Kärlek på turné

By Jascha Golowanjuk

Nittonårige Mikael har gjort succé. Hans violindebut jämte pianisten Lindqvist gjorde inte bara fadern stolt och tårögd, den imponerade även på recensenterna. Att Mikael är tacksam för Lindqvists hjälp råder det inga tvivel om. Särskilt inte när han dessutom får erbjudande om fler betalda jobb. Problemet är bara att han inte tycker särskilt mycket om den sju år äldre pianisten. Lindqvist är grov i både kropp och mun, men kanske borde Mikael ändå ge honom en chans? Det sägs ju att man inte ska döma en hund efter håren... Det visar sig snart att Mikaels magkänsla haft alldeles rätt. Redan under repetitionerna inför en kommande landsortsturné står det helt klart att Lindqvist är en otrevlig typ. Men med på turnén finns också den vackra Anna, som Mikael gärna vill komma närmare. Elaka rykten till trots är han dock helt oerfaren vad gäller kvinnor. Skulle Anna kunna bli hans första kärlek? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 4, 2022
• ISBN: 9788726967128

Book preview

1

— Gudskelov att det är över! utbrast Mikael och lade ifrån sig violinen.

— Ja för fan, suckade Lindqvist, och det har gått bra.

Från den nästan tomma konsertsalen hördes ännu ivriga applåder, men Mikael orkade inte gå in längre.

— Tror du inte att de väntar ännu ett extranummer? frågade Lindqvist och torkade sitt runda ansikte med en gråaktig, rutig näsduk.

— Det gör detsamma, sade Mikael. Det är väl pappa, Elena och några bekanta. Recensenterna har för länge sedan gått.

Han var dödstrött. Kragen och skjortbröstet var mjuka av svett, hårlocken hängde över näsan. Han tittade på blommorna, som låg på bordet, golvet och stolarna.

— Det luktar som på begravning, sade Lindqvist, känner du inte det?

— Nej, jag har aldrig varit på en begravning.

— Men jag så mycket oftare. Du vet väl att jag är bårlärka.

Mikael visste, att Lindqvist också spelade orgel. Det han sade om bårlärkan fick honom att röra på axlarna av obehag. Lindqvists frack satt illa, och hans krage var dyblöt. Bakom hans tjocka glasögon kunde man inte se ögonens färg och magen putade ut under den skrynkliga pikévästen. Lindqvist var lik en fet skalbagge och ändå var han bara tjugosex år. Mikael drog i sin krage, färdig att slita den av sig. Han lyssnade till de allt svagare applåderna. Nu var konserten definitivt slut. Gud så skönt! Genom den halvöppna dörren till korridoren hördes sorl och släpande steg över marmorgolvet. Så öppnades dörren på vid gavel och Elena störtade in med utbredda armar.

— Älskling, raring, det var underbart. Förstår du vad jag menar, helt enkelt underbart.

Hon kysste honom på kinden och lämnade där en röd fläck.

— Du spelade som en ängel. Jag vet inte, vad jag tyckte mest om, sviten av Senaille eller Saint-Saëns sonaten, men det var härligt, om du förstår vad jag menar. Jag mördar recensenterna, om de vågar skriva något fult, men jag garanterar, jag garanterar. Lindqvist, vände hon sig till pianisten, ni är gudomlig, det är också er förtjänst att det har gått så fint, tack, käre Lindqvist, våra debutanters stöttepelare. Ni är en kapacitet, om ni förstår vad jag menar.

Hon var en dam i femtioårsåldern, blondad, målad och med långa och många fransar på sin spanska schal. Hon hade en typisk sångarmun, som gick i ett i ett. Rörelserna var stora och teatraliska.

— Vilken stämning i salongen, fortsatte hon. När du kom ut, Mikael, så blev det som i en kyrka, och så bra fracken klär dig!

Bakom henne stod Mikaels far, vit i ansiktet efter spänningen, i en mörk blank kavajkostym och allt för hög krage. Med sina blå ögon såg han med vemod och beundran på sin pojke.

— Min pojke, viskade han.

