Morgonväntan

By Bo Ivar Nilsson

Gertrud trivs inte hemma på Åsen utan vill vidareutbilda sig på mejeriet på skåneslätten. Yngve, som hon tidigare träffat där, kommer in i hennes liv, dock utan riktig kärlek. Det känns nästan till en början som en affärsuppgörelse, men kärleken djupnar och hon blir bofast på gården. Arbetet på mejeriet kräver ökad kunskap om osttillverkning. Gertrud söker sig därför till Sönderjylland i Danmark. Här träffar hon av en händelse åter den danske man, Peder, som tidigare väckt så djupa känslor i henne. Plikten för henne dock tillbaka till Yngve i Skåne.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 19, 2021
• ISBN: 9788726762457

Book preview

Förord

Stoffet till denna roman har historisk bakgrund. Skildringen bygger på noggranna forskningar ur landsarkivet i Aabenraa, riksdagsprotokoll från Berlin, fattade beslut av ständerförsamlingen i Slesvig samt studier ur enskilda gårdsarkiv.

Genom läsning av gamla tidningslägg ur Kölner Zeitung, Flensborg Avis, Dannevirke m. fl. har jag sökt få grepp om dagsaktualiteten från tiden då händelserna ägde rum.

Mycken möda ligger bakom denna bok. Det gäller ju att väl behärska ett material varav endast en bråkdel kan utnyttjas i ett skönlitterärt arbete. Handlingen får ju icke förtyngas av fakta så att vad som sker inom människorna åsidosättes eller spänningen kring deras förhållanden och yttre upplevelser trängs undan.

Likväl är det ytterst betydelsefullt att ge en lättfattlig bild av ett händelseförlopp som i vårt land föga beaktats.

De utvandringar här berättas om är mera omfattande än vad vi i allmänhet känner till. I svensk skönlitteratur har — så vitt jag vet — ämnet aldrig behandlats.

Författaren

I

"Altid dages det dog

på ny

hvor Hjerter ha

Morgenvente"

1

Hela byn höll skymning. Ej blott husbondefolken i gårdarna på Åsen utan också drängar och pigor, hantverkare och dagakarlar.

Så skedde alla årstider, varje kväll den korta stund på dygnet, när dagsljuset ännu i tveksamhet dröjde kvar medan natten utan brådska bidade sin tid.

Byhandlaren och kronobonden Tobias Sörensson på bostället satt i sin gungstol inne i storstugan. Omsorgsfullt stoppade han tobak i långpipans kraftiga porslinshuvud. Med en törvedssticka, som han stack rakt igenom springan på gjutgodset till den stora sättugnen, fångade han eld direkt ur den brinnande torven. Mest på lek gjorde han så. Kanske med omedveten vilja till kontakt med det förgångna. Svavelstickor fanns i handelsboden, som han själv innehade. En ask stod framför honom på bordet.

Tobias Sörensson drog några kraftiga bloss och sände röken häftigt upp emot bjälkloftet. Han betedde sig så, när något av vikt rörde sig i hans tankar.

Sonen — Manne — satt på ugnsbänken och täljde på en träsked. Nu lät han, som de andra, arbetet vila, och lade kniven från sig på bänken. Minstpigan gick och läste för prosten. Hon skulle ha två tior i lön för den tid som var kvar till Mikaeli, två par yllestrumpor, tyg till verkenskjortel och skäktefallslinne till särkar. Husbonden hade lovat en tia dessutom om hon var duktig. Pigan litade på Tobias. Annars viskade folk att han inte alltid var så noga med vikten, när han vägde upp socker och såpa, fyllde pappersstrutar med peppar och kanel eller sålde lövetand och cikoria till de fattiga. Kaffe var inte för backstugusittare och torpare. I varje fall inte i vardagslag. Kaffe hade man bara råd till vid högtidliga tillfällen, såsom när ett barn kristnades eller stoppades i jorden. Det ena inträffade ungefär lika ofta som det andra. Doktorn var alldeles för dyr. Likväl drällde det av ungar i fattigmanshusen. Lätt är inte att kväva köttets lust och allt fusk var syndigt, så hade förkunnats för dem som stått under husförhörens disciplin.

