Mickes stormiga vecka

By Gunvor Håkansson

Mickes mamma och pappa har dragit till Kanarieöarna för en vecka. Men Micke fick vara kvar hemma och ska tillbringa lovet med gammelmorfar. Mickes mamma frågar med undrande och lite orolig röst: Orkar du? Micke kan vara ganska livlig... Det blir en oförglömlig vecka med mycket lek, äventyr och upptåg. Är det något alla vet om Micke är att det händer grejer runt om honom! "Mickes stormiga vecka" är en skojfrisk barn- och ungdomsbok från 6 år. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 31, 2021
• ISBN: 9788711787236

Book preview

Micke ser sig öm

– Pass på! sa gammelmorfar och höll tillbaka Micke som ville rusa över gatan. Det var i sista ögonblicket: Bussen, som svängde runt hörnet,' bromsade in så att det skrek i däcken. Micke tog hastigt ett steg bakåt och kom upp på trottoaren igen.

– Oj då! sa han.

Nu borde bussen ha fortsatt, men det gjorde den inte. Dörren där chauffören satt gled upp.

– Ska herrarna med? sa han.

Herrarna såg på varandra.

– Ja, varför inte? sa gammelmorfar. Vi åker en bit. Hoppa upp, Micke!

De steg upp, och bussen satte i gång igen med ett ryck. Micke fick en fönsterplats, och gammelmorfar slog sig ner bredvid. När man såg dem bredvid varandra, kunde man tydligt märka att de var släkt. De hade samma form på bakhuvudet och samma vana att höja hakan och sätta näsan i vädret när de blev ivriga.

Micke har ljust hår och blå ögon, och det har gammelmorfar också. Fast hans hår är förstås vitt och ögonen ligger så djupt in under ögonbrynen att det är svårt att se dem. Skuggan på gammelmorfars överläpp är en mustasch. Den är så kortklippt att den knappt märks på håll, särskilt som den är vit. Micke har bara en kort jacka, men gammelmorfar, som lätt blir frusen, har tjock vinteröverrock. Han bär väst under kavajen. Inte ens under allra hetaste sommaren lägger han av västen.

Det var gammelmorfar som hade föreslagit att Micke skulle komma till honom under februarilovet medan mamma och pappa for till Kanarieöarna.

– Men orkar du, morfar? hade Mickes mamma undrat. Han är gansk a livlig.

Hon sa inte direkt: Du är ` för gammal… Men det var nog vad hon hade menat.

– Orkar, sa gammelmorfar och strök mustaschen. Han rätade på ryggen. – Jag är väl inte så gammal heller!

Nu var Micke hos honom. Han kom med flyg tidigt på morgonen, och när han hade packat upp och ätit frukost gjorde han och gammelmorfar sällskap ut för att titta på stan.

De följde med bussen några hållplatser.

De for över ån där man förr hade fångat lax. Laxen trivdes inte längre, sa gammelmorfar. Vattnet var förstört. Micke tittade på några fula gulbruna plättar som kom seglande och nickade. Det såg ut som stelnat skum och kom från fãbriker högre upp.

De for förbi torget, där kyrkan och rådhuset låg och som brukade vara fullt av salustånd. Nu var det uppgrävt och såg ut sórn en jordhög. Alla de vackra pilarna runt fontänen var nerhuggna. Det skulle bli parkeringshus inunder.

Sedan promenerade de ner till stranden och tittade på havet som låg stålblått.

– Förr kunde man bada här, sa gammelmorfar, men nu får man fara en bra bit utanför stan för att komma till rent vatten.

Efter det gick de på kondis. Gammelmorfar hittade ett litet ställe som det stod Hembageri på. Det var inhyst i bottenvåningen i en villa, men själva bageriet låg i en länga inåt gården. Det kom en stark doft av pepparkakor därifrån.

Där Micke bodde låg snön ännu. Man kunde åka skidor. Men här var marken bar. Utefter husväggen stack en rad snödroppar upp. Bladen var gula i uddarna. Gammelmorfar böjde sig lite mödosamt för att titta på dem.

– Ska vi aldrig gå in? sa Micke.

De nästan flög in genom dörren, för vinden låg på. Det var ingen stor servering. Där fanns bara två bord.

– Vi kan ta ett var, sa Micke.

Och det gjorde de.

– Jag ska be om en kaffe och en bit sockerkaka, sa gammelmorfar till fröken som kom fram till dem.

– Jag ska be om en läsk och en bit rulltårta, och två