Stäppens fria fågel

By Jascha Golowanjuk

Hierarkin i aulen där trettonåriga kirgisiskan Juldos bor är tydlig. Det är bara männen som betyder något. Det är männen som styr och ställer. Kvinnorna får nöja sig med att äta deras rester och så fort döttrarna är gamla nog gifts de bort. Att gifta sig av kärlek är inte ett alternativ. Nej, kärleken talar man inte om. Medan Juldos går från flicka till vacker ung kvinna är hon ständigt medveten om de äldre män som slänger blickar efter henne. Hon gör sitt bästa för att undvika deras närmanden, utan att ställa till med en scen. Hennes enda tröst finns i mormodern, som säger sig ha sett en annorlunda framtid för Juldos i en dröm. Kanske hamnar hon i Indien, som hon alltid önskat? Rädslan inom henne stiger när hennes far plötsligt beslutar att hon ska föras till emiratet Buchara och säljas till giftermål. Men mitt i all ångest växer en beslutsamhet långsamt fram. Och när hon så småningom får en chans att fly, blir det början på ett helt nytt liv... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9788726967159

Book preview

1

Högt och klart flyter en ren och barnslig röst över stäppen:

Kom min älskade, min blomma,

Le mot mig med granatfärgade läppar.

Det är den trettonåriga Juldos, som kallar på kamelerna och samlar ihop dem medan solen långsamt dalar mot den öde horisonten.

Kom du Österlandets stjärna i min famn.

Kom fort på lätta steg

Som knappast rör den blomsterströdda marken.

Här fångar hon den skramlande kedjan, som dinglar från kamelhanens ring genomstucken i näsbenet. Kamelen är så stor, att flickan måste lägga huvudet långt bakåt för att se om den är ostyrig, arg eller snäll den kvällen.

Dina steg är lätta som vårvinden

När den kysser mandelträdens blommor.

– Nå nå, din dumbom, trampa inte på mej, säger hon till kamelen, som kommit för nära. Gå lugnt på tillbörligt avstånd från drottning Juldos! Var är de andra dumma djuren, vart har dom spritt sej från våra jurtor idag?

Hon går långsamt medan hon spejar till höger och vänster, en smula rädd att inte hinna hem innan solen dyker ned bakom horisonten. Hon är inte rädd för mörkret men för att kamelerna skall förirra sig för långt bort. De är inte som hästar, de är dumma djur som inte hittar hem.

Solen brinner vid horisonten som ett jättebröllopsbål. Och Juldos sjunger vidare:

Solen håller bröllop med jorden

I natt gifter de sig!

Så snart det blir mörkt förenar de sig

Natten skall dölja deras första kyss.

Stjärnorna skall blicka ner på dem.

Hon släpar efter sig tre kameler, men två har ännu inte visat sig. Runt omkring syns horisonten utan minsta förhöjning eller träd. Det är bara bakom henne mot norr, där stäppen långsamt glider över till sandöken, som hon ser de blåaktiga konturerna av bergskedjan Karatao. De svarta bergen. Men dit går djuren aldrig. Där är marken flat som ett golv, och där finns ingenting ätbart. Inte ens under de två vårveckorna, då hela stäppen klär sig i grönt, blommar och doftar, innan solen obarmhärtigt bränner sönder och vinden smular bort resterna, finns det något levande mot norr. Därför vänder sig Juldos inte dit, när hon spejar efter djuren. Där bakom finns småstenar, som polerats av århundradens vindar och vilka i tidernas morgon legat på havsbotten. Där lever skorpioner.

Juldos sjunger vidare:

Min älskade kom i min famn

Min själ törstar som tamarisken i juli månad

Var är du, mitt liv?

Och där ligger den fjärde kamelen och idisslar lugnt. Hur är det möjligt, att hennes skarpa blick inte genast upptäckt djuret? Var fanns hennes tankar och hon själv? Kanske i den andra värld, där farfar Kajam finns? Nej, nu vet hon, hon trodde att det var den stora bollen av kvistar, tistlar och djurhår, som igår kommit rullande från öknen hundratals tasch genom stäppen, en boll så stor som hon själv, lätt, rund och bra att tända. Men var fanns bollen nu? Rullat bort genom horisonten?

