Elfenbenslasten

By Wilbur Smith

När Sean Courtney återvänder hem från den afrikanska vildmarken möts han av kaos och konflikt. Under hans frånvaro har ett krig brutit ut mellan det brittiska imperiet och boerna i Transvaalrepubliken. Som om det inte vore nog har en hätsk rivalitet blossat upp även i hans egen familj. Mellan hans två söner - den ene hans namne, den andre ett hemligt kärleksbarn - växer osämjan för var dag som går. Kan han behålla båda sönerna i sitt liv eller måste han välja? När kriget står för dörren riskerar Sean att förlora allt. Men kanske finns det en ljusning längs horisonten... Elfenbenslasten utspelar sig i boerkrigens tid och är den andra delen i Wilbur Smiths storslagna krönika om släkten Courtney.I den episka berättelsen om släkten Courtney får vi följa äventyrslystna män och modiga kvinnor. Krönikan utspelar sig i Sydafrika sträcker sig från 1600-talet och kolonialismen till 1900-talet och apartheid. Medlemmarna i släkten Courtney får uppleva både äventyr och krig på sin jakt efter ära, makt och kärlek.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 15, 2022
• ISBN: 9788728129708

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

Elfenbenslasten

Översatt av Ansis Grinbergs

SAGA Egmont

Elfenbenslasten

Översatt av Ansis Grinbergs

Originaltitel: The Sound of Thunder

Originalspråk: engelska

Osmlagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1992, 2022 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129708

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Fyra år i en vildmark utan vägar hade satt sina spår på vagnarna. Många hjulekrar och disselbooms hade bytts ut mot obearbetat inhemskt virke. Dukarna hade lappats tills det ursprungliga tyget knappt syntes längre, och oxspannen hade krympt från arton till tio oxar per vagn – rovdjur och sjukdomar hade stått för den utgallringen. Men den lilla karavanen medförde i sin last betarna från femhundra djur och tio ton elfenben som Sean Courtney skördat med bössans hjälp, elfenben som han skulle omsätta till närmare 15 000 pund i guldmynt så snart han nådde fram till Pretoria.

Sean var än en gång en rik man. Hans kläder var visserligen smutsiga och endast nödtorftigt lagade, stövlarna nästan utslitna i ovanlädret och klumpigt omsulade med ogarvad buffelhud. Det vildvuxna skägget nådde halvvägs ned på bröstkorgen och den tjocka manen av svart hår lockade sig trassligt i jämnhöjd med skjortkragen, där det hade klippts av med en slö sax. Men det sjabbiga utseendet till trots var han en förmögen man, tack vare sitt elfenben och de pengar som redan väntade på kontot i Volkskaas Bank i Pretoria.

Han höll in hästen uppe på en kulle vid sidan av vägen och betraktade de långsamt rullande vagnarna.

Det är hög tid att köpa farmen nu, tänkte han nöjd. Han var trettiosju år och inte någon ungdom längre. Han visste precis vilken farm han ville ha och hade redan bestämt exakt var husen skulle stå – nära kanten av den branta sluttningen så att han på kvällarna kunde sitta på den breda verandan och se ut över slätten mot Tugelafloden långt där borta i den blå skymningen.

– I morgon är vi framme i Pretoria.

Sean avbröts i sina drömmar. Han vände sig om och tittade på zulun som satt på huk bredvid hans häst.

– Jakten har varit god, Mbejane.

– Nkosi, vi har dödat många elefanter, nickade Mbejane och Sean lade för första gången märke till de silvergrå strimmorna i hans ulliga hår.

Mbejane var ingen ungdom han heller längre.

– Och färdats långt, fortsatte Sean och Mbejane nickade återigen allvarligt instämmande. Man blir trött till slut. Det kommer en tid när man börjar längta efter att få sova två nätter i rad på samma plats.

– Och att få höra sina fruar sjunga när de arbetar ute på fälten, fortsatte Mbejane. Och att få se sina söner driva hem korna till kraalen i kvällningen.

– Vi är båda där nu, min vän. Vi ska hem till Ladyburg.

Spjuten rasslade till mot skölden av råhud när Mbejane reste sig. Musklerna spelade under den sammetssvarta huden och han vände ansiktet mot Sean och log. Ett leende som strålade med raderna av vita tänder. Sean log tillbaka och de grinade mot varandra som ett par småpojkar ute på rackartyg.

– Om vi pressar oxarna hårt kan vi vara framme i Pretoria i kväll, nkosi.

– Ja, låt oss försöka det, svarade Sean uppmuntrande och manade på hästen nedför slänten för att genskjuta karavanen.

Den ringlade sig sakta fram emot dem i den bländande vita afrikanska morgonen då det plötsligt uppstod oro längst bak i ledet, och det spred sig snabbt framåt. Hundarna skällde och männen skrek uppmuntrande tillrop åt en ryttare som störtade förbi dem mot täten av karavanen. Han lutade sig framåt i sadeln och drev på hästen med armbågarna och hälarna. Hatten hängde i läderremmen om halsen och det svarta håret fladdrade för vinden.

– Den ungen är vildare än lejonet som avlade honom, grymtade Mbejane men det fanns en tillgivenhet i hans drag när han såg ryttaren nå den främsta vagnen och hålla in hästen från full galopp så att den gled sista biten på bakhasorna.

