Nattfödd

By Olivia Iliasdottir

Zoey sitter bakom ratten med fullt adrenalinpåslag samtidigt som Five Finger Death Punch ångestridna musik fyller Toyotan. Händerna kramar ratten så hårt att knogarna vitnar och hastighetsmätaren pekar på över 100 km/h. Från ingenstans dyker en hjort upp. Framrutan krossas och Zoey kastas runt i bilen. Ett skarpt vitt ljus möter henne. Är det från ambulanssirener eller något ännu värre?Zoey vaknar upp ute på ett fält där hon möts av en man. Han undrar hur gammal Zoey är. Tekniskt sett är hon född 1843, men det är bara den första upplagan... Nattfödd är en gripande, kreativ och hjärnskrynklande berättelse för unga vuxna. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 28, 2021
• ISBN: 9788728033524

Book preview

Kapitel 1

Inte nu igen.

Regnet smattrade mot Toyotans plåttak som pärlor. Zoeys blick dröjde i backspegeln. Ett mörker svepte fram över åkermarken och rullade upp på grusvägen bakom bilen, som om det förföljde henne.

Det är inte på riktigt.

En dyster låt av Five Finger Death Punch spelades på radion.

Zoey skruvade upp volymen, men Ivan Moodys olycksbådande stämma gav bara näring åt hennes fantasier. Vanföreställningar, det var vad det var. En bieffekt orsakad av de ångestdämpande tabletterna hon sköljt ner med rött lådvin kvällen innan. Inte mitt stoltaste ögonblick.

Ja, huvudet jävlades bara. För inte kunde det väl redan vara dags?

Fingrarna sökte tröst runt take away-muggen från bensinmacken. Det heta morgonkaffet lämnade en besk eftersmak i munnen. Zoey vågade sig på ännu en titt i backspegeln. Skuggorna sträckte sig fortfarande efter hyrbilen, försökte efterlikna de knotiga trädgrenarna utmed vägkanten. Den askgrå himlen mullrade likt ett utsvultet monster. Magsäcken knöts ihop som en soppåse på väg till förbränningsugnen. Händerna kramade ratten så hårt att knogarna vitnade, som om det skulle räcka för att hålla henne trygg. Hastighetsmätaren klättrade förbi hundrastrecket. Ratten började vibrera. Höll hjulbultarna på att lossna? Borde hon stanna? Hon såg förbi vindrutetorkarna, på bropelarna av betong längre fram. På andra sidan tornade fyrkantiga tegelbyggnader upp sig. Stadsljusen blinkade som tusentals fyrtorn i stormen. Bara en liten bit till…

En fullvuxen hjort kastade sig rakt ut på vägen. Foten hittade bromsen. Lönlöst. Framrutan krossades och bilen for in i mitträcket. Zoey slängdes runt, runt. Krockkudden kändes som en jättes knytnävsslag mot bröstkorgen. När hon äntligen blev stilla hängde världen upp och ner, obegriplig, som ett pussel någon av misstag tappat. Glasskärvor och mörka hårtussar överallt. Bensin och blod droppade ner i ansiktet. Livet rann ur både Zoey och hennes motordrivna kompanjon. Någonting luktade bränt. Ut, måste ut. Men hon satt fastklämd. Kunde inte ens röra på tårna.

Jaha. Dags att dra vidare.

Nej! Kraschen hade inte dödat henne, i bästa fall bara knäckt några revben, kanske punkterat en lunga, mindre bra. I värsta fall…

Ett problem i taget.

Zoey trevade med handen över ena låret och slöt fingrarna om glasskärvan som borrat sig in där, vickade på den. Om hon lät skärvan sitta kvar ökade risken för infektion. Sådana överlever jag aldrig. Som när hon fick blodförgiftning efter att ha skurit sig på ett rostigt rör i en textilfabrik i Kina.

Hon tog ett fast grepp om skärvan med tummen och pekfingret, bet ihop och räknade till tre, men stannade upp mitt i rörelsen. En del av henne ville fortfarande kämpa emot loopen av dödsfall, men en annan, större del, hade lärt sig att tänka realistiskt. Att agera praktiskt.

Hon slöt ögonen. Upprepade mantrat om och om igen, hämtade kraft ur det som om det vore en helig vers. Jag skadar inte mig själv. Jag påskyndar ett oundvikligt händelseförlopp. Jag skadar inte… Zoey drog ett djupt andetag, som om det extra syreintaget kunde göra beslutet lättare.

