Mord för gammal vänskaps skull

By Torbjörn Stålmarck

Tore och Ingela har precis flyttat till det lilla samhället Östervik med hopp om att få njuta av landsortens lugn. Men när grannfrun påträffas död i sin lägenhet går det nygifta parets planer i stöpet. Det är Ingela som hittar den vackra änkan på golvet, och hon och Tore bestämmer sig för att först kontakta deras vän, polisassistent John Fors, som efter en snabb granskning av brottsplatsen bekräftar att det rör sig om mord. Det lugna samhället fylls nu med skvaller och misstankar. Tore, som har alibi för mordnatten, går fri medan Ingela tidigt pekas ut som en av de huvudmisstänkta. Bekymrad och besviken beslutar sig Tore för att ta saken i egna händer och själv ta reda på vem mördaren är.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2021
• ISBN: 9788726839593

Book preview

Första kapitlet

Det var en sådan där regnig förhöst, som gör att människor får svårt att hålla kontroll över nervtrådarna, och det var en sådan där flod av vatten från en nattgrå himmel, som gör att vindrutetorkarna inte för aldrig det hinner hålla sikten ens någorlunda klar. Jag fick faktiskt sitta framåtlutad över ratten och kika ut genom regnridån med ögonen stint riktade mot den del av vägen, som strålkastarna nödtorftigt lyste upp.

Det är inte trevligt att sitta på det där sättet. Min vanliga körställning är den makligt tillbakalutade, och särskilt på hemväg brukar jag gnola något slags melodi, samma stycke mil efter mil, så det är nog skönt för folk i gemen att jag merendels färdas ensam.

Vad jag gör? Ritar hus — arkitekt, you know. Nyetablerad och med så där lagom förhoppningar om att lyckas hugga åt mig en och annan uppgift. Särskilt skulle jag gilla att rita kyrkor, men sådana uppdrag får jag nog aldrig, för jag ser inte så ut, säger Ingela, min nygifta fru. Vad hon nu menar med det. Kanske det att man tycker allting är ganska kul och inte tar saker och ting så högtidligt, att man med tillräcklig värdighet kan ställa upp framför ett kyrkoråd. Ingela har föreslagit anläggande av patriarkskägg, det lär vara gångbart både för kyrkligt och profant bruk. Men jag är slätrakad och trivs med det. Sedan kan inte fadringen hjälpa att jag kanske också mest får slätstrukna uppgifter, som resulterar i långa, raka, fula hus, där folk skall hysas in socialt och fint men inte trivas. Jag för min del skulle … nåja, det hör knappast till den här storyn.

Den där kvällen då jag var på väg till Östervik på regngropiga vägar, hade jag varit uppe i Stockholm en vecka, bland annat för att prata med myndighetspersoner som sitter där för att säga sista ordet om hur en småstad de aldrig sett skall utformas. Fastän jag inte är precis gammal i gamet så vet jag litet om hur de där herrarna skall tas, och jag var ganska nöjd med resultatet.

Men jag hade råkat ut för en punktering på vägen, så jag var försenad och hade inte kunnat ringa hem och tala om hur det var. Det är ju bara skog i de här trakterna. Mil efter mil med tät barrskog och så kanske en liten skrabbig stuga mitt i alltsammans, oftast övergiven. När mörkret ramlat ner över ensliga kåkar är de förstås heller ingen som vågar öppna. Tiderna är inte sådana. Gamla människor har väl börjat lära sig att gästfrihet alltför ofta belönas med ett slag i skallen, och i den mån de har överlevt, så baxar de nog hellre fram byrån än de öppnar dörren när någon knackar på. Många har väl också efter en sådan pärs lagt benen på ryggen och skubbat till ålderdomshemmet.

Ingela och jag hade fått tag på en liten rolig lägenhet i Östervik, högst upp under taket mitt i staden vid Skeppargränd. Det var i en gammal köpmansgård byggd i fyrkant med ett stort portvalv mot gränden och med en kullerstenslagd gård mitt i. Ett par av längorna hade två våningar och vind, och vår lägenhet låg liksom insprängd i vinden — två rum och hall, lågt i taket och sneda ytor här och var. Och så ett takfönster i det lilla köket. Genom det fönstret såg man den röriga takkonstruktionen på vinden, och där ovanför kom själva takluckan ut mot måne, Mars och sputnikar. Vi hade inget badrum, så kroppens totala tvagning tillgick så att vi ställde en stor balja på köksgolvet, som vi först lade en massa tidningar på, och sedan hjälptes vi åt att blaska och gno, en angenäm syssla trots den kanske inte helt oantastliga komforten.

