Skuggad av staden

By Bo Ivar Nilsson

Kerstin kallas för Pilegårds-Kerstin. Hon bedriver en nästan hopplös kamp mot sin hemstad som hotar med att rasera hela hennes livsprojekt: Pilegården. På hennes vackra gård skall byggas höghus. Hon är en stark och tapper person, men all denna tid som lagts ner på byråkratiska angreppstaktiker börjar långsamt ta ut sin rätt på henne. Samtidigt ingår hon äktenskap med Sune, en man som inte riktigt delar hennes passion för naturen men som trots allt står på hennes sida. Så småningom undrar ändå båda om den hårda pressen kanske slutligen kommer att döda deras kärlek-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 19, 2021
• ISBN: 9788726762440

Book preview

1

V äckarklockan ringde.

Kerstin sträckte ut handen och tryckte ner spärren, för att inte signalen skulle bli för lång. Det var onödigt att fadern, nämndeman Albert Ingelson, redan vaknade. Hon hade tyst smugit sej upp vid tretiden och sett att han sov i rummet invid hennes. Hela förnatten låg han och suckade, vände och vred på sej. Kerstin hörde det genom den tunna väggen. Orsaken visste hon.

Pilegården, som varit i släktens ägo genom århundraden, höll på att gå släkten ur händer. Det var inte fattigdom och inte heller olyckliga borgensförbindelser, som drivit det därhän. Inte ens det förhållandet att nämndemannen började bli gammal och saknade en son, som kunde fortsätta hans gärning.

Ibland när han var på dåligt lynne, brukade han brumma för sej själv över den orättvisan. Kerstin mindes många gånger, då han till och med åt henne hetsigt slängt ut de orden. Oftast log hon godmodigt åt faderns utgjutelser. Någon gång blev hon förargad, då han pratade om att fyra flickor inte var förenligt med tillgång och efterfrågan. En gång svarade hon honom, att visst var det efterfrågan. Hennes tre systrar var gifta inne i stan. Fadern hade blivit arg och sagt, att hon måste väl begripa, att det inte var så han menade.

Kerstin kastade en blick på klockan. Det var god tid. Före fem behövde hon inte stiga upp. Hon vände sej på vänster sida och drog knäet ända upp mot bröstet. Det andra benet höll hon rakt. Det var nu en gång hennes sätt att ligga, då hon tänkte ivrigt på något. Kerstin visste, att fadern alltid räknat med, att hon skulle gifta sej med en duktig jordbrukare och bli kvar på gården, sen nu de andra döttrarna bildat hem i stan.

Staden var det. Det var den som höll på att ta gården. Staden som för femtio år sedan låg på långt, tryggt håll. Alldeles ypperligt håll för resten. Nämndemannen visste det nog, och döttrarna hade hört det berättas många gånger. På den tiden ägde landsbygden runt omkring staden ett slags försäljningsmonopol för alla ömtåliga produkter. Det var ekomoniskt lönande med det nära grannskapet. Avstånden bestämde gränserna för tillförseln. Mjölken kunde inte säljas till staden av de bönder, som bodde längre bort än ett par hästar kunde springa på rimlig tid. Sommarens färskpotatis och ömtåliga trädgårdsprodukter och bär hittade bara in till salutorgen från de närmaste milen. Det var ej som nu, då bilarna krympt kartan.

Kerstin tänkte på hur fadern berättat om allt detta. Så kom den nya tiden. Det trygga avståndet till staden blev otrygghet i stället. De närboende jordbrukarna och trädgårdsmästarna ägde ingen förhandsrätt längre. Snarare fick staden förhandsrätt på dem.

