Gyllene räven

By Wilbur Smith

Isabella Courtney lever det goda livet i sextiotalets London. Hon är vacker, egensinnig och bekymmerslös, och när hon träffar den charmige Ramón har hon inte en tanke på att göra motstånd. Men vad hon inte vet är att hennes nye älskare har valt ut henne med omsorg - och att han sedan länge vet exakt hur han ska agera för att få en kvinna på fall. Ramón de Santiago y Machado har nämligen ett alias som bara ett fåtal människor känner till. I KGB kallar man honom för Gyllene Räven.
Ramóns mål är att rekrytera Isabella som hemlig agent och en gång för alla sätta stopp för det vita kolonialväldet i Afrika. Men kommer hon vara villig att förråda både sin far och sitt fosterland? Snart måste Isabella välja mellan allt och alla som betyder något för henne. Blir det mannen hon älskar som drar det längsta strået?
Gyllene räven är den åttonde delen i Wilbur Smiths storslagna krönika om släkten Courtney.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728129661

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

Gyllene räven

Översättning av Eva Mazetti-Nissen

SAGA Egmont

Gyllene räven

Översatt av Eva Mazetti-Nissen

Originaltitel: Golden Fox

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1995, 2022 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129661

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Denna bok är tillägnad

Danielle Antoinette,

som förvandlade mitt liv

till ett lyckligt äventyr

E tt moln av fjärilar steg upp mot solljuset. Brisen spred ut dem över sommarhimlen och hundratusen förundrade unga ansikten vändes uppåt för att se dem driva bort.

I främre delen av den där väldiga människomassan satt en flicka, flickan som han skuggat i tio dagar nu. Likt jägaren som studerar sitt byte hade han med en besynnerlig intimitet lärt känna varje gest och rörelse hon gjorde, hennes sätt att vrida och lyfta huvudet när någonting fångade hennes intresse, hennes sätt att lägga det på sned för att lyssna eller slänga med det när hon var irriterad eller otålig. Nu lyfte hon ansiktet på ett nytt sätt mot det där underbara molnet av bevingade insekter, och till och med på det här avståndet kunde han se hur bländande vita hennes tänder var och hur hennes läppar formade ett mjukt skärt Oav förundran.

På den höga scenen ovanför henne höll gestalten i vit sidenskjorta upp ännu en kartong och skakade skrattande fram en ny kaskad fladdrande vingar. Gula och vita och regnbågsskimrande flög de till väders, och människomassan flämtade och suckade på nytt.

En av fjärilarna föll över ända och dök, och fastän säkert hundra händer hölls fram för att fånga den girade den och krängde för att till sist landa på flickans uppåtvända ansikte. Trots det allt starkare sorlet från massan hörde han flickans lyckliga skratt, och han kom på sig själv med att le i sympati.

Hon sträckte upp armarna mot den där den satt i hennes panna och tog den varligt, nästan vördnadsfallt i sina kupade händer. Ett ögonblick höll hon den nära ansiktet, studerade den med de där indigoblå ögonen som han lärt känna så väl. Hennes ansiktsuttryck var plötsligt längtansfullt, och hennes läppar rörde sig när hon viskade till den, men han kunde inte höra orden.

Hennes vemod var snabbt övergående, och sedan log den där vackra munnen igen och hon hoppade upp på fötter och höll upp båda händerna högt över huvudet, stående på tå. Fjärilen tvekade, där den satt på hennes utsträckta fingertoppar med vingar som sakta vibrerade, och han hörde hennes röst.

Flyg! Flyg för mig! Och de runt omkring stämde in i ropet.

Flyg! Flyg för fred!

Under ett ögonblick var det hon som stod i rampljuset, och allas blickar var fästa på henne istället för på den lysande ensamma gestalten mitt uppe på scenen.

Hon var lång och smärt, hennes nakna lemmar solbrända och glänsande av hälsa. Kjolen var, enligt rådande mode, så kort att den när hon sträckte sig upp hamnade högt ovanför de bågformade veck där hennes kavata små skinkor gick ihop med låren i en sky av spetsar.

Under ett ögonblick, medan hon stod så där, tycktes hon vara en symbol för hela sin generation, vild och fri, och han kände hur alla de som tittade på omedelbart kom i ett slags själslig samklang med henne. Till och med mannen på scenen böjde sig fram för att bättre kunna se henne, och hans mun som var tjock och svartblå som om den blivit stungen av bin sprack upp i ett leende, och han ropade: Fred! Och hans röst förstärktes tusen gånger om av de mängder med högtalare som sköt upp på båda sidor om scenen.

Fjärilen lyfte från hennes händer, och hon pressade sina fingrar mot munnen och blåste iväg en kyss efter den när den fladdrade uppåt och försvann i det virvlande insektsmolnet.

Flickan sjönk ned på gräset, och de som satt intill sträckte ut armarna för att röra vid och krama henne.

På scenen bredde Mick Jagger ut armarna och anbefallde tystnad. När han väl fått den talade han in i mikrofonen. Högtalarna gjorde hans röst otydlig och sluddrig. Hans uttal var så grötigt att observatören knappt kunde förstå den snubblande hyllning han läste upp för den medlem i bandet som bara några dagar tidigare drunknat i en svimmingpool under ett vilt weekendparty.

Det viskades att den förolyckade varit nästan medvetslös av droger när han hamnade i vattnet. Det var en hjältes död, för detta var knarkets och den sexuella frigjordhetens tid, haschets och pillrets, frihetens och fredens och överdosernas tid.

Jagger avslutade sitt lilla anförande. Det hade varit så kort att det inte hunnit dämpa den höga stämningen. De elektriska gitarrerna slog an en dissonans, och Jagger kastade sig in i Wild Womanmed varenda fiber i sin varelse. Efter bara några sekunder hade han fått hundra tusen hjärtan att slå i takt med hans, hundra tusen unga kroppar att gunga och vagga och två hundra tusen armar att sträckas högt upp, vajande som ett sädesfält i hård vind.