– Och han förstör munnen på varenda häst han rider.

Seans röst var lika sträv som Mbejanes, men han hade samma tillgivna värme i blicken när han såg sin son skära loss den bruna springbocken från sadelhornet och låta den falla till marken bredvid vagnen. Två män skyndade fram för att ta hand om den. Dirk Courtney körde hälarna i hästens sidor och galopperade fram till Sean och Mbejane som väntade vid sidan av vägen.

– Bara en? frågade Sean när Dirk höll in hästen och vände den så att han var jämsides med Sean.

– Nej då. Jag fick tre – ett skott var. Bärarna kommer med de andra två.

Som om det hade varit en självklarhet att han redan vid nio års ålder skulle hålla hela karavanen med kött, satte Dirk sig bekvämt till rätta i sadeln med tyglarna i ena handen och den andra nonchalant vilande på höften i en trogen imitation av sin far.

Med en grimas för, att dölja sin stolthet och kärlek för sonen, studerade Sean honom i smyg. Skönheten i pojkens anletsdrag gränsade till det oanständiga, oskulden i ögonen och den mjuka hyn hörde mera hemma hos en flicka. De tjocka, mörka lockarna glänste i solen och de brett liggande ögonen kantades av långa svarta ögonfransar och av fint for made ögonbryn. Ögonen var smaragdgröna, huden gyllenbrun och håret gnistrade som av rubiner – det var ett ansikte som skapat av en juvelerare. Men sedan fastnade Seans blick på munnen och han genomfors av ett plötsligt obehag. Den var för stor, läpparna för breda och mjuka. Det var något som inte stämde där, det fanns något tjurigt över den där munnen.

– Vi ska fortsätta hela dagen i dag, Dirk. Vi spänner inte ifrån förrän vi är framme i Pretoria. Rid tillbaka och tala om det för karlarna.

– Det kan Mbejane göra. Han har ändå inget för sig.

– Men nu säger jag åt dig att göra det.

– Tusan också, far! Jag har gjort nog för i dag.

– Rid, säger jag! röt Sean med onödig häftighet.

– Jag har just kommit tillbaka, det är inte rättvist att … började Dirk men Sean lät inte honom avsluta meningen.

– Att du måste trilskas varje gång jag ber dig göra en sak! Nu gör du som jag säger.

De stirrade på varandra – Sean ilsket och Dirk trotsigt, tjurigt. Sean kände betryckt igen den där minen. Det här skulle bli ännu en av dessa viljornas kamp som började bli allt vanligare mellan dem. Skulle den här gången sluta som alla de föregående gångerna? Måste han erkänna sig besegrad och ta till sjamboken igen? Var det inte så sent som för två veckor sedan som Sean hade läxat upp Dirk för någon småsak angående hans sätt att sköta sin häst? Dirk hade stått där tjurig tills Sean var färdig och sedan gått sin väg. För att söka glömma det hela hade Sean ställt sig och pratat med Mbejane, tills han plötsligt hörde ett smärtfyllt tjut. Han rusade genast dit.

Dirk stod mitt i vagncirkeln. Ansiktet glödde fortfarande mörkrött av ilska och vid hans fötter låg en liten hundvalp och gnydde med insparkade revben.

Sean blev rasande och gav Dirk stryk. Men trots ilskan hade han ändå valt att använda en repstump och inte den otäcka, långsmala sjamboken av flodhästhud. Efteråt hade han befallt Dirk att gå till sin vagn.

Vid middagstid hade han kallat på honom igen och avkrävt honom en ursäkt. Men Dirk hade utan att gråta och med bistert hopknipna läppar vägrat.

Då slog Sean honom igen, med repet, men den här gången med en iskall kyla och inte som straff. Men Dirk lät sig inte knäckas.

Slutligen tog Sean i ren desperation till sjamboken i alla fall. Tio väsande rapp som med ett otäckt ljud landade på Dirks skinkor, men pojken låg fortfarande tyst. Han ryckte till en aning för varje slag men yttrade inte ett ord. Och Sean fortsatte att slå honom med illamåendet vällande upp i halsen och skammens och skuldens svett svidande i ögonen. Han svingade piskan mekaniskt med knogarna vitnande runt handtaget och den bittra smaken av självförakt i munnen.

När Dirk äntligen skrek släppte Sean piskan, sjönk tillbaka mot vagnen och stod där hest flåsande och kämpade med illamåendet som hotade att tränga upp genom halsen.

Dirk skrek och skrek, och Sean tog upp honom och tryckte honom till sitt bröst.

– Förlåt mig, far! Förlåt! Jag ska aldrig göra om det, jag lovar. Jag älskar dig, far! Jag ska aldrig göra om det, skrek Dirk och de klamrade sig fast vid varandra.

Under flera dagar efteråt hade ingen av karlarna vare sig lett mot Sean eller sagt något till honom annat än för att bekräfta någon befallning. För det fanns inte en enda bland dem, Mbejane inberäknad, som inte skulle stjäla eller ljuga för att låta Dirk Courtney få allt han önskade så fort han bad om det. De hatade alla, även Sean, som förvägrade honom något.

Det här var för två veckor sedan. Och nu, tänkte Sean där han iakttog munnens obehagliga krökning, ska vi behöva gå igenom allt det där igen?