Få det bara överstökat.

Hon andades ut och tryckte skärvan djupare in i köttet. Hoppades på att träffa lårartären. Eller på att missa den. Det svartnade för ögonen. Hon försökte tänka på människorna hon skulle lämna bakom sig i det här livet, men ansiktena höll redan på att blekna. Hon kom inte ens ihåg vart hon nyss hade varit på väg. Det var inte viktigt längre. Det enda hon borde fokusera på var nästa uppvaknande. Inte Sahara. Snälla. Efter alla år mindes hon fortfarande känslan av kläder så sträva av intorkad svett att de rev som sandpapper mot huden.

Hon bländades av ett ljus som var för skarpt och kallt för att vara solsken. Dämpade ljud från sirener, som om hon befann sig under vatten. En siluett lutade sig över henne. Den mörka figuren höll i något som såg ut som en slang och en nål. Suddiga färger, som om någon spillt vatten över en målning. Hon försökte lyfta armarna, sparka, vad som helst. Förlamad. Jag är förlamad. Hon kunde inte röra på läpparna, syrgasmasken var i vägen.

Du borde vara redo, viskade en välbekant röst i huvudet.

Svart stoft singlade ner över henne, som aska på isländska stränder. Vågorna svepte in henne i sin råa famn. Hon slutade tänka, slutade kämpa emot, och lät strömmen dra henne bort från land.

Kapitel 2

Zoey knep ihop ögonlocken, som en tidig morgon när man inte ville vakna än. Tinningarna bultade precis som när hon gick på Monsters of Rock-konserten i Moskva 1991 med en miljon människor i publiken.

Hon svepte med fingrarna över torra grässtrån, andades in doften av jord och solrosor. Ett svagt leende. Nåväl, åtminstone inte Sahara this time. Hon skuggade ögonen med ena handen.

En molnslinga svävade bekymmerslöst på en klarblå himmel. Solens position avslöjade att hon förlorat minst sju timmar, förutsatt att hon fortfarande befann sig på norra halvan av jordklotet. Inga minnen eller diffusa intryck. Bara tomhet, som en drömlös natt. Det hade inte ens gått ett halvår sedan det senaste… Hon visste fortfarande inte vad hon skulle kalla det. Återuppståndelse, reinkarnation, uppvaknande, dödsloop.

Förbannelse.

Solen brände mot ansiktet. Händerna hade redan börjat anta en svagt rosaaktig ton. Zoey tänkte på Sahara och livshotande soleksem. En svettdroppe sände en iskall rysning från hårfästet i nacken trots att det säkert var minst tjugo grader varmt. Zoey suckade och reste sig upp. Hon borstade bort smutsen från händerna på byxtyget samtidigt som hon blickade ut över solrosfältet; ett svajande hav av tusentals små solar som bredde ut sig mot en suddig grön massa i horisonten. Skog? Hon kom på sig själv med att spana efter ambulansen och skakade på huvudet. Inte ett enda spår, som vanligt. Omvärlden hade möblerats om utan att hon hade rört sig en centimeter. Hjorten, bilvraket, glasskärvan, syrgasmasken… Borta, bara så där. Kläderna hon köpt på second hand hade ersatts av gråbruna trasor som skulle kunna härstamma från en potatissäck. Hennes enda trogna följeslagare var ringen med guldplätering på vänster hands ringfinger.

Zoey tog ett steg fram, snubblade till och föll, svor högt. Hon drog upp byxbenet med mer kraft än nödvändigt. Snälla, var inte stukad. Hon kände med fingrarna över huden. Foten verkade okej, ingen antydan till svullnad. Hon vickade på den och gjorde ett nytt försök. Det var hennes ben, hennes kropp, men samtidigt inte. Det var som att kastas in i en kopia av sig själv, en kopia som aldrig tidigare använt sina delar. Hon undrade om föregångaren förvarades i en kylbox på ett bårhus någonstans. Föreställde sig hur den finska polisen försökte identifiera henne för att meddela eventuella anhöriga om att hon just dött i en bilolycka. Gör er inte besväret.

