Vredens land

By Wilbur Smith

Shasa Courtney är arvtagare till släkten Courtneys stora förmögenhet, men vad han önskar sig mer än allt annat är ett enat Sydafrika. Nationalistpartiets framgångar är på väg att driva landets befolkning in i ett fullskaligt inbördeskrig. Anledningen stavas Apartheid. Vem är egentligen för - och vem är emot?
Efter att länge ha engagerat sig i oppositionen övertalas en motvillig Shasa att gå med i det regerande nationalistiska partiet. Bakom bevekandet står hans egen halvbror, Manfred de la Rey. Men medan Shasa försöker bringa ordning i fiendens läger har hans fru Tara andra planer. Samtidigt sitter Manfred på dödliga hemligheter som kan komma att stå honom dyrt. När hela Sydafrikas framtid står på spel riskerar familjen Courtney att en gång för alla slitas i stycken. Är de beredda att betala det pris som fosterlandet kräver?
Vredens land är den sjätte delen i Wilbur Smiths storslagna krönika om släkten Courtney.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 24, 2022
• ISBN: 9788711707760

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

Vredens land

Översättning av Eva Mazetti-Nissen

SAGA Egmont

Vredens land

Översatt av Eva Mazetti-Nissen

Originaltitel: Rage

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1989, 2022 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788711707760

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Den här boken är tillägnad min hustru, Danielle

Hand i hand har vi korsat denna jords kontinenter, men ingen av dem var lika stor som min kärlek till dig.

Tillsammans har vi färdats på alla oceaner, men ingen var lika djup som min kärlek till dig.

Författarens kommentar

Jag har än en gång tagit mig vissa små friheter med historiens tidsschema. Det gäller i synnerhet de tidpunkter när Umkhonto we Sizwe och poqo-rörelserna började, då Nelson Mandela frikändes i sin första förräderirättegång och när Harold Macmillan höll sitt tal om Förändringens vindar.

Jag hoppas, kära läsare, att du ska förlåta mig det jag gjort för att hålla samman berättelsen.

Wilbur Smith

Tara Courtney hade inte varit klädd i vitt sedan hon stod brud, Grönt var annars den färg hon tyckte bäst om — den kontrasterade så perfekt mot hennes yviga, rödbruna hår.

Men den vita klänningen hon hade i dag fick henne att på nytt känna sig som en brud, lite darrig, lite nervös, men samtidigt glad och djupt engagerad. Ärmarnas linningar och den höga ståndkragen var kantade med spetsar i svagt krämgul färgton, och sitt hår hade hon borstat tills det gnistrade som rubiner i Kapsolens bländande sken. Spänningen hade färgat hennes kinder röda, och fastän hon fött fyra barn var hennes midja lika smal som en ung flickas. Det breda, begravningsdystert svarta band som hon bar snett över ena axeln verkade därför desto mera absurt: ungdom och skönhet smyckade i sorgens symboler. Trots den oro hon samtidigt kände inom sig stod hon tyst och stilla med händerna knäppta och huvudet nedböjt.

Hon var bara en av nästan femtio kvinnor — alla vitklädda, alla med svarta sorgband, alla med en hållning präglad av sorg — som hade ställt upp sig med inbördes jämna mellanrum längs trottoaren mittemot huvudingången till Sydafrikanska unionens parlamentskomplex.

Nästan alla av dem var unga fruar ur Taras egna kretsar, förmögna, privilegierade och blasé genom en tillvaro utan djupare innehåll. Många av dem tog del i protestaktionerna enbart för det spännande i att trotsa etablissemanget och chockera sina jämlikar. Somliga spekulerade i att kunna återvinna sina mäns uppmärksamhet, som en äktenskaplig vardagsrutin under tio år eller mera trubbat av till förmån för affärsliv, golf och annan utomäktenskaplig verksamhet. Det fanns dock en fast kärntrupp i rörelsen, i huvudsak bestående av de äldre bland kvinnorna plus några av de yngre, däribland Tara och Molly Broadhurst. Samtliga dessa drevs enbart av sitt fördömande av orättvisa i alla former. Vid presskonferensen på morgonen samma dag hade Tara försökt uttrycka sina känslor för en kvinnlig reporter från tidningen Cape Argus som frågat henne: Varför gör ni egentligen det här, mrs Courtney? Hennes svar blev: Därför att jag inte gillar tyranner och inte gillar bedragare. För hennes vidkommande var den inställningen därmed i stort sett deklarerad.

Här kommer stora stygga vargen, sa kvinnan som stod fem steg till höger om Tara. Ryck upp er, flickor!

Molly Broadhurst var en av Svarta bandets grundare, en liten bestämd kvinna i början av de trettio som Tara högeligen beundrade och på allt sätt sökte efterlikna.

En svart Chevrolet med regeringsplåtar hade stannat vid hörnet av Parliament Square och fyra män klev ut på trottoaren. Den ene var polisfotograf och han satte genast i gång med att snabbt förflytta sig med sin Hasselbladskamera längs raden av vitklädda, i svart ornerade kvinnor, som han fotograferade i tur och ordning. Två av de andra männen följde efter, viftande med anteckningsböcker. Även om de var civilklädda i mörka, illasittande kostymer, så var deras bastanta svarta skor av reglementsenlig polismodell. Deras sätt var bryskt och strängt formellt när de klampade fram längs ledet och antecknade demonstranternas namn och adresser. Tara, som snabbt blivit något av expert på hur det brukade gå till, gissade att de två männen sannolikt uppehöll tjänster som polisassistenter inom säkerhetspolisen; den fjärde slutligen var känd till både namn och utseende av såväl henne som de övriga demonstranterna.

Han var klädd i en ljust grå sommarkostym, bruna brogueskor, enkel rödbrun slips och grå filthatt. Han var av medellängd och hade ett ganska alldagligt utseende, munnen var bred och vänlig och hans leende godmodigt när han lyfte på hatten för Molly.

Godmorgon, mrs Broadhurst. Ni är tidiga. Processionen kommer inte på en timme än.

Tänker kommissarien arrestera oss allihop i dag igen? frågade Molly snävt.

Skulle aldrig falla mig in. Poliskommissarien höjde ett ögonbryn. Vi lever ju i ett fritt land.

Försök inte lura mig.

Inte vara stygg nu, mrs Broadhurst! Han skakade på huvudet. Ni försöker provocera mig. Hans engelska var utmärkt och han bröt bara en aning på afrikaans.

Inte alls, kommissarien. Men vi protesterar mot den här förstockade regeringens uppenbara manipulerande, mot urholkandet av lagen och mot att de grundläggande mänskliga rättigheterna upphävs för majoriteten av våra sydafrikanska landsmän bara på grund av deras hudfärg.

Mrs Broadhurst, ni upprepar er. Allt det här sa ni redan förra gången vi träffades. Kommissarien skrattade lågt. Nästa gång kräver ni väl direkt att jag ska arrestera er igen. Låt oss inte förstöra det här stora ögonblicket.

Öppnandet av det här parlamentet, som så helt ägnar sig åt orättvisa och förtryck, är något att begråta och inte att jubla över.

Kommissarien nuddade med ett finger vid hattbrättet, men bakom hans nonchalanta sätt skymtade tydlig respekt och kanske till och med lite beundran.

Kämpa på, mrs Broadhurst, mumlade han. Jag är säker på att vi snart träffas igen. Och han släntrade vidare och stannade framför Tara.

God morgon, mrs Courtney. Han gjorde ett uppehåll, och den här gången visade han sin beundran öppet. Vad tycker er högt ärade make om ert landsförrädiska uppträdande?

Är det landsförräderi, kommissarien, att opponera sig mot Nationalistpartiets övergrepp och mot deras lagstiftning som bygger på ras och hudfärg?

Hans blick gled ett ögonblick ner till hennes byst — fyllig men välformad under den ljusa spetsen — och lyftes sedan på nytt mot hennes ansikte.

Ni är alldeles för vacker för de här dumheterna, sa han. Låt de gråhåriga gamla nuckorna ägna sig åt dem. Gå hem och ta hand om era barn.