– Där sitter du, din dumbom, säger Juldos och nappar kvickt till sig kedjan som dinglar på marken från kamelens stolta näsa. Hon fäster fort kedjan med ett rep och genast reser sig djuret och följer henne.

Solen står lågt, skuggorna blir längre med varje minut, nästan blå på den grågula marken, den tomma horisonten blir djupare blå som turkosen Juldos sett på en karavanförares tumme. Och framför henne brinner och bländar den så hon måste hålla sin brunbrända hand framför ögonen. Kvällsbrisen sveper över stäppen ännu varm och full av dofter från jurtorna, människor och djur. Juldos vet, att snart kommer vinden från bergen med svalare hälsningar och lukt av vildget och den snabbfotade djaranen. Det gäller att fort hitta en kamelhona som snart skall kalva, en dyrbar hona med en stor kopparklocka om halsen.

Var är du, min älskade, har du gömt dig

Bakom mandelblommans busksnår

Eller ligger du på lur någonstans

För att skrämma mig?

Nu ser hon bollen som rullar i vild fart. Kvällsbrisen roar sig ibland med att lyfta den då och då manshögt över marken och slå ned den med sin osynliga hand, så den rullar hoppande i väg. Juldos hittar kamelhonan bakom den torra svarta saxaulstammen. Hon hade tagit fel, hade inte kunnat beräkna avståndet när solen bländade henne. Hon känner den svarta stammen som hon känner varje sten och grässtrå på många hundra taschs omkrets. Men då föreföll den så liten, att hon förväxlat den med olaren, stäppens vildkalkon, som hon trodde hade stått orörlig och stirrat sig blind på solen. Hon sjunger med jublande röst:

Det är långt till min älskade,

Så långt som till Tien Sjans bergstoppar,

Som till stjärnorna i himlen.

Men han är också nära,

Därför att vinden bringar mig doften av hans hår.

Långsamt skrider den lilla flickan, endast klädd i en fotsid skjorta av obestämd färg, blekt av sol och vind. Nu leder hon fem kameler efter sig till aulen, vars jurtor syns som obetydliga små stenar långt, långt borta. Nu har solens skiva rört vid horisonten. Om en stund dyker den ner och allt blir mörkt. Flickan går säkert, improviserar sina sånger och inandas den rena svala luften. Nu hör hon den första schakalens hungriga tjut och drar skyndsamt kamelerna efter sig. Hon är inte rädd men vill inte känna den avskyvärda stanken av asätaren. Hon vet, att den just känt nattens närhet och krupit ut ur sin håla med tarmarna skrikande av hunger och ögon brinnande som facklor.

Natten har överraskat min älskade på stäppen

Ensam går hon, men hennes hjärta är inte ensamt

Stjärnorna gör henne sällskap.

Runt omkring vaknar stäppen. Ödlor har krupit ut ur sina gömställen för att kunna andas och dricka kvällsluften, den enda vätska de dricker. Stäppråttan har redan stuckit ut sitt huvud och blinkat med sina vakna glänsande ögon men dragit sig tillbaka, skrämd av kamelernas tunga steg. Ollonborren med den vita teckningen på ryggen har också visat sig – med rund kamelspillning som den rullat sig i någonstans – men den har stannat och rör oroligt sina känselspröt i avvaktan på att den lilla karavanen skall gå förbi. Och stäppormens rygg har blänkt till under hans jakt efter en liten sork.

Luften är sval, jag känner hur den kyler

Mina lår och min nacke.

Jag känner doften av torkad mynta och hö

Från torra gräs i Karataobergen.

Nu står den snabbfotade djaranen på en klippa

Och spejar med fuktiga ögon och långa

ögonfransar.

Han kanske känner min närhet.

Juldos vänder sig om. Den dräktiga kamelhonan går med utsträckt hals, hon är för tung och vägrar att gå lika fort som de andra djuren. Kanske skall hon redan i natt föda sin kalv, och Juldos ber en stilla bön till Allah, att det skall bli en honkalv, som skattas högre än hankalvar. Hon ler, när hon tänker på att det är bara bland kameler, som man skattar honan högre, inte bland kirgiser.