Då log Dirk plötsligt. Det var ett av de där hastiga humörskiftena som gjorde Sean lika förvirrad varje gång – när Dirk log blev allting rätt med munnen igen. Då var han oemotståndlig.

– Jag ska göra det, far.

Glatt, som om han gjorde det frivilligt, manade han på hästen och red tillbaka mot vagnarna.

– En uppkäftig liten rackare! muttrade Sean mest för Mbejanes skull men undrade i tysthet över sin egen skuld i det hela.

Pojken hade fått växa upp med en vagn som sitt hem, savannen som sin skola, vuxna män som sina enda kamrater och med makt över dem som om det var hans odiskutabla rätt från födseln.

Då hans mor var död sedan fem år tillbaka hade han aldrig fått uppleva en kvinnas mildrande inflytande. Inte undra på att han var vild.

Sean förträngde snabbt minnet av Dirks mor. Det fanns för många skuldkänslor där. Skuldkänslor som det hade tagit honom många år att bemästra. Hon var död nu. Det var ingen mening med att plåga sig själv.

Han sköt undan dysterheten som lagt sig över lyckan han nyss känt, slog till hästen över halsen med tyglarna och manade ut den på vägen – söderut mot den låga bergsranden borta vid horisonten, söderut mot Pretoria.

Ja, han är vild. Men så snart vi kommer till Pretoria kommer allt att ordna sig, intalade sig Sean. De kommer att banka i honom vett i skolan och jag ska lära honom veta hut hemma. Jo då, allt kommer att ordna sig med honom.

Samma kväll, den 3 december 1899, förde Sean sina vagnar ned från bergen och slog läger vid Apiesflodens strand. Efter att de hade ätit skickade han Dirk till vagnen för att sova. Själv klättrade han upp på en hög kulle och såg tillbaka över landet mot norr. Det sträckte ut sig tyst, oändligt och silvergrått i månskenet. Där fanns hans gamla liv. Han vände det hastigt ryggen och klättrade ned igen, mot ljusen från staden som kallade på honom där nere.

2

De korsade bron över Apiesfloden och red in i staden följande morgon. Dirk hade opponerat sig när Sean beordrade honom att stanna kvar vid vagnarna varför Sean inte var på sitt soligaste humör. Mbejane fick lov att springa för att kunna hålla takten med Seans häst.

Djupt försjunken i sina egna funderingar hann Sean rida ända in på Church street innan han lade märke till de ovanliga aktiviteterna runt honom. En ryttarkolonn tvingade honom att hålla in hästen. Sean studerade den med intresse när den passerade honom.

Boer, iförda allehanda slags kläder, hemsydda som köpta, försökte rida i vad som bara med bästa vilja kunnat kallas för en kolonn om fyra i bredd. Men det som väckte Seans nyfikenhet var det stora antalet män i kolonnen. Vid gud! De måste vara tvåtusen minst, från unga pojkar till gamla grånande män, och alla försedda med patronbälten och kolven till ett Mausergevär stickade upp ur sadelhölstret. Filtrullar surrade bakom sadlarna, vattenflaskor och kokkärl som skramlade när de red förbi honom. Svaret kunde bara vara ett: det här var en krigsexpedition.

På trottoaren ropade kvinnor och ett fåtal män till ryttarna:

– Geluk hoor! Skjut rakt.

Och männen skrattade och besvarade deras rop. Sean böjde sig ned mot en söt flicka som stod bredvid hans häst. Hon vinkade med en röd sjal och Sean såg att hennes ögonfransar var tunga av tårar trots att hon log.

– Vart är de på väg? ropade Sean till henne över larmet. Hon ryckte till och vände sig mot honom. En tår trillade nedför kinden, över hakan och efterlämnade en liten våt fläck på hennes blus.

– Till tåget, förstås.

– Tåget? Vilket tåg?

– Titta, nu kommer kanonerna.

Sean stirrade bestört på de två kanonerna som mullrade förbi. Kanonskyttar i blå uniformer med blanka knappar satt stela i ryggen på vagnarna. Hästarna stretade framåtlutade för att hålla de tunga kanonerna rullande. Höga järnbandsförsedda vagnshjul, bronsglänsande bakstycken i kontrast till de dystert grå kanonrören.

– Herregud! andades Sean.

Han vände sig om mot flickan igen och skakade henne häftigt i axeln.

– Vart är de på väg? Tala om det fort-vart?

– Menheer! utropade hon och ryggade tillbaka.

– Förlåt mig. Men jag måste få veta, ropade Sean efter henne när hon försvann bort genom trängseln.

Han satt som förlamad i en hel minut innan hjärnan började fungera igen.

Det var alltså krig. Men var och mot vem?

Det kunde inte vara något vanligt stamuppror som påkallade en styrka av det här slaget. De där kanonerna var de modemaste som Sean hade sett.

Nej, det här var ett krig mellan vita.

Oranjefristaten kanske? Omöjligt, de var bundsförvanter.

Engelsmännen då? Tanken skrämde honom. Men ändå – det hade gått vissa rykten för fem år sedan. Det hade hänt förr. Han mindes 1895 och Jamesonexpeditionen. Vad som helst kunde ha hänt under de år som han hade varit borta från civilisationen – och nu hade han oförhappandes råkat kliva rakt in i det.