Er maskulina arrogans är outhärdlig. Hon var röd i ansiktet av ilska, omedveten om att det enbart ytterligare underströk hans komplimang.

Jag önskar att alla kvinnliga landsförrädare såg ut som ni. Det skulle öka trivseln i jobbet betydligt. Tack, mrs Courtney. Han log maliciöst och vandrade vidare.

Låt honom inte göra dig nervös, min vän, sa Molly med låg röst. Han är expert på det. Vi protesterar passivt. Minns Mahatma Gandhi.

Med en kraftansträngning lyckades Tara svälja ilskan och återtog sin förra, undergivna attityd. På trottoaren bakom henne började åskådarna samlas. Raden med vitklädda kvinnor blev föremål för nyfikenhet och skämtsamma kommentarer, viss uppskattning och mycken avoghet.

Förbannade kommunister, muttrade en medelålders man åt Tara. Ni vill ju lämna över landet till en hop vildar. Ni borde spärras in, varenda en av er. Han var välklädd och talade vårdat. På rockslaget hade han rentav det lilla bronsmärke i form av en hjälm som talade om att han tillhört frivilligkåren i kriget mot fascismen. Hans maner var en påminnelse om hur stort stöd det regerande nationalistpartiet hade till och med bland landets engelsktalande vita invånare.

Tara bet sig i läppen och tvingade sig att stå tyst och med huvudet nedböjt också när det lilla uppträdet möttes av hånfullt ironiska hurrarop från några av de färgade i den tilltagande trängseln.

Det började bli varmt nu, solskenet flödade med intensiv medelhavsstyrka, och även om sydostpassadens förelöpare, den karakteristiska bordduken av tätnande moln, höll på att breda ut sig över Taffelbergets väldiga platå, så hade vinden ännu inte nått staden som kurade vid bergets fot. Vid det här laget hade det hunnit samlas mycket och högröstat folk, och Tara fick den ena knuffen efter den andra — avsiktligt, misstänkte hon. Hon bibehöll fattningen och koncentrerade sig på byggnaden på andra sidan gatan.

Sir Herbert Baker, en av imperiearkitekturens portalfigurer, var byggnadens upphovsman. Den var mäktig, majestätisk med sin röda tegelfasad och sina bländvita pelare — men långtifrån i Taras moderna smak som lutade åt stilrena linjer och ytor, alster i glas och blonda, skandinaviska furumöbler. Byggnaden i sig själv tycktes symbolisera allt det som var stelnat och föråldrat, allt sådant som Tara ville se raserat och utdömt.

Hon avbröts i sina tankar av ett tilltagande, förväntansfullt sorl från folkmassan runt henne.

Nu kommer de, ropade Molly, och folkmassan sattes i gungning, trängde på och började hurra. Nu hördes klapprandet av hovar mot stenläggningen och den beridna poliseskorten kom travande gatan fram, vimplarna fladdrade glatt på lansspetsarna — det var rutinerade, vältränade ryttare på likvärdiga paradhästar, glänsande som blankpolerad metall i solskenet.

Bakom dem rullade de öppna galavagnarna fram. I den första åkte generalguvernören och premiärministern. Där var han, Daniel Malan, afrikandernas ledare med sitt frånstötande, nästan grodlika utseende, en man vars enda ambition och öppet deklarerade avsikt var att se till att hans Volk fick behålla sin suveräna ställning i Afrika i tusen år till — och inget pris var därvid för högt för honom.

Tara stirrade med omisskännligt hat på honom — han syntes henne förkroppsliga allt sådant som hon fann motbjudande i den regering som nu hade makten över det land och de människor som hon älskade så högt. När vagnen strök förbi platsen där hon stod möttes deras ögon för en kort sekund, då hon försökte förmedla styrkan i sina känslor, men han bara gled förbi med blicken utan skymten av igenkännande eller den allra ringaste antydan till irritation i de grubblande ögonen. Han hade sett på henne men ändå inte sett henne, och hennes ilska hade nu utökats med ett tillskott av misströstan.

Vad ska till för att få de här människorna att åtminstone lyssna? undrade hon. Men nu hade dignitärerna klivit ur sina vagnar och stod i givakt medan nationalsångerna spelades. Och fastän Tara inte visste det då, så var det sista gången Kungen spelades vid det sydafrikanska parlamentets öppnande.

Musiken avslutades med en trumpetfanfar, varpå generalguvernören och premiärministern, åtföljda av de övriga ministrarna, tågade in genom den magnifika entrén. Efter dessa följde koryféerna inom oppositionen. Detta var det ögonblick som Tara bävat inför, för nu var det hennes egna anhöriga som slöt upp som deltagare i processionen. Närmast bakom oppositionsledaren kom Taras far med hennes styvmor vid armen. De utgjorde det mest paranta paret av alla i den långa processionen — fadern stor och respektingivande som ett patriarkaliskt lejon, under det att Centaine de Thiry Courtney-Malcomess vid hans sida framträdde smärt och gracil i en för detta tillfälle perfekt vald gul sidenklänning och på det lilla välformade huvudet en ärtig toquehatt med ett flor över ena ögat. Hon såg inte en dag äldre ut än Tara själv fastän hon, som alla visste, hade fått namnet Centaine = hundratal, därför att hon fötts på det tjugonde århundradets första dag.

Tara trodde att hon klarat sig undan osedd, för ingen av dem hade vetat om att hon tänkte delta i demonstrationen. Men högst uppe på den breda trappan stannade processionen till ett ögonblick och Centaine vände sig dröjande om. Från sin utsiktspunkt kunde hon se över huvudena på eskorten och andra processionsdeltagare, och från motsatta sidan av gatan fångade hon då Taras blick under några få sekunder. Även om hon behöll sitt minspel oförändrat, så kändes hennes ogillande till och med på det avståndet som ett slag i ansiktet på Tara. För Centaine gick familjens heder, värdighet och goda rykte före allting annat. Hon hade flera gånger varnat Tara för att göra sig till allmänt åtlöje, och att trotsa Centaine var ett riskfyllt företag eftersom hon inte bara var Taras styvmor utan också hennes svärmor och samtidigt den courtneyska familjens och förmögenhetens kvinnliga överhuvud.

Halvvägs uppför trappan bakom henne uppfattade Shasa Courtney riktningen och innebörden i sin mors blick och när han snabbt vände sig åt det hållet såg han Tara, sin hustru, i ledet av protesterande med svarta band. När hon på morgonen vid frukosten sagt att hon inte skulle göra honom sällskap vid öppningsceremonin hade Shasa nätt och jämnt lyft blicken från tidningens affärssidor.

Gör som du vill, min vän. Det blir säkert ganska tråkigt, hade han mumlat. Men jag vill gärna ha en kopp kaffe till, om du hinner.

När han nu kände igen henne log han lite och ruskade på huvudet i spelad hopplöshet som om hon varit ett barn som han kommit på med att göra rackartyg. Och sedan gick han vidare när processionen satte sig i rörelse igen.

Han var nästan ofattbart snygg, och den svarta lappen han bar över ena ögat gav honom en alldeles speciell sjörövarcharm som de flesta kvinnor fann spännande och utmanande. Tillsammans var de kända som det vackraste unga paret i Kapstadens societet. Likväl hade glöden i deras kärlek egendomligt nog efter bara några få år falnat till livlös, grå aska.

Gör som du vill, hade han sagt som så ofta nuförtiden.

Processionens sista parlamentsfigurer försvann in i byggnaden, den beridna eskorten och de tomma vagnarna gav sig iväg och åskådarna började skingras. Demonstrationen var slut.

Kommer du, Tara? ropade Molly, men Tara skakade på huvudet.

Måste träffa Shasa, sa hon. Vi ses på fredag eftermiddag. Hon drog det breda svarta bandet över huvudet, vek ihop det och lade det i handväskan medan hon banade sig väg genom den glesnande trängseln och gick över gatan.