Minstpigan satt på skammelträet med en liten skrift vid sidan om sig, som prosten delat ut till sina konfirmander. Den kostade femton öre och det betalade han ur egna medel. Skriften innehöll stränga ord:

Haf noga akt på den ställning du intager, när du står, sitter eller ligger. Låt ingen förleda dig till dåliga gerningar. Besök aldrig några lekstugor. Fly såsom ett ont alla uppsluppna lustbarheter och dansnöjen. Där bleknar jungfruligheten och vid hemgåendet från sådana tillställningar föres ofta densamma i graf. Till belysning häraf skulle kunna framdragas många tusen sorgliga exempel. Dansstugorna äro tummelplatser för synder och laster af alla slag, trätor, afund, dryckenskap och otukt. Förföraren blir ofta menedare, den förförda kvinnan blir barnamörderska, hvarefter båda hamnar i fängelset. De okyska ådraga sig bittra samvetsförebråelser, skam och nesa. I sjuk- och dårhusen kan du få se hvart deras synd leder. — — — När du hunnit äktenskapsåldern så pröva dig själv om du kan underordna din vilja under din man och tiga och lyda. Ty det måste en kristlig hustru kunna. — — — Är du en tjensteflicka så glöm ej att du är skyldig ditt husbondefolk vördnad, kärlek och lydnad i allt som icke strider mot Guds bud. Endast om du har skäl att vara missnöjd med din tjänst får du se dig om efter en annan, om du blott gör det så, att du icke sårar ditt husbondefolk…

Skriften gillades väl av husbönderna i gårdarna. De var också noga med att tjänstefolket bevarade dessa satser i minne. Fanns inte livegenskap kvar i lagen var det ändå värdefullt att bevara den under kristendomens täckmantel. Vad som stod att läsa om otuktens dödliga verkningar var bra för de unga att ihågkomma. Därigenom minskades risken att en dotter kom hem med ett oäkta barn och vanärade sina föräldrar.

Tobias hustru — mor Karna — ämnade senare i kväll förhöra pigan på innehållet i den lilla skriften, särskilt på de punkter som behandlade skyldigheten av vördnad och kärlek mot husbondefolket.

Nu vilade också mor Karna med de ådrade, arbetsmärkta händerna i knäet. Skymningen var den enda tid på dagen som ägde makt över henne på det sättet. Snart skulle fotogenlampan tändas. Den nyputsade veken skruvas upp till lagom höjd och tolv-linjers-glaset sättas över brännaren. Avslappnade händer komma i rörelse och mor Karnas iakttagande ögon skulle också se till att andra gjorde sitt.

Dottern — Gertrud — visste att för hennes del väntade spolningen av tråd på högen av papptutor. Skytteln till väven behövde ständigt matas. Modern ville ha lakansräckan färdig att klippas från bommen i februari, så att den kunde läggas till bleke på den vita drivan vid månadsskiftet. Marssol på ett snöigt fält blekte alltid bäst. Just nu såg det mindre löftesrikt ut med frusen barmark, men vädret kunde hastigt ändra sig.