Hon hoppar till plötsligt och ger ifrån sig ett litet skrik. Det var en liten jordmus, som hoppat pipande över hennes brunbrända fot och lämnat en liten rispa med sin skarpa klo. Så fräck den var, eller blev den skrämd? Hon hoppas, att den inte är giftig som skorpionen eller den farliga taranteln, som är stor som en hand och luden som Kamars bröst. Juldos gör en grimas i mörkret. Hon avskyr Kamar vars ögon följer henne överallt vart hon går. Hon kan lika gärna tänka på skorpionen som en gång bitit henne, lyckligtvis inte under parningstiden då dess bett är dödligt.

Skynda dig, älskade, natten är inne,

Skynda dig, jag väntar med öppen famn,

Skynda dig så får du se kamelhonan föda sin kalv.

Han är liten och mjuk som vildsvanens dun,

Han står vacklande på sina osäkra ben,

Han är skygg som en fågel.

Nu ser Juldos på långt avstånd de tända bålen vid horisonten, hon hör de magra hundarna skälla omkring jurtorna där de väntar på att få sin del av födan. Horisonten har för länge sedan utplånats och jorden och himlen har blivit ett. Juldos ser på de gnistrande stjärnorna. Hennes namn betyder stjärna, hade gamle Kajam berättat. Kajam, som för många år sedan lämnat aulen och lever i paradiset, rider på snövita dyrbara kameler eller rent av på en bevingad arabhingst.

Kajam, Kajam, det är ditt barnbarn som sjunger.

Hör du lika bra som förr, då dina öron

Kunde höra på hundratals taschs avstånd?

Ser du lika bra som då, när du såg

Karavanerna närma sig på många taschs avstånd?

Har du lika fin näsa som då du kände

Lukten av rök från bålen

Tända hundratals tasch från aulen?

Då hör du och ser och känner

Juldos, ditt barnbarn, i nattens mörker

Juldos som sedan månskiftet fått en

Antydan om bröst och snart är giftasvuxen.

Här tystnar Juldos och försjunker i djupa tankar. Hon tänker på gamla Fais-Hana, som har många många år på nacken. Hon som under mörka stormiga kvällar, då jurtorna knappt håller ut under orkanerna, krupit tätt intill henne och berättat om det man inte talar om.

Ju närmare Juldos kommer aulen, dess skarpare tycker hon att kamelhonans klockor ringer. Allra helst skulle hon vilja vira en trasa omkring, så hon omärkligt kan komma fram, låta kamelerna lägga sig, binda dem i ring och ljudlöst försvinna i jurtan. Hon vet sedan länge, att det är männens rike hon lever i. Hon vet, att överallt på stäppen är det männen som befaller och kvinnorna som lyder.

Hela aulen har samlats omkring ett stort bål. Hon hör grova hesa vilda röster och skratt, eldens sprakande, hundarnas gnäll, barnens gråt. Allt bärs bort av nattens bris till stäppens alla sidor, stäppen omringad och täckt av den stjärnbeströdda himlen.

2

Lukt av stekt kött, kokt ris, lök och människor fyller luften. Juldos sitter bredvid sin mormor Fais-Hana, som är mager som ett skelett och har skumma ögon. Hon är nästan blind, men det är inget fel på hennes förstånd. Hennes ansikte är litet, skrumpet, det är svårt att se när hon ler. Åren har skrynklat ihop ansiktet med hårda skarpa klor. Under hennes huvudbonad syns några snövita testar.

Längst bort i jurtan sitter en yngre kvinna. Det är Juldos’ fostermor Saraj-Hanoum. Hon spinner kamelull med stela ögon riktade mot jurtans vägg. Hos henne är det själen, som livet skrynklat ihop.

– Så sent, säger fostermodern Saraj-Hanoum utan att ta bort blicken från väggen.

– Kamelerna hade spritt sej, svarar Juldos.

– Ensam?

– Ensam, svarar Juldos och vet vad Saraj-Hanoum tänker på.