Mikael, rädd för att få en kram eller rent av en kyss, försökte skaka av sig handen och log generat. Istället försökte han släta till hårslingan, som envist föll ned över pannan.

Några bekanta och elever från konservatoriet ville också fram och gratulera de unga konstnärerna, men hindrades av Elena, vilken som alltid dominerade överallt. Några tafatta handtryckningar och mumlanden var allt de åstadkom och sedan smög de sig ut ur artistrummet. »Vi ringer» eller »fint, fint Mikael» var det enda han hörde. Elena gick från Mikael till Lindqvist. Än kramade hon, än slog hon på axeln. Hon var mycket exalterad.

— Ja ja, sade Lindqvist, det gick riktigt fint. Och så drog han fram sin rutiga näsduk.

— Isch, Lindqvist, utbrast Elena undervisande, till frack bör man ha vita näsdukar. Fy skäms på sig, store konstnären, finaste ackompanjatören, Danmarks stora hopp. Vita näsdukar, sa jag, om ni förstår vad jag menar.

Hon klappade om honom, gav Mikael ännu en kyss på kinden och nickade nonchalant åt hans far. Hon lämnade en stark och tung parfym efter sig. Mikael suckade befriat, när hon avdunstade. Han packade in violinen i sidenskynket och lade in den i fodralet. Han hörde sin far mumla »Fjolla» och hörde honom också tacka Lindqvist för den ovärderliga hjälpen.

Elena ville naturligtvis bli bjuden till supén, tänkte Mikael, men han visste ju, hur illa fadern och hon tyckte om varandra. Förresten skulle ingen av dem få en syl i vädret. Och de behövde alla tre äta och tiga.

Just som de var färdiga att gå ut steg en lång, illa klädd blyg ung man in med ett block i handen.

— Det är från Politiken, sade han. Några särskilda planer, herr Palm?

— Inga särskilda, sade Mikael, bara sova ut.

— Några konserter i framtiden, kammarmusik, kanske turnéer. Man har alltid planer och drömmar, fortsatte journalisten vänligt. Hur gammal är ni, herr Palm?

— Nitton, svarade Mikael och önskade att han kunnat säga minst trettio. Han var pinad av mannen, som betraktade honom nyfiket och som antecknade i sitt block utan att se på det.

— Ni har gått igenom konservatoriet här, inte sant?

— Ja, Lindqvist också, fast han var färdig med konservatoriet, när jag kom in där för fyra år sedan.

— Ja, herr Lindqvist, vände sig journalisten till pianisten, ni är ju vår erkände ackompanjatör. Det går inte en vecka utan att ni ackompanjerar någon debutant. Varför just debutanter?

— Å ja, sade Lindqvist, också kända konstnärer.

— Visst, visst, sade mannen, det var ju ni som räddade en kväll förra månaden, när Ohlsen blev hastigt sjuk. Det var inte dåligt, faktiskt fick ni mer beröm än sångerskan. Nu minns jag det. Det var i stora salen.

Lindqvists ögon försvann alldeles, när han skrattade. Den lilla köttiga näsan rynkades och munnen blev mycket bred. Han försökte förgäves dra ner pikévästen över magen. Han tänkte febrilt för att hitta på något att säga åt journalisten, som kunde användas i tidningen. I brist på annat pekade han på Mikael, liksom ville han poängtera att kvällen ändå inte var hans, utan Mikaels. Blygsamhet var alltid klädsamt.

— Är det sant, att herr Palm är fransk på mödernesidan? frågade mannen.

— Ja, min mamma var fransyska.

— Ja kära vänner, nu går vi, hördes Palms röst, pojkarna är trötta och hungriga.

— Tack så mycket, tack, sade journalisten och försvann med sitt block.

— Kom kära barn, vi tar en taxi, vi har något gott hemma och snapsen är säkert iskall.

Lindqvist gnuggade händerna och kastade på sig rocken.

Underligt, tänkte Mikael, så kutryggig och fyrkantig han är. På ryggen ser han ut som en medelålders herre.

Fadern hjälpte honom med rocken och han kände hur vänligt och faderligt hans händer strök honom över ryggen. Äntligen var de på väg mot Amager. Palm hade före konserten dukat och ordnat på det runda bordet i vardagsrummet. Det såg festligt och aptitretande ut. Rummet var varmt. Från järnkaminen lyste glöden gemytligt och gav återsken på det fernissade golvet.