Det kan inte hjälpas att man längtar hem till stället när man har varit borta några dagar. Vad är ett telefonsamtal eller ett brev? Ingenting! Men regnet gjorde att jag fick hålla rätt måttlig fart. Lervatten stänkte i daskande kaskader upp mot plåtsidorna, och ibland kändes vattentrycket under vänsterfoten. Verkar vara litet tunn plåt i bilarna nuförtiden.

Jag mötte inte många bilar, och jag funderade på hur det skulle gå om jag fick punktering igen. Det är sådant där som kommer på en, när man sitter vid ratten och låter tankarna fara hit och dit. Aannars tillhör jag knappast dem som oroar sig i onödan. Mest tänkte jag på Ingela och på mat och kaffe, för jag var hungrig efter alltsammans. Och så var det det att jag mycket väl visste att Ingela var mörkrädd, även om hon inte sade så mycket om det. Har man sådana anlag, så är det kanske inte så där alldeles lämpligt att bo uppe på vinden med tapetdörrar och sängkammaren i direkt förbindelse med mörkret och klädlinorna och de gamla bjälkarna, tunna plankväggar åt gymnasisten Kenneth Tradius, som hyrde ett ensamt rum intill vår sängkammare. Hans ingång låg så att han använde ett helt annat trapphus än vi, och vi såg honom inte så mycket. Vårt trapptorn, som sköt ut på gården, var vi nästan ensamma om. Ja, det användes förstås också av vår granne på andra sidan den lilla vindsfarstun, fru Ebba Tuvesson, änka, trettionio år och med väl bibehållen skönhet. Lägenheten under oss hade sin sällan begagnade köksingång från samma trappa, en trappa bestående av en massa trätrianglar som vred sig kring en torksprucken rund stolpe. Men mycket spring var det inte i den.

Under oss bodde disponent Carl Åberg, en lång och militärt butter herre, och hans glada fru, som var dotter till gamla vithåriga fru Gustafsson, hon som ägde alltsammans efter sin avlidne make. Hon bodde tillsammans med sonen Lars i en paradvåning över större delen av järnaffären.

De två längorna in mot det bakomliggande kvarteret var i ett och ett halvt plan och utnyttjades bara till förråd av olika slag. Järnaffärer kräver stora sådana magasin. Jag hade sånär glömt att det i det ena magasinet fanns ett bostadsrum, där dekoratören Verner Erman bodde, en egendomlig kurre.

I bottenvåningen i vår länga bodde en sysslolös slusk, Oskar Persson, och hans fru Ingrid, som hade damfrisering och väl gjorde det mesta för att hålla ihop det hela. Fast jag förstod ju inte varför hon inte begärde skilsmässa, då de ändå inte hade några barn. Fru Gustafsson hade försökt avhysa familjen men utan att lyckas. Så vi andra fick stå ut med att ha honom hängande litet varstans kring väggarna i en ständig småfylla, en alltid berusad orm i ett någorlunda nyktert paradis.

Vi umgicks inte med någon i huset. Det var nog också skönast så. Det hindrade inte att till exempel fru Gustafsson och vi alltid kommit mycket bra överens. Hon var kärv men på sitt sätt trivsam och hade förmåga att hålla ordning och reda på hela huset. Det blev ett par ord när man möttes, det var allt. Jag tyckte också det var tryggt för Ingela att fru Tuvesson bodde intill. Jag visste egentligen inte vad hon sysslade med. Hon kom hem vid halvtolvtiden varje kväll. Då gnisslade dörren i trapptornet och slog igen med en duns. Fru Tuvesson ingick på det sättet i dagsrutinen, och Ingela och jag kände oss inte riktigt tillfreds förrän det hade gnisslat och slagit i ytterdörren. Därmed satte fru Tuvesson punkt för den verksamma delen av dygnet, och vi kunde somna.