Kerstin ryckte till. Detta gamla, som pappa berättat om så många gånger, var ju rakt ingenting att ligga och förirra sej i. Klockan var redan en kvart över fem. Hon steg upp och öppnade fönstret, så att den friska morgonluften fritt kunde strömma in. Det var befriande att komma från den instängda sängvärmen och dra in den svala östanvinden, där den kom emot henne så len och inställsam. Hon klädde sej raskt, gick ut i köket och slog upp de stora klaffarna på det gamla slagbordet, som modern haft med från sitt hem och aldrig velat skiljas ifrån. När hon tagit ut askan ur spisen och gjort upp eld, gick hon varsamt igenom vardagsrummet och ut i faderns garderob. Det var ännu för tidigt att sätta kaffet på kokplattan. Drängarna kom inte in förrän halv sju. I djupa tankar lade hon fram en kostym och en nystruken skjorta. Hon tog ett par bruna skor och gick ut på verandan för att borsta dem. Hon ville alltid, att hennes pappa skulle vara snyggt och oklanderligt klädd. Nämndeman Ingelson såg distingerad ut med sitt vita pipskägg och det starkt gråsprängda håret. Den arbetskrökta ryggen framträdde kanske mer, då han var finklädd, men det var en sådan pondus över honom, att ingen tänkte på de märken han bar från ungdomsårens hårda slit.

Medan flickan borstade skorna, löpte tankarna sina egna vägar. I dag gällde det. Fadern skulle resa in till staden och tala klokskap med fastighetsintendenten. I fem år hade staden försökt köpa gården, och varje år steg budet. I fem år hade Albert Ingelson lika bestämt svarat nej. Pilegården säljs inte för pengar.

Så hade staden fortsatt att växa. Fabrikerna och de många nya småindustrierna hittade inte vägen hitåt. De följde kusten, lyftkranarna och järnvägslinjerna. Men villorna klättrade som viga alpjägare upp för höjderna norr över, och nya höghusbyggen kom hotande nära. Ingenjörerna satt på gatukontoret och lekte bläckfiskar. Kring allt större områden krökte sig fångstarmarna. Nu senast hittade de på att hoppa över en låglänt skogsdunge, som låg avskärmande emellan staden och Pilegårdens ägor.

Ja, i dag gällde det.

Kerstin tog skorna i handen och gick in. Hon gläntade på dörren till faderns sovrum. Han låg vaken.

— Hur är det, pappa?

— Jag har sovit gott de senaste timmarna.

— Det var väl. Nu ska jag sätta på kaffevattnet, så att pappa får riktigt starkt och gott kaffe innan pappa reser.

— Hur mycket är klockan?

— Ännu är det över en timme tills bussen går.

Dotten gick ut i köket, och nämndeman Ingelson gjorde sej i ordning.

Han såg sej frånvarande omkring när han kom ut i köket, där han och dottern alltid brukade äta i vardagslag. Drängarna hade nyss gått ut. En av dem stod kvar på gården och tittade på klockan. Det var ännu tio minuter kvar, innan det blev tid att börja arbetet.

Kerstin dukade om, sedan hon torkat av den nyköpta plastduken. Nämndemannen drack sitt kaffe under tystnad. Kerstin kände trycket och ville lätta på stämningen.

— Pappa, jag vet hur det är, sa hon med uppmuntrande blick, vi får inte ge tappt.

— Det är inte så lätt, när man strävat ett helt liv, så gott som, och aldrig vuxit in i tanken, att man arbetat förgäves.

— Pappa ser det för mörkt. Tar de något så har vi likväl det mesta kvar.

— Jag skulle varit tjugo år yngre. Det har pressat mej, värre än du vet, sen mor dog.

— Och så skulle jag förstås varit en pojke.

Nämndemannen reste sej från stolen och lade armen kring dotterns hals. — Du vet, att det där som undfallit mej ibland, inte är så illa menat. Mest bekymrar mej din snickare. Om ändå Sune varit bonde.

Kerstin teg. Efter ett ögonblick fortsatte hennes far:

— Jag har ju bara pratat med honom några gånger. Men jag vet inte … Tro mej, flicka, han skolar inte om sej så lätt. Man lär sej inget nytt yrke i en handvändning. Det värsta är att han saknar intresse.

Dottern rodnade en smula förlägen och smått harmsen. Hon höll på att brusa upp. I hennes ögon var ingen så rar som Sune. Ingen så förståelsefull som han. Flickan visste inte än, att ett par förälskade ögon är blinda. Men när hon såg faderns trötta ansiktsdrag, ville hon inte stämma ner humöret ytterligare tör honom och behärskade en liten uddig replik, som lekte på tungan. I stället kom det en aning överslätande:

— Framtiden reder sej alltid. I dag har vi annat att tänka på.