Musiken var kosmisk, brutal som ett artilleribombardemang. Plågsam för örat trängde den in i skallen och tycktes bedöva och krossa hjärnan. Snabbt fick den publiken att gripas av vanvett, förvandlade massan till en enda organism, som en jättelik amöba som pulserade och böljade i fortplantningsakten, gripen av en lidelse som var öppet sexuell. Och från den steg stanken av damm och svett, den äckliga lukten av cannabisrök och den starka myskdoften från unga upphetsade kroppar.

Observatören var ensam mitt i trängseln, isolerad och avskild, oberörd av de ljudstötar som svepte över honom. Han studerade flickan, väntande på sitt ögonblick.

Hon gungade till den primitiva rytmen, rörde sig i takt med kropparna som tryckte på runt omkring henne, men med en sällsynt grace som fick henne att skilja sig från mängden. Hennes hår var kolsvart med stänk av rött som glimmade i solen, och hon hade det uppsatt på huvudet. Men några lockar hade lossnat och hängde ned på ett sätt som framhävde halsens eleganta linje och huvudets hållning ovanför den, som en tulpan på sin stjälk.

Alldeles nedanför scenen hade man stängt av ett område med ett lågt staket, en liten enklav för ett privilegierat fåtal. Här satt Marianne Faithfull, i en fladdrande kaftan men med nakna fötter, tillsammans med de andra fruarna och övriga närstående. Hennes skönhet var otillgänglig och eterisk. Ögonen verkade drömmande och oseende som på en blind, och hennes rörelser var långsamma och sömniga. Barn kröp omkring runt hennes fötter, och de vaktades och skyddades av en grupp Hell’s Angels.

Iförda svarta Wehrmachthjälmar, behängda med kedjor och nazistiska järnkors, med brösthår som tittade fram under svarta skinnvästar med silvernitar, stålskodda motorcykelstövlar och armar fulla av tatueringar intog de hotfulla ställningar, stod där med händerna i sidan, batonger innanför bältet och de knutna händerna fulla av vassa stålringar. De granskade massan med grubblande, fräcka blickar, spanade efter trubbel, hoppades på trubbel.

Musiken dunkade på, en timme och sedan en timme till, hettan tilltog och människostanken påminde om den från djurburar, för en del i publiken, såväl män som kvinnor, hade, instängda som de var och eftersom de inte ville missa ett enda ögonblick, urinerat där de satt.

Observatören äcklades av dekadensen, av den vilda lössläpptheten och det hängivna festandet. Det gick stick i stäv mot allt han trodde på. Det kändes som om han hade grus i ögonen och huvudet värkte, bultade i takt med gitarrernas pulserande rytm. Det var dags att gå. Ännu en dag bortkastad, ännu en dag i väntan på det tillfälle som aldrig kom. Men han var en jägare med rovdjurets tålamod. Det skulle komma fler dagar. Han hade ingen brådska. Ögonblicket måste vara det exakt rätta för hans syfte.

Han började röra sig, arbetade sig fram över den låga kulle han stod på, fram genom den täta trängseln av kroppar. De var i trance. Ingen tycktes vare sig se eller känna när han trängde sig förbi dem.

Han kastade en blick bakom sig och hans ögon smalnade när han såg flickan tala med pojken bredvid, le och skaka på huvudet åt hans svar och resa sig. Sedan började också hon arbeta sig fram genom trängseln, kliva över raderna med sittande, ibland ta stöd mot en axel, skratta en ursäkt.

Observatören ändrade riktning, började gå snett nedför den svaga sluttningen för att genskjuta henne. Jägarinstinkten sa honom att nu hade det ögonblick han väntat på oväntat kommit.

Bakom scenen stod TV-bussarna, i rad efter rad, allihop lika höga som en dubbeldäckare och parkerade så tätt intill varandra att det bara var några centimeter mellan dem.

Flickan drog sig bakåt, tog sig runt det låga stängslet, arbetade sig förbi sidan av scenen för att försöka komma bort från trängseln. Men där var så tjockt med folk att det plötsligt var stopp. Hon kom inte längre, och hon såg desperat ut när hon tittade sig omkring, fångad bland kropparna.

Plötsligt vände hon sig rakt mot staketet, trängde sig fram till det och hoppade över det med ett snabbt atletiskt skutt varpå hon kilade in i det trånga utrymmet mellan två TV-bussar. En av Hell’s Angels såg henne försvinna in på förbjudet område, och han röt till och satte av i språng efter henne, vred på axlarna för att kunna klämma sig in i den trånga passage som hon försvunnit ned genom. Och när han vände sig om fick observatören en hastig skymt av flinet i hans ansikte.

Det tog observatören nästan två minuter att ta sig fram till det ställe där flickan hoppat över staketet. Någon sträckte sig ut för att hejda honom, men han slog undan handen och hoppade över och gled in i utrymmet mellan de parkerade bussarnas höga plåtsidor.

Han tog sig fram i sidled. Öppningen var för smal för hans axelbredd. Och han befann sig jämsides med dörren till förarhytten när han hörde de kvävda protestropen alldeles framför sig. Ljudet sporrade honom, och när han kom runt motorhuven hejdade han sig ett ögonblick medan han registrerade det som hände framför honom.

Helvetesängeln hade fått tag i flickan och nu höll han henne upptryckt mot bussens främre stänkskärm. En av hennes armar hade han vridit upp bakom ryggen på henne, nästan i jämhöjd med skulderbladen. Hon stod vänd mot honom, och han pressade henne baklänges mot stänkskärmen med höfter och ölmage. Han böjde sig över henne och försökte komma åt hennes mun med sin. Flickans rygg var välvd, och hon rullade vilt med huvudet för att försöka undkomma hans läppar. Han skrattade med vidöppen mun, stack ut tungan mot henne och försökte tvinga in den mellan hennes läppar.

Med höger hand hade han dragit upp den lilla kjolen till midjan, och hans håriga, oljefläckiga fingrar hade fått tag om spetstrosornas gummiband. Flickan slog och klöste med sin lediga hand, men han sköt upp axlarna så att hon inte kunde komma åt hans ansikte med naglarna, och hennes slag träffade svart läder och kraftiga axlar vadderade med fett och muskler. Ängelns skratt var tjockt och gutturalt, och trosornas spets brast med ett knastrande ljud när han drog ned dem över hennes höfter och nedför de släta, solbrända låren.