– Må kitchkinaren bita ihjäl dej om du ljuger, säger kvinnan och hennes hårda mörka händer rör mekaniskt den snurrande spinnrullen.

Juldos sätter sig ännu tätare intill mormodern.

– Hon är rädd för att Kamar följer efter dej, det vet du?

Varför hon är rädd, det förstår inte Juldos, hon har flera gånger talat om hur illa hon tycker om Kamar.

Den gamla tar flickans ansikte mellan sina torra skrumpna händer för att uppfånga en glimt av hennes ögon. Hon vet, att Juldos har svarta mandelformade ögon, hon känner hennes kinders mjukhet och ser en skymt av de vita tänderna.

– Jag är inte alldeles blind, säger gumman, jag kan också se färgen på den sten som du ska vara rädd om.

Juldos kryper till jurtans kant, lyfter upp en flik av mattan och drar fram en sardinburk, som hon en gång hittat efter en gästande karavan. Där ligger hennes skatter, mest småstenar. Den ena av dem är inlindad i en tygbit, de andra är vanliga stenar slipade av vinden och tiden. Den gamla tar den inlindade stenen till sina ögon. Hon ser den ljusgröna färgen, grön som det första gräset en tidig vår.

– Var rädd om den, säger den gamla, jag tror att det är den stenen som prästerna i Indien bär på pekfingret.

Juldos gömmer undan stenarna och sardinburken.

– Vad gjorde du hela eftermiddan och kvällen? frågar Fais-Hana.

– Jag har sjungit och samlat ihop kamelerna. Jag tror, att honan ska föda sin kalv i natt. Hon är stor och går så tungt. Så har jag sett jordråttan och den kopparfärgade ormen, fast det redan var mörkt. Fais-Hana, är det sant som du berättat att det finns så stora ormar i Indien, att de kan svälja ett vildsvin?

– Det är sant. Det berättade Kajam. I Indien finns förunderliga djur och människor, blommor och träd och frukter. Jag minns Kajam talade om alligatorer. Vår kitchkinar är sällan större än en arm, men alligatorer är många gånger längre och farligare.

– Hon är borta, säger Juldos och kastar en blick på fostermodern, hon hör ingenting, du kan tala tydligare Fais-Hana.

– Ge mej din hand, säger den gamla, jag vill känna blodet i dina ådror.

– Här! Är det mycket långt till Indien?

– Ja, många veckors resa genom öknar och berg. Det är därifrån karavanerna kommer med te, skinn, kryddor och silver. Vägen är så besvärlig och lång, att kamelerna kommer fram till vår brunn med hängande pucklar, så magra och svaga att de knappt kan bära sina bördor.

– Som somliga människor, säger Juldos och trycker sin mormors hand så mycket hon orkar.

– Ja, säger Fais-Hana, precis som människor. Och dock tror jag, att det finns magrare, olyckligare och mer beklagansvärda än den du tänker på, säger gumman och besvarar hennes ömhet. Jag har inte levat förgäves fast mitt liv varit svårt nog. Jag har upplevt det man inte talar om.

– Du är beundransvärd, säger Juldos.

– Ja, det finns överallt folk som har det värre. Och jag tror inte det finns ett land med så många fattiga och olyckliga som Indien. Rikedomen och fattigdomen går bredvid varandra. Den rike bärs i praktfulla bärstolar medan den fattige dör i rännstenen. Feta orkar inte kliva in i bärstolarna, medan de magra slås omkull av minsta vindpust. Där brinner solen lika obarmhärtigt som här i juli, och den fattige dör som en hund av pest och spetälska, medan flugorna äter sig in i hans öppna sår. Och den rike far förbi doftande av parfymer, behängd med smycken och följd av tjänare.

– Den rike har det väl bra överallt i världen?

– Nej, mitt barn, i de rikaste palatsen bor ibland större sorg än i rännstenen. Lyckan, om den finns, ler mot den hon har lust till. Lyckan är obeständig, sorg och glädje växlar.

– Berätta något vackert, ber Juldos.