Zoey lät blicken svepa över omgivningen igen och försökte urskilja något som kunde guida henne mot civilisationen. Surret av bin distraherade henne och en frän lukt hängde i luften som hon inte kunde – ville – placera. Ett gäng kråkor cirkulerade på låg höjd, slet delar av bytet ur varandras näbbar. Zoey tittade bort. Ville inte tänka på döden. Inte nu. Hon kisade mot silhuetten av skog och började gå. Strävt gräs och småsten skrapade mot fötterna. Det enda hon var säker på var att hon måste härifrån innan solen gick ner. Hitta skydd. Stanna endast vid åsynen av en potentiell vattenkälla. Att spendera en natt utomhus utan något att värma sig med var inte nödvändigtvis livshotande, men inte särskilt trevligt heller. Hon hade klarat sig flera dygn utan riktig föda tidigare, som när hon vandrade genom Himalayabergen innan hon fann ett buddhistkloster. En trevlig upplevelse jämfört med hennes första uppvaknande, då hon tillfångatogs av en sioux-stam i ett skogsområde i Minnesota. Det skärande ljudet av en mans skrik när han blev skalperad hade etsat sig fast i minnet. Ibland undrade Zoey vilket öde hon själv skulle ha gått till mötes om hon inte hade räddat hövdingens barnbarn som höll på att kvävas av en bit torkat kött.

Varje gång Zoey tänkt att nästa uppvaknande inte kunde bli värre än det föregående, tenderade hon att vakna upp på riktigt härliga turistmål som Saharaöknen, bolivianska djungler eller obebodda öar. Nu strök hon med fingrarna över midjehögt ängsgräs och andades in doften av sommarblommor, men lät sig inte luras. Var hade hon egentligen hamnat?

Solen blev starkare, som om den medvetet försökte försvaga henne. Hon rev av en bit tyg från tröjan och använde remsan till att samla håret i en slarvigt uppsatt knut. Den intensiva doften av gräs och jord blandades med stanken av svett och hon andades genom munnen för att hålla yrseln på avstånd. Det gröna virrvarret tog snart formen av snåriga buskar och högresta bokar. Zoey välkomnade skuggorna under lövverket. Fötterna jämrade sig, som om hon plågat dem genom att dansa med för trånga skor. Fåglarnas melodi uppmuntrade henne att fortsätta vagga sig framåt genom ojämn, mossklädd terräng. Hon la allt mer av sin koncentration på att inte slicka sig om läpparna.

Ett blodrött sår rev sönder himlen vid horisonten när Zoey snubblade sig in på ett jordbruksfält. Hon skymtade några lador som fick villorna bredvid dem att se ut som leksakshus. Tjock grå rök vällde ur skorstenarna och försäkrade henne om att de var äkta. Traktorer, höbalar och inhägnade beteshagar med kor vittnade om ett modernt jordbrukssamhälle i västerländsk anda. Zoey pustade ut. Hon var smutsig och hungrig och hade inte tänkt ut någon plan om hur hon skulle presentera sig själv inför främmande människor. Vid det här laget borde det vara en självklar procedur, lika enkelt som en handskakning.

Hon satte kurs mot det närmsta huset. Det var en liten stenbyggnad som lutade för mycket åt ena sidan, som om det höll på att somna. Murgröna svepte om husväggarna som ett tyngdtäcke. Istället för att knacka på ytterdörren släpade hon sig fram mot en väggmonterad vattenkran på ena långsidan. Skruvade loss trädgårdsslangen och vred om kranen. Hon drack tills lungorna värkte. Hostade och spottade. Kupade händerna för omgång två…

Ett dovt morrande.

Huden i nacken knottrade sig.

Zoey vände sig långsamt om. En dobermann med brunröda ögon stirrade på henne med blottade tänder. Intill hunden stod en åldring med ett gevär höjt. Så som hans händer skakade var det troligare att han skulle missa om hon stod stilla än om hon flydde.

Främlingen var sjukligt blek. Överläppen och hakan täcktes av ostyrigt vitt skägg. En färsk blåtira svalde ena ögat. Det andra stirrade på henne. Han sa någonting och sänkte geväret. Zoey uppfattade ljudet men inte orden, som om hon fått vatten i öronen.

När hon inte svarade harklade han sig och sa, med brittisk dialekt: Vid alla helgons namn, barn, vad har du råkat ut för?

England. Huh. När hon fått syn på geväret hade Zoey trott att hon befann sig i ett modernt vilda västern, typ Texas.

