Krutgubbar

By Jan-Eric Wahlén

Justus Karlsson blev Justus Stympare när han en ödesdiger dag misstog sin högra stortå för att vara en alldeles särskilt ful och envis padda. Efter en hård dag med att skörda bränntorv, och efter veckor av avhållsamhet, ligger han och drömmer våta drömmar på ett höloft. Nu är det bara så att Justus blir lite för exalterad i drömmen, byxorna kan inte hålla inne honom och, såklart, då råkar bygdens glappaste skvallerkäft Mylle-Ola passera förbi och se Justus blottade lem. Han görs till åtlöje inför hela grannskapet och i Justus växer genast en vilja: han ska hämnas Mylle-Ola.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726226416

Book preview

författaren.

Räven på stigen

Justus Karlsson på Kärret gick och svettades i torvmossen, som gränsade till hans marker och där han brukade ta upp sitt årliga behov av bränntorv. Det var billigt att elda med, men gav i gengäld en ganska klen utdelning i form av värme. Torven låg mest och pyrde i kaminerna, men Justus hade många barn som hjälpte till att underhålla fyren under kalla vintrar.

Det var sensommar och tung grönska i markerna. Värmen höll i sig och Justus svor över hetta och myggsvärmar, som svårt sargade hans nakna ryggtavla.

Justus Karlsson på Kärret hette numera Justus Stympare i dagligt tal. Detta sedan den ödesdigra dag han lyckats med bedriften att själv hugga av sig höger stortå med en lie i den fasta förvissningen, att den svarta stortån varit huvudet på en ovanligt ful och envis padda. Han led nu inte något nämnvärt av förlusten. Tvärtom hade han ju blivit ett namn rikare.

Det tyngsta jobbet vid torvupptagning var själva utstansningen av de fyrkantiga torvbitarna nere i gropen. De var tunga och otympliga att forsla uppför underminerade kanter. Därför brukade Justus alltemellanåt byta om med att vända den torv, som redan legat på tork ett par dagar. Efter ytterligare ett par dagar var den vända torven klar för rögling. Förfarandet kallades så just i dessa trakter. Säkert finns det många andra benämningar på detta sätt att stapla torven i pyramider. Man lade torven i zig-zag runt, runt i en allt mer avsmalnande pyramid. Detta för att vinden skulle få fritt spelrum i röglarna.

Torvmossen liknade mest ett österländskt landskap med en massa kupoler efter en sådan rögling.

Justus Stympare hade tagit rast i arbetet och satt sig i skuggan av några förkrympta björkslyen i mosskanten. Fram ur ryggsäcken plockade han ansenliga mängder smörgåsmat och en försvarlig svagdricksflaska. Sedan han torkat bort den värsta svetten, drog han en lindrigt ren skjorta över sin kraftiga överkropp och lät sig väl smaka.

Justus åt inte i vanlig bemärkelse. Han formligen tryckte ner den ena mackan efter den andra och klunkade i sig litervis med svagdricka. Han var stor och tung och stark som en oxe. Många historier gick om hans fantastiska styrka. Men det var inte ofta han visade prov på sina enorma kroppskrafter. Han var en godmodig och fridsam själ som sällan eller aldrig gjorde en fluga förnär. Inte ens den gången han högg av sig stortån, visade han tecken på humör eller irritation. Hans enda kommentar den gången lär ha varit:

— De va som faen…

Sant eller inte så vittnar den i alla fall om en sällsynt stillsam och tillbakadragen natur. Men han kunde arbeta för både två och tre, om han satte den sidan till. Och det gjorde han i varje fall, då han arbetade åt sig själv. Han ville få undan hemarbetet så snabbt som möjligt för att kunna gå dagsverken och tjäna en extraslant. Hans lilla torp gav inte mycket i återbäring. Inte så att det räckte till att mätta alla hans tolv hungriga ungar, vilka allt mer och mer liknade sin far vid matbordet.

