Mord, Ellinor!

By Ann-Mari Tormalm

Klassen har blivit tillbedda av läraren Kerstin att skriva en uppsats om ett sommarminne. Ellinor visste att hon inte kunde skriva om vad som faktiskt hände henne under sommaren, så hon hittade på ett glatt minne om ridning längs frodiga ängar. Men egentligen... ja, egentligen hade Ellinors sommar varit mycket mer obehaglig och skräckinjagande. En dag när hon hade gått längs Vätterns strand hade hon sett en syn hon aldrig kommer glömma. Nämligen ett lik. En elak gammal gubbe som blivit mördad. Men det kan hon inte berätta för fröken, även om hon vet att hon aldrig kommer glömma den där dagen..."Mord, Ellinor!" är en ryslig ungdomsdeckare.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788726198935

Book preview

Ann-Mari Tormalm

Mord, Ellinor!

SAGA Egmont

Mord, Ellinor!

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2012, 2021 Ann-Mari Tormalm och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726198935

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1

I somras hittade jag ett lik i Vättern. En gammal elak gubbe hade blivit mördad och det var jag som upptäckte honom…

Jag tuggade på pennan och såg ut över klassrummet. Vi skulle skriva om ett sommarminne och alla skrev så pennorna brann. Allihop utom jag. Jag fortsatte att tugga och tänkte att egentligen borde jag skriva precis så här. För det var sanningen om min sommar, det var vad som verkligen hände mig.

Men det gjorde jag inte. Man skriver bara inte så, det begriper vem som helst. Det var inte en sån berättelse min lärare Kerstin väntade sig av mig. Jag tog ny sats och bestämde mig för att hitta på.

Jag kan aldrig glömma hur det var när vi hämtade hästarna. Det blåste svagt och vi frös lite för vi hade bara shorts och tröjor på oss…

Det blev en riktigt trevlig berättelse om Gustaf och mig och hästarna. Jag skrev om hur häftigt det var att galoppera över ängarna, hur manarna fladdrade i vinden, hur fria vi kände oss… Men hela tiden medan jag skrev tänkte jag på den där soliga fredagseftermiddagen i början av juni.

Jag hade kommit till Hästholmen med bussen för jag skulle hälsa på min moster Rut, som har bott där i hela sitt liv. Hon och hennes systrar Agnes och Vera växte upp och gick i skola i Hästholmen. Vera, det var min mamma det, stack hemifrån när hon var sexton. Jag vill ha ett liv, hade hon sagt. Och så lämnade hon sin mamma och sin pappa och sina systrar. Till och med katten Simba lämnade hon. Det var nog det svåraste. Jag menar att en katt kan ju inte förstå att man längtar efter ett liv. Så som mormor och morfar och till och med systrarna försökte förstå. Rut blev kvar. Hon hade redan börjat jobba i hemtjänsten, när mamma stack och det håller hon på med än.

Två veckor skulle jag stanna och jag tänkte på att jag inte kände så många där i Hästholmen. Och att jag inte ville lära känna någon heller. Jag skulle bara bada och läsa och lata mig.

Rut hade eftermiddagspass och skulle inte komma hem förrän sent, det var därför hon inte mötte mig vid bussen. Inga problem. Jag vet att nyckeln ligger i översta högra lådan i snickarbänken som står i boden, det är ingen konst att ta sig in till moster Rut. Och ibland är det skönt att vara ensam. Rut är helt okej. Hon är lite tjatigare än Agnes som jag annars bor hos men oftast låter hon mig vara i fred. Och man behöver aldrig skämmas. Lång och smal och lite grå går hon där i hemtjänsten och hjälper »dom gamla» som hon säger. Hon bor kvar i det hus som morfar byggde, där har hon bott sen hon föddes och där vill hon bo till sin död. Huset ligger alldeles nere vid stranden, där har Rut en liten brygga. Det har alla husen runtomkring. Det är gamla hus nästan allihop, inte så stora men rätt trivsamma. Rut verkar nöjd, fast hon är inte en glad typ direkt. Till skillnad från systern, Agnes.

Min mamma är död, så jag bor hos Agnes under terminerna. Hon äger ett litet hus i Björsäter, alldeles i kurvan efter affären. Agnes är liksom mer färgstark än Rut men beter sig en aning pinsamt ibland. Vi har en hund också, Melker. Han är av blandras, labrador, dalmatiner och bordercollie, klok och snäll. Han är lika stor som en labrador svart utom på nosen, som är vit med svarta prickar. Ja, och så magen då, den är också vit med svarta prickar. Annars är Melker helsvart. Fast ytterst på svanstippen finns det en vit fläck.