— Ja, vi har det.

Nämndemannen suckade.

— Det går, pappa. Vi hjälps åt.

— Bara det inte går så, att stan tar både dej och Pilegården.

Inför faderns oro glömde dottern det nedsättande betyg hennes Sune nyss fått. Hon log mot den gamle och svarade förtröstansfullt: — Inte så länge jag rår mej själv, pappa.

— Nej, men sen.

— Äktenskapet är väl ingen tvångströja.

— Ett stycke av en sådan är det nog i alla fall.

— Pappa, tiden går. Har du kartor och papper i ordning?

Nämndemannen kastade en blick på det stora dalauret, som skymtade genom dörröppningen till vardagsrummet:

— Du har rätt, sa han. Det är tid att gå till bussen.

I dörren vände han sej om: — Tack ska du ha, min tös, för de där orden du sa, att vi inte skulle ge tappt och att vi ska hjälpas åt. Jag är så glad att jag har dej.

En lång stund stod flickan kvar vid fönstret och såg efter honom. Det var, som om hon först nu upptäckt, hur gammal och böjd han blivit.

2

B ussen var framme tre kvarts timme innan fastighetskontoret öppnades. Gatorna var ännu tämligen folktomma. Nämndemannen hade gott om tid. Han uträttade några småärenden, innan han sökte upp Kärrgatan 7. Ingelson gick upp för trapporna till andra våningen och steg in.

Så snart fastighetsintendenten fick se honom, reste han sej artigt och bjöd honom en stol. Det var inte mot alla besökande han gjorde så, men en nämndeman var nu en gång en nämndeman och inte vem som helst. Ingelson tackade med den korta och tillknäppta vänlighet, som aldrig gav rum för många ord men likväl var fullt påtaglig.

Intendenten väntade, att den besökande skulle börja samtalet, men nämndemannen satt tyst. Han var ombedd att komma dit och ansåg sej inte ha någon anledning att yttra sej först. Mannen framför honom vred en röd blyertspenna mellan fingrarna:

— Ja, nämndeman vet vad det gäller, började han. Det lönar sej väl inte att vi ökar budet till jämnt 400 000 kronor. Jag vet, att detta blir möjligt, om nämndeman går in på affär.

— Nej, det ändrar ingenting i sak.

Ingelson tog upp några handlingar ur sin portfölj. Han lade dem på bordet framför dem och såg upp: — Jag underkastar mej förr expropriation av Möllevången än jag säljer. Det är nog sant att det är en femtedel av markerna och de bördigaste, likväl står sej gården dem förutan med lämpliga reduceringar av produktionen.

Fastighetsintendenten tog papperen i handen och kastade en flyktig blick på dem. Det var en kalkyl över kostnaden i ett större dikningsföretag, som berörde Möllevången, samt en noggrann arealuppgift om denna.

— Nämndeman är ju lika välinformerad som vi i den här saken, sa intendenten, och vet, att det per hektar räknat blir mycket mindre ersättning vid expropriation, än om vi frivilligt kunde komma överens.

Nämndemannen tog med handen om det välvårdade, vita skägget:

— Jag kan sälja hela Möllevången, även om det sker ogärna, men jag vet ju, att fastighetsförvaltningen och stadens berörda myndigheter inte är nöjda med något delköp utan i så fall vill ha hela gården.

— Nu lönar det sej ju inte, att vi åter går igenom de här sakerna, sa mannen i skrivbordsstolen, och lade papperen åt sidan. Vi har diskuterat dem ofta nog. Än en gång vill jag dock understryka att nämndeman får arrendera alltsammans av oss, ända tills vi behöver markerna. Arrendet blir ju inte heller så betungande vid en jämförelse med jordbrukspriserna nu för tiden. Och jag vill alldeles särskilt betona, att vi nog ska kunna sträcka oss så långt, att barnen får optionsrätt.

— Hm!

Intendenten såg hastigt upp. Nämndemannens lilla grymtning födde en tanke, som ledde honom på fel spår. Han försökte skämta:

— De tre döttrarna är ju gifta här i stan. Kanske den yngsta också hittar hit, så där för beständigt.