— Pojkar, sade Palm, dra av er tortyrinstrumenten och kragarna. Nu ska det ätas. Snapsen är nästan för kall. Vårt kök är så kallt, att vattnet fryser i kranarna. Huset här är byggt under kriget, dåligt material, obekvämt, men vi har sol hela dan. Vi trivs i den här lilla lyan, inte sant, Mikael?

— Rökt ål, lax, krabba, mumlade Lindqvist, vad är det där, vitlökskorv från Mathilde Christensen, det är jag övertygad om, och leverpastej!

— Ät nu, ät ordentligt, förmanade Palm, jag är själv hungrig.

— Pappa har varit mer nervös än jag, sade Mikael med ett leende.

— Jag lugnar mig inte förrän jag sett tidningarna i morgon. Skål, Mikael! Skål herr Lindqvist och tack för er ovärderliga hjälp i kväll, ni är en förstklassig pianist! Vad skulle Mikael vara utan er?

— Så så så, han är en duktig violinist och det finns andra pianister än jag.

— Jag undrar det, sade Palm. Inte av de unga. Varje sångerska vill ha er, varje violinist, alla tigger om att bli ackompanjerade av er. Å, min käre pojke, vad jag är glad att det här är över! Skål, drick så mycket ni vill, så ni blir glada! Ja, man blir glad och sömnig på en gång. Drick ur glaset, Mikael, bara stjälp i dig, det värmer!

Lindqvist åt med glupande aptit. Nu såg han ut som en grosshandlare i skjortärmar. Han var våt under armhålorna, hängslena var gamla och smutsiga. Han var så närsynt att han var tvungen att böja sig över tallriken, medan han bredde sina smörgåsar. Det var som om han lade sin själ i en musikalisk fras.

— Å gud i himlen, att det är över, suckade Palm och svepte i sig den andra snapsen. Mikael, som aldrig sett sin far dricka, lyfte ögonbrynen. Snaps brukade aldrig förekomma i det enkla, fattiga hemmet. Men nu var det fest. Mikael såg med allt större värme på sin älskade fader, men vågade inte visa det för Lindqvist, rädd för att bli utskrattad.

— Vi har iskall kyckling i köket, sade Palm, den är också från Mathildes affär, brun och mör, hon har själv packat in den åt mig.

— Det var mycket folk i kväll, sade Lindqvist med munnen full av rökt ål, ovanligt mycket folk för att vara debutkonsert. Jag tror inte det blir underskott ens.

— Sill i hummersås, utbrast Palm, det var faktiskt enkom för herr Lindqvist jag skaffade den, den är svensk. Hemlandstoner!

— Och jag som inte sett röken av Sverige, sade han, inte ens haft tillfälle fara över till Malmö.

Palm var nu vältalig och varm, på hans välvilliga ansikte lekte ett leende och ögonen såg oavvänt förälskat på sonen. Mikael visste, att allt vänligt och hjärtligt som kom Lindqvist till del egentligen var adresserat till honom.

— Ni har ju sammet i fingrarna, sade Palm, det är rosendoft och fjärilselegans mellan era fingrar, Lindqvist. Ni kommer att gå långt!

Lindqvist trivdes, då och då rörde han på axlarna av välbehag och trevnad. Mikael såg på hans händer, de var korta, bulliga som en prästs, naglarna var så djupt bortklippta att fingertopparna verkade svullna. Men det var sant, vad hans far sagt, det var något sammetsmjukt i hans anslag, sjungande poetiskt, genommusikaliskt.

— Fröken Brenium, sade Palm, är nog stött för att vi inte bjudit henne i kväll, men damen är ju dominerande och skulle säkert spelat första fiolen, vi behöver ro alla tre.

Lindqvist, som kände Elena från sin konservatorietid, visste inte vad han skulle säga. En ingrodd respekt för lärarna där satt ännu kvar i honom och Elena Breniums befallande, halvtyranniska ton hade alltid skrämt Lindqvist.