Han övervägde snabbt sin egen ställning. Han var engelsman. Född i Natal under brittisk flagg. Han såg ut som en boer, talade som en, red som en, var född i Afrika och hade aldrig varit därifrån – men formellt sett var han engelsman.

Om det nu var krig mellan republiken och England, och om boerna tog honom – vad skulle de göra med honom?

Konfiskera hans vagnar och lasten med elfenben, det var ett som var säkert. Kanske kasta honom i fängelse och, vem vet, skjuta honom som spion?

– Jag måste i väg härifrån fortast möjligt, mumlade han och vände sig till Mbejane. Kom. Tillbaka till vagnarna, fort.

Men innan de nådde bron ändrade han sig igen. Han måste få veta med säkerhet vad som var på gång. Det fanns en person som han kunde vända sig till och han måste ta den risken.

– Mbejane, gå tillbaka till vagnslägret. Leta rätt på nkosizana Dirk och håll honom kvar där – om du så måste binda fast honom. Tala inte med någon och, om du värdesätter ditt liv, låt inte Dirk tala med någon. Förstått?

– Förstått, nkosi.

Till det yttre bara en boer bland tusentals andra, arbetade sig Sean långsamt tillbaka genom trängseln i riktning mot en diversehandel nära järnvägsstationen på andra sidan staden.

Skylten ovanför dörren var nymålad i rött och guld sedan Sean såg den sist.

I. Goldberg. Import & export. Gruvmaskiner. Handel i parti & minut. Uppköpare av guld, ädelstenar, hudar och skinn, elfenben och jordbruksprodukter.

Trots det här kriget, eller tack vare det, blomstrade tydligen mr Goldbergs affärer och det var fullt med folk innanför dörren. Sean tog sig obemärkt in bland dem och såg sig omkring efter ägaren.

Han fann honom i färd med att sälja en säck kaffebönor till en herre som tydligt betvivlade bönornas kvalitet. Diskussionen angående fördelarna med mr Goldbergs kaffebönor kontra konkurrentens tvärs över gatan blev allt mer ingående och detaljerad.

Sean lutade sig mot en varuhylla, stoppade pipan, tände den och studerade mr Goldberg i aktion. Mannen borde ha blivit advokat. Hans argument var så kraftfulla att de först övertygade Sean och sedan även kunden. Efter att ha betalat kastade mannen upp säcken på axeln och lämnade muttrande affären. Mr Goldberg stod kvar med ansiktet lysande rött och blankt av svett.

– Du har inte blivit smalare precis, Izzy, hälsade Sean honom.

Goldberg kisade osäkert på honom över sina guldbågade glasögon, log försiktigt och kände så plötsligt igen Sean. Han blinkade chockad och ryckte till så att dubbelhakorna dallrade. Sedan försvann han in i kontoret på baksidan. Sean följde efter honom.

– Är ni galen, mr Courtney? utbrast Goldberg där han väntade på honom darrande av upprördhet. Om de får tag i er …

– Hör på, Izzy. Jag kom hit i natt. Jag har inte talat med en vit man på fyra år. Vad tusan är det som pågår här?

– Vet ni inte det?

– Nej, så fasen heller. Det gör jag inte.

– Det är krig, mr Courtney.

– Jag har förstått det. Men var? Mot vem?

– Vid alla gränserna – Natal, Kapprovinsen.

– Mot?

– Det brittiska imperiet, sa Goldberg och skakade på huvudet som om han inte trodde sina egna ord. Vi har förklarat krig mot hela det brittiska imperiet.

– Vi? frågade Sean skarpt.

– Transvaal och Oranjefristaten. Vi har redan vunnit flera stora segrar – Ladysmith är belägrat, Kimberley, Mafeking …

– Och var ställer du dig personligen?

– Jag är född här i Pretoria. Jag är boer.

– Tänker du ange mig?

– Nej, naturligtvis inte. Ni har varit en god kund i många år.

– Tack för det, Izzy. Men nu måste jag härifrån så fort som möjligt.

– Det vore klokt.

– Mina pengar på Volkskaasbanken – kan jag få ut dem?

Izzy skakade sorgset på huvudet.

– De har frusit alla fiendekonton.

– Fan också, må tusan ta dem! svor Sean bittert. Izzy, jag har tjugo vagnar med tio ton elfenben stående i utkanten av stan – är du intresserad?

– Hur mycket?

– Tiotusen för rubbet – oxar, vagnar, elfenben. Rubbet.

– Det skulle inte vara patriotiskt, mr Courtney, svarade Goldberg motvilligt. Att göra affärer med fienden – dessutom har jag bara ert ord på att det verkligen är tio ton.

– Fan också, Izzy, jag är väl inte den brittiska armén heller. Den där lasten är värd tjugotusen.

– Och det ska jag köpa osett – inga frågor ställda? Då så, ni får fyratusen. I guld.

– Sju.

– Fyra och ett halvt.

– Din utpressare! Fem, morrade Sean.

– Fem?

– Fem!

– Vi säger väl fem, då.

– Tack ska du ha, Izzy.

– Ett nöje att göra affärer med er, mr Courtney.

Sean beskrev snabbt vägen till sitt vagnsläger.

– Skicka ut någon efter det, avslutade han. Jag tänker fly mot gränsen till Natal så snart det har blivit mörkt.