Ingelsons ansikte mulnade. Han fann intendentens ord ogrannlaga, även om han kände till förhållandena. Utan att tänka därpå vidrörde den gråklädde i skrivbordsstolen en öm punkt.

— Staden tar vad den kommer åt, for Ingelson ut med ovanlig hetta. Den vill ha våra åkrar, våra barn, vår ungdom! Ingenting lämnar den kvar åt oss.

Den annars vänligt lugne nämndemannen var i uppror. Med en vass blick såg han upp på intendenten och fortsatte: — Kom ihåg, att det är inte allt och inte alla som stan kommer åt.

Tjänstemannen mitt emot svarade inte strax. Det var som om det hårda tonfallet, så ovanligt för den fridsamme nämndemannen, gått honom förbi. I sitt stilla sinne tyckte intendenten att den gamle vithårige lantmannen var underlig. Här räckte staden ut fyra hundra tusen kronor. Minst sjuttio tusen mer än vad Pilegården skulle kunna betinga i pris vid utbud i öppen handel, om den legat en mil längre bort. I stället för att se fördelen av affären och i lugn och ro dra sej tillbaka för att njuta ålderns fred, satte sej gubben på tvären. Det är inte alla stan kommer åt, sa nämndemannen nyss. Det är nog inte bara det ekonomiska och gården han tänker på. Intendenten hade hört talas om Ingelsons yngsta dotter. Hon gick vanligen under namnet Pilegårds-Kerstin, och det berättades om henne att hon kunde bruka gården som en hel karl, om det nu var sant. Kanske han syftat på henne med sina ord. Det var nog åt dottern han ville bevara gården.

— Nåå, kom det litet utdraget, hur ska vi ordna det med Möllevången? Det var nämndemannen som åter tog till ordet.

Intendenten såg upp. Frågan kom stillsamt och vänligt. Den harmonierade inte alls med det behärskat sammanbitna ansiktsuttrycket.

Det gjorde ont inom den annars så säkre och affärsmässige intendenten vid det svar han måste ge:

— Tyvärr räcker det inte längre med Möllevången. Vad jag nu säjer är ventilerat inom vederbörliga instanser och myndigheter, även om det ännu ej nått offentligheten. Det är så att staden behöver Strandängen såväl vad den berör Pilegården som en annan närgränsande egendom och dessutom något av markerna nordväst om själva gårdsbebyggelsen hos er.

— Vad, räcker inte Möllevången?

— Nej, tyvärr. Det är därför vi helst vill köpa det hela. Nämndemannen har väl hört talas om vårt nya vattenförsörjningsprojekt. Grundvattnet sjunker ju oroväckande över allt. Stadens förbrukning ökar och ökar. Våra åar och insjöar får hjälpa till med vattenleveranserna. Samlings- och reningsverk är en oundgänglig historia, och markerna högst upp i Strandängsområdet är mycket lämpliga.

Intendenten visade med blyertsen på en väggkarta över staden, den inkorporerade landsbygden och närmaste nejden däromkring.

Nämndeman Ingelson förde handen genom det gråsprängda håret gång på gång:

— Vet ni vad det här betyder? Jo, hela brukningsuppläggningen förskjutes. Allt måste minskas ner och ändras om produktionstekniskt. Byggnaderna som jag gjort så väl i ordning, står där onödigt stora. Gården får inte längre råd med en särskild kreatursskötare, och en av de andra båda arbetarna måste säjas upp. Det är ju mest halva gården det gäller.

— Inte strax. Det kan dröja flera år, innan vi behöver allt definitivt. Och som jag sagt, ni kan så och sätta på åkrarna, tills vi tar dem i bruk. Under alla förhållanden ska ni varje år få besked om alla nyplaneringar i så pass god tid, att det inte blir någon skadegörelse från stadens sida på växande gröda.

— Det är nog bra, svarade nämndemannen, men det blir likväl den ständiga ovissheten, och det här ingriper i skiftesplaneringen för år framåt.

— Beklagar, men så är det, sa intendenten med en lätt axelryckning. Väl förstår jag, att det här var otrevliga nyheter för er. Av ond vilja sker det inte. Men vi måste tänka på stadens framtid och på att ordna betryggande sanitära förhållanden för dess innebyggare.

