Lurifaxar och rävgubbar

By Jan-Eric Wahlén

Pastor Enmark är ny i sin småländska församling. Han röker pipa, kan tala med de lärde på de lärdes vis och bönder på bönders vis, han är en succé i bygden. Julen är kommen och julottan har aldrig tidigare varit så välbesökt. Julen firas med grannfrun Pilla som rider en galt, med rusdrycker i mängder och det lilla samhället är sannerligen full i gasen. Julen kommer bara en gång per år och då ska det allt firas.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726226409

Book preview

författaren.

Husförhöret

Det skulle hållas husförhör hos Gustaf i Intaningen.

Egentligen var husförhöret en gammal kvarleva i Husaby. På de flesta andra håll hade man för länge sedan upphört med denna form av kontroll av befolkningens religionskunskap.

Det var väl inte heller fråga om något regelrätt förhör. Man hade bara fortsatt att hålla sammankomster i den gamla traditionella formen. Som ville man inte helt upphöra med att träffas en kväll i församlingsprästens sällskap.

Förhöret ägde ju inte någon laga kraft längre, så man slapp undan plikten om man hade glömt bort något budord ur katekesen.

Pastor Enmark var inte gammal i Husaby. Han var inte gammal till åren heller. Han rökte pipa och var som folk är mest. Gick på teater i stan och kunde prata med bönder på bönders vis och med lärde män på latin, som det så träffande har sagts någonstans i den klassiska litteraturen. Men han var fördenskull inte någon fritänkare. Han höll kyrkan i helgd och predikade med kraft från sin predikstol. Även om han inte hotade och fördömde på gamla prästers vis, så kunde det nog svida till både här och där i sjuka samveten. Han hade en sån fantastisk förmåga att i liknelser dra fram vardagsmänniskornas värsta skötesynder.

Han behövde inte vända sig till någon särskild, men den skyldige kände sig ändå ertappad. Vilket kanske bäst bevisar vilken rekorderlig pastor man fått i Husaby.

Klart att han blev granskad med argusögon av den kritiska smålandsförsamlingen den första tiden. Så ung och med så radikala idéer är det självklart att han väckte ont blod på sina håll. Fast om sanningen ska fram, så svallade detta onda blod enbart i de frireligiösas ådror. De såg i den piprökande prästen ett hår av själve den lede. Inte var de sena att påpeka detta heller på sina möten i Kapellet på Håkansgård.

Men de vanliga dödliga i Husaby kom snart underfund med, att de fått en alldeles förträfflig pastor i sin församling. Inte minst då när det gällde ungdomen. Det var inte många av läsbarnen som skolkade från gudstjänsterna efter pastor Enmarks tillträde.

Därför var det ganska välbesatt i Intaningsgården på annandag jul, som var dagen för husförhöret. Man kallade sammankomsten för husförhör av födsel och ohejdad vana. Och visst förhörde pastor Enmark barnen på en och annan psalmvers och även budorden.

Han kunde även kasta fram en finurlig fråga till någon av de äldre deltagarna, vilket brukade väcka allmän munterhet bland de mindre kyrksamma. Det vill säga de som slapp undan frågan.

Aldrig någonsin hade det varit så mycket folk på ett husförhör som just denna annandag jul. Vädret hade hållit sig fint under hela helgen. Sol och några minusgrader nästan en hel vecka. Ett par decimeter snö hade också fallit. Man kunde knappast tänka sig bättre julväder.

Julottan dagen innan hade också dragit rekorddeltagande. Pastor Enmarks folkliga och intressanta predikningar hade låtit tala om sig långt utanför församlingens gränser.

— Han drar ju folk värre än den värsta folkparksartist, vetja, sa Lena i Intaningen och gnuggade sina händer.

— Ja, de e ju rent förunnerlit, tyckte Fina på Spessen. Hon var närmsta granne och skulle hjälpa till med kaffekokningen vid husförhöret.