Observatören klev fram och rörde vid Ängelns axel och mannen stelnade och vred på huvudet. Blicken var glasartad, men klarnade genast och han kastade ifrån sig flickan så våldsamt att hon föll i det leriga gräset mellan bussarna. Ängeln sträckte sig efter batongen i sitt bälte.

Observatören sträckte ut armen och rörde vid honom igen, under örat, alldeles nedanför stålhjälmens kant. Han tryckte till med två fingrar, och Ängeln stelnade. Alla hans lemmar blev styva, och han gav till ett kraxande ljud djupt nere i halsen. Kroppen vred sig konvulsiviskt och han sjönk ihop i en hög, som en epileptiker, låg där och ryckte spasmodiskt. Flickan stod upp på knä, drog upp sina sönderrivna trosor och tittade på med skräckslagen fascination. Observatören klev över den utslängde Ängeln och drog utan synbar ansträngning upp flickan på fötter.

Kom, sa han tyst.Innan hans vänner kommer efter.

Snabbt ledde han bort henne vid handen, och hon följde efter, tillitsfull som ett barn.

Bortom de parkerade bussarna fanns det en labyrint av smala gångstigar genom rododendronsnåren. Medan de sprang nedför en av de där stigarna frågade hon andlöst:Dödade du honom?

Nej. Han inte så mycket som såg sig om.Han kommer att vara på benen igen om mindre än fem minuter.

Du oskadliggjorde honom fullständigt. Hur bar du dig åt? Du rörde honom ju knappt.

Han svarade inte, men efter nästa krök stannade han och vände sig mot henne.

Är du okej? frågade han, och hon nickade häftigt utan att säga något.

Han iakttog henne, fortfarande med hennes hand i sin. Han visste att hon var tjugofyra år, en ung kvinna som just varit med om ett våldsamt våldtäktsförsök, men blicken i de blå ögonen var lugn och forskande. Inga tårar, ingen hysteri, inte ens en skälvning i de skära läpparna, och handen i hans kändes liten och fast och varm.

Den psykiaterrapport om henne som han läst hade varit korrekt, i varje fall så här långt. Hon hade snabb återhämtningsförmåga och var säker på sig själv. Hon hade redan repat sig nästan helt från överfallet. Sedan såg han hur färgen steg på hennes kinder och vid basen av hennes långa, eleganta hals och andhämtningen blev märkbart snabbare. Hon upplevde ännu en stark känsla.

Vad heter du? frågade hon, och hon såg på honom med en intensitet som han kände igen. Kvinnor brukade se på honom på det där sättet vid första mötet.

Ramón, svarade han.

Ramón, upprepade hon mjukt och njöt av klangen. Gud, så vacker han var. Ramón vad?

Du kommer inte att tro mig om jag säger det. Hans engelska var perfekt, för perfekt. Han måste vara utlänning, men rösten passade ihop med ansiktet, vacker, mörk och allvarlig.

Testa mig, inbjöd hon och hörde hur hennes egen röst bröts. Ramón de Santiago y Machado. Han fick det att låta som musik; det var vanvettigt romantiskt. Det var det vackraste namn hon någonsin hört, perfekt till det där ansiktet och den där rösten.

Vi måste fortsätta, sa han medan hon fortfarande stirrade på honom.

Jag kan inte springa, sa hon. Tvinga mig inte att springa.

Om du inte gör det kommer du kanske att sluta som maskot på ett motorcykelstyre.

Hon skrattade och bet sig sedan i underläppen för att hejda sig.

Gör inte så där, protesterade hon.Få mig inte att skratta. Jag måste på toa. Det är kris.

Ah! Så det var dit du var på väg när Prince Charming blev kär i dig.

Jag varnade dig. Gör inte så där. Hon lyckades med möda kväva ett fniss och han förbarmade sig över henne.

Det finns en toalett vid grindarna in till parken. Klarar du dig dit?

Jag vet inte.

Alternativet är rododendronbuskarna.

Nej, tack. Inga fler offentliga framträdanden i dag.

Då går vi. Han tog hennes arm.

De följde Serpentine runt, och Ramón såg sig om. Din pojkväns glöd måste ha svalnat, sa han. Han syns inte till. Vilken ombytlig typ.

Synd. För jag skulle gärna ha sett dig göra om det där tricket. Hur långt är det kvar?

Här är det.De hade nått grinden och hon släppte hans arm och började gå mot den lilla röda tegelbyggnad som låg diskret indragen i buskaget bredvid gången. Men framme vid dörren tvekade hon.

Jag heter Isabella, Isabella Courtney, men mina vänner kallar mig Bella, sa hon över axeln, och dök sedan in genom dörren.

Ja, mumlade han tyst. Jag vet.

Också inne i det lilla huset kunde hon höra musiken, nästan lika högt som om det inte funnits vare sig tegelmurar eller något avstånd mellan henne och den. Och sedan flög en helikopter lågt över taket. Men det var oviktigt. Hon tänkte bara på Ramón.

Framme vid handfaten granskade hon sin bild i spegeln. Håret såg hemskt ut. Hon rättade snabbt till det. Ramóns hår var tjockt och mörkt och vågigt. Han hade det långt, men inte för långt. Hon torkade av det skära läppstiftet på en Kleenex och satte på ett nytt lager. Ramóns mun var fyllig men maskulin, mjuk men stark. Hon undrade hur den skulle smaka.

Hon släppte ned läppstiftet i väskan och böjde sig fram mot spegeln för att studera sina ögon. De behövde inga droppar. Vitorna var så klara att de skimrade i blått, som på en frisk baby. Hon visste att ögonen var hennes största tillgång. De hade den där Courtneyblå färgen, mitt emellan blåklint och safir. Ramóns ögon var gröna. Det var det hon först lagt märke till hos honom. Det där intensivt klargröna, vackra men – hon letade efter rätt adjektiv – vackra men livsfarliga. Just det. Hon behövde inte demonstrationen som fällt Helvetesängeln. Det hade räckt med en blick på de där ögonen för att hon skulle veta att han var farlig. Hon kände hur det stack i nacken av spänning och förväntan. Kanske var det här den rätte. Äntligen. Bredvid honom tycktes alla andra blekna och försvinna. Kanske var han den som hon letat så länge efter.