Nämndemannen svarade inte. Ett trött drag lägrade sig över hans ansikte och tog bort allt det skarpa och sammanbitna. Slutligen såg han upp, och något av skärpan återvände:

— I realiteten är således detta ett väl inlindat ultimatum. Antingen måste jag sälja gården eller vänta mej expropriation av mest hälften?

Fastighetsintendenten, som åter satt sej vid skrivbordet, snurrade kontorsstolen i små halva varv fram och åter. Han endast nickade. Men så greps han av medkänsla för den gamle böjde mannen på motsatta sidan om skrivbordet:

— Vill dottern, som jag hört, gärna ha lantbruk, kan ni ju köpa ett sådant på annat håll. Vårt bud kompenserar väl.

Med något av den gamla självtillräckligheten såg nämndemannen upp:

— För oss finns bara Pilegården.

— Nåja, vi får väl talas vid närmare lite längre fram. Före nyåret blir ingenting gjort i ärendet. Innan dess måste vi ha kommit överens på något sätt. Det går inte längre att skjuta på den här saken.

Nämndeman Ingelson reste sej från stolen och tog ett kort farväl, mer avmätt än han egentligen velat. Han visste ju att chefen för stadens jordbruksförvaltning inte var staden, om han än för tillfället var dess språkrör.

Tungt var det att gå uppför trapporna till fastighetskontoret, tyngre var det att gå ner för dem nu.

Ingelson bar några bouppteckningar i portföljen, som skulle lämnas in på tingshuset. Han gick dit och uträttade ärendet vanemässigt. Därpå tog han första buss hem.

Hållplatsen var belägen ett gott stycke från Pilegårdens infartsväg, och det var en brant backe att gå uppför. Han kände sej yr och vimmelkantig. Hur skulle han orka hem? Det vänstra benet ville rakt inte följa med. Så underligt att det kunde skymma mitt på ljusa dagen, fast det inte fanns ett moln på himlen. Och hur kunde en portfölj med några få handlingar och kartor kännas lika tung som en kvarnsäck med spannmål?

3

S tor uppståndelse rådde i Pilegården. Drängarna spände ifrån de halvfyllda sädeslassen ute på fälten. De småsprang hem med hästarna. De gav sej inte ens tid att binda dem utan lät dem stå lösa i spiltorna med seldonen på.

Yngsta dottern, Kerstin, hon som skötte hushållet på gården, hade helt nyss kommit rusande utåt markvägen och sprungit snett över den vassa stubbåkern i tunna skor och med köksförklädet fladdrande i blåsten. Först trodde daglönaren och drängarna att elden var lös. Så upprivet betedde flickan sej. Snart fick de veta, att det var värre än så. Kerstins syster Bertha och svågern Arvid Reider, som denna varma augustidag påbörjat ett par dagars ledighet, hade funnit gamle nämndemannen död på vägen. Bertha blev alldeles förtvivlad. Maken fick halvt bära henne till närmaste gård. Hon hade fått en lindrig chock. Med Kerstin blev det inte stort bättre, då telefonbudet nådde henne. Först blev hon halvt förlamad av skräck och ångest, men då hon fick veta, att faderns kropp ännu låg kvar vid vägkanten, rusade hon ut och fick tag på gårdens arbetare. Avståndet till platsen, där fadern fallit omkull, var inte stort. Samtidigt med gårdens folk anlände läkare och ambulans.

— Blodpropp i hjärnan, konstaterade doktorn kort och sakligt. Ingenting att göra! Så fick nämndemannen företa sin sista resa hem till Pilegården i brandkårens nya ambulans.

Den döda kroppen lades på soffan i vardagsrummet. Kerstin hämtade sej först. Sakta strök hon den äldre systern över armen nedåt, tills deras händer möttes:

— Bertha du, jag tror inte att pappa haft ont länge. Hon såg vädjande på systern. Det skulle kännas som en lisa om Bertha understödde hennes ord.

— Ser du inte att han ligger med knutna händer, svarade Bertha med en skakning på huvudet. Det ser hotfullt ut på något sätt. Han var hos intendenten eller hur?

— Ja, det är riktigt. Tror du att något kan ha upprört honom?