— Å så bra han pratar sen, sa Lena.

— De e så en tycker de går rätt genom en å vänner ut å in på alla gamla synner en går å slåss mä.

Fina hade knäppt sina knotiga händer i knät och satt på en stol i köket med runkande huvud och glappande mun.

De två käringarna kunde konsten att konversera både länge och fort och mycket. Och när det rörde sig om så nära ting som pastor Enmark och hans predikningar, så kunde de hålla låda hur länge som helst.

Vid sådana tillfällen smög sig gärna Gustaf själv iväg till en annan granne, Farmaren i Ödegården. Denne så kallade farmare bodde ensam på sin gård efter ett hiskligt gräl med sin lagvigda. Grälet tog en så vådlig vändning att Jakob Svensson, som var hans officiella namn, tog sin Mats ur skolan för gott. Han köpte en gård som stod öde och bosatte sig där. Käringen fick ha kvar den andra gården och bruka den bäst hon kunde.

Farmaren var en hårdför karl och stod vid sitt ord. Levnadsstandarden blev det väl lite si och så med på Ödegården, men det tog inte Farmaren så hårt. Han var lite bohém till sin läggning och brydde sig inte om kroppslig komfort och hygien. Bara han hade sin vintunna på jäsning ute i hönshuset, så var allt i sin ordning.

Dit brukade Gustaf smyga sina steg, då det blev alltför mycket religionsprat hemma i Intaningen. Han var väl medveten vad som väntade honom efteråt, men han hade mycket lätt för att glömma. Med åren hade han lärt sig att slå dövörat till, och Lena hade väl också resignerat till en del. Märkte väl att det var som att prata för döva öron.

— De går in genom de ena örat å ut genom de annra, brukade hon alltid säga, då hennes gubbe kom på tal.

Och så efter en stund kunde hon tillägga:

— För de e ju ingenting som tar emot…

De två käringarna fick sig då ett gott skratt. För det var endast i Finas sällskap hon vågade sig på en så drastisk kommentar om sin gubbe. Inte var det heller med sanningen överensstämmande.

Ingen i hela Husaby var känd för en så knivskarp hjärna som just Gustaf Nilsson i Intaningen. Han var både knipslug och illmarig. Det hade inte minst Farmaren fått erfara i deras inbördes fejder. De flesta gånger var det Farmaren som fick stryka på foten.

Småputsen mot varandra var väl innerst inne heller inte så illa menade. De tyckte bara att det var ett roligt tidsfördriv. Och så var det förstås ganska roligt att gotta sig i de andras skratt.

Det gällde att få skrattarna på sin sida, sedan behövde sprattet man tillfogade sin antagonist inte vara av så allvarligt slag. Man hade roligt ändå. Kanske en fin form av nöje och tidsfördriv i en liten smålandsby, som eljest inte hade så många nöjen att fördriva tiden med.

Prata lite illa om varandra har ju i alla tider berett oss människor en mycket stor glädje. Den enda sanna glädjen brukar ju skadeglädjen träffande kallas.

De två antagonisterna var dessemellan ganska så goda vänner. De jagade och fiskade tillsammans. Och hjälptes gärna åt att dra länsman vid näsan då och då.

Denna vackra annandagseftermiddag kom Gustaf smygande till sin granne. Han kunde bara inte vara kvar hemma tillsammans med de snattrande käringarna.

Farmaren höll just på att ge korna sista målet före kvällens övningar i Intaningen.

— Medan dessa mina fyrfota vänner inmundigar sitt saftiga hö som lekamlig spis, så ska deras husbonde få ett Guds ord som andlig spis, mässade Farmaren högtravande, då han fick syn på sin kumpan och trätobroder i stalldörren.

Gustaf flinade uppskattande åt Farmarens travestering.

— Du tänker la allri konkurrera mä Enmarkaren i kväll? hälsade han och saluterade med näven vid slokhatten.