– Håll er borta från vägarna och järnvägen. Joubert har trettiotusen man i norra Natal, runt Ladysmith och längs Tugelahöjden, sa Goldberg medan han gick bort till kassaskåpet och hämtade fem små segeldukspåsar ur det. Vill ni räkna dem?

– Jag litar på dig som du litade på mig. Adjö, Izzy. Sean stoppade de tunga påsarna innanför skjortan och lade dem till rätta under bältet.

– Lycka till, mr Courtney.

3

Det skulle vara ljust ännu två timmar efter det att Sean hade betalat sina män. Han sköt den lilla högen med guldmynt över bakbrädet på vagnen mot den siste av männen och sedan följde den komplicerade avskedsritualen med handklappningar och handskakningar och upprepningen av de formella fraserna. Därefter reste han sig och såg sig omkring på ringen av män. De satt tålmodigt på huk och iakttog honom med träaktiga, svarta ansikten. Men i deras ögon kunde han skönja samma känsla av förlust vid avskedet som han själv kände. Det här var män som han hade levt och arbetat och upplevt otaliga svårigheter tillsammans med. Det var inte lätt att behöva lämna dem nu.

– Det är slut, sa han.

– Yebho, det är slut, instämde de i kör men ingen gjorde någon ansats till att resa sig.

– Gå nu, för tusan.

Mycket långsamt reste sig en av dem och tog upp sitt knyte med personliga ägodelar. En kaross (en skinnfäll), två spjut, en avlagd skjorta som Sean hade gett honom. Han balanserade knytet på huvudet och såg på Sean.

– Nkosi! sa han och lyfte en knuten hand till hälsning.

– Nonga, svarade Sean varpå mannen vände sig om och lämnade vagnslägret.

En efter en reste sig männen upp och hälsningen upprepades. Namnuppropet var ett uttryck för lojalitet – Sean uttalade deras namn för sista gången och männen troppade av. Han stod och såg dem försvinna i skymningen. Inte en enda av dem vände sig om och de gick alla var och en för sig. Det var slut.

Sean vände sig trött om mot lägret. Hästarna stod redo. Tre med sadlar och två med packning.

– Vi äter först, Mbejane.

– Maten är färdig, nkosi. Hlubi lagade till den innan han gick.

– Kom, Dirk. Mat.

Dirk var den ende som pratade under måltiden. Han tjattrade glatt och upphetsat inför det väntande äventyret, medan Sean och Mbejane skyfflade in tjocke Hlubis stuvning i munnen utan att kunna förmå sig att känna efter hur den smakade.

En schakal ylade ute i det tilltagande mörkret. Ett ensamt tjut i kvällsvinden som överensstämde med sinnesstämningen hos den man som nyss förlorat både vänner och förmögenhet.

– Det är dags, sa Sean.

Han tog på sig fårskinnsjackan och knäppte den, samtidigt som han sparkade sand över elden. Men plötsligt ryckte han till och stod med huvudet på sned och lyssnade. Det hördes ett nytt ljud genom vinden.

– Hästar! bekräftade Mbejane.

– Mitt gevär, Mbejane! Fort!

Zulun for upp och rusade fram till hästarna där han hämtade Seans gevär ur sadelhölstret.

– Bort från ljuset och inte ett knyst, beordrade Sean Dirk och knuffade in honom bland skuggorna mellan vagnarna.

Han ryckte till sig geväret från Mbejane och matade in en patron i läge. De satt alla tre och väntade.

Rasslet av stenar under hästhovar och det mjuka ljudet av en gren som sveptes åt sidan nådde deras öron.

– Bara en ryttare, viskade Mbejane.

En av packhästarna gnäggade tyst och fick genast svar ute från mörkret. Ljudet följdes av en lång tystnad som slutligen bröts av klirret från betslet när ryttaren satt av.

Då såg Sean honom, en slank figur som sakta dök upp ur mörkret. Han lyfte geväret mot nykomlingen. Det fanns något ovanligt i främlingens sätt röra sig, graciöst med en svängning på höfterna, långbent som ett föl och Sean förstod att han var ung – mycket ung av längden att döma.

Sean rätade lättad på sig och studerade främlingen som osäkert stannade bredvid elden och kisade in mot skuggorna. Pojken bar en toppig tygmössa neddragen över öronen och jackan var av dyrbart, honungsfärgat sämskskinn. Ridbyxorna var elegant skräddade och smet åt kring låren. Sean konstaterade att bakdelen var alldeles för bred och oproportionerlig i jämförelse med de små fötterna iklädda blankpolerede engelska jaktstövlar. En regelrätt snobb, och Sean förmådde inte hålla tillbaka den hånfulla tonen i sin röst när han ropade:

– Stopp och belägg, min vän, och tala om vad du vill!

Sean hade inte väntat sig reaktionen som följde. Pojken hoppade till – de välputsade stövlarna lämnade marken med minst femton centimeter – och han snodde runt med ansiktet vänt mot Sean.

– Låt höra nu. Vi har inte hela natten på oss.

Pojken öppnade munnen, stängde den igen, slickade sig om läpparna och sa:

– Jag hörde att ni var på väg till Natal.

Rösten var låg och beslöjad.

– Vem sa det? ville Sean veta.