Hon hyste inga självironiska känslor mot att nu visa upp sitt passerkort för dörrvakten och gå in i lokaliteterna, där de beslut fattades mot vilka hon så hett protesterat. Hon fortsatte uppför sidotrappan och tittade in på åskådarläktaren. Den var fullsatt med fruar och prominenta gäster, och över deras huvuden kunde hon se ner i den boaserade kammaren och dess rader av mörkklädda ledamöter på bänkar med grön skinnklädsel. Samtliga var de aktivt delaktiga i den noga inrutade parlamentsritualen. Men hon visste att talen skulle bli triviala, rika på plattityder och långtråkiga på gränsen till det outhärdliga — och själv hade hon stått ute på gatan sedan tidigt på morgonen. Nu var hon i största behov av att utan dröjsmål besöka damrummet.

Hon log mot vaktmästaren och drog sig förstulet tillbaka, vände och skyndade ner längs den breda boaserade korridoren. När hon var klar i damrummet satte hon kurs mot sin fars ämbetsrum, vilket hon använde som om det varit hennes eget.

När hon svängde runt hörnet var hon nära att kollidera med en man som kom från andra hållet. Hon hejdade sig lagom för att uppfatta att han var lång, mörkhyad och klädd i sådan uniform som parlamentets tjänstefolk brukade ha. Hon skulle ha fortsatt med en nick och ett leende om det inte slagit henne att det inte borde ha funnits något tjänstefolk i den här delen av byggnaden när kammaren sammanträdde, då ju premiärministerns och oppositionsledarens ämbetsrum låg i slutändan av korridoren. Samtidigt var det någonting hos den här karlen som — fastän han bar på en mopp och en skurhink — varken tydde på undfallenhet eller blottor i uppfostran, och det kom henne att studera hans ansikte extra noga.

Hon ryckte till som av en elektrisk stöt när hon kände igen honom. Det var många år sedan, men hon skulle aldrig glömma det ansiktet — dragen hos en egyptisk farao, ädla och skarpskurna, med mörka ögon lysande av intelligens. Han var fortfarande en av de ståtligaste män hon någonsin sett, och hon kom ihåg hans röst, djup och vibrerande på ett sätt som kom henne att darra en smula vid minnet. Hon kom till och med ihåg hans ord: Det finns en generation med tänder som svärd… svärd avsedda att förinta och fördriva de egendomslösa från jordens yta.

Det var den här mannen som för första gången fått henne att förstå lite av vad det innebär att vara född svart i Sydafrika. Hennes orubbliga engagemang härledde sig från den gången för länge sedan. Den här mannen hade förändrat hennes liv med några få ord.

Hon ställde sig i vägen för honom och försäkte hitta på ett sätt att förmedla sina känslor, men hennes strupe snördes samman och hon kände sig darrig av chocken. I samma ögonblick som han förstod att han var igenkänd förändrades han, som en leopard som blir på sin vakt när den blir medveten om jägarna. Tara kände att hon var i fara — han spred en air av afrikansk grymhet — men hon var inte rädd.

Jag är en vän, sa hon lågt och steg åt sidan för att låta honom passera. Vi kämpar för samma sak.

Han stod ett ögonblick orörlig och såg på henne. Hon visste att han aldrig mer skulle glömma henne, hans granskning tycktes få hennes hud att börja brinna, och sedan nickade han.

Jag känner igen er, sa han, och än en gång fick hans röst henne att darra, den var djup och melodiös, fylld av Afrikas rytm och puls. Vi kommer att mötas igen.

Sedan fortsatte han och försvann runt den boaserade korridorens hörn utan att se sig om. Hon stod kvar och såg efter honom, medan hennes hjärta bultade och andedräkten brände het.

Moses Gama. Hon mumlade lågt hans namn. Afrikas Messias och stridsman… Så tystnade hon och skakade på huvudet. Vad gör du här, på denna av alla tänkbara platser?

De olika möjligheterna gjorde henne nyfiken och spänd, för nu visste hon instinktivt att korståget hade börjat, och hon längtade efter att få ansluta sig till det. Hon ville göra mer än bara stå i ett gathörn med ett svart band draperat över axeln. Hon visste att Moses Gama bara behövde kröka fingret för att hon skulle följa honom, hon och tio miljoner andra.

Vi kommer att mötas igen, hade han lovat, och hon trodde honom.

Lätt till sinnes fortsatte hon nerför korridoren. Hon hade egen nyckel till sin fars ämbetsrum och medan hon satte den i låset föll hennes blick på mässingsskylten:

ÖVERSTE BLAINE MALCOMESS

VICE OPPOSITIONSLEDARE

Förvånad märkte hon att dörren redan var upplåst, så hon sköt upp den och gick in.

Vid fönstret på andra sidan skrivbordet vände Centaine Courtney-Malcomess sig om och såg på henne. Jag har väntat på dig, min unga dam. Centaines franska brytning var ett koketteri som retade Tara. Hon har bara varit tillbaka i Frankrike en enda gång på trettiofem år, tänkte hon och lyfte trotsigt på hakan.

"Knyck inte på nacken åt mig, Tara chérie, fortsatte Centaine. När du uppför dig som ett barn måste du räkna med att också bli behandlad som ett barn."

Nej, Mater, du har fel. Jag väntar mig inte att bli behandlad som ett barn, varken nu eller senare. Jag är en gift kvinna på trettiotre år, mor till fyra barn och med respekterad status i mitt eget hus.

Centaine suckade. All right, nickade hon. Jag ber om ursäkt, jag bar mig illa åt. Låt oss inte göra den här diskussionen mera besvärlig än vad den redan är.

Jag visste inte att vi hade någonting att diskutera.

Sätt dig, Tara, sa Centaine resolut, och Tara lydde instinktivt och förargade sig sedan över att hon gjort det. Centaine satte sig i stolen bakom skrivbordet, och Tara retade sig på det också — det var pappas stol och den här kvinnan hade ingen som helst rätt till den.

Du har just sagt att du är en gift kvinna med fyra barn, sa Centaine lugnt. Håller du då inte med om att du har vissa förpliktelser —

Det går ingen nöd på mina barn, brusade Tara upp. Där har du ingenting att anklaga mig för.

Och din man och ditt äktenskap?

Vad är det med Shasa? Tara intog genast försvarsställning.

Berätta själv för mig, du, bad Centaine.

Det är ingenting som angår dig.

Jo, det gör det visst det, invände Centaine. Jag har ägnat hela mitt liv åt Shasa. Jag har planer på att han ska bli en av den här nationens ledare. Hon tystnade, och blicken blev plötsligt frånvarande, samtidigt som hon sneglade åt olika håll. Tara hade lagt märke till det där uttrycket tidigare när Centaine var djupt försjunken i tankar, och det tillståndet ville hon nu gärna avbryta så brutalt som möjligt.

Det där är omöjligt, och det vet du.

Centaines blick skärptes igen och hon såg ogillande på Tara. Ingenting är omöjligt — inte för mig, inte för oss.

Jodå, det är det visst det, sa Tara skadegatt. Du vet lika bra som jag att nationalisterna har manipulerat elektorskollegierna och på det sättet späckat platserna i senaten med sina egna. De har makten för gott. Aldrig mer kommer någon annan än en av dem, en vit afrikandnationalist, att bli det här landets ledare. Inte utan en revolution — men när den är över kommer ledaren att vara en svart man. Tara hejdade sig och tänkte ett ögonblick på Moses Gama.

Du är naiv, fräste Centaine. Du förstår inte de här sakerna. Ditt tal om revolution är barnsligt och oansvarigt.

"Som du vill, Mater. Men innerst inne vet du att jag har rätt. Din älskade Shasa kommer aldrig att förverkliga din dröm. Till och med han börjar inse det fåfänga i att ständigt vara i opposition. Han börjar tappa intresset för det omöjliga. Jag skulle inte bli förvånad om han bestämmer sig för att inte stäla upp i nästa val, ger upp alla politiska ambitioner som du har försökt slå i honom och helt enkelt hoppar av för att i stället göra ytterligare några miljardaffärer.

Nej, Centaine skakade på huvudet, han kommer inte att ge upp. Han är en fighter precis som jag.

Han kommer aldrig att få en plats i regeringen och allra minst som premiärminister, konstaterade Tara tvärsäkert.