— Man måste jämt ta hänsyn till damer, fortsatte Palm, liksom ville han släta över det han sagt om Elena. En dam …

Alla tre visste, att Elena Brenium inte ansågs vara någon dam, men hon krävde ständigt att bli behandlad som sådan.

— Hon är mycket snäll, frampressade Mikael, isynnerhet mot mig.

— Det är hon visst, sade Lindqvist, en stor personlighet, om ni förstår vad jag menar!

Alla skrattade. Det var Elenas älsklingsfras med vilken hon brukade fylla ut minsta lilla andningspaus i sin ordström. Det var annars inte alls svårt att begripa, vad hon hade att säga.

— Hon är mycket snäll, sade Lindqvist med ett listigt leende, som fick Mikael att rodna. Det var för idiotiskt. Hon kunde vara hans mor flera gånger om. Det pratades på konservatoriet om honom som det alltid pratades om en äldre dams intresse för en ung konstnär.

— Vem av era föräldrar är det som är musikalisk, undrade Palm, är det er mor kanske?

Lindqvist mumlade något om att hans far var basist, han själv spelade redan som fyraåring. Han tittade upp över glasögonen på pianot och de två gipsrelieferna på väggen av Beethoven och Mozart. På pianot stod ett stort porträtt av Mikaels mor. Han var mycket lik henne med det mörka håret, den smala, böjda näsan och de troskyldiga ögonen. Lindqvist kunde inte se på hans fina ansikte utan att dra på munnen.

Mikael var snart färdig med maten, allt tycktes gunga under honom som efter en lång tågresa. Månader av rädsla för debuten, det intensiva arbetet samt sex, sju timmar på restaurangen hade tagit ut hans krafter. Han längtade i säng. Snapsen, som han inte var van vid, gjorde också sin verkan.

Men det var gemytligt i det lilla vardagsrummet. Ute snöade det och halva fönstret var igenklistrat av den våta snön. Himlen verkade alldeles svart. Elden i kaminen sprakade och det doftade björkved och koks. Det var skönt både att slöa nu och att längta till sängen. Med flit såg Mikael så lite som möjligt på sin far, vars ansikte var idel lycka. Måtte inte Lindqvist märka hur mycket han älskade honom! Lindqvist kunde knappt dölja sitt underliga, skeva leende. Just nu efter den tredje snapsen försökte han inte dölja det ens. Han åt kycklingen med händerna, gnagde av köttet med frenesi och sög ut märgen med saftiga ljud. Mikael kunde nästan se honom om tio år, rund och otymplig och inte så lite elak.

— Väldigt trevligt, sade Lindqvist när han tackade för supén, jag tackar hjärtligt herr Palm, en trevlig avslutning på en konsert. Annars släpar konstnärerna iväg med mig på krog och där får man inte äta som man vill. Äta ska man helst i tofflor och lösa kläder. Nu hoppas vi att de där djävlarna skriver fint om Mikael, man vet ju aldrig, vad de hittar på.

— Hittills har väl ingen sagt ett ont ord om er, Lindqvist.

Lindqvist gjorde en gest som om han inte brydde sig om vad man skrev om honom, han bara ryckte på axlarna. När han var borta från den trånga tamburen tog Palm sin son i famn och tryckte honom hårt till sig.

— Vad jag är stolt över dig min pojke, sade han, och nu i säng med dig! Jag ska sätta blommorna i en hink.

Lite senare när allt blivit tyst i det lilla hemmet stack Palm in huvudet i Mikaels rum och sade:

— Jag vet inte, om jag tycker om den där Lindqvist. Varför har han ett svenskt namn?

— Jag vet inte, pappa. En fin pianist är han i alla fall.

— Ja, alldeles utmärkt. Tror du att fröken Brenium är arg på mig för att jag inte bjudit hit henne i kväll?

— Alldeles säkert. Jag får gå till henne i morgon och försöka förstå vad hon menar.