– Min farbror.

– Och vem är din farbror?

– Isaac Goldberg.

Sean studerade ansiktet framför sig medan han smälte upplysningen. Slätrakat, blekt, stora mörka ögon och en skrattlysten mun som nu var spänd av oro.

– Än sen då om jag är på väg dit? sa han till slut.

– Jag vill slå följe med er.

– Glöm det. Hoppa upp på hästen och rid hem igen.

– Men jag kan betala för mig-rikligt.

Sean visste inte om det var rösten eller hållningen hos främlingen, men det var definitivt något som inte stämde. Händerna som höll i den flata läderpungen var i jämnhöjd med höfterna – som om han ville skydda något. Då gick det upp för Sean.

– Ta av dig mössan, beordrade han.

– Nej.

– Ta av den.

Pojken tvekade en sekund, men ryckte sedan med en trotsig handrörelse av sig mössan. Två långa svarta flätor som blänkte i skenet från elden föll ned på ryggen. De räckte nästan ända ned till midjan och förvandlade honom i en handvändning från en tafatt pojke till en förstummande vacker ung kvinna.

Fastän Sean redan hade gissat det, var han ändå inte beredd på det omskakande i upptäckten. Det var inte så mycket hennes skönhet som hennes klädsel som gjorde intryck på honom. Aldrig tidigare i sitt liv hade Sean sett en kvinna iförd långbyxor. Han bara gapade av förvåning. Långbyxor! Herregud, hon kunde lika gärna ha varit naken, från midjan och neråt – till och med det skulle ha varit anständigare.

– Tvåhundra pund … sa hon och närmade sig honom med läderpungen framräckt åt honom.

Varje steg fick tyget i byxorna att spännas över låren. Sean slet skuldmedvetet ögonen från dem och såg henne i ögonen.

– Behåll pengarna, damen.

Hennes ögon var grå, rökgrå.

– Tvåhundra nu och lika mycket till när vi når Natal.

– Jag är inte intresserad.

Men han var det när han såg de där mjuka läpparna börja skälva.

– Hur mycket vill ni ha då? Säg priset.

– Hör på här, damen. Det här är ingen nöjestripp. Vi är tre stycken redan nu – varav en är, ett barn. Vi har en hård färd framför oss och en hel armé av boer. Våra chanser att klara oss är minimala som det är. En person till, och en kvinna till på köpet, kan bli ödesdigert. Jag vill inte ha era pengar, allt jag vill är att föra min son i säkerhet. Rid hem igen och vänta tills kriget är slut – det dröjer inte länge.

– Jag ska till Natal.

– Bra. Rid dit då, men inte med oss.

Sean vågade inte lita på att han kunde motstå de där grå ögonen länge till så han vände sig till Mbejane i stället.

– Till hästarna, fräste han och vände henne ryggen.

Hon stod tyst och såg på medan de satt upp. Hon såg så liten och ensam ut när Sean tittade ned på henne från hästryggen.

– Jag är ledsen, grymtade han. Men var en snäll flicka och rid hem nu.

Han vände hästen snabbt och red ut i mörkret.

De red hela natten i riktning österut över det månbelysta landskapet. En gång passerade de en mörk gård och en hund började skälla. Men de fortsatte hela tiden mot öster med Södra korset lysande till höger om dem. När Dirk somnade i sadeln och började glida ur den, fångade Sean upp honom och satte honom framför sig, där fick han sedan sitta resten av natten.

Strax före gryningen hittade de ett lämpligt buskage vid ett vattendrag. De band ihop hästarnas framben och slog läger. Mbejane hade redan kokkärlet i kokning över en liten och väl avskärmad eld och Dirk låg och sov som en stock inrullad i filtarna när flickan red in i lägret. Hon hoppade ur sadeln.

– Jag tappade nästan bort er ett par gånger, skrattade hon och tog av sig mössan. Gissa om jag blev rädd!

Hon skakade ut de långa svartglänsande flätorna.

– Kaffe! Åh, så gott! Jag är hungrig som en varg.

Sean ställde sig hotfullt upp och blängde på henne med knutna händer. Oberörd band hon hästens ben och släppte den att beta innan hon vände sig mot honom igen.

– Ni behöver inte stå för min skull, flinade hon spefullt mot honom och härmade hans sätt att stå med händerna på sina alltför frestande höfter, så att Sean inte kunde låta bli att le.

Han försökte hålla tillbaka leendet för att inte visa sig besegrad, men han misslyckades totalt. Hon brast ut i ett förtjust skratt.

– Är ni bra på att laga mat? frågade han.

– Så där.

– Då är det hög tid att fräscha upp kunskaperna, för från och med nu får ni arbeta för biljetten.

En stund senare fick han ett smakprov på hennes matlagningskonst.

– Inte illa – med tanke på omständigheterna, medgav han motvilligt och torkade tallriken ren med en brödskiva.

– Ni är alltför generös, min herre, tackade hon honom och bar i väg sin filtrulle till skuggan.

Där bredde hon ut den drog av sig stövlarna, vickade på tårna och lade sig ned med en suck.

Sean placerade sin egen filt med omsorg, så att han når han slog upp ögonen utan att behöva vända sig om kunde se henne under brättet på hatten som täckte hans ansikte.