— Säkert. Du kan ju ringa dit och fråga, sa Bertha.

— Tiden har runnit i väg, svarade Kerstin. Intendenten har säkert redan gått för dagen.

Men liksom för att gripa den sista möjligheten gick Kerstin in i matsalen, där den flyttbara apparaten stod på ett litet fönsterbord. Hon ringde numret, lyssnade spänt medan hon räknade signalerna. Vid den åttonde lade hon åter på mikrofonen och gick ut till systern.

— Det var som jag trodde. Ingen svarade på signalerna.

Bertha stod böjd över faderns döda kropp och grät. Tårarna föll ner på hans arm. Hon led av de knutna händerna.

Försiktigt sökte hon räta ut fingrarna. Det gick någorlunda om än motspänstigt. Dödens stelhet började redan göra motstånd vid de levandes ingripande. Först fick hon upp högra handen, sedan försökte hon med den vänstra. Men det var som om fingrarna ännu i döden slog vakt om sin slutenhet. Plötsligt gav hon till ett utrop:

— Pappa håller något i handen!

Kerstin böjde sej ned och blev varse en liten lapp. Det var en helt vanlig kvittens från en järnhandel. Hänglås med nyckel. Kronor 2: 40.

Förströdd vände hon på papperet. Vad nu! Det stod skrivet något på baksidan.

Lämna aldrig Pilegår …

Längre hade han inte hunnit.

Bertha tog papperet med skälvande händer. Kerstin svalde gråten:

— Detta är pappas testamente, sa hon. Han har vakat över sin sista tanke och gömt den i sin hand, så att den inte skulle dö med honom.

Båda syskonen överväldigades av detta tysta bud från deras döde far. Det var, som om han plötsligt och oväntat fått tala med dem om det, som låg honom så varmt om hjärtat.

Bertha bröt tystnaden först:

— Jag ska göra vad jag kan, för att pappas önskan ska kunna uppfyllas. Först får vi söka få besked om vad de sagt inne på fastighetskontoret.

— Det måste varit något nytt, som kommit till, sa Kerstin eftersinnande. Pappa var helt inställd på att offra Möllevången. Om de än överenskommit något på den punkten, så kunde detta inte ha tagit honom så hårt. Visst var han fästad vid gården, men han visste ändå, att vi skulle klarat oss rätt hyggligt Möllevången förutan.

Systern såg upp:

— Kanske du har rätt i att det hänt något särskilt, att det inte bara har varit en häftig dispyt kring gamla frågor. Pappa brukade ju för det mesta vara lugn. Vi måste söka få klarhet i de här sakerna i morron. Sen gäller det att få de övriga att ta reson, när de får veta vad pappa skrivit. Arvid blir inte svår. Vi har vårt beklädnadsmagasin och står oss någorlunda, som du vet. Men hur tror du det går med Britta och hennes man?

— Jag vet inte, svarade Kerstin frånvarande. Hon var ännu överväldigad av vad fadern skrivit på kassakvittot.

Bertha fortsatte:

— Britta och Sten har alltid haft det knalt, och Sten har så ojämna inkomster. De två ger aldrig med sej. Har staden bjudit ett högt pris, så yrkar Britta och hennes man på omedelbar försäljning. Sten vill ha så mycket han kan komma över, och det vill Britta med för den delen.

Kerstin började gråta. Det var som om hela hennes väsen upprestes i ovilja mot systerns tankegång. Kanske mest därför att hon visste, att Bertha talade sanning. Ohyggligt var det i alla fall. Här låg pappa död och hade med uppbjudande av sina sista krafter sökt pränta ner sin yttersta vilja. Hon torkade ögonen med avigsidan av handen: — Hör du Bertha, vi kan inte stå så här och tänka på ekonomiska ting. Vi måste meddela de andra.

— Du har rätt, vi måste ringa.

Bertha gick till telefonen för att meddela systrar och svågrar.

Kerstin satte sej ned på en stol. Förresten är det inte bara ekonomiska ting med Pilegården, tänkte hon. Den var pappas stora kärlek, och Gud vet hur fäst jag är vid den själv.