Gertrud höll skymning på sitt sätt. Hon stod drömmande vid fönstret och såg mot mejeriet. Detta låg ända framme vid stora vägen. Hon mindes när fadern byggde det för några år sedan. Blygheten och ängslan hon kände inför lärlingstiden på den stora herrgården. Det var första gången hon varit hemmaifrån. Där råkade hon Lena Granlund, flickan som tog Bengt ifrån henne. Seminaristen som fått hennes första, unga kärlek. Allt hade varit bestämt emellan dem. Hennes far, som betraktade barnen nära nog som levande inventarier på bostället, hade resignerat. Men han hade dock sina planer. På bystämmorna drev han igenom sin vilja. Och han hade räknat ut att Bengt skulle bli lärare på Åsen, och hon själv, trots äktenskapet, förbli piga på mejeriet. Den nuvarande läraren, Thomas Elversson, skulle skickas därifrån. Ej så att han ämnade ställa Elversson på bar backe. Tobias hade sina förbindelser. En annan plats åt Thomas kunde med lätthet ordnas.

Men nu behövde inte Elversson flytta från Åsen. Genom ett obetänksamt förhållande till Lena Granlund blev Bengt nödsakad att gifta sig med henne. Elversson med hustrun Pernilla och sonen Arne kunde stanna kvar utan att gå i vägen för den mäktige boställaren.

Elversson besvärades av klumpfot. Han haltade svårt. Men ordning och reda höll han i sina klasser, och detta förutan allt för flitigt bruk av rottingen. Det disciplinmedlet kunde annars användas hur flitigt som helst. Hans företrädare blev en gång anmäld för konsistorium. En pojke hade fått för mycket stryk. Men läraren slapp varning. Konsistoriets svar lydde den gången: Enär bemälde gosse redan åtta dagar efter undfången aga åter utan svårighet kunde sitta på skolbänken, lämnas klagandens inlaga utan avseende. Elversson var inte enbart en duglig lärare. Hans andliga resning förtog intrycket av lytet. Förmågan till förståelse av medmänniskors problem gjorde att han fick mottaga många förtroenden, som han djupt bevarade.

Gertrud såg upp mot den mörknande kvällshimlen. Längst i sydväst hängde ett stort blåsvart moln. Hon lekte med sina tankar: Kanske allt det som gömdes i molnskötet snart var färdigburet och molnen redan i denna natt förlöstes, så att solens öga mötte idel vita fält, när hon iförd sin röda morgonrock gläntade på jordens sovrumsfönster. Då skulle far få gott före för sin timmerkörning och mor sin efterlängtade blekesnö för väven. Den glada bjällerklangen följa alla på färdevägar. Kanske Manne då skulle göra sig ärende till Kristianstad. Den enda flicka han intresserat sig för hade fått plats i staden. Men henne fick han nog inte, hur varm slädfällen än var och hur fint hästen än sprang. Staden släpper sällan sitt byte. Och hon själv? Blev det slädföre kom ingen Bengt och bjöd på åktur som förr. Hon suckade.

Gertruds tankar avbröts, när fadern häftigt reste sig från gungstolen. Med myndig röst begärde han ljus. Orden var adresserade till Gertrud. Hon lydde förutan dröjsmål. Alla gick till sina sysslor.

Sörensson hängde upp den urrökta pipan. Händerna körde han djupt ned i byxlommorna och började vandra fram och åter över golvet.

Gertrud fortsatte att spola tråd på de tutor som ännu låg tomma på bordet. Samtidigt räknade hon faderns steg. Det skedde av gammal vana. Så hade hon gjort sedan barnsben. Varje gång fadern på ett särskilt sätt börjat gå mellan norrväggen och söderfönstret visste hon, att han funderade över något. Storstugan var rymlig och bred. Sexton snabba tramp när en viktig affär skulle föras i hamn. Fjorton tunga steg, så det knarrade i de gamla golvtiljorna, när han var upprörd eller arg. Var humöret gott gick han och gonade med pipan kvar i munnen. Tog det med ro. Stegens antal mellan vägg och fönster kunde växla ända till aderton eller nitton. Då gick han långsamt, stannade emellanåt och såg ut över sin gård med välbehaget lagrat över sitt ansikte.

I kväll tog han rummet med fjorton steg, hetsiga och långa.

Plötsligt avbröt han vandringen mitt för sin hustru.