– Det finns oerhörda skatter i Indien. Deras tempel är sagolikt sköna. Inte ens Timur den halte har någonsin drömt om sådan prakt, och jag har hört, att när han för många århundraden sedan kom dit, blev han ännu galnare än han varit förut. I jämförelse med indiska skatter var hans egna löjliga. Deras tempel är täckta med dyrbara röda sidentyger överbroderade med guld, indiska safirer och pärlor. Deras gudabilder är gjutna av guld eller täckta med guldplattor och smyckade med ädelstenar. Somliga med den gröna stenen du äger, kanske mer genomskinliga än den. Den stenen är dyrbarare än den blodröda rubinen och den färglösa adamasen, som gnistrar i alla regnbågens färger när ljuset bryts i den. Unga sköna kvinnor i genomskinliga dräkter och med dyrbara ringar om handlederna och anklarna dansar till sina gudars ära. Somliga bär den röda rubinen i pannan, den är rödare än granatäpplets saft.

– Jag minns, säger Juldos, jag fick en gång i höstas ett granatäpple av en karavanförare när han var på väg till Kaschgar. Det var han, som hade den blåa stenen på tummen.

– Den stenen heter turkos och är så vanlig och billig i Indien, att man använder den för att smycka silverbetsel på hästar, kameler och elefanter. Till och med på stigbyglar sätter man sådana stenar och kvinnor har dem ibland i sina sandalers klackar.

– Vad det måtte vara underbart att ha sandaler besatta med turkoser, suckar Juldos.

– Ingenting är underbarare än det man inte talar om, säger den gamla.

– Det är sant, Fais-Hana, det är riktigt sant, men det där man inte talar om måste finnas hos rikedomen, där man inte behöver svälta. Du har själv berättat hur behängda med ädelstenar de rika är, hur tunga deras halsband är, hur deras slavar dagen lång viftar bort flugor och svalkar dem med påfågelsfjädrar. Deras kvinnor behöver inte som vi vänta på att männen ska bli mätta och lämna oss resterna av deras måltid. De lever tillsammans med sina män och aktas av dem även om de föder bara döttrar.

– Ja, mitt barn, men det är inte säkert att de också upplever det man inte talar om.

Fais-Hana gör ett uppehåll och tittar åt Saraj-Hanoums håll för att se om hennes ögonbryn rynkas, om hon lyssnar på dem och tycker illa om deras samtal. Men Saraj-Hanoum spinner och ser med samma döda blick på filtväggen.

– Jag har inga önskningar längre, fortsätter Fais-Hana, men nog skulle jag vilja känna doften av rökelse i indiska tempel, se de sköna brokaderna och ädelstenarnas prakt, höra ormtjusarna frambringa sina lockande toner ur flöjterna, se kobrorna dansa. Jag har inte varit i Indien, bara en gång i Buchara då jag var ung som du. Men jag vet allt om detta land, det var Kajam, min älskade, som berättade allt för mej medan jag låg sömnlös på hans arm. Han förkortade mina nätter, fast Sömnens ängel försökte bedöva hans tankar.

– Det var inte av sorg du var sömnlös, Fais-Hana?

– Nej, av lycka. Även lyckan kan vara hänsynslös, kom ihåg det, mitt barn. Jag tackar Allah, som befriat mej även från lyckan. Det är också välsignelse med ålderdomen.

– Berätta om lyckan, Fais-Hana!

– Det är lättare att tala om sorg.

Den gamla rör sina torra färglösa läppar och vänder bort ansiktet och Juldos förstår, att hon minns sitt långa liv fullt av sorger och förödmjukelser, sedan Kajam lämnat henne för alltid.

– Berätta om människor i Indien! ber Juldos.

– Det finns så mycket olika människor i Indiens basarer och på dess gator. Indier med svart hår och skägg, kvinnor med kasttecken i pannan, klädda i undersköna saris. Vita människor med blont eller rött hår och blå ögon. Gula människor med sneda ögon, vars namn jag inte minns, gula nästan som frukten du en gång smakat.

– Jag minns, mina tänder var ömma efter den och min mun fylls med vatten när jag tänker på den.

– Där finns förnäma och enkla människor, tiggare och furstar, människor från öarna långt borta i det stora havet, människor från alla världens hörn. Alla har de olika gudar som de tillber,