— De tror ja la ändå ente, fast fasen vet om en ente skulle kunna ge en en match, skrattade Farmaren och hälsade med högaffeln som ett skyldrat gevär.

— De tror ja nock så bibelsprängder som du verkar.

— De e bare de att mina ambitioner ligger ente rektit åt de hålle.

— Näe de fenns ju annra värden här i live.

Det hade kommit ett trånsjukt lidande i Gustafs långa och magra anlete. Även helskägget slokade.

— Ja tror att ansektshåren behöver en bevattning snarast, grinade Farmaren.

— De beror alldeles på alkoholhalten i de vattnet, smilade Gustaf med lyster i blicken.

— Den e de inget fel på, konstaterade Farmaren högdraget.

— Då ska nock skägget ble otörstit så småningom.

De två grannarna skyndade över gårdsplanen.

Stjärnorna tindrade högt uppe i Vintergatans långa spann över himlen. En blek måne tittade ner på dem, där de knagglade sig över den hårdfrusna isgatan till boningshuset.

— Han ser lita full i attan ut, sa Farmaren och sträckte hals.

— Hocken då? undrade Gustaf som hade all möda i världen att hålla rätt på sina långa fortkomstledamöter på den knaggliga vägen.

— Han däroppe, sa Farmaren.

Gustaf kastade en hastig blick upp mot den gnistrande rymden.

— De skulle ja osså göra, sa han eftersinnande, om ju hade sett så mycke fanstyg som han gjort i sin da.

— De har du nock rätt i.

De hade hunnit in i Farmarens vinteride. Det var kallt och rått i hans lilla kammare. Fuktrosorna hade slagit ut på väggarna, och de små fönstergluggarna var totalt igenfrusna.

— Ellar du allri? undrade Gustaf och slog en åkarbrasa, innan han satte sig på en pall.

— Nä, de har en allri ti te.

— Du drar snart lungsot på dej.

— Inte fanken heller, ja ellar ju inombords, svarade Farmaren och grep en femlitersdunk på bordet och försvann ut i hönshuset.

Han var snart tillbaka med dunken fylld. Det luktade fränt om mäsken, då han spillde upp i bleckmuggarna.

De båda grannarna höjde sina bägare mot det fuktfläckade taket.

— Skål å go fortsättning, sa Farmaren.

— Desamma din gamle isterbuk, svarade Gustaf och flen snett mot Farmarens väldiga buk, där skinnvästen stramade hårt.

— Du e avunnsjuk förstås, ditt benrangel, rev Farmaren i och torkade vinfradgda från överläppen.

— Näe, vesst ente, försäkrade Gustaf och vred ur munskägget. Men ja kan ente förstå hur du kan hålla hullet, då du ente har nåen som lagar mat åt dej?

— Håhå, skrattade Farmaren, sånt klarar en väl å själver. Bra kar reder sej själv, va?

— Kanske de men ja tycker ändå, att de skulle va besvärlit, sa Gustaf och såg deltagande på Farmaren.

— Då åker en in te stan å äter på Stasshotellet.

— De bler dyrt.

— Men de e de värt å va å mä rivejärnet.

Farmarens ansikte förvreds till en grimas. Det var ett ömtåligt ämne, så Gustaf lämnade det snabbt.

— De kanske e så gott att vi stövlar bort å ser etter om Enmarkaren har kommet än, sa Gustaf avledande.

— De kanske vi ska göra, svarade Farmaren och tömde det sista ur dunken i muggarna.

— De e nästan så en känner at, flinade Gustaf till.

— Skam vore de annars. De e must i vinet.

Det hade kommit en stolt klang i Farmarens röst. Han kunde brygga vin det var allmänt bekant. Att de sedan hittat en död höna i vintunnan en gång, var för länge sedan glömt.

Helt stadiga i gången var de väl inte på återvägen till Intaningen. Men de kände sig i prima form och såg med förväntan fram emot kvällens husförhör.

— Unnras vem som får en knivi fråga å pastorn i kväll? sa Gustaf.