Arvid Reider återvände nästan omedelbart till staden. Det blev så mycket att ordna nu till begravningen och den tilltänkta ledigheten fick självfallet inhiberas.

På kvällen låg den gamle nämndemannen i sin kista ute i västra gavelrummet, vilket i all hast iordningställts som likkammare. De otända, vita ljusen i de två stora silverkandelabrarna — makarna Ingelsons finaste bröllopsgåva — stod som stela vakter i skymningen. Innan allt blivit klart bröt natten in.

En fullmogen augustimåne letade upp springan mellan rullgardinen och gavelrumsfönstret och lät ett ljusknippe vila precis på linneduken över den döde nämndemannens kallnade ansikte, innan den drog vidare ut i den vackra och stilla natten, där så mycket ungt liv hungrigt sökte och längtade.

Bertha Reider kröp ned i en turistsäng, tillfälligt inställd i systerns rum. Ingen av dem kunde somna. Båda låg med sina tankar, tysta för att ej störa varann.

Bertha tänkte tillbaka på de tio år hon varit bosatt i staden. Det är underligt vad tio år ändå kan bli en lång tid, när de innebär ett nytt skede. Hon ägde nog lite jord i blodet liksom systern. Hon förstod Kerstin och fadern. Den första våren, när knopparna brast i slottsparken hemma invid greps hon av en oemotståndlig längtan till landet. Cykeln blev en färdkamrat som aldrig förr. Hon fick så många ärenden till det gamla hemmet, att fadern en gång frågat henne om hon inte trivdes i staden. Visst trivdes hon. En aning ovant till en början att hjälpa till i affären. Och besvärligt med alla dessa priser och kvaliteter. Småningom lärde hon sej, och lärde att skilja på köpintresserade och förströelsekunder.

Hon fick småningom nya bekantskaper och drogs in i socialt och religiöst arbete. Arvid Reider var engagerad inom missionsförsamlingen, och Berthas sångröst blev snart uppmärksammad. Hon var lycklig över att få göra en aldrig så liten insats. Men hon kunde inte heller värja sej mot den behagliga känsla av välbehag hon erfor, då man uppskattade hennes talang. Det är inte så lätt att reda ut, vad man gör för Guds rike eller för att själv komma i blickpunkten. Kanhända behövs det litet äregirighet också, stött och blandad i omständigheternas mortel tillsammans med tidsuppoffring för att sporra till handling, tänkte hon ibland. Och så blev hennes man så glad och såg så ljust på henne nere från bänkraden, när hon stod på estraden och sjöng. Vad Arvid tyckte var i alla fall värt mer än någon annans omdöme i kyrkan. Hon som under hela sin uppväxttid räknat med att stanna kvar vid ett jordbruk och aldrig förr trivts i stad, tog aldrig bosättningsorten med i räkningen, när kärleken kom.

Kärleken, ja. Den lugnar av med åren och blir kanske än mer innerlig på samma gång, om det är rätt ställt mellan två människor. Men då den är ny … Vad Arvid än haft för personliga förutsättningar, hade hon följt honom om så till världens ände. Först efteråt vet man egentligen, om man hoppat i rätt eller galen tunna. Som nu med Kerstin. Tankarna gick både till systern och den döde fadern. Hon mindes, att då denne fick veta om Kerstins och Sunes förhållande, blev han mycket betänksam. Bertha kunde ännu se faderns ansikte i den stunden, när helst hon ville. Han rörde på hakan på sitt lustiga sätt, så att pipskägget vippade upp och ner, och det kom ett sådant allvar i hans ögon. Sune är ingenting för Kerstin, hade han sagt. Bertha mindes tonfallet och röstens eftertänksamhet som om det varit i går. Det var bara till att treva med tankens fingrar som över blindskrift, så stod alltsammans klart för henne. Sune är absolut ingenting för Kerstin, upprepade han igen och denna gång med än mer eftertryck. Så gjorde han en paus och skakade på huvudet. Sen fortsatte han: Det vore då för väl om flickan kom på andra tankar. Bertha hade smekt honom lite grand så nätt över den skäggiga kinden och sagt att nu tänker pappa väl mest på Pilegården. Men faderns replik kom ovanligt lågmält. "Den vill inte Kerstin skiljas ifrån, det