— Greven söker lura mjölkleverantörerna frå mej. Bjuder ett halvt öre mera på litern. Nu blir jag tvungen höja priset. Men jag ska visa den slusken att Tobias Sörensson konkurrerar han inte ihjäl i första taget. Han tar av vinsten på tegelbruket och betalar mjölk mä. Annars gick dä inte ihop. Sen han tror sej ha ta’t dö på mej får bönderna veta på annat. Men jag ska visa ’nom. Boställarens hand åkte i bordet så hårt, att alla Gertruds spoltutor hoppade och en del rullade ned på golvet.

Mor Karna tog det lugnt. Hon kände hans häftiga lynne, men också hans beslutsamhet. Ganska sävligt kom hennes svar:

— Höjer du mjölkapriset blir inget över te oss mer än skummjölk och vassla.

— Dä förtryter doj, att jag kan göda svin på avfallet. Men pengar gör allt. Betalar jag mer än greven så stannar doj här, varendaste bonde.

— Hur ska dä gå te? Greven kan köra mä förlust ett par år, men vi skulle ble knäckta. Vi har inget tegelbruk. Vi får allt lära ta tiden som den ä och dan som den kommer.

— Nää, du mor! Da’n blir som vi själva gör den. Dä som ä kroket rätar man te.

— Du är så karsk. För Vår Herre får vi allt bocka oss.

— Greven är inte Vår Herre, avbröt Tobias. Blanda inte ihop, mor. Och nu ska här ordnas hit en fullärder mejerska ett halvår. Så kan Gertrud lära hur man bär sej åt mä de nya sorterna. Sen skickar vi väck den andra. Den nya pigan, menar jag. Mathilda som vi har förut behåller vi.

Karna svarade inte. Gertrud som ivrigt följt föräldrarnas samtal anade att faderns planer inte var i moderns smak.

Hon gissade orsaken. Kom en utsocknes flicka hit till den isolerade skogsbyn kunde Manne fatta intresse för henne. Modern ville ha medbestämmanderätt kring ny släkt på gården. Manne skulle en gång överta både bostället, handelsbutiken och mejerirörelsen. Den nya pigan kunde vara en vanlig husmanstös eller rent av en torpargrebba. Det skulle inte duga på Åsen. Hon visste hur det varit för henne själv då allt var väl med Bengt. Han var bara Ola skomakares son. Ola ägde inga fyrkar på stämmorna och var kommen ur löskefolk.

Ack, vad Gertrud längtade bort från Åsen. Här var som ett fängelse, sedan Bengt svek henne. Hon vantrivdes. Nu var kanske ett tillfälle. Skulle hon våga ett försök att komma loss.

Gertrud såg skyggt emot fadern, som återtagit sin vandring över golvet. Stegen var avlugnade och mera trygga. Gertrud trädde en ny papptuta på spolaren och frågade samtidigt:

— Kunde jag inte få resa ner till Herbyfarm på några veckor? De har gjort många förbättringar sen jag lärde te mejerska. Jag vet att de har flera nya ostsorter.

Tobias svarade inte omedelbart. Det var inte hans sed då något borde väl genomtänkas. Gertrud såg bort mot modern och märkte på hennes ansiktsuttryck att hon ägde stöd hos henne. Modern visste också att tiga så länge, vis av många års erfarenhet. Tobias måste tro, att han ensam avgjorde saken.

Manne täljde på sin träsked med ökad iver. Han hade lystrat till orden om en ny piga. Inte av det slag som sökte plats för att livnära sig, utan en som kunde något utöver det vanliga. Kanske en bondgrebba från den rika slätten.

Gertrud anade vad som rörde sig inom brodern. Också han gick här på Åsen i en trång, instängd värld. Den enda flicka som han haft sällskap med hade försvunnit ur deras krets.