Om du tror det, så är du inte rätt hustru åt min son, sa Centaine.

Det var du som sa det, sa Tara tyst. Det var du som sa det, inte jag.

Ah, Tara, raring, förlåt mig. Centaine sträckte sig över skrivbordet, men det var för brett för att hon skulle nå Taras hand. Förlåt mig. Jag tappade humöret. Allt det här är så förtvivlat viktigt för mig. Jag känner det så starkt, men det var inte min mening att såra dig. Jag vill bara hjälpa er — jag är bekymrad för dig och Shasa. Jag vill vara till hjälp, Tara. Vill du inte låta mig hjälpa er?

Jag kan inte se att vi skulle behöva någon hjälp, ljög Tara ljuvt. Shasa och jag är fullkomligt lyckliga. Vi har fyra underbara barn —.

Centaine gjorde en otålig gest. Tara, du och jag har inte alltid haft samma syn på saker och ting. Men jag är din vän, det är jag verkligen. Jag vill det bästa för dig och Shasa och barnen. Vill du inte låta mig hjälpa er?

Hur då, Mater? Genom att ge oss pengar — du har redan gett oss tio eller tjugo miljoner — eller är det trettio miljoner pund? Jag tappar räkningen ibland.

Vill du inte låta mig dela med mig av min erfarenhet? Vill du inte lyssna på mitt råd?

Jo, Mater, jag ska lyssna. Jag lovar inte att följa det, men jag ska lyssna.

För det första, Tara, min vän, måste du sluta med den här stolliga vänstervridna verksamheten. Du ger hela familjen dåligt rykte. Du gör dig själv till åtlöje — och därigenom också oss — genom att spöka ut dig och stå i gathörn. Bortsett från det är det direkt farligt. Det finns i dag en lag som förbjuder kommunismen. Du skulle kunna bli stämplad som kommunist och utesluten ur samhället. Tänk på det. Du skulle vara socialt död, bli berövad alla mänskliga rättigheter och allt anseende. Och till det kommer frågan om Shasas politiska karriär. Det du gör återspeglas på honom.

Mater, jag lovade att lyssna, sa Tara kallt. Men nu tar jag tillbaka det löftet. Jag vet vad jag gör. Hon reste sig och gick till dörren, där hon stannade och såg sig om.

Har du, Centaine Courtney-Malcomess, någonsin tänkt på att min mor dog av brustet hjärta och att det var ditt uppenbara horeri med min far som kom det att brista? Och ändå kan du sitta där och självbelåtet ge mig goda råd om hur jag bör uppföra mig för att inte skämma ut dig och din dyrbare son. Hon gick ut och stängde tyst den tunga teakdörren efter sig.

Shasa Courtney satt nonchalant tillbakalutad på oppositionens första bänk, med händerna djupt nerkörda i fickorna och med benen utsträckta och korslagda. Han lyssnade uppmärksamt på polisministerns redogörelse för ett lagförslag som han tänkte lägga på kammarens bord under den pågående sessionen.

Polisministern var regeringens yngste medlem, en man i ungefär samma ålder som Shasa — någonting i sig högst ovanligt. Afrikanderna i gemen satte ålderdomen högt och misstrodde ungdomens impulsivitet och brist på erfarenhet. Genomsnittsåldern på nationalistregeringens övriga ledamöter kunde knappast ligga under sextiofem år, tänkte Shasa, och ändå stod Manfred De La Rey nu här framför dem, en spoling på inte ens fyrtio, och redogjorde för huvudinnehållet i det nya straffrättsliga lagförslag som han tänkte föreslå och lotsa genom olika instanser.

Han vill få rätt att proklamera undantagstillstånd som sätter polisen över lagen och som inte går att överklaga hos domstol, muttrade Blaine Malcomess bredvid honom, och Shasa nickade utan att se på sin svärfar. Istället såg han på mannen på andra sidan salen.

Manfred De La Rey talade afrikaans, så som han vanligen brukade. Han talade engelska ansträngt, och med stark brytning, och han gjorde det ogärna — i så fall enbart som en sparsam gest inför den tvåspråkiga kammaren. När han däremot talade sitt modersmål var han vältalig och övertygande. Hans retoriska poser och andra konstgrepp var så rutinerade att de verkade fullkomligt naturliga, och det hände mer än en gång att han lockade fram ett lätt grymtande av motvillig uppskattning från oppositionen och ett samfällt Hoor! Hoor! — Hör! Hör! — från sitt eget parti.

Karin är inte lite fräck. Blaine Malcomess ruskade på huvudet. Han ber om rätten att få sätta lagen ur spel och inrätta en polisstat närhelst det passar det styrande partiet. Det där måste vi motarbeta med näbbar och klor.

Ja, sannerligen! instämde Shasa stillsamt, samtidigt som han kom på sig själv med att avundas den där karlen och rentav känna sig egendomligt dragen till honom. Det var märkligt hur deras öden tycktes obevekligt sammanlänkade.

Första gången han träffat Manfred De La Rey var för tjugo år sedan, och utan någon egentlig anledning hade de ögonblickligen flugit på varandra som två unga stridstuppar och utkämpat en blodig knytnävskamp. Shasa tänkte med en grimas på hur det hade slutat. Det kok stryk han fått låg fortfarande och gnagde. Sedan dess hade deras vägar korsats om och om igen.

1936 hade båda tillhört det sydafrikanska lag som rest till Adolf Hitlers olympiska spel i Berlin. Men det hade varit Manfred De La Rey som i boxningsringen fått den enda guldmedalj som laget erövrat, medan Shasa kommit tomhänt hem igen. De hade bittert kämpat om samma plats i 1948 års politiska val då nationalistpartiet tagit makten, och återigen hade det varit Manfred De La Rey som vunnit och intagit sin plats i parlamentet, medan Shasa varit tvungen att vänta på ett fyllnadsval i en pålitlig United Party valkrets för att säkra en plats åt sig på oppositionens bänk och därifrån på nytt konfronteras med sin rival. Nu var Manfred regeringsledamot, en ställning som Shasa traktade efter av hela sitt hjärta. Och med sin obestridliga intelligens och retoriska skicklighet parade med ett allt större politiskt skarpsinne och en solid maktbas inom partiet borde Manfred De la Rey kunna gå hur långt som helst.

Avund, beundran och en rasande antagonism — det var vad Shasa Courtney kände när han lyssnade till mannen i andra änden av salen, och han studerade honom spänt.

Manfred De La Rey hade fortfarande en boxares typiska kroppsbyggnad med breda axlar och kraftig hals, men han började bli rund om magen, och hakpartiets konturer började bli allt fylligare. Han höll sig inte i form, och den förut fasta, kraftfulla muskulaturen började synbart slappna. Shasa sneglade förnöjt ner på sina egna magra höfter och den vinthundsmässigt insvängda magen och återgick sedan till att koncentrera sig på sin motståndare.

Manfred De La Reys näsa var sned och det gick ett glimmande vitt ärr genom det ena av hans mörka ögonbryn, skador som han fått i boxningsringen. Ögonen hade en underlig blek färg, som gul topas, kallt obevekliga som på en katt men samtidigt med intellektets glöd på djupet. Liksom alla nationalistregeringens ledamöter, utom premiärministern själv, var han gediget utbildad och intelligent, med kristen tro, entusiastisk och fullkomligt övertygad om sitt partis och sitt Volks av Gud instiftade rättigheter.

De tror verkligen att de är Guds verktyg på jorden. Det är det som gör dem så förbannat farliga. Shasa log bistert medan Manfred avslutade sitt anförande och satte sig ner till bifallsrop från sina egna meningsfränder i kammaren. De viftade med föredragningslistor, och premiärministern böjde sig fram för att klappa Manfred på axeln, medan dussintalet gratulationslappar skickades fram till honom från de bakre bänkarna.