När han ätit och rapat ett par gånger, stack han nävarna bak nacken och sträckte ut sig i gräskanten. Det dröjde inte lång stund, förrän Justus sov den tröttes rogivande slummer. Han log så gott i skägget, att man rakt kunde tro, att han drömde om sin liderliga hustru Anna. Det började puta betänkligt bak gylfknapparna, och Justus vred sig som en mask i sömnen. Kanske var han tillbaka till den dagen för några år sedan, då han så olyckligen huggit av sig stortån. Då hade han ju haft en herdestund med sin Anna i den nyslagna gräshögen.

Solen värmde, det viskade i björkslyet, småfåglarna väsnades bland ljungtuvorna och högt däruppe seglade lätta, vita sommarskyar över himlavalvet. Och långt därnere snarkade Justus sig in i de ljuvliga drömmarnas rike. Anna hade varit opasslig ett par veckor, så det var inte så underligt, att det trängde på för den arme Justus. Han var van att få sin beskärda del av samvaron så gott som varje dag. Då var det inte lätt för mannen att helt plötsligt bli lämnad allena med sina våndor.

Det bände och spände i de slitna blåbyxorna. Till slut kunde de inte stå emot det svällande ollonet. Ett par knappar brast och ut tittade Justus kämpe och gonade sig nyfiket i solskenet. Ett lyckligt drag lägrade sig över Justus spända anlete.

Men säg den glädje och njutning som varar beständigt. Justus Stympare skulle inte få njuta av sin dröm i ensamhet så länge till. Om det nu hade varit en villig kvinna som kommit vandrande stigen fram, så hade väl allting varit gott och väl. Men inte så inte. En tvåbent räv lurade denna vackra sensommardag i mosskanten. En av de värsta och mest illasinnade i hela Husaby by. En räv som så gärna såg sina medmänniskor i penibla situationer, och sedan fann en ofantlig tillfredsställelse i att förmedla denna situation till en öronviftande lyssnarskara.

Justus Stympare var en fridens och rättskaffens man i så gott som alla avseenden. Men livet är nu en gång så underligt, att den mest redobogne och stillsamme skall råka mest illa ut. Det ser nästan ut som om gott lönades med ont.

Mylle-Ola promenerade inte som vanligt folk, då han var ute för att motionera. Nej då, han formligen smög genom buskar och slyen precis som den tvåbente räv han var. Kanske hade han upptäckt, att han på så sätt kom de flesta och skummaste hemligheterna på spåren.

Även denna varma och soliga sommardag smög Mylle-Ola ute i markerna. Och var skulle han styra sin kosa om inte rakt på den snusande och intet ont anande drömmaren Justus. Hade nu Mylle-Ola gått som vanligt folk, så är det väl troligt, att Justus vaknat. Han var ju inte berusad av annat än drömmar om älskog denna dag. Men Mylle-Ola kom på den sovande, utan att denne så mycket som anade den illfundige räven på stigen.

Mylle-Ola stannade upp slagen av häpnad. Ett listigt uttryck spred sig snabbt över det snipiga anletet. Spjuvern lyste ur hans enda öga, och han gnuggade sina knotiga nävar i förnöjelse över sin smått otroliga upptäckt.

— Jädrar i mina gamla tarmar, legger ente de åbäket å har drömfetta, viskade den enögde upphetsat. Legger å kör staken i backen, som trodde han att de va lammkött.

Mylle-Olas panna lade sig i stora veck.

— Hur ska en nu gå teväganes mä en så löckad situation, småpratade han för sig själv och drog sig en bit undan, för att inte störa den upptagne Justus.

— En måste ju göra nått, fortsatte den knipsluge räven sitt ensamma muttrande. Om en sulle hämta Helfrid på Fridsnäs, de pryda och skenhelia belätet?