Ramón de Santiago y Machado. Hon sa det med ett hest spinnande, smakade njutningsfullt på det, såg sina egna läppar forma orden. Sedan rätade hon på sig och vände sig mot dörren. Hon tvingade sig att ta det lugnt. Långsamt, på de höga stilettklackarna som fick hennes höfter att rulla när hon gick och baken att svänga som en metronom, och med spets framskymtande under den korta kjolen, gick hon fram till dörren.

Hon trutade lite med munnen och lät de långa täta ögonfransarna sänka sig över det blå när hon steg ut i det sneda, gyllene solskenet och tvärstannade.

Han var inte kvar. Hon flämtade till och kände en isande tyngd i magen, som om hon svalt en sten. Hon tittade sig tvivlande omkring. Ramón, sa hon osäkert och sprang ut på gången. Hundratals andra kom strömmande mot henne på den asfalterade gångvägen, de första som lämnade konserten för att försöka slippa ifrån den mänskliga lavin som snart skulle följa, men ingen av dem var den eleganta varelse hon letade efter.

Ramón, sa hon och skyndade bort till grindarna. Trafiken brusade fram på Bayswater Road, och hon tittade sig ivrigt omkring, till höger och till vänster. Den känsla som gripit henne var tvivel. Han hade gått sin väg och lämnat henne. Detta var en ny erfarenhet för henne. Hon hade visat att hon ville ha honom – hon kunde inte ha varit tydligare – och han hade gått sin väg.

Hennes nästa känsla var ilska. Så behandlade man inte Isabella Courtney. Hon kände sig kränkt och förolämpad och mycket arg.

Fan ta honom, sa hon. Jävla karl!

Hennes vrede varade bara några sekunder, och sedan sjönk den undan. Hon kände sig övergiven. Det var en helt ny känsla för henne.

Han kan inte bara försvinna på det där sättet, sa hon högt, och hörde själv det självömkande tonfallet som hos ett bortskämt barn, så hon sa det igen på ett annat sätt, försökte låta arg, men det gick inte vidare bra.

Bakom sig hörde hon ett hest skratt och såg sig om. Ett gäng Helvetesänglar kom vaggande gången fram, fortfarande hundra meter bort men på väg rakt mot henne. Hon kunde inte stanna här.

Konserten var slut, publiken bröt upp. Helikoptern hon hört måste ha kommit inflygande för att hämta Jagger och hans Rolling Stones. Chansen att hon skulle hitta sina vänner igen var liten. De hade försvunnit i mängden. Hon tittade sig omkring en sista gång, snabbt men förtvivlat. Fortfarande ingen skymt av det där mörka huvudet med vågigt hår. Hon knyckte på nacken och satte hakan i vädret.

Och vem behöver förresten honom, en sådan där förbaskad dago, muttrade hon ilsket och marscherade iväg.

Bakom henne hördes en kör av visslingar och någon, en av Änglarna, började ropa i takt med hennes steg: Vänster, höger, vänster – skaka, rassla och rulla.

Hon visste att de höga klackarna fick hennes bakdel att gunga våldsamt. Hon hoppade på den ena foten och sedan på den andra medan hon drog av sig skorna och flydde därefter barfota nedför trottoaren. Hon hade ställt bilen på ambassadens parkering på Strand, så hon var tvungen att ta tunnelbanan från Lancaster Gate för att nå den.

Hennes bil var en splitterny Mini-Cooper av 1969 års modell. Pappa hade gett henne den i födelsedagspresent och låtit skräddarsy den åt henne på samma verkstad som haft hand om Anthony Armstrong Jones Mini. De hade trimmat motorn, klätt den med vitt Connollyskinn som en Rolls och lackerat om den i samma silverfärg som pappas nya Aston Martin med hennes initialer i guld på dörren. Alla sofistikerade människor körde Minis. Det stod fler sådana än Rollsar eller Bentleys parkerade utanför Annabel’s en lördagskväll.

Bella slängde in skorna i det lilla baksätet och rusade motorn tills pilen pekade på rött. Däcken tjöt och lämnade efter sig svarta märken på rampen till parkeringsplatsen. När hon kastade en blick i backspegeln och såg dem kände hon en mörk satanisk tillfredsställelse.

Hon körde nonchalant, skyddad mot polisens vrede av sina diplomatskyltar. Egentligen var hon inte alls berättigad att ha dem, men pappa hade myglat till sig dem.

Hon slog sitt eget rekord tillbaka till Highveld, ambassadörens residens i Chelsea, och pappas officiella Bentley med sina vimplar på stänkskärmarna stod parkerad utanför ingången och Klonkie, chauffören, log brett och gjorde honnör för henne. Pappa hade tagit med sig de flesta av sin egen stab från Kapstaden.

Bella behärskade sitt dåliga humör tillräckligt länge för att hinna ge Klonkie sitt allra ljuvaste leende och kasta åt honom nycklarna. Ställ undan bilen åt mig är du en raring, Klonkie. Pappa var oerhört noga med hur hon behandlade tjänarna. Hon fick gärna låta sitt dåliga humör gå ut över vem som helst, bara inte över dem. De hör till familjen, Bella. Och de flesta av dem hade verkligen funnits på Weltevreden, familjens hem på Godahoppsudden, sedan innan hon föddes.

Pappa satt bakom sitt skrivbord i arbetsrummet på bottenvåningen med utsikt över trädgården. Han hade tagit av sig kavajen och slipsen, och skrivbordsytan var full av dokument, men han slängde ifrån sig pennan och vred stolen mot henne när hon kom in. Anblicken av henne fick hans ansikte att lysa upp.