Shasa använde det här lilla mellanspelet till att mumla en ursäkt till sin svärfar. Du kommer inte att behöva mig mer i dag, men om du skulle göra det så vet du var jag finns. Han reste sig, bugade för talmannen och drog sig så diskret som möjligt mot utgången. Men Shasa var en och åttiofem lång, och med den svarta lappen för ögat, det mörka vågiga håret och sitt överhuvudtaget attraktiva utseende drog han till sig åtskilliga nyfikna blickar från de yngre damerna på besöksläktaren men också en mer eller mindre fientlig granskning från regeringsbänkarna.

Manfred De La Rey tittade upp från den lapp han läste just som Shasa passerade, och den blick de utväxlade var på en gång intensiv och förvillande. Ögonblicket därefter hade Shasa lämnat sessionssalen, han tog av sig kavajen, slängde den över axeln, nickade åt dörrvakten och gick ut i solskenet.

Shasa höll sig inte med eget ämbetsrum i parlamentsbyggnaden, eftersom det sju våningar höga Centaine House, högkvarteret för Courtney Mining and Finance Co. Ltd., låg bara två minuters gångväg därifrån på andra sidan parken. Medan han promenerade fram under ekarna bytte han i fantasin huvudbonad genom att låtsas ta av sig sin politiska cylinderhatt och ersätta den med affärsmannens mera lediga homburg. Shasa delade in sitt liv i olika avdelningar och hade lärt sig att koncentrera sig helt på en i taget, utan att någonsin tillåta sig att tunna ut sin energi genom att fördela den på flera områden samtidigt.

När han korsade gatan framför Sankt Georgskatedralen och gick in genom de roterande glasdörrarna till Centaine House, tänkte han på ekonomi och gruvdrift, bollade med siffror och valmöjligheter, vägde faktarapporter mot sin egna intuitioner och njöt lika intensivt av spelet om pengar som han gjort av ritualerna och sammandrabbningarna i parlamentets sessionssal.

De två söta flickorna vid receptionsdisken i entréhallen med dess marmorgolv och pelare log sina mest strålande leenden.

Godmiddag, mr Courtney, sa de med en mun, och hans svarsleende när han sneddade över golvet mot hissarna försatte dem nära nog i extas. Hans reaktion var instinktiv. Han tyckte om att ha vackra kvinnor omkring sig, även om han aldrig skulle röra någon av sina anställda. Det skulle på något sätt ha varit incestuöst och inte riktigt renhårigt, för de skulle inte ha kunnat säga nej till honom — för mycket av skjuta sittande fågel. Men de två flickorna bakom disken suckade ändå och rullade med ögonen när hissdörrarna stängdes om honom.

Janet, hans sekreterare, hade hört hissen och väntade redan när dörrarna gled upp. Hon var mer Shasas typ — mogen och värdig, välvårdad och effektiv, och även om hon knappast dolde sin dyrkan gällde de av Shasa själv praktiserade reglerna också här.

Vad har vi på gång, Janet? frågade han, och hon läste upp hans program för resten av eftermiddagen medan hon följde honom genom förrummet in till hans eget arbetsrum.

Han gick först fram till teleprintern i hörnet och lät remsan med slutkurser glida mellan fingrarna. Anglos hade fallit två shilling, det var nästan dags att köpa igen.

Ring Allen och skjut upp mötet. Jag är inte klar för honom än, sa han till Janet och gick fram till skrivbordet. Ge mig en kvart och låt mig sedan få David Abrahams på telefon.

När hon lämnat rummet slog sig Shasa ner framför den hög med telex och viktiga meddelanden som hon lagt på hans skrivbordsunderlägg. Han arbetade sig snabbt igenom dem, oberörd av den magnifika utsikten över Taffelberget från fönstret mittemot och när telefonen ringde var han klar att tala med David.

Hallå, Davie, vad nytt från Johannesburg?

Det var en retorisk fråga. Han visste vad som hände och vad han skulle göra åt det. De dagliga rapporterna och bedömningarna fanns med i högen på skrivbordet, men han lyssnade noga på Davids sammanfattning.

David var divisionschef. Han och Shasa hade hållit ihop sedan universitetstiden, och David stod Shasa närmare än någon annan, med undantag för Centaine.

Även om H’ani diamantgruva vid Windhoek i norr fortfarande utgjorde basen för bolagets välstånd, och hade så varit i trettiotvå år, sedan Centaine Courtney upptäckt den, så hade företaget under Shasas ledning expanderat och utvecklats ända tiils han tvingats flytta huvudkontoret från Windhoek till Johannesburg. Johannesburg var landets kommersiella centrum och flyttningen var oundviklig, men Johannesburg var också en dyster, hård och ful stad. Centaine Courtney-Malcomess vägrade att flytta dit och lämna den vackra Godahoppsudden, så därför låg företagets ekonomiska och administrativa högkvarter fortfarande kvar i Kapstaden. Det var ohanterligt och dyrbart att ha det så, men Centaine fick alltid sin vilja igenom. Dessutom var det praktiskt för Shasa att vara så nära parlamentet, och eftersom han älskade Kapmiljön lika mycket som hon så försökte han inte få henne att ändra sig.

Shasa och David fortsatte prata i tio minuter tills Shasa sa:

Det här kan vi inte bestämma i telefon. Jag kommer upp till dig.

När då?

I morgon eftermiddag. Sean har en rugbymatch klockan tio på förmiddagen. Den kan jag inte missa. Jag har lovat honom att titta på.

David var tyst ett ögonblick medan han begrundade den relativa betydelsen av en skolpojkes idrottsbedrift jämförd med den eventuella satsningen av drygt tio miljoner pund på att utveckla bolagets optionsaffärer på de nya guldfälten i Oranjefristaten.

Slå mig en signal innan du ger dig av, sa David resignerat. Jag kommer själv ut till flygplatsen och möter dig.

Shasa lade på luren och tittade på sin klocka. Han ville vara tillbaka på Weltevreden i tid för att hinna umgås en timme med barnen innan de skulle bada och äta. Han kunde göra färdigt jobbet sedan hän själv ätit. Han hade just börjat lägga ner de återstående papperna i sin svarta Hermèsportfölj av krokodilskinn när Janet knackade på dörren och kom in.

Förlåt mig, men det här kom just med bud från parlamentet. Han sa att det var brådskande.

Shasa tog emot kuvertet. Det var den exklusiva typ av konvolut som var reserverad för regeringsledamöter, på fliken satt Unionens vapen i relief — den fyrdelade skölden oeh antiloperna som stöder den — och på språkbandet därunder mottot Ex Unitate Vires — Enighet ger styrka.

Tack, Janet.

Han lyfte upp fliken och tog ut ett ensamt brevpapper. På brevhuvudet stod: Polisminsterämbetet. Meddelandet var handskrivet på afrikaans.

Bäste mr Courtney!

Medveten om ert intresse för jakt har en betydande person bett mig invitera er till en springbocksjakt på hans ranch kommande veckoslut. Det finns en landningsbana på egendomen och koordinaterna är som följer: 28°32’S 26°16’E.

Jag kan garantera god jakt och intressant sällskap. Var god låt mig veta om ni kan komma.

Med vänlig hälsning

Manfred De La Rey.

Shasa flinade och visslade lågt mellan tänderna när han gick fram till den storskaliga kartan på väggen och kontrollerade koordinaterna. Meddelandet var liktydigt med en kallelse, och han kunde gissa vem den betydande personen var. Han såg att ranchen låg i Oranjefristaten strax söder om guldfälten i Welkom, och det innebar att han bara behövde ta en mindre omväg när han flög hem från Johannesburg.

Jag undrar vad de har i görningen, tänkte han och kände en ilning av förväntan. Det här var den sortens mysterium som han älskade, och han krafsade snabbt ner ett svar på sitt privata brevpapper.

Tack för vänlig inbjudan till jakt detta veckoslut. Var god framför till vår värd att jag kommer med glädje och ser fram mot en god jakt.

När han tillslöt kuvertet muttrade han: Faktum är att ni skulle behövt spika fast båda mina fötter vid marken för att hålla mig borta.

Shasa styrde sin gröna Jaguar SS in mellan Weltevredens stora vitmålade inkörsportar. Portkrönet hade 1790 skapats av Anton Anreith, det holländska Ostindiska kompaniets arkitekt och skulptör. Det var ett utsökt konstverk och som sådant var dess placering vid egendomens entré mycket välvald.