Men den enögde förkastade tanken. Hon skulle bara ge upp ett fasansfullt skri och väcka den drömmande, och så skulle allt vara förstört. Helfrid sprang inte med skvaller annat än i missionshuset, och Mylle-Ola kunde inte tänka sig, att de där skvallrade om dylika världsliga ting. Nej, något bättre måste han hitta på.

Ola smög sig ännu längre bort och satte sig på en tuva och började fundera. Han klådde sin kala hjässa och gnuggade de små geniknölarna för att lista ut den mest jävulska planen. Något annat fanns inte i hans huvud. Något lett måste det vara.

Bäst som han satt där i djupa funderingar, kände han hur det sved till i ändalykten. Han vred irriterat på sig och fick ännu ett par svidande bett i röven.

— Nä nu jävlar, skrek han till och hoppade upp från sin tuva. Så tog han sig om mun och hejdade alla de andra svordomarna som låg på lur i halsen. Han var tvungen att ta en titt på den sovande, innan han började tömma byxorna från pissmyror. Justus låg och spände sin springare i backen som förut. Han hade till och med börjat stöna så smått, så Mylle-Ola förstod, att nu måste det handlas snabbt.

Han hoppade ur sina byxor och gned sin rödflammiga bak. Sedan han skakat ur de röda ettermyrorna och fått på sig byxorna igen, slog snilleblixten ner i hans illfundiga hjärna.

— Där ha vi ägget, sa bonn när han sket i höet, småflinade Ola och skyndade ner till byn.

Någon måste han ha till vittne, annars skulle han nog bli beslagen med lögn. Och han visste precis vem som skulle få bli vittne till hans bedrift. Farmaren i Ödegården var nästan lika full av fanstyg som han själv och skulle bli en lämplig medhjälpare och tillika vittne. Den lille mjölnaren knatade så fort hans gamla ben och lungor tillät. Över stockar och stenar skuttade han som den värsta råbock.

Det pep och rosslade i bröstet och benen darrade betänkligt under Mylle-Ola, då han flåsande fann sin gamle kumpan och supbroder i lagården på Ödegården.

— E ellen lös nånstans? frågade Farmaren bestört, då han såg hur det var fatt med den enögde.

— Äh, åh, öh, sa Mylle-Ola och höll sig med bägge händerna om bröstkorgen, som böljade värre än kyrkorgeln.

— Va e de för jävla gallimatias du pratar? skrek Farmaren och gick Ola in på livet. Har du fått hjärtsnörp, ditt elänne?

— Nä, nä då, kved Ola och flåsade tungt och rosslande. Vänta bara ett lided tag.

Farmaren flinade gott åt den eländige Mylle-Ola. Så såta vänner de än var, så kunde de inte låta bli att håna varandras olyckor och elände.

— Du ser ackurat ut som en utskiten äpplaskrött, tyckte Farmaren.

— Du ska få se på själva faen åsså, anförtrodde Ola och röck Farmaren i ärmen.

— Kom mä här, så ska ja visa dej nått du allri vatt mä om förr, lockade Mylle-Ola.

Farmaren som kände sin kumpan väl, var inte sen att hörsamma kallelsen. De två halvsprang tillbaka mot mossen.

— E de Gustaf? undrade Farmaren förväntansfullt.

— Nä, sa Ola.

En djup suck från Farmaren förkunnade att då var halva glädjen borta. Han hade sedan gammalt många obetalda räkningar att göra upp med den listige och illmarige Gustaf i Intaningen. Därför var hans besvikelse stor, då det inte var denne ärkefiende som spelade huvudrollen i den sketch, som han förstod skulle komma.

Då de närmade sig mossen, hyssjade Mylle-Ola åt Farmaren och började smyga försiktigt på stigen.

— Vi få va tösta, så vi ente väcker den store bocken härframme, viskade Mylle-Ola i örat på Farmaren.