Några kilometer från staden fick jag med en kraftig högerrattning svänga undan bilen från ett mörkt föremål som dök upp i den regnpiskade ljuskäglan. Jag hann se att det var en människa innan jag helt måste koncentrera mig på att räta upp den fräsande sladd, som höll på att föra bilen och mig i diket. Blött, tungt grus stod som en sky utanför rutorna, och jag var beredd på det värsta. Uppskakad, rädd och arg stannade jag bilen, när jag äntligen fått håll på den, och jag struntade i det skyfall som vräkte ner över mig, när jag klev ut på vägen.

Säkerligen såg jag ut som en frusen simkandidat beredd att ta emot lagerkransen, när jag gav mig i väg för att berätta vad jag tyckte om gådrullar. Jag visste att jag inte kört på någon, men det var ändå ett hopramlat bylte som låg mitt på vägen, där jag nyss sett en upprest gestalt. Jag var bländad av att ha stirrat in i ljuskäglan i flera timmar. Det var nästan kolsvart här ute på vägen, och skogen stod alldeles inpå, full av snuviga rävar och ugglor.

Utskällningen kom alltså av sig, och jag sprang tillbaka till bilen för att backa den till byltet. Det var en karl, så mycket såg jag, när jag hävde in honom i baksätet. Men jag gav mig inte tid att ta reda på så mycket mera. Var det ett lik så var det bäst att inte veta om det. Lämpligast att bara köra raka vägen till lasarettet.

När förorternas punkterade ljusrader började paradera längs min färd mot staden, blev det liv i byltet, och jag hann inte sakta ned farten och vända mig om, förrän det också började tala.

— Jaså, herrn är ute och åker.

— Jaa, och Persson är full som vanligt, märker jag. Det kunde ha gått illa det där.

— Jag tycker förstås det gick illa nog. Det blev liksom inget resultat.

— Persson är full och pratar gallimatias som vanligt. Ni ville kanske ha mig i diket.

Jag kände samtidigt med en rysning att mannen satt i sitt ynkliga rus och ville berätta att han sökt begå självmord.

— Vad fan gjorde ni där ute så här dags och i ett sånt här väder? sade jag, medan hjulen började smattra mot gatstensbeläggningen som avlöste asfalten strax utanför stadsgränsen.

— Det är inte så många bilar ute en sån här kväll, mumlade han. Dom kommer inte så tätt. Men det ska herrn inte vara lessen för, det är ju inte hans fel.

Han satte upp sitt finkeldoftande ansikte och hakade fast huvudet på ryggstödet bakom örat på mig. Det var inte behagligt, men jag kände Persson och var inte rädd.

— Ska vi ta vägen runt polisstationen, så att Persson får sova ut? frågade jag i en efterdyning av elakhet.

— Neej, för fan, herrn, gör inte det. Det går bra att stanna här. Tack för skjutsen.

— Jag kör väl hem Persson då.

— Nej, jag vill inte hem. Det går bra att ställa av mig här. Jag får tacka …

Vi hade nu kommit in i staden, och de skyltfönster som ännu var upplysta blänkte i knäande, blöta gatuspeglingar. Jag saktade in farten och tyckte trots mitt bagage att det var skönt att vara hemma. Här var gatorna upplysta, här strålade det ur fönstren. Här bodde och trivdes människorna. En del flanerade med uppspända paraplyer för att för tjugonde promenaden gå och titta på samma uppställningar i skyltfönstren.

Här fanns också en vänlighet som jag lärt mig tycka om. Här var varje människoöde angeläget, vilket ibland gjorde att det sladdrades litet för mycket, men ingen glömdes bort. Och det hände inte mer än att de två patrullerande poliskonstaplarna kunde stanna på den ombonade stationen, när det regnade en kväll som denna. Då ryckte de inte ens ut för att ta sig ett skrovmål vid korvståndet.

Det knäppte till i dörrhandtaget bakom mig, och på ett ögonblick for dörren upp och min besynnerliga last dunsade ut på gatan. Han hade de sista minuterna suttit alldeles tyst, så jag trodde att han somnat igen. Bilen hade inte haft någon hög fart, så jag kunde omedelbart stanna den. Men då såg jag redan Persson tumla bort, berusad men tydligen uppklarnande. Allt tydde på att han var i stånd att klara sig själv. Man fick väl också hoppas att han kommit på bättre tankar. För i den här staden var också Persson ett angeläget människoöde — även om det stod långt nere på skalan.