Sedan Centaine överlåtit egendomen till Shasa och sedan hon och Blaine Malcomess tillsammans bestämt sig för att bo på andra sidan Constantia bergmassivet, hade Shasa frikostigt ägnat Weltevreden samma kärlek och omvårdnad som hon brukat. Oversatt från holländska betydde namnet Väl tillfreds, och det var precis så Shasa kände sig när han saktade ner Jaguaren till promenadtempo för att inte blåsa damm på vinfälten som flankerade vägen.

Skörden var i full gång, och längs med raderna av halvhöga vinplantor sågs kvinnorna arbeta sig fram — steg för steg skymtade deras huvuddukar till som lysande färgblänk i tävlan med rankornas röda och gyllene blad. De rätade på sig för att le och vinka när Shasa passerade, och log mot honom gjorde också männen där de gick, dubbelvikta under korgar överfyllda med röda druvor.

Unge Sean fanns på en av vagnarna mitt ute på fältet, där han tyglade arbetshästarna till ett sakta framåtlunkande allteftersom skörden fortskred. Vagnen var fullastad med mogna druvor som glödde som rubiner där den tunna beläggningen gnidits bort från deras skal.

När Sean fick syn på sin far överlät han snabbt tömmarna till kördrängen som på ett försynt sätt hade hållit ögonen på honom, hoppade ner från vagnen och sprang ner mellan raderna av vinplantor för att genskjuta den gröna Jaguaren. Han var bara elva år, men stor för sin ålder. Han hade ärvt sin mors klara hy och Shasas drag, och fastän han var kraftigt byggd rörde han sig som en antilop, med fjädrande lätta steg. Shasa kände sig sprickfärdig av stolthet när han såg på honom.

Sean ryckte upp dörren till Jaguaren, hoppade in och satte sig och återtog snabbt sin värdighet.

Godkväll, pappa, sa han, och Shasa lade en arm om hans axlar och kramade honom.

Hej, kompis! Hur har du haft det i dag?"

De körde ner förbi vinfabriken och stallet, och Shasa parkerade i den ombyggda ladan där han hade sin samling med dussintalet veteranbilar. Jaguaren hade han fått i present av Centaine och han föredrog den till och med framför sin 1928 Phantom I Rolls Royce med Hooper-kaross, som han nu ställt Jaguaren bredvid.

De andra barnen hade sett honom från barnkammarfönstren och kom rusande över gräsmattan. Michael, den yngste, ledde loppet med Garrick, mellansonen, säkert fem meter bakom. Det var mindre än ett år mellan var och en av de tre pojkarna. Michael var familjens drömmare, ett tankspritt barn som vid nio års ålder kunde förlora sig i timmar med att läsa Robert Louis Stevensons Skattkammarön eller tillbringa en hel eftermiddag med sin vattenfärgslåda, förlorad för resten av världen. Shasa kramade om honom lika ömt som han gjort med sin äldste, och slutligen nådde också Garrick fram, flämtande av astma, blek och mager och med spretigt hår som stod rätt ut.

Godkväll, pappa, stammade han. Han var verkligen en ful liten stackare, tänkte Shasa, och var tusan hade han fått astman och stamningen från?

Hej, Garrick!

Shasa kallade honom aldrig för grabben eller min gosse eller kompis som han gjorde med de andra två. Det var alltid bara Garrick, och han klappade honom lätt på huvudet. Det föll honom aldrig in att krama pojken. Den lille stackaren kissade fortfarande i sängen fastän han var tio år.

Det var med en viss lättnad som Shasa vände sig om för att hälsa på sin dotter.

Kom, min ängel, kom till pappa! Och hon kastade sig i hans famn och skrek av förtjusning när han svingade henne högt upp i luften, slog sedan båda armarna om hans hals och lät varma, våta kyssar hagla över hans ansikte.

Vad vill min ängel göra nu? frågade Shasa utan att släppa ner henne.

Jag vill jida, deklarerade Isabella och hon hade redan sina nya ridbyxor på sig. Klart vi ska jida, instämde Shasa. Varje gång Tara förebrådde honom för att han uppmuntrade dotterns babyspråk invände han: Men hon är ju bara en baby.

Hon är en slug och listig liten filur som vet precis hur hon ska göra för att linda dig runt sitt lillfinger — och du låter henne hållas.

Nu lyfte han upp henne på sina axlar och hon tog ett stadigt tag i hans hår för att hålla sig fast medan hon studsade upp och ner och sjöng: Jag älskar min pappa.

Kom nu, allesamman! beordrade Shasa. Vi ska ut och jida häst före middagen.

Sean var för stor och vuxen för att hålla någon i handen, men han höll sig svartsjukt nära intill Shasas högersida. Michael gick på vänstra sidan, där han utan att skämmas klamrade sig fast vid Shasas hand, medan Garrick traskade fem steg bakom och tittade beundrande upp på sin far.

Jag var bäst i räkning i dag, pappa, sa Garrick med låg röst, men Shasa hörde honom inte när alla skrek och skrattade runtomkring.

Hästskötarna hade redan sadlat hästarna; kvällsridningen var en familjeritual. I sadelkammaren tog Shasa av sig sina promenadskor och bytte till ett par gamla välputsade ridstövlar innan han lyfte upp Isabella på hennes lilla knubbiga och skäckiga shetlandsponny. Sedan satt han upp på sin egen hingst och övertog Isabellas grimskaft från hästskötaren.

Kompani, framåt — skritt, marsch, trav! Han gav kavallerikommandot och markerade riktningen genom att pumpa med handen över huvudet — en gest som alltid fick Isabella att skrika av skratt — och därmed klapprade de ut från stallgården.

De gjorde den vanliga rundan över ägorna, stannade ibland för att prata när de mötte någon färgad förman, och utbytte hojtande hälsningar med arbetarskaror som var på väg hem från vinfälten. Sean satt rak och viktig i sadeln och diskuterade vinskörden med sin far i fullvuxet myndiga termer tills Isabella, som kände sig utanför, slutligen avbröt och Shasa böjde sig genast ner för att högaktningsfullt lyssna på vad hon hade att säga honom.

Pojkarna avslutade som alltid ridturen med en vild galopp över hästpolofälten och uppför stallbacken. Sean, som red som om han varit en kentaur, var långt före de andra. Michael var för vek för att använda spöet, och Garrick studsade klumpigt i sadeln. Trots Shasas drillning var hans sits förfärlig med tårna och armbågarna spretande åt alla håll och kanter.

Han rider som en säck potatis, tänkte Shasa irriterat där han följde efter dem i den lugna takt som bestämdes av Isabellas knubbiga shetlandsponny och grimskaftet. Shasa var internationellt känd polospelare, och han tog sin mellansons klumpiga sits som en personlig förolämpning.

Tara var ute i köket och övervakade de sista detaljerna inför middagen när de kom intågande. Hon tittade upp och hälsade likgiltigt på Shasa.

Har du haft en bra dag?

Hon hade på sig de där förfärliga byxorna i urblekt blå denim som Shasa avskydde. Han tyckte om kvinnliga kvinnor.

Åja vars, svarade han och försökte befria sig från Isabella som fortfarande satt slingrad om hans hals. Han lämnade över henne till barnsköterskan.

Vi blir tolv till middagen. Tara vände sig åter mot den malajiske kocken som plikttroget stod vid hennes sida.

Tolv? frågade Shasa med vass röst.

Jag bjöd Broadhursts i sista minuten.

Åh, gud! stönade Shasa.

Jag ville för omväxlings skull ha lite stimulerande konversation vid bordet, inte bara prat om hästar, jakt och affärer.

Förra gången hon var här på middag fick din och Mollys stimulerande konversation sällskapet att bryta upp före klockan nio. Shasa sneglade på sin klocka. Det är bäst att jag går och klär om mig.

Pappa, kan du inte mata mig? ropade Isabella från barnens matrum innanför köket.

Du är en stor flicka nu, min ängel, svarade han. Du måste lära dig att äta själv.