— De bler la du. Han brukar ju ställa den te far i huse.

— Näe, fy för den lede, sa Gustaf. Fast nock e en i form för å tas mä vem som helst, tillade han skrattande och sköt ut bröstkorgen.

Gubbarna trallade på en gammal slagdänga, då de svängde in på gårdsplanen vid Intaningen. Lena stod i dörren och mötte dem med isande blickar.

— Att ni ente skäms? Rösten steg för varje ord.

— Vi ha la enget å skämmas för, skämtade Farmaren och klappade om den mulliga Lena.

Lena fräste till som en ilsken katt.

— Näe, vi ha bare vatt opp ve Ödegården å titta på kräken å dryftat lita livsproblem, sa Gustaf och log sitt bredaste leende mot sin hulda maka.

— De känns på lukten va ni har dryftat för problem, kom det sarkastiskt från Lena.

— Angenäma problem, raljerade Farmaren.

Lena rådde inte på dem båda. Gustaf kände i andanom vad som skulle vederfaras honom efter avslutat husförhör. Lenas förhör skulle nog bli hårdare än Enmarks, det hade han en liten föraning om. Hennes frågor skulle inte besvaras lika lätt som pastorns.

Mycket folk var församlat i Intaningens stora finrum. Folk satt runt väggarna och försökte gömma sig bakom varandra. Ingen ville sitta främst och bli uppmärksammad med en fråga. Trots att de alla visste, att pastor Enmark sällan ställde en fråga till den som dristade sig till att sitta på första parkett.

Snart vandrade en lång svans runt det gående bordet. Man plockade till sig av alla de sorternas kakor. Det var som en tävlan mellan mororna i Husaby detta med småbröd till husförhörskaffet.

Ett stilla sorl lägrade sig över finrummet. Utanför fönstren knäppte kung Bore i knutarna. Det bistrade till på allvar. Något av tillfredsställelse över att vara inomhus i den kalla vinterkvällen lägrade sig över församlingen.

Då alla fått sin mättnad av bordets gåvor, tog pastor Enmark till orda. Han pratade både länge och väl om Guds förunderliga godhet, och allt det som denne märklige man uträttat och fortfarande hjälpte sina små församlingsbor med.

Sen kom han in på vintern och höstens gröda. Han talade om samlandet i lador och visthus. Ja, om allt som rimligen kunde intressera en församling, som till huvuddelen bestod av småbönder och självförsörjande hushåll.

Han läste en kort bön. Sedan var det läsbarnens tur att visa upp en del av sina kunskaper. Allt gick som ett rinnande vatten för ungdomarna. Enmark var sannerligen populär bland sina lärjungar.

Till och med Farmaren och Gustaf rycktes med av ungdomarnas entusiasm. Man var rörande enig om, att de hade en pastor som gick utanpå alla andra.

Gustaf hade lite svårt att hålla ögonen öppna hela kvällen. Gång efter annan nickade han till, och det skägglurviga huvudet sjönk oroväckande långt ner på ena axeln.

Hans äkta hälft upptäckte snart makens dilemma. Försiktigt och försynt drog hon sig närmare Gustafs stol. Ur kjortelfållen lossade hon en säkerhetsnål. Kommen inom räckhåll stack hon snabbt nålen i låret på Gustaf. Denne hoppade högt på stolen.

— Va fa… skrek han till och blängde yrvaket och irriterat på sin plågoande. Med ett nödrop hade han hejdat den grova svordomen.

Sakta sjönk han tillbaka på stolen. Ögonen glödde hätskt. Skammens rodnad färgade snart Lenas kinder. Riktigt så hade hon nog inte tänkt sig reaktionen.

Några halvkvävda fniss bröt ut. Farmarens stora mage hoppade oroväckande, men inte ett ljud kom över hans blåfärgade läppar.