Främlingen närmade sig. Han gick med överkroppen lätt framåtlutad. Vakthunden fungerade som en slags levande rollator. Han sträckte ut en hand till hälsning. Hon tvekade bara en kort stund innan hon tog emot den. Inte för att hon litade på honom, utan mer för att hon inte ville verka otrevlig. Det är bara en gammal man. Och en sjuk sådan. Hon hade inte haft för avsikt att analysera honom, men hjärnan hade redan registrerat symtomen för Parkinsons sjukdom. Den första beskrivningen av sjukdomen hade gjorts långt innan hennes egen tid. Även om hon inte längre kunde försörja sig på sina kunskaper i läkekonst – en konsekvens av det moderna samhällets krav på yrkeslegitimation – höll hon sig uppdaterad om medicinska genombrott och nya diagnoser.

Du ser ut att behöva något varmt att dricka.

Hade varit trevligt med en Irish coffee. Eller fem.

Zoey öppnade munnen, stängde den lika fort. Hon stirrade på sin hand i hans, förundrades över hur vänligt sinnad mannen var mot en som inkräktade på hans egendom och stal hans vatten. Det var troligare att plantageägare bjussade hundarna på tjuvar och lösdrivare. Vänta lite. Med ens skar smärtan genom skallbenet som en upphettad kniv. Hon la sin fria hand på pannan. Kunde inte avgöra om förvirringen berodde på feber, solsting eller om det var en bieffekt av uppvaknandet. Hon slöt ögonen och drog ett djupt andetag. Skärp dig. Det här är inte artonhundratalet.

Det var vänligt av herrn. Zoeys röst var en hes viskning och hon påmindes om hur törstig hon fortfarande var. Innan hon hann tänka sig för böjde hon på knäna, en gammal vana som skulle föreställa en nigning, och höll på att snubbla.

Mannen betraktade henne tyst. Hunden nosade kring Zoeys såriga fötter och gav ifrån sig ett ängsligt läte. Främlingens blick mjuknade.

Följ med mig.

Köket påminde mer om en passage än ett rum. Vid ingången slog Zoey foten mot en träningscykel med färggranna slipsar på handtagen. Mumlade en svordom och haltade vidare. En droppfot är smidigare än min klonade fotjävel.

Gubben la ifrån sig geväret på köksbänken och förberedde en tekanna som spred en behaglig doft av kamomill. Jag ber om ursäkt för att jag skrämde dig, tös. En yngling gjorde ett fräckt inbrottsförsök för två nätter sedan. Jag befarade att tjuven kommit tillbaka. Synen är inte lika tillförlitlig längre, för att inte tala om motoriken. Gubben höll demonstrativt upp sina skakande händer. Parkinsons. Förfärlig sjukdom. Men du kan vara lugn. Winchestern är oladdad. Geväret tillhörde min amerikanske morfar. En relik från första världskriget.

Det är jag som ska be om ursäkt, herr…

Nonsens. Han pekade mot den mintgröna väggtelefonen. Vill du ringa någon? En släkting eller en vän, kanske?

Alla jag någonsin älskat är sedan länge döda.

Tack, men det behövs inte. Det sved att tänja på läpparna men Zoey gjorde sitt bästa för att forma ett leende, som för att övertyga honom om att allt var som det ska, men det skulle inte ens en hyfsad lögnare klara av. De båda visste vad leendet betydde. Jag ger mig snart av.

Främlingen gav Zoey en yllefilt som hängde på en krok som om det var ett självklart klädesplagg, och gjorde en gest åt henne att sätta sig. Matbordet saknade ett ben och såg ut att vara hemmagjort. Träskivan var nött efter alla gånger någon dukat fram porslin eller torkat bort smulor. Läkemedelsförpackningar och läsglasögon var staplade i prydliga högar. Ett trygghetslarm dinglade från en spik som lossnat, istället för runt åldringens hals.

Zoey erbjöd sig att hälla upp teet, men mannen ignorerade hennes försök att hjälpa till. Hon tog emot en porslinskopp med blå blommor och snirkliga mässingsdetaljer och blåste försiktigt på ytan.

Hunden gnydde till. Mannen öppnade kylskåpet, det var nästintill tomt, och tog ut ett par skinkskivor. Såja, Niagara. När han erbjöd Zoey någonting att äta tackade hon nej trots att kroppen aldrig tidigare hade ätit.

Gubben satte sig på en av de hemsnickrade köksstolarna.