Jag kan äta själv — men det är roligare när du hjälper mig. Snälla pappa, snälla, snälla, en triljon gånger.

En triljon? frågade Shasa. Jag är bjuden en triljon — någon som bjuder över en triljon? Men han gjorde henne i alla fall snällt till viljes.

Du skämmer bort henne, sa Tara. Hon blir omöjlig.

Jag vet, sa Shasa. Du brukar säga det.

Shasa rakade sig snabbt medan hans färgade betjänt lade fram hans smoking och satte i knapparna av platina och safirer i skjortan. Trots Taras häftiga protester insisterade han alltid på smoking till middagen.

Det är så gammaldags och snobbigt.

Det är civiliserat, motsade han henne.

När han var klar sneddade han över den breda korridoren — som hade golvet täckt med äkta mattor och väggarna behängda med ett formligt galleri av Thomas Baines akvareller — knackade på Taras dörr och gick in.

Tara hade flyttat in i den här boudoiren medan hon väntade Isabella, och hade sedan stannat kvar. Förra året hade hon gjort om inredningen, tagit bort sammetsdraperierna, möblerna i George II och Ludvig XIV-stil, de persiska silkemattorna och de magnifika oljemålningarna av De Jong och Naudé, rivit ner de velouriserade tapeterna och slipat bort den gyllene patinan från yellowwoodgolvet tills det sett ut som vanlig furu.

Nu var väggarna naket vita med bara en enda stor tavla mitt för sängen. Den var ett monstrum av geometriska former i grundfärger påminnande om Miro men gjord av en okänd konststuderande vid Cape Town Universitys konstskola och utan värde. Enligt Shasa skulle en tavla vara dekorativ men också en god investering. Den här var varken det ena eller det andra.

Möblerna som Tara hade valt till sin boudoir var gjorda av rostfritt stål och glas och bara några få till antalet. Sängen var så låg att den nätt och jämnt höjde sig över golvytan.

Det är svensk inredning, hade hon förklarat.

Skicka då tillbaka det till Sverige, hade han rått henne.

Nu satte han sig på en av stålrörsstolarna och tände en cigarrett.

Hon såg ogillande på honom i spegeln.

Förlåt. Han reste sig och gick för att slänga ut cigarretten genom fönstret. Jag kommer att sitta uppe och arbeta sent efter middagen, sa han och vände sig mot henne igen. Och jag ville bara innan jag glömmer det varsko dig om att jag flyger upp till Johannesburg i morgon eftermiddag och kommer att vara borta några dagar — fem, sex kanske.

Bra. Hon trutade med munnen när hon målade sig med läppstiftet — en ljust lila nyans som han avskydde.

En annan sak, Tara. Lord Littletons bank håller på med förarbetena till aktieemissionen för vårt eventuella nya engagemang på guldfälten i Oranjefristaten. Jag vore tacksam om du och Molly kunde avstå från att vifta med era svarta band i ansiktet på honom och från att underhålla honom med skämtsamma historier om vit orättvisa och blodig svart revolution.

Jag kan inte tala för Molly, men själv lovar jag att vara snäll.

Varför tar du inte dina diamanter i kväll, bytte han ämne. De klär dig så bra.

Hon hade inte burit de gula diamanterna från H’ani-gruvan sedan hon gått med i Svarta Bandet-rörelsen. De fick henne att känna sig som Marie Antoinette.

Inte i kväll, sa hon. De är lite för lyxiga. Det här är ju faktiskt bara en familjemiddag. Hon pudrade näsan med pudervippan och såg på honom i spegeln.

Varför går du inte ner, raring? Din älskade lord Littleton kommer att vara här vilket ögonblick som helst.

Jag ska bara stoppa om Bella först. Han kom och ställde sig bakom henne. De såg på varandra i spegeln, allvarligt.

Vad är det som har hänt med oss, Tara? frågade han lågt.

Jag förstår inte vad du menar, svarade hon, men hon sänkte blicken och rättade omsorgsfullt till några veck på sin klänning.

Vi ses där nere, sa han. Dröj inte för länge, och måna gärna lite extra om Littleton. Han är en betydelsefull person, och han tycker om flickor.

Sedan han stängt dörren såg Tara på den ett ögonblick. Hon upprepade hans fråga högt: Vad är det som har hänt med oss, Shasa? Jo, det är egentligen mycket enkelt. Jag blev faktiskt vuxen och stod inte ut med de trivialiteter som du fyller ditt liv med.

Innan hon gick ner tittade hon in till barnen. Isabella sov med nallen över ansiktet. Tara räddade sin dotter från att kvävas och gick vidare till pojkarnas rum. Michael var den ende som var vaken. Han låg och läste.

Släck ljuset! sa hon med bestämd röst.

Bara det hår kapitlet också, mamma.

Släck!

Bara den här sidan.

Släck, sa jag! Och hon kysste honom ömt.

På översta trappsteget drog hon djupt efter andan som en dykare på högsta trampolinen, log strålande och gick ner i den blå salongen, där de första gästerna redan läppjade på sin sherry.

Lord Littleton var mycket bättre än hon vågat hoppas — lång, silverhårig och välvillig.

Jagar ni? frågade hon så fort hon fick en chans.

Står inte ut med åsynen av blod, min nådiga.

Rider ni?

Hästar? fnös han. Förbannat korkade djur.

Jag tror att ni och jag ska komma bra överens, sa hon.

Det fanns många rum på Weltevreden som Tara tyckte illa om. Matsalen direkt avskydde hon med alla de där huvudena från djur som Shasa tagit död på stirrande ner från väggarna med sina ögon av glas. Nu i kväll tog hon en chans och placerade Molly på andra sidan om Littleton, och efter bara några minuter hade Molly fått honom att vråla av skratt.

När de lämnat herrarna med portvinet och cigarrerna och gick in mot salongen tog Molly tag i Tara och drog henne åt sidan, bubblande av upphetsning.

Jag har väntat hela kvällen på att få dig för mig själv, viskade hon. Du kan aldrig gissa vem som är i Kapstaden nu i detta ögonblick.

Berätta!

Den afrikanska nationalkongressens sekreterare — Moses Gama.

Tara blev mycket stilla och blek och såg på henne.

Han kommer hem till oss för att tala till en mindre grupp, Tara. Jag bjöd honom, och han bad särskilt att du också skulle vara med. Jag visste inte att du kände honom.

Jag har bara träffat honom en enda gång — två, förresten, rättade hon sig.

Kan du komma? insisterade Molly. Det är bäst om Shasa inte får veta något.

När?

Lördag kväll, klockan åtta.

Då är Shasa bortrest och jag kommer, sa Tara. Jag skulle inte vilja missa det för allt i världen.

Sean Courtney var en av stöttepelarna i Western Province Preparatory Schools — Wet Pups — femtonmannalag i rugby. Han var snabb och stark, sprang i fyra försök mot Rondebosch-juniorerna och gjorde själv mål på dem medan hans far och hans två yngre bröder stod vid touch-linjen och hejade på honom.

När slutsignalen gått dröjde Shasa sig kvar tillräckligt länge för att hinna gratulera sonen och lyckades med viss ansträngning avhålla sig från att krama den svettige och flinande pojken med gräsfläckar på de vita shortsen och skrubbsår på ena knät. En sådan ömhetsbetygelse inför kamraterna skulle ha sårat honom djupt. Istället skakade de hand med varandra.

Bra spelat, grabben. Jag är stolt över dig, sa Shasa. Ledsen för den här weekenden, men jag lovar att vi ska ta igen det sedan. Även om de beklagande orden var ärligt menade, så kände Shasa ändå hur hans goda humör steg då han körde ut mot flygfältet vid Youngsfield. Dicky, hans mekaniker, hade tagit ut planet ur hangaren och hade det redo åt honom på plattan.

Shasa klev ur Jaguaren och ställde sig med händerna i byxfickorna och cigarretten i mungipan och mönstrade belåtet den skinande blanka maskinen.