Farmarens mage stannade upp i sin gungning så plötsligt att han hickade till högt och ljudligt. Dödens tystnad rådde i församlingen efter Enmarks snabba och oväntade fråga:

— Vad tror broder Jakob att Gud gör just nu?

Farmaren hade inte alls väntat den oförutsedda frågan. Det undertryckta skrattet kom hastigt av sig. Det ersattes av en besvärande hicka. Farmaren var ställd mot väggen. Krampaktigt svalde han några gånger. En röd färgton spred sig bland skäggstubben på den tjocka halsen. Munnen öppnades och slöts spasmodigt.

Förtvivlat letade den store Farmaren efter ord, allt medan hela Husabys församling satt moltyst och väntade och skadegladdes åt grannens penibla belägenhet. Det var inte ofta Farmaren blev svaret skyldig.

Till slut visade det sig, att han inte skulle bli det denna gång heller. Han harklade sig högt och ljudligt. Ett listigt smil kröp fram i ena mungipan. Med sina små ögon for han runt sina grannar och stack till här och var. Så öppnade han sin mun:

— Ja tror han setter däroppe å grunnar, sa han och log mot pastorn och hela församlingen.

Det blev om möjligt ännu tystare i Intaningens stora finrum. Man vädrade sensation. Farmaren hade fått alla att skärpa hörseln till det yttersta. Man kände igen den farligt lena tonen i Farmarens röst. Den brukade alltid och ofelbart bebåda ett dräpande svar.

Pastor Enmark log roat åt Farmarens svar.

— Och vad skulle Vår Herre grunna på då? undrade han med skrattet lurande på djupet av sina vackra ögon.

Allas ögon riktades mot Farmaren, där han satt stor och tung och obesvärat makligt tillbakalutad i sin stol. Hans små pepparkornsögon fästes på pastorns leende ansikte.

— Jo, sade Farmaren sakta och med betoning på varje ord, ja tror att han setter däroppe å grunnar över alla präster som dör.

Pastorns ansiktsuttryck genomgick en knappt märkbar förändring. Ännu anade han inte riktigt vad som komma skulle. Men en liten orosande smög sig i alla fall in i hans medvetande. Han var ändock tvungen att fråga Farmaren:

— Hurså?

Farmarens flin blev nästan elakt, då han svarade:

— Han ser ju allri tell en enda däroppe i sett himmelrike…

Husförhöret annandag jul i Intaningen blev det allra sista i Husabys historia. Man övergick till kyrkkaffe efter söndagens högmässa i stället. Kanske denna form av sammankomst blev lugnare. I varje fall var det ytterst sällan man såg till några gubbar på dessa möten.

Hela världen full av skit

En av de få gånger på året som Farmaren i Ödegården och Gustaf i Intaningen var någotsånär sams var under älgjakten. Då slog man sig ihop till ett lag och jagade gemensamt på hela byns marker. Det var egentligen bara Farmaren och Gustaf och Algot Snickare som jagade. De andra ställde då och då upp som drevkarlar. Mylle-Ola var en given drevkarl och ställde upp varje år och följde med gubbarna upp till deras jaktstuga vid Pyttsjön. I gengäld fick han sig ett ordentligt stycke kött.

Man delade upp köttet lika efter slutad jakt. Storleken på domänerna spelade ingen roll. Man var som ett enda stort kollektiv och delade lika.

Under dessa höstdagar gick det livligt till i den lilla smålandsbyn. Alla var på ett eller annat sätt engagerade i den stora jakten. Man hade spanare och rapportkarlar ute i markerna. Dessa utgjordes uteslutande av småpojkarna. De hade sina givna platser för att inte av misstag komma i skotthåll för de tre jägarna. Deras uppgift var att på cykel trampa ner till byn för att rapportera, när en älg blivit nedlagd och var den kunde hämtas. Sen var det bara för någon hemmavarande bonde att spänna för packvagnen och kasta på en timmerkälke och ge sig ut i skogen för att hämta hem villebrådet.

Hemma