Han vaknade vid tolvtiden på dagen och såg att hon sov med kinden vilande i en öppen hand. De långa ögonfransarna bildade ett par täta, svarta streck och några lösa hårslingor hängde ned i ansiktet, som var fuktigt och rosigt i den slumrande hettan. Han studerade henne en lång stund innan han tyst steg upp och gick bort till sina sadelväskor. Sedan fortsatte han ned till vattnet med toalettväskan av segelduk, reservbyxorna som varken var lappade eller alltför fläckiga samt en ren sidenskjorta under armen.

En stund senare satt han på en sten i vattenbrynet, naken och nytvättad, och betraktade sin bild i den putsade plåtspegeln.

– Ett stort jobb, suckade han och började klippa i det långa skägget som inte hade sett en sax på tre år.

Når dagen började gå över i skymning gick Sean nervös som en flicka i sin första festklänning tillbaka mot lägret. De var vakna allihop. Dirk och flickan satt på hennes filt och var så djupt inbegripna i samtal att de inte lade märke till honom. Mbejane var upptagen vid elden. Han gungade fram och tillbaka på hälarna och såg på Sean med uttryckslös min.

– Det är bäst att vi äter och sätter fart igen, sa Sean.

Dirk och flickan tittade upp. Hennes ögon smalnade och vidgades sedan tankfullt. Dirk bara gapade av förvåning.

– Ditt skägg ser så konstigt ut … började han och flickan kämpade desperat för att hålla tillbaka skrattet.

– Se till att rulla ihop filtarna, pojk.

Sean försökte få Dirk att släppa ämnet men han hängde fast vid det som en envis bulldogg.

– … och varför har du dina finaste kläder på dig, far?

4

De red tre i bredd i mörkret, med Dirk i mitten och Mbejane bakom med packhästarna. Landskapet böljade som dyningarna på ett ändlöst hav och gräsets rytmiska gungande för nattvinden förstärkte intrycket av vågor och vatten. De mörka kopjerna, kullarna, var öarna i detta hav och schakalernas tjut fiskmåsarnas skriande.

– Håller vi inte för långt åt öster? Flickan bröt tystnaden och hennes röst smälte samman med vindens mjuka sus.

– Det är meningen, svarade Sean. Jag vill ta mig över Drakbergens nordspets på betryggande avstånd från boernas truppkoncentrationer runt Ladysmith och järnvägen.

Han såg på henne över Dirks huvud. Hon red med ansiktet vänt upp mot skyn.

– Kan du stjärnorna? frågade han.

– Bara lite.

– Men jag kan alla, insköt Dirk skrytsamt och vände blicken söderut. Det där med spetsarna är Korset, och det där är Orion med svärdet och bältet, och det där är Vintergatan.

– Fortsätt, sa flickan uppmuntrande.

– De andra är inte märkvärdiga, de räknas inte. De har inga namn.

– Jo då, det har de visst och de har alla en saga att berätta.

Det blev tyst mellan dem. Dirk hade plötsligt råkat i ett dilemma – antingen måste han erkänna sin okunnighet, och hans stolthet var för stark för att han skulle kunna göra det med lätthet, eller också löpte han risken att gå miste om en rad spännande berättelser. Han valde att svälja stoltheten och låta nyfikenheten ta överhand.

– Berätta, sa han till slut.

– Ser du den där lilla klumpen rakt under den stora ljusa stjärnan? Den kallas för Sjustjärnan. Nåväl, det var en gång för länge sen …

Det dröjde inte länge förrän Dirk hade glömt allting annat för berättelsen. Den här var till och med bättre än Mbejanes sagor – förmodligen för att den var ny för Dirk, som kunde Mbejanes hela repertoar utantill vid det här laget.

– Men varför sköt de inte den gamla häxan?

– De hade inga skjutvapen på den tiden.

– De kunde ha använt pil och båge.

– Man kan inte döda en häxa med pil och båge, svarade flickan. Pilen går rakt igenom henne – svosch! – utan att göra någon skada.

– Det menar du inte! utbrast Dirk djupt imponerad, men innan han vågade acceptera det helt var han tvungen att rådgöra med expertis på området.

Zulun stödde flickans påstående och det räckte för att övertyga Dirk. Mbejane var nämligen en obestridlig auktoritet på det övernaturliga.

Den natten somnade inte Dirk i sadeln. Och när morgonen grydde var flickans röst hes av allt berättande, men hon hade vunnit över Dirk helt på sin sida och hon var på god väg med Sean.

Hela natten som han lyssnade till hennes röst och de beslöjade skratten från henne kände Sean hur fröet som hade såtts i honom vid deras första möte nu sänkte sina rötter djupt in i hans mage och underliv, och lät sina spröda trådar söka sig upp genom hans bröstkorg. Han kände ett så häftigt begär till den här kvinnan att han inte kunde tänka klart i hennes närvaro längre. Flera gånger under natten hade han försökt komma med något inpass, men Dirk hade föraktfullt avvisat hans ansträngningar och sedan vänt sig till flickan igen. I gryningen gjorde han den oroväckande upptäckten att han var svartsjuk på sin egen son – svartsjuk på den uppmärksamhet som Dirk fick och som han själv hungrade så starkt efter.

När de efter frukosten låg och drack kaffe på filtarna i en dunge med schersminträd, sa Sean:

– Du har inte talat om vad du heter än.