Det var ett DH 98 Mosquito attackplan. Shasa hade köpt det vid en av RAF:s utförsäljningar på Biggin Hill och låtit skickliga De Havilland-mekaniker plocka ner det och gå igenom det i minsta detalj. Han hade till och med låtit dem limma om träkarossens sandwichkonstruktion med det nya Araldite-limmet. Det ursprungliga Rodux-klistret hade visat sig otillförlitligt under tropiska förhållanden. Befriad från all krigsmateriel och militär utrustning hade Mosquitons i och för sig redan respektingivande prestanda förhöjts avsevärt. Inte ens Courtney Mining hade råd med ett av de nya civila jetplanen, men det här var nästan lika bra.

Den vackra maskinen stod där på plattan som en falk redo till flykt, med de två Rolls Royce Merlin-motorerna klara att dundra igång och slunga henne upp i det blå. Själv var hon också blå, himmelsblå och silverfärgad. Hon glittrade i den bländade Kapsolen, och där RAF-märket en gång suttit fanns nu Courtney Companys emblem, en stiliserad silverdiamant med fasetterna sammanflätade med företagets initialer.

Hur är det med port nummer två-magneten? frågade Shasa när Dicky kom släntrande i sin oljefläckade overall.

Den lille mannen knyckte på nacken.

Går som en klocka, svarade han.

Han älskade maskinen till och med mera än vad Shasa gjorde, och varje tal om någon defekt, hur obetydlig den än var, sårade honom djupt. När Shasa rapporterade något fel tog han det mycket hårt. Han hjälpte Shasa att lyfta in portföljen, den lilla resväskan och gevärsfodralet i bombrummet som gjorts om till bagageutrymme.

Alla tankar är fulla, sa han och ställde sig vid sidan om och såg överlägset på när Shasa envisades med att kontrollera dem med egna ögon, och gjorde sedan stor affär av den noggranna inspektionsrundan kring planet.

Hon duger, förkunnade Shasa till sist godkännande och kunde inte låta bli att dra med handen över vingen som om den varit en vacker kvinnas arm.

Shasa slog över till syre på tretusen meter och planade ut på änglahöjd. Han flinade inne i syrgasmasken åt det gamla slanguttrycket. Han ställde in henne på marschfart, höjd, studerade noga avgastemperaturerna och motorvarvet och satte sig sedan till rätta för att njuta.

Njuta var ett alltför milt uttryck för vad det handlade om. Att flyga betydde en jublande känsla och var som feber i hans blod. Den väldiga lejongula kontinenten gled förbi under honom, urblekt av miljontals solstrålar och svedd av de heta, örtdoftande karroo-vindarna och med sin gamla hud söndersliten och fårad och ärrad av dongas och kanjoner och uttorkade flodbäddar. Bara här uppe, högt ovanför landskapet, insåg Shasa till fullo i hur hög grad han var en del av detta, hur djup hans kärlek till det var. Andå var det ett hårt och grymt land, och det födde hårda män, både svarta och vita, och han visste att han var en av dem. Här finns ingen plats för veklingar, tänkte han. Bara de starka kan leva och verka.

Kanske det rena syre han inandades plus den extas som själva flygandet framkallade var det som gjorde att hans hjärna tycktes honom klarare här uppe. Frågor som varit dunkla blev lättförståeliga, osäkerheter försvann, och timmarna rusade iväg lika snabbt som den underbara maskinen strök fram över det blå med följd att han vid landningen på Johannesburgs civila flygplats precis visste vad som måste göras. David Abrahams väntade på honom, lång och gänglig som alltid, men han började bli lite tunnhårig och hade börjat använda guldbågade glasögon som gav honom ett evigt häpet uttryck. Shasa hoppade ner från Mosquitons vinge och de kramade glatt om varandra. De stod varandra närmare än bröder. Sedan klappade David på planets vinge.

När får jag flyga henne igen? frågade han längtansfullt.

David hade dekorerats med Distinguished Flying Cross i västra öknen, senare kompletterat i Italien med en silverslå över medaljbandet. Han hade belönats för nio nedskjutningar, och när kriget tog slut var han överstelöjtnant, medan Shasa bara varit major när han mist ögat i Abessinien och skickats hem som sårad.

Hon är för bra för dig, sa Shasa och lyfte in sitt bagage i baksätet på Davids Cadillac.

Medan David körde ut från flygplatsen utbytte de familjenyheter. David var gift med Mathilda Janine, Tara Courtneys yngre syster, så David och Shasa var svågrar. Shasa skröt om Sean och Isabella utan att nämna sina andra två söner, och sedan övergick de till de verkliga skälen för sitt sammanträffande.

Dessa var, alltefter sin vikt, för det första beslutet om huruvida de skulle eller inte skulle utnyttja sina optionsrättigheter visavi den nya Silver River-gruvfyndigheten i Oranjefristaten. För det andra var det problemet med bolagets kemiska industri på Natalkusten. En lokal pressure group hade satt i gång en kampanj mot en påstådd förgiftning av havsbottnen och reven i det område där fabriken släppte ut avfallsprodukter i havet. Och för det tredje var det slutligen Davids fixa idé — som Shasa inte lyckats rubba — om att de borde spendera en dryg kvarts miljon pund på en av de här nya jättelika elektriska räknemaskinerna.

Amerikanerna gjorde alla uträkningar till atombomben med en sådan, argumenterade David. Och de kallar den för ’computer’ och inte räknemaskin, rättade han Shasa.

Snälla David, vad är det vi ska spränga i luften? protesterade Shasa. Jag håller inte på att konstruera någon atombomb.

Anglo-American har en. Det är framtiden, Shasa. Vi måste hänga med.

Du talar om en kvarts miljon pund, gosse, påpekade Shasa. Just nu när vi behöver varenda penny till Silver River.

Om vi hade haft en av de där ’computrarna’ för att analysera de geologiska borrapporterna från Silver River, så skulle vi redan ha sparat in nästan hela kostnaden för den här pjäsen, och vi skulle samtidigt vara betydligt mer säkra på vårt definitiva beslut än vad vi är nu.

Hur kan en maskin vara bättre än en mänsklig hjärna?

Följ åtminstone med och titta på den, vädjade David. Universitetet har just installerat en IBM 701. Jag har ordnat med en demonstration för dig nu i eftermiddag.

Okej, Davie, kapitulerade Shasa. Jag ska titta, men det betyder inte att jag tänker köpa.

IBM-operatören i ingenjörsfakultetens källare var inte mer än tjugosex år gammal.

De är barnungar allihop, förklarade David. Det är en vetenskap för ungt folk.

Operatören skakade hand med Shasa och tog sedan av sig de hornbågade glasögonen. Plötsligt vaknade Shasas intresse för elektroniska datamaskiner. Hennes ögon var klargröna och håret hade samma färg som vildhonung från mimosablommor. Hon hade på sig en grön, åtsittande angorajumper och en skotskrutig kjol som slutade strax ovanför de släta, solbrända vaderna. Det stod genast klart att hon var expert på sitt område och hon svarade på alla Shasas frågor utan att tveka och med ett förföriskt släpande sydstatsuttal.

Marylee har en civilingenjörsexamen från Massachusetts Institute of Technology, mumlade David, och Shasa var nu inte bara attraherad utan kände också respekt.

Den är så förbaskat stor, protesterade han. Den fyller ju hela källaren. Den jäkla manicken är ju stor som en femrumsvilla.

Det har med nedkylningen att göra, förklarade Marylee. Värmeutvecklingen är enorm. Det mesta av volymen tas upp av oljekylda flänsar.

Vad är det ni bearbetar just nu?

Professor Darts arkeologiska material från Sterkfonteingrottorna. Vi sätter ungefär tvåhundratusen av hans iakttagelser i relation till över en miljon från fyndplatserna i Östafrika.

Hur lång tid kommer det att ta er?

Vi körde igång för tjugo minuter sedan, och vi kommer att vara klara innan vi stänger klockan fem.

Det är om en kvart, skrattade Shasa. Ni driver med mig!

Absolut inte, sa hon lite tvekande och log med en mun som var stor och fuktig och som han gärna skulle ha velat kyssa.

Ni säger att ni stänger klockan fem, sa han. När sätter ni igång igen?

Åtta i morgon bitti.

"Och maskinen står overksam