När Mikael släckte ljuset och slöt ögonen fick han hjärtklappning. Han såg Seligman framför sig. Mitt i Senailles klassiska svit hade han sett den lille fruktade recensenten gå på tå i mittgången. Trots koncentrationen hade han inte kunnat undvika att lägga märke till den lille mannens klädsel. En sjaskig, blå kavaj och grå byxor med cykelklämmor vid de stora, grova kängorna. Han hade satt sig längst till vänster på tredje bänken och dragit fram programmet. Mikaels hjärta slog så det gjorde ont av rädsla och irritation.

— Gode Gud, mumlade han och vred sig i sängen. Måtte han inte komma med sina vanliga gemenheter! Måtte han över huvud taget inte skriva något! Hellre ingen kritik alls än dålig. Måtte de andra vara milda! Det skulle betyda elever, kanske en fast plats i symfoniorkestern, i bästa fall vid radion eller operan. Fast plats med pension. Pension, när man bara var nitton år gammal! Löjligt! Och i denna oroliga, galna efterkrigstid.

— Jag borde vara glad, tänkte han, första steget till pensionen är taget. Hur många år är det till pensionsåldern? Hur länge skulle världen bestå? Skulle han nånsin hinna leva lite? Vad var det att leva? Resa, älska, lära sig något? Älska?

Mikael var färdig med kvinnorna redan som fjortonåring. Det fanns inte mycket han hade att vänta sig av livet. Bara en något så när hygglig kritik nästa morgon.

Ute sjöng vinterstormen, slog med sina vassa händer mot rutan. Råttornas gnäll och slagsmål hördes på vinden, där de levde bland gammalt bråte. Huset var dåligt, dessutom var det byggt av krigsmaterial, man hörde varje ljud genom väggarna. Det tycktes som om de var gjorda av papp. Det blåste genom fönsterkarmarna, gardinen andades som ett levande väsen. Chauffören sjöng i lägenheten bredvid. Han var som vanligt full.

— Gud som haver … mumlade Mikael och somnade.

2

Det blev fina recensioner. Den sure Seligman skrev hela åtta rader och inte en enda gemenhet. Detta var högst ovanligt i synnerhet som recensionen gällde en så ung debutant. Elena ringde redan klockan sju på morgonen för att läsa upp både vad Seligman skrivit och några andra berömmande ord.

— Har Lindqvist också fått beröm? frågade Mikael.

— Naturligtvis, sade Elena, han får alltid beröm. Mikael suckade befriad, han visste ju på förhand att Lindqvist skulle få beröm. Vid flygeln var Sergius Lindqvist en mästare med sitt förfinade spel. Genast efter Elenas påringning ringde Lindqvist för att gratulera Mikael. Han sade:

— Du kan bli bårlärka i dag. Jag behöver en violinist till en begravning. Den ordinarie är förkyld. Har du Händels Largo eller något i den stilen? Du får tjugofem kronor.

— Det var verkligen snällt av dig, sade Mikael rörd, du är en bra kamrat.

— Det är jag, sade Lindqvist, men jag har svenskt påbrå.

När de några timmar efteråt möttes på läktaren vid orgeln, tittade Mikael ner på kistan, som var omgiven av svartklädda sörjande. Han blev beklämd och först nu kände han kransarnas och buketternas doft. Just så doftade det i artistrummet i går också. Lindqvist satt vid orgeln, färdig att börja preludiet. Plötsligt vände han sig och frågade över axeln:

— Har du någon flicka?

Nej, Mikael hade aldrig haft någon flicka. Fast det kunde ju Lindqvist nästan se på honom ändå. Mikael Palm var ingen riktig karl och han spelade också som ett fruntimmer. Det var klokt av honom att välja klassisk musik och så romantisk förstås. De tre spanska danserna borde han inte haft på sitt program, det hade en tidning anmärkt. Men Lindqvist måste medge, att Mikael hade stilkänsla och en vacker ton. Men någon karl var han inte. Hans blick gled över Mikaels slitna kostym och stannade ett ögonblick vid hans konstnärslock, som föll ner i pannan. Lindqvist drog på munnen. Somliga inbillade sig att sådant var nödvändigt. Som vissa målare med sina skägg och islandströjor.