Ocn naturligtvis var det Dirk som svarade:

– Det har hon talat om för mig. Du heter Ruth, var det inte så?

– Det är riktigt, Dirk.

Med en kraftansträngning bet Sean ihop om det omotiverade raseri som vällde upp inom honom. Men när han talade lyckades han ändå inte dölja det helt.

– Du har pratat tillräckligt för i natt, pojk. Det är dags för dig att knipa igen ögonen och munnen och sova nu.

– Men jag är inte trött, far.

– Nu gör du som jag säger.

Sean reste sig snabbt och gick bort från lägret. Han klättrade upp på den låga kopjen intill. Det var fullt dagsljus nu och han studerade savannen i alla riktningar. Inte ett spår av vare sig boplatser eller människor. Han klättrade ned igen och ägnade sig åt hästarna innan han återvände till schersmindungen.

Trots sina protester låg Dirk hopkurad som en liten hundvalp och sov. Och inte långt från elden hördes det omisskännliga ljudet av Mbejanes snarkningar från en stor hög med filtar. Ruth låg en liten bit ifrån dem med en filt över benen. Ögonen var slutna och hennes bröst höjdes och sänktes i takt med hennes andetag på ett sätt som gjorde det omöjligt för Sean att sova. Han låg stödd på ena armbågen och njöt av anblicken av henne.

Han hade inte sett en vit kvinna på de senaste fyra åren, fyra år utan en kvinnas röst eller värmen från hennes kropp. Till en början hade det gjort honom rastlös och lynnig. Men de långa dagarna av jakt och ridande, den ändlösa kampen mot torka och oväder, med rovdjur och skoningslös natur hade slutligen tvingat hans kropp under kontroll. Kvinnor blev något overkligt. Suddiga spöken som plågade honom om natten så att han vred sig och svettades och skrek högt i sömnen, ända tills naturen hjälpte honom till rätta och spökena drog sig tillbaka för att samla sig inför sitt nästa besök.

Men det här var inget spöke som låg bredvid honom nu. Bara genom att räcka ut handen kunde han smeka den lilla inbuktningen i hennes kind och känna hennes blodvarma, silkeslena hud under fingrarna.

Hon slog upp ögonen. De var mjölkigt grå av sömn och det dröjde en stund innan hon hade fokuserar dem så att hon kunde återgälda hans granskande blick.

Det hon såg i hans ögon fick henne att lyfta handen från filten och hålla upp den mot honom. Hon hade inga ridhandskar på sig nu. Först nu såg han den släta guldringen på hennes finger.

– Jag förstår, muttrade han dystert och tillade sedan protesterande: Men du är ju så ung – för ung för att vara gift.

– Jag är tjugoett, svarade hon lågt.

– Var är din man då?

Kanske den uslingen är död, hoppades Sean desperat.

– Jag är på väg till honom nu. När vi förstod att kriget var oundvikligt for han till Natal, till Durban, för att försöka hitta ett jobb och någonstans för oss att bo där. Jag skulle komma efter – men kriget bröt ut tidigare än vi hade trott. Jag blev kvar.

– Jag förstår.

Och jag ska föra dig till en annan, tänkte han bittert fast han uttryckte det med andra ord:

– Så han sitter alltså i Durban och väntar på att du ska ta dig igenom trupplinjerna.

– Han är vid armén i Natal. För en vecka sedan fick jag ett meddelande från honom. Han vill att jag ska stanna kvar ijohannesburg tills de engelska trupperna intar staden. Han tror att det kan ske om tre månader redan.

– Varför stannar du inte och väntar på honom då?

Hon ryckte på axlarna.

– Tålamod är inte min starka sida, sa hon och tillade med något skälmskt i blicken: Dessutom tyckte jag att det skulle bli spännande – det är så förskräckligt tråkigt i Johannesburg.

– Älskar du honom? frågade han plötsligt.

Frågan tog henne med överraskning och leendet på hennes läppar dog ut.

– Han är min man.

– Det är inget svar på min fråga.

– Det är en fråga som du inte har någon rätt att ställa.

Hon var arg nu.

– Jag vill veta det.

– Älskar du din fru? frågade hon snabbt.

– Jag gjorde det. Hon är död sedan fem år.

Hennes ilska slocknade lika snabbt som den hade blossat upp.

– Åh, förlåt mig. Jag visste inte …

– Glöm det. Glöm att jag över huvud taget frågade.

– Ja, det är bäst så. Det blir bara värre annars.

Handen med ringen var fortfarande utsträckt mot honom där den låg mellan dem på den mjuka mattan av fallna löv. Han lyfte upp den. Det var en liten hand.

– Mr Courtney … Sean … det är bäst att … vi får inte … Jag tycker att vi ska sova nu.

Och hon drog tillbaka handen och vände sig ifrån honom.

Vinden väckte dem mitt på eftermiddagen. Den kom rytande från öster, plattade ut gräset på kullarna och slet i grenarna ovanför deras huvuden.

Sean tittade upp mot skyn medan vinden rufsade om hans hår och skägg. Han böjde sig framåt mot den och tornade upp sig över Ruth så att hon plötsligt insåg hur stor han verkligen var. Han såg ut som en stormgud med de långa, kraftiga benen brett isär och musklerna på bröst