När jag svängde in i Skeppargränd var det nermörkt i den gamla köpmansgården, utom i skyltfönstren förstås. Där samsades jaktgevär och motorsågar med blänkande köksgeråd, skarpa knivar och geniala konservöppnare. Allt ordnat av dekoratören Erman till en tilltalande sammanställning med fonder och deviser i vacker textning.

Större delen av affären med den tillhörande avdelningen för kemikalier låg mot Storgatan, stadens största affärsstråk och kärt tillhåll för knatterknuttar. Affärsingångarna låg dels på denna sida och dels på hörnet mot gränden. Mot den mindre gatan låg som sagt den stora huvudporten till fastigheten, för övrigt den enda som ledde ut från fyrkantgården innanför.

Som vanligt låg gården som en kolsvart klump bakom den djupa porten. Jag hade många gånger i försynta ordalag försökt få fru Gustafsson att förstå vikten av belysning där under den mörka tiden av dygnet. I själva valvet låg för övrigt ingången upp till hennes och Åbergs våningar, och på andra sidan en dörr in till Perssons rum och kök. Fru Gustafsson släckte portlyset när hon gick och lade sig och det gjorde hon mycket tidigt.

Varje sten var numera välbekant för mig, och jag hade egentligen ingen svårighet att hitta vägen över gården. Men jag hade varit med om att tumla rakt mot blöt, upphängd tvätt eller fått klädlinor om halsen vid nattliga hemkomster, så jag tog det som vanligt försiktigt.

Vi hade våra fönster enbart inåt gården, på utsidan mot gatan låg vinden. Även hos oss var det mörkt, och det förvånade mig, eftersom Ingela visste att jag skulle komma hem. Även om det var en smula sent hade jag nog hoppats få litet innanför västen, och först och främst en ordentlig välkomstkram. Det är ju sådant som gör det värt att resa bort och uthärda dagar av umbäranden.

Det var således en något purken ung arkitekt och äkta man som famlade efter handtaget i torntrappsdörren. I regnet hade dörren svällt rätt kraftigt på välbekant sätt, så jag fick lov att rycka till lite extra. Jag hade tänkt att dörrfjäderns rostiga spiral skulle gnissla till ordentligt och väcka Ingela, men regnet hade åstadkommit en primitiv smörjning, så det hördes inte så mycket. Ingela brukade inte sova så tungt men hon låg väl som vanligt med bara näsan ovanför täcket och hörde nog ingenting alls av den längtande mannens återkomst. I gengäld för det uteblivna gnisslet slog dörren faktiskt igen riktigt ordentligt med en präktig smäll och sög sig åter fast vid den regnsvullna dörrposten.

I den sinnesstämning, jag var i, lade jag mera än vanligt märke till den brungrå målningen som flagnade på trappväggarna och den nästan helt omålade fönsterramen, som antagligen inte på flera år kunnat innesluta fönstret. Detta var i stället så tätt som möjligt fastknutet vid ramen med ett snöre. Den nötta ledstången, där spackling syntes mer än målarfärg, de mässingsskodda, trekantiga trappstegen och den sparsamma trappbelysningen från en liten dammig naken lampa högst uppe — alltsammans gjorde mig för första gången förbannad. Ni vet hur det är, man har sina förväntningar, man är så där tralala i överkant. Och så möts man av unkna väggar och spindelvävsdammiga tak, som man alldeles nyss tyckte var rara och pittoreska.

Den lilla förstugan lystes upp av samma lampa som trappan och var lika sparsamt belyst som den. Längst bort var dörren till vinden. Till vänster hade fru Tuvesson sin dörr och till höger var vår egen dörr med »Nilertz» på mässingsskylten. Jag mindes mycket väl med vilken stolthet Ingela och jag hjälpts åt att skruva dit den. Och mig gav den liksom slutgiltigt rätten till både Ingela och lägenheten.

Vi hade en liten antik dörrklocka som man vred runt ett handtag på. Den spröda klangen tycktes gå från rum till rum utan att väcka det allra minsta gensvar. Kanske var Ingela inte hemma. Hon kunde ha gått på sena bioföreställningen eller hem till Ursula, hennes bästa väninna. Jag låste upp dörren med en vanlig enkel nyckel, som vem som helst kan