkurrensen och över huvud taget rätten till privata initiativ. Dessutom kan man ana, att denna föreställning hänger samman med borgarens avsky för aristokratins bildningsideal, som hade urartat till att bli en fråga om god uppfostran och ädel etikett. ³¹

Humanitetsfilosofin skiljer bildning från uppfostran, eftersom uppfostran vanligen delges enligt förutfattade normer. En genuin bildningsprocess består inte bara av assimilation utan även av aktivt självförverkligande. Den skall stimulera individen att gå sina egna vägar, också om han där inte tryggt kan trampa i sina uppfostrares fotspår. I botten av detta ideal ligger den för tiden progressiva föreställningen att alla bör få samma chans att uppnå personlig lycka och samma chans att utveckla just sina färdigheter för att göra sig gällande i samhället. Det är därför inte svårt att se bildningsbegreppets samband med den liberala drömmen om ett fritt samhälle utan statlig interventionism, absolutism eller auktoritär styrning. Ideologiskt står det för en radikal opposition mot en samhällsordning där ingen hänsyn tas till personliga böjelser och talanger.

När oppositionen så småningom blev en maktfaktor och borgarklassen tog den politiska ledningen, började det liberala bildningsidealets förfall. Från att ursprungligen ha varit en beteckning på en process blev begreppet bildning liktydigt med mer eller mindre rigida mönster för en exemplarisk samhällsanpassning. Bara den enklaste rekvisitan kom att återstå av ett heroiskt ideal, som en gång syftade till självförverkligande och mänsklig frigörelse.

Redan hos Nietzsche finns en mångfaldiga gånger formulerad indignation över det humanitetsfilosofiska bildningsidealets förfall i det nya krämarsamhället, där människorna inte längre strävar efter att utveckla sin subjektiva vilja utan lever som om de själva inte vore annat än ett Geschäft. ³² Den sanna bildningen har enligt denne aristokratiske ideologikritiker blivit en gelehrter Monolog des einsamen Spaziergängers. ³³ I dess ställe härskar skolans krav på andlig uniformitet, till samhällsnyttans omedelbara tjänst.

I hopp om en aktad och välavlönad ställning i kälkborgarnas värld har de intellektuella svikit, menar Nietzsche, och den filiströsa andan har till och med trängt in i och förgiftat de fria fakulteterna, där det var meningen att goda humanister skulle föra självförverkligandets bildningsideal vidare. Nietzsche beskriver bildningsidealets bankrutt i Tyskland bland annat på följande sätt, som låter en förstå att individens Ausbildung inte längre var aktuell på 1870-talet:

Alles moderne Philosophieren ist politisch und polizeilisch, durch Regierungen, Kirchen, Akademien, Sitten und Fertigkeiten der Menschen auf den gelehrten Anschein beschränkt; es bleibt beim Seufzer wenn doch oder beim Erkenntnis es war einmal. Die Philosophie ist innerhalb die historische Bildung ohne Recht, falls sie mehr sein will als ein innerlich zurückgehaltenes Wissen ohne Wirken; wäre der moderne Mensch überhaupt nur mutig und entschlossen, wäre er nicht selbst in seinen Feindschaften nur ein innerliches Wesen: er wurde sie verbannen; so begnügt er sich, ihre Nudität schamhaft zu verkleiden. Ja, man denkt, schreibt, druckt, spricht, lehret philosophisch — so weit ist ungefähr alles erlaubt; nur im Handeln, im sogenannten Leben ist es anders: da ist immer nur ein erlaubt und alles andere einfach unmöglich: so will’s die historische Bildung. Sind das noch Menschen, fragt man sich dann, oder vielleicht nur Denk-, Schreib- und Redcmaschinen. ³⁴

Vidare anklagar Nietzsche skolväsendet för att undervisningen inriktas på frågan welchen Beruf? i stället för att lära för livet. ³⁵ Redan på Nietzsches tid hade alltså bildning förvandlats till ett utanverk med socialt bytesvärde. Denna fjärmning från synen på bildning som en levande process har