Ola sköt undan några grenar i ett tätt buskage och lät Farmaren få en blick över den vackra tavlan i mosskanten. Denne drog djupt efter andan, då hans vattniga ögon fångat in situationen. Ola var tvungen att lägga näven över Farmarens stora trut för att hejda utropet, som onekligen var på väg uppför hans strupe.

— Örrmp, blev allt vad Farmaren frambringade av ljud.

Ola drog iväg med sin kumpan bort till det ställe, där han själv fått byxorna fulla av myror för en stund sedan.

— En sån tur att han ente va färdi mä sin drömfetta än, sken Ola och började gräva i ettermyrtuvan med en pinne.

Vinden hade mojnat, men solen gassade lika varmt som förut. Det var stilla och tyst i naturen runt mossen. Allt andades frid och ro i sommargrönskan.

Och ändå höll två illvilliga människor på att smida de hemskaste planer mot en tredje intet ont anande.

— Vi får röra om ordentlit i myrtuvan, så de rackane bler rektet på bettet, grinade Mylle-Ola.

Farmaren hade snart gissat sig till kumpanens spratt. Han kände en liten ansats till betänklighet sjuda upp genom magen, men han svalde snabbt ner den goda tanken. Det onda segrade som så många gånger förr, och snart var även han livligt inbegripen i att reta de små röda liven. Det var en febril verksamhet i den lilla rödmyretuvan. Äggen låg blottade och de små djuren ilade fram och åter med sina ägg och kunde inte finna någon plats att gömma sig på.

Mylle-Ola skar en ordentlig klyka ur ett björkslye. Sedan hjälptes de åt att fösa på så mycket som möjligt av tuvan och myror på klykan. Ola smög fram mot den sovande och vällustigt stönande Justus Stymparen. Försiktigt motade han tuvan tillrätta kring den röda och hårt ansträngda staken, som nästan grävt sig en grop i mossan.

De två fula fiskarna smög sig undan en bra bit bland det tätare buskaget spänt inväntande den ofrånkomliga reaktionen.

— Du ska si att de bler fart på Justus, vred sig Mylle-Ola i skrattplågor.

— Den saten lär la ente kunna använna apparaten te å pessa mä en gång de närmaste darna, trodde Farmaren.

— De bler synn om Anna, sa Ola och lade ansiktet i bekymrade veck. Hon vell ju ha sej en bulldosa varevia da, har ja hört.

Farmarens stora mage guppade.

— En annan får välan röcka in som räddande ängel, skrockade han förnumstigt och vällustigt.

— Du menar väl bängel å ente ängel?

— Kallat va du vell men Anna ska min själ ente behöva gå å sukta bare för att Justus e nerpessad på pessestaken.

Ola vred sig av skratt och Farmarens mage hoppade betänkligt. De hade så roligt åt sina befängda ordklyverier, att de nästan glömt bort att hålla utkik på den vrenskande kåtbocken i mosskanten. De blev påminda av ett hiskligt avgrundsvrål bortifrån Justus håll. Sedan såg de bara en fäktande och vrålande figur med flaxande skjorta och viftande nersmutsad stake komma rusande förbi deras gömställe. De var tvungna att kasta sig raklånga på backen för att inte bli omkullsprungna av den väldige Justus Stympare. Inte ville de bli sedda heller. Visserligen var Justus allmänt känd för att vara en fridens och stillsamhetens man, men man kunde ju aldrig veta hur mycket han tålde. Någon gång kunde ju droppen komma, som fick bägaren att flöda över.

Båda två satte skratten i vrångstrupen, för de trodde att Justus sett dem. Han hade styrt sin vådliga framfart just mot det buskage, där de låg gömda. De tryckte sig mot marken med bultande skräckslagna hjärtan och nästan höll varandra i hand, då den väldige sprängde förbi.

— De va som attan, pustade Farmaren och satte sig upp.

— Ja trodde min liv att den vettvillingen hade sett oss, grymtade Mylle-Ola och borstade bort mossan ur mustascherna.

— De så förbanke mej så ut.