Bella damp ned i hans knä och kysste honom. Åh, gud, muralade hon. Du är den underbaraste mannen i hela världen.

Det skulle aldrig falla mig in att ifrågasätta ditt goda omdöme, log Shasa Courtney,men får man fråga vad som föranlett det här?

Män är antingen svin eller tråkmånsar, sa hon. Alla utom du, förstås.

Ah! Och vad har unge Roger gjort för att väcka din vrede? Mig föreföll han tämligen fredlig, för att inte säga menlös.

Roger var den som eskorterat henne till konserten. Hon hade lämnat kvar honom på gräsmattan framför scenen, men nu tog det ett ögonblick innan hon kom ihåg honom.

Jag är färdig med män, deklarerade Isabella. För gott. Jag kommer högst sannolikt att gå i kloster.

Du skulle inte möjligen kunna vänta med det tills i morgon åtminstone? Jag behöver en värdinna till middagen i kväll, och vi har inte ordnat placeringen än.

Det är fixat, för längesedan, sa hon. Innan jag gick på konserten.

Menyn?

Den bestämde kocken och jag i fredags. Bara ta det lugnt, pappa. Alla dina favoriter: Coquilles St Jacques och lamm från Camdeboo. Shasa serverade bara lamm uppfött på någon av hans egna farmer i Karoo. Ökenbuskarna gav köttet en alldeles speciell smak. Allt nötkött på ambassaden kom från hans vidsträckta rancher i Rhodesia och vinet från Weltevredens vingårdar, där Shasas tyske vinexpert under de senaste tjugo åren med stor kunnighet och hängivenhet arbetat på att höja vinets kvalitet fram till en punkt där Shasa nu kunde jämföra det med nästan vilken bourgogne som helst. Han hade fortfarande ambitionen att åstadkomma ett vin som skulle kunna jämföras med några av de stora och ädla sorterna från Côte d’Or.

Transporten av dessa godsaker från Godahoppsudden till London klarades genom att Courtneyrederierna hade kylfartyg som en gång i veckan gick på Atlantrutten.

" … och jag hämtade din smoking från kemtvätten i morse, och jag har låtit Budds i Piccadilly Arcade sy upp tre nya smokingskjortor åt dig och ett dussin nya ögonlappar. Dina andra började se så sjaskiga ut. Dom har jag slängt."

Fortfarande sittande i hans knä rättade hon till lappen över hans öga. Shasa hade blivit av med vänster öga när han under andra världskriget flög Hurricanes mot italienarna i Abessinien.

Nu log Shasa belåtet. När han först bett Bella att följa med honom till London hade hon precis fyllt tjugoett, och han hade tänkt sig för både länge och väl innan han prackat på en så ung person den svåra uppgiften att vara officiell ambassadvärdinna. Men han hade inte behövt oroa sig. Hon hade ju faktiskt gått i sin farmors hårda skola. Dessutom hade de tagit med sig kocken och butlern och halva personalen från Godahoppsudden, så hon hade kunnat börja med sitt eget högst kunniga team.

Under de tre år som gått hade Isabella gjort sig känd i diplomatkretsar, och hennes inbjudningar var mycket eftersökta, utom av de ambassader vars länder inte längre hade några förbindelser med Sydafrika.

Vill du att jag skyddar dig medan du smyger dig undan med din israeliske vän under en halvtimme efter middagen för att bygga en atombomb?

Bella! Shasa såg ogillande ut. Du vet att jag inte tycker om den sortens kommentarer.

Jag bara skojade, pappa. Här finns ingen som hör oss.

Inte ens privat eller på skoj, Bella. Shasa skakade strängt på huvudet. Det där hade varit obehagligt nära sanningen. Den israeliske militärattachén och Shasa hade under nästan ett år nu ägnat varandra sin uppvaktning, och de hade för längesedan passerat flirtstadiet.

Hon kysste honom, och hans ansiktsuttryck veknade. Jag måste gå och ta ett bad. Hon reste sig från hans knä. De kommer halv nio. Jag kommer och knyter din fluga tio över. Shasa hade knutit sina flugor själv i fyrtio år, tills Isabella fått för sig att han var oförmögen till att göra det.

Shasa sänkte blicken till hennes ben. Om dina kjolar blir kortare, min unga dam, kommer din navel att blinka till månen.

Du måste faktiskt försöka att inte vara så stockkonservativ. Det är högst missklädsamt hos en av nittonhundratalets tjusigaste pappor. Hon gick mot dörren, medan hon svängde lite extra på den kroppsdel som fanns under det stötande klädesplagget. Och Shasa suckade när dörren gick igen.

Det där är en dynamitladdning med mycket kort stubin, muttrade han. På sätt och vis är det kanske bra att vi ska resa hem.

I september gick Shasas treåriga ambassadörsperiod ut. Isabella skulle åter hamna under sin farmors, Centaine Courtney-Malcomess, uppsikt. Shasa insåg att hans egna bemödanden vad beträffade disciplin och kontroll varit långtifrån fullkomliga, och han skulle med lättnad lämna ifrån sig ansvaret.

Försjunken i tankar på deras nära förestående hemresa till Kapstaden riktade Shasa åter blicken mot papperen på sitt skrivbord. Åren på Londonambassaden hade varit en politisk botgöring för honom. När premiärministern, Hendrik Verwoerd, 1966 blivit mördad hade Shasa gjort en allvarlig felbedömning och backat upp fel man som kandidat till premiärministerposten. Det misstaget hade resulterat i att Shasa förvisats till detta politiska bakvatten när John Vorster blev premiärminister. Men, som så många gånger förr, hade han vänt katastrof till seger.

Med hjälp av alla sina talanger och medfödda gåvor, sitt sinne för affärer, sin utstrålning och sitt fördelaktiga utseende, sin charm och sin övertalningsförmåga, hade han lyckats med att avleda en hel del av världens tilltagande vrede och förakt för hans hemland, i synnerhet den brittiska arbetarregeringens förakt och samväldets, vars medlemmar till största delen var nationer ledda av svarta eller asiatiska premiärministrar. John Vorster hade förstått att uppskatta dessa insatser. Innan Shasa lämnat Sydafrika hade han varit starkt engagerad i Armscor, och nu hade Vorster erbjudit honom att bli Armscors styrelseordförande när han kom hem.