Manne gick här, liksom de andra, och vågade inte säja fadern emot. En enda gång hade hon själv gjort det. Det var förhållanden som rörde Bengts affärer. Den gången avgick hon med knapp seger. Hon och Manne var trälar under faderns patriarkaliska husbondevälde.

Gertruds tankar återvände till nuet. Hennes ögon sökte fadern. Äntligen kom hans svar:

— Dä hänger väl på om godsägaren tar emot doj?

— Far kan väl höra efter på herrgården.

— Och sen om du får komma, tar dä väl en evinnerlig tid innan du får tvättat, sytt och packat!

Mor Karna lyfte huvudet en aning och såg mot Gertrud. För ovanlighetens skull med en blick av samförstånd. I dotterns ställe svarade hon:

— Gertrud kan bli resklar te sexagesima. Och du får väl i alla fall lugna dej te du fått svar frå Herbyfarm.

Utan att Tobias märkte det vände hustrun spörsmålet så som om resan redan beslutats.

— Jag skriver dit i morron bitti.

Mannes kniv sackade. Det blev längre mellan var träflisa som föll ned på golvet.

Gertruds fingrar gled snabbare och foten ökade takten på trampan.

Pigan slapp helt ifrån förhöret. Varken katekesläxan eller förhållningsorderna i skriften behövde hon rabbla upp.

Var och en har sitt sätt att reagera inför ett ingripande beslut. Följderna härav skulle bli större än någon kunde förutse denna kväll.

För Gertrud var det tillfyllest att än en gång komma hemmaifrån, om så endast för några snabbt flyende veckor.

Med ens tyckte hon att gallerfönstret på Åsen började le. Därutanför stod Livet och räckte henne sin längtan.

2

När Gertrud den kvällen kom in i mejerikammaren sov Mathilda, mejeripigan hon delade säng med. Flickan hade varit arbetsledig hela dagen för att bistå modern, som låg sjuk hemma i torpet, långt inne i skogen. Boställaren kunde vara mycket hjälpsam mot dem han tyckte om och som inte satte sig upp emot honom. Mathilda var rask och gladlynt och värmde den ganska tunga atmosfären på bostället. Alla var belåtna med flickebarnet, som lärt åtskilligt och var vaken och iakttagande. Därför vågade Tobias Sörensson låta sin dotter resa bort för att komplettera sitt kunnande några veckor och överlämna ansvaret till Mathilda. Hon skulle känna sig stolt över förtroendet och göra sitt bästa. Det var lättare så här års innan värmen kom och mjölkens hållbarhet vållade problem.

Gertrud ägde många vänner i byn. Men vänner i största allmänhet är en sak, en människa att förlita sig på en helt annan. Bengts trolöshet hade drivit Gertrud att en gång öppna sitt hjärta för den halte folkskolläraren Thomas Elversson. Vågat det därför att båda känt, ja kanske Thomas långt mer än hon själv, hur vänskap byggt bro, trots de tretton årens skillnad i ålder. Mångahanda ting hade de båda diskuterat. Hon hade lärt mycket av honom och respekterade hans djupa gudsförtröstan och rika personlighet. Det var som om prövningarna finslipat honom, ristat sitt eget motto: Trohet mot livets Herre. Och det omslöt hela hans liv, hjälpte honom i hans äktenskap och bar genom svårigheter.

Då Bengt i sista brevet till henne skrivit om sitt nödtvungna giftermål med Lena Granlund, hade hon för Thomas blottat sitt problem och sin vånda. Att hon ångrade sin renhet kändes fruktansvärt syndigt. Hur skulle hon kunna få förlåtelse härför? Likväl återkom den tanken gång på gång. Trängde sig på henne månaderna efter Bengts svek. Önskningarna om att det varit hon som burit Bengts barn under sitt hjärta. Om så varit hade det säkerligen inte inträffat något med Lena. Med svårighet orkade hon värja sig emot Bengt den kväll i Näbbabjär, då han pockat på att hon skulle bli hans. Bengt hade givit upp inför hennes motstånd. Då kände hon sig så lycklig, så viss om att hon handlat rätt. Och så kom detta med Lena…