— Aldrig? frågade Lindqvist med ett försmädligt leende och började preludiet. Mikael stod med violinen under armen och knep ihop läpparna. Flickor! När skulle han haft tid med dem? Restaurangarbete, konservatoriet, hemmet och fadern, som tog resten av hans fritid. Böcker. Fadern ville inte att han skulle bli en vanlig musiker. Han skulle bildas. Men som fjortonåring hade han redan sina kärlekssorger.

När de var färdiga med sina nummer och då Lindqvist spelat postludiet, gick de ut på gatan. Det var kallt och blåsigt, gravarna såg svarta ut under snön. Här och där låg ihjälfrusna blommor, sparvarna satt på korsen och burrade upp sig för att hålla värmen.

— Det är möjligt att jag kan skaffa flera bårlärkeengagemang, sade Lindqvist. Här har du dina tjugofem kronor. Lätt förtjänta pengar.

— Tack, sade Mikael och stoppade pengarna i fickan, det var väldigt hyggligt av dig. Just nu har jag inget arbete. Kanske får jag något först till sommaren och konserten kostade ganska mycket.

Han tryckte Lindqvists korta, köttiga hand, som också i kylan föreföll fuktig och svampig. Han skämdes för att han tänkte på det just nu, när han faktiskt kände något varmt för honom.

— Det var sant, sade Lindqvist när de stod vid spårvagnshållplatsen, jag har en annan idé för dig, men jag säger ingenting förrän allt är klart.

— Kan du inte ens antyda för mig?

— Nej, skrattade Lindqvist, inte ens antyda, men något roligt kan det bli.

Mikael sneglade på honom från sidan. Vacker var han inte, men en fin pianist behövde inte se ut som en violinist. Restaurangerna och kaféerna var mycket noga med att violinisten såg bra ut. Lindqvist skulle aldrig kunna locka någon till en restaurang med sin otympliga kropp och det underliga, halvfärdiga ansiktet.

— Du ser på mig, sade Lindqvist med skarp ton, känslig för varje blick liksom han var känslig för varje nyans i musiken.

— Jag bara tänkte, skyndade Mikael att förklara, hur snällt det är av dig att tänka på mig. Du vet, hur jag har det ställt, och far behöver hjälp, han är inte så ung längre.

— Du har alltid varit reserverad mot mig, sade Lindqvist utan att se på honom som om orden plågade honom.

— Jag ser kanske ut så, varför skulle jag vara reserverad mot dig? Du vet ju hur man betraktar de duktiga och talangfulla eleverna på konservatoriet. Det är kanske rent av respekt.

Lindqvist nöjde sig med det svaret, tryckte hans hand och klev upp i spårvagnen. Han skulle höra av sig snart, det var hans sista mystiska ord.

Jag måste tycka mer om honom, lovade Mikael sig själv, jag måste. Han kan inte rå för att …

Kunde man tvinga sig att tycka om någon? Kunde ens beundran för talangen väcka vänskapliga förhållanden? Lindqvist hade ett svenskt namn, men talade ren köpenhamnska. Och gärna om flickor på ett sätt som Mikael inte tyckte om att höra. Allt rörde sig kring könet. Han var full av oanständiga historier och hans skratt verkade också oanständigt.

Det var så kallt att han som vanligt blev stel om handen, med vilken han bar fiolen. Och ändå hade han på sig sina dyrbara handskar fodrade med skinn, en gåva från Elena. Hon var också en, som fordrade att man skulle tycka om henne. Hon visste allt, hade svar på allt, älskade att strö råd omkring sig. Och hon strödde med en banalitet och självsäkerhet, som imponerade på de yngre. Elena Brenium ansågs vara kvick och vis. Mikael var imponerad av henne, men kunde lika lite tycka om henne som om Lindqvist. Det var naturligtvis hans eget fel, tänkte han, medan han skyndade hem, trött och genomfrusen. Det måste vara reaktionen efter konserten i går.