Armscor var, enkelt uttryckt, det största industriföretag som någonsin existerat på den afrikanska kontinenten. Det var landets svar på vapenbojkotten som påbörjats av den amerikanske presidenten Dwight Eisenhower och som nu snabbt utvidgades av andra länder i ett försök att göra Sydafrika försvarslöst och sårbart. Armscor – Armaments Development and Production Company – var hela landets försvarsindustri under en och samma ledning och med ett statligt stöd på många miljarder dollar.

Det var en enorm och spännande utmaning, i synnerhet som de mångskiftande företag som utgjorde det Courtneyska affärsimperiet redan sköttes alldeles utmärkt. Under de tre år som Shasa varit ambassadör hade han gradvis och metodiskt överlåtit ledningen och kontrollen på sin son Garry Courtney. Garry klarade det häpnadsväckande väl med tanke på hans ungdom. Fast å andra sidan hade Shasa inte varit mycket äldre när han blev styrelseordförande i Courtney Enterprises.

Dessutom hade Garry stöd av sin farmor, Centaine Courtney-Malcomess, imperiets grundare och änkehärskarinna. Och under sig hade han hela det team av experter som Centaine och Shasa omsorgsfullt samlat på sig under de gångna fyrtio åren.

Detta förringade på intet sätt Garrys insatser, som inte minst bestått i det sätt på vilket han lotsat dem alla igenom Johannesburgbörsens kollaps nyligen då en del av aktierna gått ned med hela sextio procent. På något märkligt sätt som skulle ha hedrat såväl Shasa som Centaine hade Garry förutsett slutet på den kraftiga hausse som föregått sammanbrottet. Långt ifrån att vara skadade eller krossade hade Courtney Enterprises efter den genomlevda prövningen till och med varit mäktigare och mer likvida än förut, och bättre kunnat dra fördel av de förmånliga affärer som marknaden nu erbjöd.

Nej – Shasa log och skakade på huvudet – Garry skötte sig strålande, och det skulle inte ha varit rätt att komma in över honom igen. Men Shasa var fortfarande en ung man, inte mycket över de femtio. Han skulle behöva någonting när han kom hem för att hålla intellektet skärpt och kroppsvätskorna flödande. Armscorjobbet var perfekt.

Han skulle naturligtvis behålla sin plats i Courtneys styrelse, men det mesta av sin tid och energi kunde han ägna åt Armscor. Många av underleverantörskontrakten kunde styras mot Courtneyföretagen. Båda verksamheterna kunde dra stor nytta av denna gemensamma koppling, och Shasa skulle dessutom få nöjet att värma sin patriotiska glöd vid den ekonomiska behållningens eld.

Isabellas kommentar som han opponerat sig mot stod i direkt relation till hans nya utnämning. Han hade utnyttjat sina diplomatiska kontakter med den israeliska ambassaden till att initiera och sedan följa upp tanken på ett gemensamt kärnvapenprojekt för de två länderna. I kväll skulle han lämna över ännu en bunt dokument till den israeliska attachén för vidarebefordran till Tel Aviv med diplomatpost.

Han kastade en blick på klockan. Han hade fortfarande tjugo minuter på sig innan han var tvungen att gå upp och byta om till middagen, och han koncentrerade sig åter på de papper som han hade framför sig.

Nanny hade lagt fram modellklänningen från Zandra Rhodes och tappat upp Isabellas bad.

Du är sen, miss Bella. Och jag har inte gjort i ordning ditt hår än. Hon var en så kallad Kapfärgad, och hennes hottentottblod var uppblandat med de flesta av världens sjöfarande folks.

Bråka inte, Nanny, protesterade Isabella, men Nanny föste utan ceremonier ut henne i badrummet precis som hon gjort när Isabella var fem år.

Medan Isabella med en njutningsfylld suck gled ned till hakan i det ångande skummet samlade Nanny ihop hennes kringspridda kläder.

Du har gräsfläckar på klänningen, barn, och dina nya trosor är trasiga. Vad har du haft för dig? Nanny tvättade alla Isabellas underkläder för hand. Hon vägrade att anförtro dem åt någon tvättinrättning.

Jag har spelat rugby med en Hell’s Angel, Nanny. Vårt lag vann med trettio – noll.

Du kommer att råka illa ut. Alla Courtneys har hett blod. Nanny höll upp de sönderrivna trosorna och studerade dem med tydligt ogillande.Hög tid att du blir ordentligt gift.

Du har snuskig fantasi. Berätta nu vad som har hänt i dag. Hur går det med Klonkies nya flickvän? Isabella kunde konsten att distrahera henne.

Nanny var en oförbätterlig skvallerbytta, och detta var den tid på dygnet då hon informerade Isabella om hushållets alla göranden och låtanden. Medan den äldre kvinnan pratade på gav Isabella ifrån sig små uppmuntrande mummelljud, men hon lyssnade bara med ett halvt öra, och när hon ställde sig upp för att tvåla in sig granskade hon sin kropp i den immiga helfigurspegeln på väggen mitt emot.

Tycker du att jag håller på att bli tjock, Nanny?

Du är alldeles för mager. Det är därför som ingen pojke har gift sig med dig än, fnös Nanny och gick in i sovrummet.

Isabella försökte att vara objektiv när hon studerade sig själv. Kunde hennes figur bli bättre? Borde brösten ha varit lite större? Och pekade de kanske ut i en alltför spetsig vinkel? Var hennes höfter för breda eller borde bakdelen vara mindre? Efter kritisk begrundan skakade hon på huvudet. Från hennes håll såg alltihop ganska perfekt ut.Ramón de Santiago y Machado, viskade hon,du anar inte vad du har gått miste om. Och varför fick det henne att känna sig så eländig?