Det var den dagen hon läste Bengts halvt förtvivlade erkännande som hon började ångra sin renhet. Lönar Gud en människa så? Frågetecknen hopade sig. Det var då hon för Thomas yppat sina hemliga och förskräckliga tankar. Men det var också då som han lät henne blicka in i sitt eget livs tragik. Hur han bett till Gud om en god hustru att vara honom till hjälp och stöd. Men han hade inte låtit Gud få sin tid till svar på bön. Man ska ge Gud sin tid, hade Thomas sagt.

Det var då han berättade hur han råkat den tio år äldre Pernilla under sin första vikarietjänst. Pernilla hade förstått att med sina personliga omsorger binda honom vid sig.

Äktenskapet blev aldrig bra. Alla kunde se klyftan emellan dem. Efter ett par års giftermål blev dessutom Pernilla lam. Det kom långsamt. Till sist blev hon helt sängliggande, ända tills branden av skolhuset i julas. En skrämselchock återgav henne rörligheten, konstaterade läkaren. Guds under, hakade Pernilla fast vid.

Skolan hade brunnit ned till grunden mitt under julottan i kyrkan. Lärarhustrun låg ensam i det stora skolhuset. Det var då, inför dödens fruktansvärda hot, som hon lämnade sängen och tog sig ut.

Boställaren och hans hustru hade berett dem husrum i den stora längan. Där hade de bott till för två veckor sedan. Den första tiden efter branden var Pernilla överlycklig för den återvunna hälsans skull. Men det dröjde inte många veckor förrän hon åter kände sig åsidosatt. Måhända hade också både hon och Thomas hört något av byskvallret. Det lömska, förstuckna, att Gertrud och Thomas gick och väntade på Pernillas död för att kunna flytta ihop. I varje fall hade Thomas fått ordnat bostad i prostgårdens rymliga mangårdsbyggnad. Lektionerna hölls i en tom arbetarbostad. Mat lagade de i arbetarbostadens kök. Till nästa höst skulle en ny skola hinna uppföras om alla byborna i tid gjorde sin dagsverksskyldighet. Thomas fick låna nödtorftigt bohag av boställaren. Ingenting hade räddats vid branden utom Pernilla. Det var folk som menade att det varit bättre han fått ut lite inventarier och blivit hustrun kvitt.

Lärarfamiljens flyttning till prästgården hade gjort att Gertrud och Thomas kommit ifrån varandra. Tidigare, då Pernilla låg sjuk, hade Gertrud ofta gått dit. Då hade hon städat åt dem, haft lite förning med sig under förklädet eller i en korg, särskilt med tanke på deras lille son, som hon starkt fäst sig vid. Giltigt ärende. De bodde ju så gott som grannar. Men nu. Det fanns ingen direkt orsak längre. Intet behov. Gertrud var lycklig över att den åttaårige sonen hittade över till mejeriet, precis som förr. Oväntat nog hindrade Pernilla honom inte. Och Arne kom med sina frågor: Tant Gertrud, varför kommer du aldrig? Du som klippte ut så mycket skojigt till mej av omslagspapperet. Du som kan rita allting! Varför kommer du inte?

Lätt var det inte för Gertrud att alltid hitta på svepskäl. Intuitivt kände hon det var bäst att hålla sig borta, mest för Thomas skull. Båda hade rena samveten, ingenting mellan dem hade förekommit, inte ett ord blivit sagt. Ändå förstod hon den eftermiddagen, när hon i förtroende delgivit honom hjärtats lönnligaste tankar, sitt väsens mörker och ljus, sin vilsna ånger över renhetens seger, hur Thomas verkligen hade det och vad hon i sitt eget tröstebegär höll på att väcka till liv inom honom.