Zoey harklade sig, försökte låta oberörd. Skulle herrn kunna upplysa mig om var i England vi befinner oss? I samma stund som orden lämnade läpparna insåg hon sitt misstag. Bara för att han talar engelska innebär det inte att vi är i England, genius. Zoey bet sig i läppen, svor tyst åt sig själv. Ibland glömde hon bort hur globaliserad världen blivit. Den moderna världen borde väl ändå vara hennes primära referensram, inte hennes första liv? Kanske berodde det på traumat hon just genomlevt, eller rättare sagt genomdött. Kanske hade åratal av de tre V:na – Vodka, Vin och Vattenbrist – skadat någon viktig hjärnfunktion som inte ens återuppståndelsen kunde återhämta henne ifrån. Eller, kanske, handlade det om något så enkelt som hemlängtan. Hon kom på sig själv med att fingra på sin egen personliga relik, vigselringen, och som vanligt medförde beröringen av den känslor av smärta och tröst på samma gång. Som en minnessak från ett nedbränt hem.

Gubben betraktade henne. Zoey trodde inte att han skulle svara, och drabbades av samma instinkt att fly som vem som helst skulle ha gjort när någon med en neurologisk sjukdom siktade på en med ett gevär, när han till slut tog till orda: I utkanten av Canterbury. Cirka en timmes tågresa från London. Han gjorde en paus. Vad har du råkat ut för, tös? Vill du att jag ringer efter en ambulans…

Nej! sa Zoey, lite för hetsigt. Hon ville inte befinna sig i en ambulans igen på länge. Men det kunde hon inte förklara. Inte utan att låta fullkomligt från vettet.

Har någon gjort dig illa?

Minnesbilder från olyckan blixtrade förbi ögonen, som fotografier på en filmduk i ett nedsläckt rum. Regnet som forsade nedför hyrbilens fönsterrutor. Ivan Moodys dystra stämma. Hjorten som kastade sig ut på vägen. Ögonblicket då Zoey insett att hon skulle dö ännu en gång. Ögonblicket då hon gett upp. Har någon gjort dig illa? Zoey mindes glasskärvan som hon använt för att påskynda händelseförloppet. Hon skakade på huvudet.

Hur gammal är du, tös?

Vilken orättvis fråga. Hon föddes år 1843, så tekniskt sett var hon, tja, jäkligt pigg för sin ålder. Men i alla avseenden av betydelse var den första – den riktiga – Zoey död. Tjejen som satt på stolen i en främlings hem var någon slags zombie-alkoholiserad version av den äkta varan. I den här nya låtsaskroppen i det här nya låtsaslivet räknat var hon några timmar gammal. Fysiskt borde hon i betraktarens ögon vara i övre tonåren. Själsligt… Ärligt talat visste hon inte. Synd att alla filosofer med vett i skallen var utdöda, annars hade de kanske klurat ut det. Psykiskt, då? Hon skulle kunna satsa sina löständer på att svaret var noll. Kognitivt? Tänk om hon faktiskt hade blivit så rynkig att hon utvecklat demens, och att allt det här bara var en sjuk karusell i hennes hjärna.

Nä nu måste du dra i handbromsen, Deveaux. Fokusera.

Förlåt, herrn, vad var frågan?

Du ser inte ut att vara många år äldre än en konfirmand. Vet dina föräldrar var du håller hus?

Jag är faktiskt nitton.

Han tittade på henne som för att fråga hur gammal hon egentligen var. Klarsynte gubbe. Platon skulle varit stolt.

Sjutton och ett halvt.

Främlingen såg inte helt övertygad ut, men verkade i alla fall inte vara beredd att slå larm till soc.

Hur hamnade du alldeles ensam här ute?

Jag… dog i en bilolycka och vaknade upp tvåtusen kilometer därifrån. Zoey svalde orden. Det gick inte ens att skylla på att hon gått vilse. När hon återfick talförmågan, med vetskapen i bakhuvudet om att hon var en värdelös lögnare, fick hon ur sig det enda som skulle låta övertygande – sanningen. Eller åtminstone en version av sanningen som inte skulle låta som ett vansinnigt påhitt tagit ur en science-fiction film och som utan tvivel skulle få henne inlåst.

"Ärligt talat vet jag inte varför jag hamnade just här. Jag försöker börja om med mitt liv, sa hon och gned med nageln på en urgammal repa i träet. Med facit i hand borde jag ha förberett mig bättre inför… resan."