Nu pratar du för dig själv igen, barn. Nanny kom tillbaka med en badhandduk stor som ett lakan och höll upp den åt henne.Upp med dig nu. Vi börjar få ont om tid. Hon virade in Isabella i handduken när hon klev ur badkaret och började energiskt frottera henne torr på ryggen. Det var ingen idé att försöka övertyga Nanny om att hon kunde torka sig själv.

Var inte så hårdhänt. Isabella hade framfört samma protest i tjugo år, och Nanny ignorerade den.

Hur många gånger har du varit gift, Nanny?

Du vet mycket väl att jag har varit gift fyra gånger, men bara en gång i kyrkan. Nanny hejdade sig och såg på henne med ny uppmärksamhet.Varför frågar du om giftermål? Har du hittat något intressant? Är det därför trosorna är trasiga?

Vulgära gamla kvinna! Isabella undvek hennes blick och nappade åt sig sin morgonrock av thaisiden på väg ut till sovrummet.

Hon tog hårborsten och hann dra ett tag genom håret innan Nanny tog ifrån henne den.

Det där är mitt jobb, barn, sa hon bestämt. Och Isabella satte sig och gav sig med slutna ögon hän åt den välbekanta njutning som det var att få håret borstat av Nanny.

Vet du, jag tror att jag ska skaffa mig en baby så att du får någon annan att dalta med och så att jag blir fri.

Nanny missade ett tag, fängslad av lockelserna i detta förslag. Sedan sa hon strängt:Du ser till att bli gift först innan vi pratar bebisar.

Zandra Rhodes-modellen var ett eteriskt moln av obestämbar färg, översållad med paljetter och sandpärlor. Till och med Nanny nickade och såg nöjd ut när Isabella gjorde en piruett framför henne.

Isabella hade hunnit halvvägs nedför trappan på väg till en sista minuten-överläggning med kocken när en tanke slog henne och hon tvärstannade. Spaniens chargé-d’affaires var en av kvällens middagsgäster, och det tog henne bara en sekund att i huvudet ändra om bordsplaceringen.

Ja, naturligtvis. Det spanska sändebudet nickade så fort hon nämnde namnet.En gammal andalusisk släkt. Efter vad jag minns lämnade Marqués de Santiago y Machado Spanien och flyttade till Kuba efter inbördeskriget. Han hade avsevärda socker- och tobaksintressen på ön en gång i tiden, men jag föreställer mig att Castro har ändrat på den saken.

En markis – svaret tystade Isabella för ett ögonblick. Hon hade inte ens elementära kunskaper om spansk adel men trodde att markis kom efter hertig i rang.

Markisinnan Isabella de Santiago y Machado. Det var med bävan hon tillät sig att tänka tanken, och hon såg de där livsfarliga gröna ögonen framför sig igen och ett ögonblick hade hon svårt att andas. Rösten var fortfarande skrovlig när hon frågade:Hur gammal är markisen?

Åh, han måste vara ganska till åren kommen vid det här laget. Om han fortfarande lever, vill säga. Han måste vara i slutet av de sextio eller början av de sjuttio.

Hade han möjligen en son?

Det känner jag inte till. Sändebudet skakade på huvudet.

Men det är lätt att ta reda på. Om ni vill kan jag göra vissa efterforskningar.

Åh, det vore snällt. Isabella lade handen på hans arm och gav honom sitt mest strålande leende.

Markis eller inte, men Isabella Courtney kommer du inte undan så lätt, tänkte hon belåtet.

Det tog dig nästan två veckor att fa kontakt, och när du så till sist lyckats med det tillät du genast objektet att undkomma. Mannen som satt vid bordets huvudända fimpade sin cigarrett i den fulla askkoppen framför sig och tände genast en ny. Högerhandens pek- och långfinger var mörkgula, och röken från de platta turkiska cigarretter som han oavbrutet blossade på hade redan förvandlat luften i det lilla rummet till blått dis. Var det i enlighet med dina order? frågade han.

Ramón Machado ryckte lite på axlarna. Det var det enda säkra sättet att få och behålla hennes uppmärksamhet. Du måste förstå att den här kvinnan är van vid manligt smicker. Hon behöver bara lyfta ett finger och männen skockas runt henne. Jag tror att du är tvungen att lita på mitt omdöme i den här frågan.

Du lät henne undkomma. Den äldre mannen visste att han upprepade sig, men den här karln gick honom på nerverna.

Han tyckte inte om honom, och han kände honom inte tillräckligt väl ännu för att kunna lita på honom. Inte för att han någonsin litade helt på någon av sina agenter. Men den här var alldeles för självsäker, alldeles för respektlös. Han hade ryckt på axlarna åt tillrättavisningen där någon annan kanske skulle ha hukat. Han hade på ett flagrant sätt satt sitt eget omdöme före en överordnads.

Joe Cicero sänkte blicken. Hans ögon var lika dunkla som pölar med gammal motorolja, skrämmande svarta mot den bleka hyn och det silvervita håret som hängde ned över öronen och i pannan.

Du hade order om att ta kontakt och behålla den kontakten.

Ber om ursäkt, kamrat direktör, men jag hade order om att få kvinnan att känna tillit för min person, inte att rusa på henne skällande som en galen hund.

Nej, Joe Cicero tyckte inte om honom. Han hade en aggressiv attityd, men det var inte enda skälet. Mannen var en främling. Joe Cicero betraktade alla icke-ryssar som främlingar. Vad den internationella socialismens koncept än dikterade så var östtyskar, jugoslaver, ungrare, kubaner och polacker främlingar. Det gjorde honom rasande att behöva lämna ifrån sig ansvaret för en så stor del av den sektor han basat för i nästan trettio år. I synnerhet till sådana här människor.

Machado var inte bara utlänning, hans rötter och ursprung var dessutom korrupta. Han härstammade inte från proletariatet, eller ens från den föraktade borgarklassen, utan var fullvärdig medlem av det hatade och föråldrade klass- och privilegiesystemet, en aristokrat.

Det var visserligen sant att Machado talade nedsättande om och föraktade sitt ursprung, och numera bara använde titeln för att uppnå sina mål, men för Joe Cicero var hans blod besudlat och hans aristokratiska och affekterade sätt en förolämpning mot allt han trodde på.