Nej, det var bäst att låta det gamla vara. Riva det bort, liksom hon i hemlighet varje kväll nu en lång tid gjort med namnen på sin lagrade hemgift. Allt detta som hon med ljusa tankar i mörka vinterkvällar sytt och broderat på hemvävda tyger. Modern hade varit mån om att barnen skulle ha nedpackat i kistor. De skulle inte komma barskrapade i brudsäng. Mor Karna var outtröttlig. Pigornas fingrar hade sällan fått vila. Spinnrocken hade snurrat och vävstolen dunkat, linnehögarna vuxit. Drällarna blivit många. Trots avståndet mellan föräldrar och barn och mor Karnas oförmåga att verkligen nå dem, fanns rent materiellt den yttre omsorgen. Och visst var Gertrud tacksam för de långa räckorna lakans- och handduksväv. Tacksam för dynvar, varma yllefiltar, drällar och duktyg. Vem kunde veta om hon själv skulle få tid och råd att väva åt en ny generation. Köpetyg håller aldrig ut ett släkte, brukade mor säja, och än mindre två. Köpetyget är främmande för jorden. Är inte ett med den som hemodlade stoffer. Arbetet är inte utfört av mödans händer. De nya maskiner de börjat med i fabrikerna handskas inte med garnet, med sölvning och islag på det riktiga sättet. Köpetyg slites ut på tvättbrädet och blir skört i bykkaret. Och Gertrud tvivlade inte på moderns uppfattning.

Men vad betydde egentligen allt detta för hennes del? Något nytt släktled efter henne blev det troligtvis ej. Möjligen om Bengt fått sin vilja fram. Nu fick hon allt räkna med att bli gammelgrebba, såvida hon inte gifte sej förutan kärlek.

Varje kväll tog Gertrud från kistekammaren ett örngott, ett lakan eller en handduk. I smyg bar hon det under förklädet, när hon gick till kammaren i mejeriet, där hon och Mathilda sov om nätterna. Kom någon oförmodat gömde hon det i en tom träbinge. Där brukade det förresten alltid ligga, tills Mathilda somnat. Inte precis för att hon kände sig generad för grebban. Mathilda visste om hennes sysselsättning men ändå… Det var obehagligt att sitta där med saxen eller med en liten pennkniv och plocka bort sina egna händers verk. Det hade en gång utförts i en helt annan sinnesstämning, såväl de konstnärligt snirklade bokstäverna på lakan och örngott som de mera enkla på kökshanddukarna eller de med vita, fina bokstäver märkta långdukarna.

I kväll satt hon med sitt brudlakan. Det som hon och Bengt en natt gemensamt skulle sovit under, ja många nätter. Hon höll upp det framför sig ett ögonblick, bredde sedan ut det på bordet och mätte de båda bokstäverna med ögonen. Sög sig fast vid dem. Ett stort B och ett lika prydligt G. Med en sax skar hon upp tråd efter tråd. Hon avbröt arbetet och såg på den öppnade bokstaven. Initialen till Bengts namn. Det röda såret efter saxen lyste emot henne. Hon tyckte det var underligt att det inte blödde. Inte en enda blodsdroppe färgade lakanet. Under den röda brodyren lyste väven okänsligt vit. Med en kniv plockade hon bort tråd efter tråd. Små, små halvtumslånga bitar. De låg där på bordet utan att röra sig, låg där som döda nervsträngar, okänsliga för pinan. När allt det röda, som utgjort Bengts namn var borta, höll hon upp lakanet på nytt. Såg på den återstående sirliga bokstaven. G:et hängde fast i tyget så ensamt och övergivet, som en gammelgrebba ingen människa brydde sig om. Något nytt, en annan bokstav vid sidan om G:et, kom det nog aldrig. Såvida inte det blev ett Y. Ett nästan galghumoristiskt leende drog över hennes ansikte vid den tanken. Nog var det synd om Yngve. Hur hade han det? För inte så länge sen råkade hon honom. Nog mindes hon deras samtal nyårsnatten. Yngve ägde hon inom räckhåll. Sämre kunde hon få. Men hon skulle aldrig förmå göra honom lycklig efter som hon ej själv kunde bli lycklig med honom, ej förnimma hur klangen av deras själars toner smälte till en harmonisk enhet. Om hon uttryckt sig så i ord för Bengt på den tiden, skulle han skrattat och kallat henne för en romantisk fjolla. Hon hade sagt något liknande en gång. Då hade han kramat henne och svarat att hon var en liten söt barnunge. Bengt var likväl rikare invärtes än Yngve. Hos Yngve fick hon säkert en fristad för sin varelse men inte i inre bemärkelse. Där blev hon hemlös.