Du menar att du flyr från ett ruggigt förflutet? Mannens blick vandrade genom Zoeys enkla, smutsiga och något sönderrivna kläder, dröjde kvar vid vigselringen på hennes undernärda finger.

Det kan man säga. Hon lyfte koppen för att dölja en grimas.

Och du har rest hit från Frankrike?

Zoey hostade. Torkade bort ljummet te som droppade från hakan med en bit hushållspapper. Ingen annan visste var hon ursprungligen kom ifrån. Hon hade inte satt sin fot i Frankrike på över hundrafemtio år. Minnena från hennes första liv var som att minnas sin barndom; vissa bilder var suddiga som flyktiga drömsekvenser, andra var lika tydliga som om hon upplevt dem igår. Som när hon assisterade doktor Le Moyne under en förlossning eller en obduktion. Metallens kalla yta mot huden första gången hon höll i en skalpell. Andra minnen var så starka att de hade makten att framkalla smärta. Som känslan av hudförhårdnaderna på Henris hand när han strök undan en hårslinga från hennes fräkniga kind, eller värmen från hans läppar när han utforskade hennes käklinje…

Zoey harklade sig. Hur visste du?

"Din accent, mademoiselle", sa gubben med felfritt uttal. "Missförstå mig inte, mademoiselles engelska är så gott som perfekt, men det charmerande sättet hon uttalar sina i på avslöjar för en gammal sjöman att hon är fransyska."

Zoeys mungipa ryckte till. Oui, monsieur.

Gubben skrockade. Han tog stöd mot bordskanten och reste sig.

Armarna skakade kraftigt. Zoey reste sig och tog spontant tag i hans ena arm. Hans leende utstrålade tacksamhet, men något i ögonen vittnade om att hon korsat en gräns. Zoey väntade tills han hittat balansen och släppte sedan taget. Niagara strosade efter sin husse. Zoey såg sig om efter eventuella hjälpmedel. Käppen i paraplystället användes säkert lika flitigt som träningscykeln med de dammsamlande slipsarna.

Mademoiselle är välkommen att övernatta i gästrummet, hojtade han över axeln.

Det är mycket generöst av herrn, men jag måste iväg…

Dumheter. Inte ska en ung flicka stryka omkring ensam nattetid.

Zoey stelnade till mitt i ett steg – att bli överbeskyddad var ett så ovanligt fenomen att hon inte visste hur hon skulle reagera. Hon sneglade mot hallen och fick en skymt av ytterdörren. Zoeys hjärna gick omedelbart in på högvarvsläge. Hon hade vaknat i Storbritannien en gång tidigare och kände redan till var de fräschaste härbärgena låg. Undrar om de fortfarande serverar den där gudomliga jordärtskockssoppan på… Nej, inte viktigt. Hon behövde skaffa sig en ny identitet. Det skulle underlätta jobbsökandet och hålla henne borta från de djupaste skikten av skuggsamhället. Men… Behövde hon verkligen ordna upp sitt liv redan ikväll? Närmaste busshållplats låg säkert flera kilometer bort och i vilket fall som helst tvivlade hon på att bussarna körde så sent. Även om de gjorde det, hade hon inga pengar. Hon skulle behöva snacka sig ombord. Efter att ha spenderat natten halvsovandes i en busskur, eller i närmast lediga buske.

Hon suckade och följde efter mannen. Bara en natt. Imorgon sticker jag. Bygger upp ett liv från scratch. Igen.

Gästrummet visade sig inte vara avsett för gäster. En lampskärm utan glödlampa hängde i taket. Ljuset från hallen hjälpte Zoeys ögon att vänja sig vid rummets mörker. Hon skulle knappt få plats i sängen, mest på grund av gosedjuren. Blicken dröjde kvar vid de omkullkastade leksakerna på golvet. Om det inte vore för lagret av damm skulle det ha sett ut som om någon precis lekt med dem.

Mademoiselle får ursäkta röran. Gubben stod med ena foten i rummet och klamrade sig fast vid dörrhandtaget som om det var en livlina. Det är himla krångligt att göra sig av med… det förflutna. Han gav henne en blick som antydde att de hade något gemensamt.

Tack så mycket. För allt. Zoey menade varje ord men ändå var de på något sätt otillräckliga. Något man bara sa per automatik. Måste allt du säger låta så uppstyltat? Det är som om hjärnan varje gång måste lära