Dessutom var han född i Spanien, ett fascistland tidigare styrt av en katolsk monarki som var folkets fiende och nu av den monstruöse Franco som satt stopp för den kommunistiska revolutionen. Det var möjligt att han kallade sig kubansk socialist, men för Joe Cicero stank han av spansk fascism och aristokrati.

Du lät henne undkomma, envisades han.Efter all den här tiden och alla pengar som har satsats. Han var medveten om att han betedde sig klumpigt och tafatt. Och han visste att hans krafter sviktade. Sjukdomen hade redan trubbat av hans tankeförmåga.

Ramón log, det där nedlåtande leendet som Joe Cicero hatade.Hon sitter på kroken, som en fisk. Hon kan simma omkring och dyka, men bara tills jag är redo att dra in henne.

Än en gång hade han sagt emot sin överordnade, och Joe Cicero begrundade det sista men viktigaste skälet till att han tyckte så illa om mannen. Dennes ungdom och skönhet och hälsa. Det gjorde honom smärtsamt medveten om sin egen dödlighet, för Joe Cicero var döende.

Anda sedan barndomen hade han kedjerökt de här stinkande turkiska cigarretterna, och när han senast varit i Moskva hade läkarna slutligen ställt diagnosen lungcancer och erbjudit honom behandling på ett av de sanatorier som var reserverade för högre officerare. Joe Cicero hade istället valt att fortsätta i tjänst, för att själv kunna överlämna sin avdelning i efterträdarens händer. Då hade han inte vetat att det var den här spanjoren som skulle bli hans efterträdare. Om han vetat det skulle han kanske ha valt sanatoriet.

Han kände sig trött nu, och modlös. Hans förråd av energi och entusiasm var förbrukat, på samma sätt som hans hår som för bara några år sedan varit kolsvart och tjockt nu var vitt med bara en och annan gul strimma påminnande om soltorkad tång, och han behövde inte gå mer än tio steg förrän han började rossla och hosta som en astmatiker.

För inte så länge sedan hade han vaknat mitt i natten, genomblöt av svett, och medan han legat där i mörkret och kämpat för att få luft hade han gripits av hemska tvivel. Hade det varit värt det, ett helt liv av hängivet, flitigt arbete? Vad hade han fått ut av det? Vad hade han uppnått?

Under nära trettio år hade han arbetat i fjärde KGB-direktoratets afrikanska avdelning. Under de senaste tio hade han varit chef för station Syd, den division som var ansvarig för den afrikanska kontinenten nedanför ekvatorn, och självklart hade han och hans avdelning ägnat det mesta av sin uppmärksamhet åt det mest utvecklade och rikaste landet i regionen, nämligen Sydafrikanska republiken.

Den andre mannen vid bordet var sydafrikan. Han hade suttit tyst fram till nu, men nu sa han:Jag begriper inte varför vi ägnar så mycket tid åt att diskutera den här kvinnan. Förklara det för mig. Båda de vita männen vid bordet flyttade uppmärksamheten till honom. När Raleigh Tabaka talade brukade andra män lyssna. Han hade en speciell intensitet, utstrålade en laddad målmedvetenhet som fängslade andra.

Hela sitt liv hade Joe Cicero arbetat ihop med svarta afrikaner, frihetsrörelsernas och den socialistiska kampens nationalistledare. Han hade känt dem alla, Jomo Kenyatta och Kenneth Kaunda, Kwame Nkrumah och Julius Nyerere. En del hade han lärt känna väl. Män som Moses Gama som skickats till martyrdöden, och Nelson Mandela, som fortfarande försmäktade i den vita rasismens fängelse.

Cicero placerade Raleigh Tabaka i främsta ledet av detta illustra sällskap. Raleigh hade varit Moses Gamas brorson, och Raleigh hade varit närvarande den natt när den sydafrikanska polisen mördat hans farbror. Han tycktes ha ärvt Moses Gamas imponerande personlighet och karaktärsstyrka, och han hade fyllt det tomrum som Gama hade lämnat efter sig. Han var bara trettio år men redan näst högste chef för Umkhonto we Sizwe, Nationens spjut, Sydafrikanska nationalkongressens militära flygel, och Joe Cicero visste att han gång på gång visat sin duglighet ute på fältet och i ANC:s råd. Han hade talangen, modet och kraften att komma lika långt som någon annan man i Afrika.

Joe Cicero föredrog honom framför den spanske aristokraten, men han erkände att de trots skillnaden i färg och härkomst var män stöpta i samma form. Hårda och farliga män, väl förtrogna med död och våld, insatta i den politiska maktens och intrigernas skiftande värld. Det var till de här männen Joe Cicero måste lämna ifrån sig tyglarna, och därför avskydde och hatade han dem.

Kvinnan, sa han tungt,skulle kunna bli utomordentligt värdefall om hon kan styras och utvecklas till sin fulla potential, men jag tänker låta markisen förklara det hela för dig. Det är hans fall, och han har studerat objektet ingående.

Ramón Machados leende dog bort och blicken blev kall och fientlig.

Jag vore tacksam om kamrat direktör inte använde den där titeln, sa han kallt.Ens på skämt.

Joe Cicero hade lärt sig att det antagligen var enda sättet att tränga igenom spanjorens eleganta pansarfasad.

Jag ber om ursäkt, kamrat. Joe böjde på huvudet och låtsades botfärdig.Men låt för all del inte min lilla lapsus störa din redogörelse.

Ramón Machado öppnade den ringpärm som låg på bordet framför honom, men han kastade inte så mycket som en blick på den. Han kunde vartenda ord i den utantill.

Vi har gett kvinnan namnet ’Röda Rosen’ och vi har låtit våra psykiatrer arbeta fram en detaljerad levnadsbeskrivning av henne. Man bedömer att hon är synnerligen mottaglig för skicklig rekrytering. Hon bör genom sin unika placering kunna bli en extremt värdefull fältagent.

Raleigh Tabaka böjde sig uppmärksamt fram. Ramón noterade att han på det här stadiet inte kom med vare sig