Lakanet sjönk ned i hennes knä med sin kvarvarande röda bokstav. Minnena vällde upp inom henne. Lagrade sig ovanpå varandra. En hel kedja av händelser. Första länken lyser med förunderlig glans. Resan till Malmö. Hon som aldrig förut sett en stor stad. Och de där märkliga spårvagnarna! Modern skrev ett brev med enträgna varningar för den staden Sodom. I hennes ögon liknade Malmö Lots hemvist. Men inte hade Gertrud märkt något förfärande syndigt, den dagen då hon åkt med Yngve på potatislasset. Möjligen arbetarna inne på Gröna Katten. De var upphetsade för att en socialistledare blivit fängslad. Han hade ondgjort sig i en tidning för att en sköka som hette Justitia blev skyddad av samhället. Hon mindes hur ölet runnit ur kullvräkta flaskor och hur den uppretade människohopen knutit händerna i raseri och talat om rättvisa åt samhällets slavar. Inte kunde arbetarnas begäran om att slippa svälta och frysa vara syndfull, fast en del präster varnade för socialisternas farliga lära.

Den gången var det likväl tryggt när Yngve kom. Han ägde något beskyddande i sitt väsen. Något vänligt omslutande.

Men ack! Han var bonde. Hon som vantrivdes med allt vad jordbruk hette. Här på Åsen skulle hon inte orka härda ut om hon ej fått börja i mejerilära. Det förstod hon mer och mer. Varje gång fadern fordrade hjälp av henne i potatislandet eller med skörden råkade hon i misshumör. Nej, aldrig bondmora! Fanns det än tusen sådana som Yngve. Men hans mor tyckte hon om. En gladlynt kvinna. Liten, trind och rund var fru Mandis Larsson, men med en blick så god och varm.

Gertrud hade en gång hört på en föreläsning av en lärd karl ifrån Lund, att pojkarna brukade ärva sin mors inre egenskaper och flickorna faderns, fast undantag fanns ju. Och visst var Yngve redlig. Stor skada var det, att han inte, kom in vid järnvägen som han tänkt. Det skulle varit framtid för honom. Järnbanorna blev fler och fler. Aldrig skulle människorna mer åka långväga på landsvägarna. Gästgiverierna hade säkert sett sina bästa dagar. Fast Yngve sagt en gång att amerikanarna höll på att experimentera med en vagn som kunde rulla på vägarna förutan att dragas av hästar. Men sånt var nog bara tokiga fantasier. Hur skulle det se ut om de började använda ångan på vägarna? Och för övrigt skulle det bli alldeles för dyrt. Och nåt annat fanns väl inte som kunde dra en vagn. Inte ens vid spårvägen i Malmö brukade de ångkraft. Där fanns hästar som drog de stora spårvagnarna. Det hade hon själv en gång prövat.

Gertruds tankar återvände till Herbyfarm. Nu skulle hon dit igen. Kanske råka Yngve Larsson. Nåja, ett gott kamratskap var alltid en tillgång. Mer än så fick det inte bli.

Gertrud tog på nytt upp lakanet, såg på den röda bokstaven som stod