Agnes tar ut Melker varje morgon innan hon tar bussen till jobbet klockan sex. Hon är montör på Saab och börjar jobba klockan sju. Jag går en sväng med Melker, när jag kommer från skolan. Han blir överlycklig, springer och hämtar kopplet och lägger det framför mina fötter. På kvällen är det Agnes tur igen. Men det är på morgonen det blir pinsamt. Agnes är morgonmänniska och njuter av sina morgonpromenader, säger hon. Det visar hon genom att sjunga. Högt. Hon skrålar så det hörs över hela Björs. Jag tror att det har hänt att folk vaknat av hennes sjungande.

Bussen skumpade på över Östgötaslätten och där satt jag och tänkte på Agnes och Rut. Skumpandet gjorde mig sömnig och när vi var framme i Hästholmen hade jag somnat. Jag var den enda passageraren som var kvar. När chauffören slog av motorn tittade han på mig i backspegeln och skrattade.

– Nu kör jag inte längre, sa han och började stänga till. Nu har jag semester. Fyra veckor i Thailand låter väl inte helt fel?

Jag tog min väska och plirade lite mot ljuset utanför. Det var stilla omkring mig. Bussen hade stannat vid kiosken, en vitmålad rätt ful kiosk med några bord och bänkar utanför. En kruka med halvvissna tulpaner stod vid kioskdörren. En kille mekade med en moped vid sidan om.

Busschauffören tänkte visst handla för han stod länge och hängde vid kioskdisken. Till sist gav han upp, parkerade bussen, hämtade en cykel ur cykelstället och for visslande iväg. Det var en så fin eftermiddag, de små trädgårdarna i Hästholmen såg fridfulla ut i solgasset. Jag gick bakom kiosken för jag tänkte ta stigen ner mot sjön. Jag ville komma ner till vattnet så fort som möjligt. Ingen människa syntes till nu när chaffisen gett sig av.

Jo, en. Den mekande killen. Han startade mopeden och svängde ut och stannade framför mig. Jag sa hej och han hejade tillbaka precis som om vi kände varandra men jag var säker på att jag aldrig sett honom förr.

Nu när allt är över har han berättat för mig att han såg en rödhårig jänta som verkade kavat och hade uppnäsa. Solen höll på att gå ner och solljuset lyste genom mitt hår och fick det att se ut som en sån där krans som änglar har på bilder. Och så log jag så snällt mot honom, sa han. Och jag sa hej precis som om vi känt varandra länge. Han blev nyfiken…

Killen körde ut på Birgittavägen och svängde ner på Villagatan. Mopedknattret avtog. Jag lyfte upp väskan och började gå. Samma väg som mopeden hade tagit. Små fina villor kantade gatan. Här utefter stigen syntes de bara på avstånd. Nu skulle jag snart se vattnet framför mig. Jag hade längtat till Vättern, det är världens bästa sjö, så stor, så fri. Och så blank när det är vindstilla. En del ryser när jag talar om Vättern, tycker att den är för kall att bada i, jag förstår inte vad dom pratar om.

Så där gick jag och tänkte i min ensamhet när jag vandrade stigen fram. En bit bort hördes motorljuden från vägen men det var ändå påfallande tyst. Knattret från mopeden återkom, det ettriga ljudet kom närmare och närmare. Så dök han upp igen. På väg tillbaka. Han stannade, när han fick se mig och så sa han hej för andra gången. Han verkade blyg men ville ändå prata, så jag sa något dumt om att hans moped var fin. Han hade fått smolk på tändstiften, sa han och hade ställt sig intill kiosken för att torka av dom. Roger, som äger kiosken är nog bussig och hjälpsam fast han gillar inte att man står och hänger vid hans kiosk. Men på den här sidan kunde han inte se mig förklarade Mattias. Killen hette så och han bodde i Ödeshög och jag sa att jag hette Ellinor och att jag var på väg till min moster Rut, som bodde i ett av husen vid strandkanten. Om jag skulle stanna länge kunde vi kanske paddla en dag föreslog han, det hade jag inget emot. Jag har paddlat en del med min granne i Björs, jag gillar att komma nära vattnet, gillar att se dropparna rinna ner från paddeln när jag lyfter den. Mattias hade nyss fått en kanot av sin pappa men han var inte någon van paddlare.

– Vi kanske ses, sa han sen och var borta utan att jag visste var han bodde eller vilket telefonnummer han hade.

Äntligen glittrade det framför mig. Jag känner alltid en oförklarlig frihet, när jag får syn på Vättern. En sorts lättnad. Jag ville ner till vattnet, så jag tog stigen över allmänningen ner. En liten brant sluttning mot vattnet, nedanför branten finns en lång brygga. Något låg och flöt en bit ut i vattnet. Vindtygsjackan var full av luft, det såg ut som en ballong på ryggen. Jag kunde inte fatta vad det var jag såg. Sen skrek jag.

Jag minns den gången när Agnes och jag krockade med mjölkbilen. Hon körde ganska fort och vägen var smal och krokig, mjölkbilen var bred. Så small det. Sen