— Han kom som en tjur på en tjurfäktararena teminstingen.

— Fy faen för å komma i nävana på den där sällen.

— Han e ju from som ett lamm.

— Ja sulle vella se den karl som e from som ett lamm mä pitten full å römyror, sa Farmaren och torkade svetten ur pannan.

— Men rolet va de, sa Ola och försökte förgäves frammana det svalda skrattet.

— De va åtminstone spännane nu på slutet.

— De bler nått å tala om framme i byn, grinade Ola glatt.

— Synn bare att de ente va Gustaf, suckade Farmaren. Då hade jag min själ bådat opp hele byn te gratisnöje.

— De kommer nock tefälle å ge den långe drasuten betalt för nåra gamla räkninga, tröstade Ola.

— De hoppas jag då innerlit.

Justus Stympare sprang helt omedvetet rätt ner i torvgropen och satte sig i vattnet nere på botten. Kanske var det instinkten som fick honom att springa just dit. I varje fall lindrade det en del av smärtan. Där han satt och kved över sin sargade apparat, dök det upp vaga minnesbilder i hans omtumlade medvetande. Han hade en svag aning om, att han drömt om sin kära hustru. Att de hade legat ute i bersån på gräsmattan och haft det rart tillsammans. Men just som han skulle avsluta det hela med ett sista juck, så hade det känts som om han stoppat staken i en glödhög. Försiktigt reste han sig upp och torkade av sin slaknade lem. Den var öm och svullen och rödflammig och ful av bara helvete. Ytterligt försiktigt klämde han på sitt sargade organ. Han nästan skrek av smärta och stora tårar rullade nerför hans svettstrimmiga kinder.

— Va i helvete e de som hänt? skrek han rätt ut i luften. Som ville han kläda sin vanmakt och förtvivlan i ord.

— Vem i helvete e de som stampat på min pitt…

Så med ens såg den tårögde Justus några halvdränkta rödmyror kravla omkring i hårbusken. Han blev tyst och misstänksam, och en hemsk rynka bildades ovanför de buskiga ögonbrynen.

— Pessemyror …

Justus uttalade ordet långsamt för sig själv.

— Pessemyror fanns de då ta mej faen ente på den plass ja satt å ät frukost, småpratade Justus allt medan han torkade och lirkade in den ömmande staken i byxorna. Ansiktet var fårat av bekymrade veck och rynkor. Han ansträngde sig för att förstå sammanhanget.

— Ja som aliti brukar va så noga mä å titta etter, att ja ente lägger mej i en myrstack, mumlade han för sig själv. Kan ja verkelien ha vatt så slarvi denne gång?

Justus anlete blir inte lättare eller ljusare, då han går tillbaka till platsen för dramat. Snart upptäcker han myrtuvan, och han ser också att den inte hör hemma på den platsen.

De två sabotörerna har slarvat med att sopa igen spåren efter sig. Eller kanske de inte räknat med en så pass god slutledningsförmåga hos den tröge Justus Stymparen. I vart fall har de gjort ett misstag och framtiden får väl utvisa, om detta misstag blir ödesdigert eller om den saktmodige Justus låter det hela bero.

Att döma av Justus grymma uppsyn och bistert rynkade ögonbryn, bådar det inget gott för de två illfundiga kumpanerna. Justus snokar runt omkring platsen för det fasansfulla nidingsdådet. Han säkrar det ena spåret efter det andra, som det brukar stå i deckarnoveller. Visst är Justus saktmodig och snäll och tålmodig, men dum är han i alla fall inte. Han hittar snart den uppsparkade myrtuvan, och i den lösa jorden finns det gott om spår. Det ena spåret känner han igen med detsamma. Ingen kan missta sig på Mylle-Olas små fötter i träskostövlar. Han var en av de få i byn som ännu gick omkring i dessa otympliga skodon. Han var i alla fall ensam om att ha träskostövlar i detta lilla