— I dag ska vi ha resterna från i går, repeterade han för sig själv, ett par ägg ska bli varmrätten. Elena var purken för att hon inte blivit bjuden på supén i går, det hade han tydligt hört i telefon. Men hans far tyckte avgjort illa om hennes lekfullhet, koketteri och plötsliga, barnsliga infall, som passade så illa till hennes ålder. Men fadern var kanske en smula orättvis och alltid på sin vakt, när någon närmade sig Mikael. Elena envisades alltid med att kalla honom Michel, därför att hans mor varit fransyska och tänkt på namnet Michel och inte på Mikael. Michel Palm var ett bättre konstnärsnamn, menade hon. Fadern rynkade på näsan, när han hörde det. Elena hade en viss respekt för honom och hon drog på mun, när han gav henne svar på tal.

— Hon är en gammal fjolla, kunde han utbrista. Jag vet, att hon jämt har någon ung protegé, som hon omhuldar. Det är inte bra för en ung konstnär. Snäll för all del, men unga hör till unga och gamla till gamla, min pojke. Jag har själv haft en hord av tanter omkring mig, det har inte alls varit bra.

Fadern var i köket när Mikael kom hem.

— Hon ringde nyss, sade han. Det är visst något med eftermiddagstidningarna.

Mikael begrep genast, att det var Elena. Fadern undvek oftast att nämna hennes namn. Han tog telefonen.

— Hallå! hörde han hennes klingande sångröst, jag har två biljetter till operan i kväll. Ta din mörka kostym. Det är andra bänken. Du! Lindqvist är rasande, jag har just talat med honom. Två eftermiddagsblaskor har inte nämnt hans namn. Du får beröm så det räcker för två. Alltså tio i åtta.

Hon frågade inte ens om han hade lust eller om han kunde komma. Sådan var hon. Bara befallde som om hon inte gjort annat i hela sitt liv. Mikael var hennes kavaljer och springpojke på samma gång. Hon både klappade honom och hunsade med honom. Fast just nu tänkte Mikael mest på Lindqvist. Han kunde se det köttiga ansiktet förvridas av ilska, när han sökte sitt namn i recensionerna.

— Vad ville hon? frågade Palm.

— Det är Tannhäuser i kväll, hon har ju alltid fribiljetter på operan. Fast jag har då helst lust att stanna hemma. Jo, Lindqvists namn är inte nämnt i eftermiddagstidningarna.

— Jag vet det. Här ligger tidningarna, jag köpte dem på väg från kontoret. Det är tråkigt. Men det är inte ditt fel. Kunde du inte ha sagt, att du inte orkade i kväll?

Mikael teg. I början, det var för ett år sedan efter en elevmatiné, hade han känt sig mycket smickrad av Elenas intresse och hennes superlativer över hans spel. Nu bara pinade de honom. Inom några veckor hade hon blivit hans protektris och hade därmed strax tagit sig en otrevlig, befallande ton, som ibland kunde bli rent tyrannisk. Hon hade introducerat honom hos sina inflytelserika bekanta och skaffat honom en elev. Flera skulle komma efter hans lyckade debut, menade hon.

— Du ska alltså till Tannhäuser, suckade hans far, och jag som gladde mig åt att läsa fortsättningen på Pickwick-klubben, just kapitlet vid domstolen. Nå ja, vi kan göra det en annan gång.

Mikael försökte inte möta faderns blick. Han såg ner i tallriken.

— Min käre gosse, sade Palm. Du vet, att jag vill ditt bästa. Om du skulle ut med en ung väninna, så skulle jag inte ha sagt något. En så vek typ som du är och den där övermogna, avdankade sånglärarinnan är inte något vackert par. Det kan skada ditt rykte. Du håller på att få ett namn och det förpliktar. Om hon åtminstone hade varit en lite finare typ, men hon ser ju faktiskt ut som en prostituerad.

— Men alla vet vem hon är och att hon är lärare vid konservatoriet och att hon varit en känd operasångerska, försökte Mikael försvara henne. Fyra fem av hennes elever har debuterat på operan också.

— Hon är tarvlig, sade fadern. När du har ätit så titta på recensionerna! Du kan vara glad. Det har gått bättre än jag väntat. I natt kunde jag knappt somna så nervös var jag för konserten. Men nu är allt bra.

Han sträckte ut sin magra hand över bordet och klappade Mikaels.

— Ska du på operan så går jag på bio och ser Chaplin. Filmen går på Amagerbrogade.