Kompanjonerna

By Bengt Ericson

I en värld där den mest värdefulla valutan är makt gäller det att vinna det politiska spelet. Staffan Rask, den före detta VD:n för Svenska Bankens Londonkontor, är ute efter revansch efter att ha förlorat sitt jobb. På ett slott uppe i de skotska högländerna bestämmer han träff med socialdemokrater och förmögna svenskar i London då de alla har ett gemensamt mål – att förvärva makt och miljoner. Tillsammans försöker de nyfunna kompanjonerna ta över makten i Sverige genom att orsaka en börskrasch för att sänka det styrande partiet. Men tillslut börjar de alla inse att ens så kallade kompanjoner inte alltid håller en om ryggen när girighet tar över. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2023
• ISBN: 9788728544860

Book preview

Bengt Ericson

Kompanjonerna

SAGA Egmont

Kompanjonerna

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1987, 2023 Bengt Ericson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728544860

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Man simmar med de andra hajarna och är en kompis liksom. Man har kul tillsammans, äter upp en och annan firre som kommer i vattnet och simmar vidare. Men sen råkar nån skada en, och det rinner blod, och då märker man att dom där djävla kompisarna, dom börjar äta upp en själv istället.

Gustaf Douglas, finansman

Socialiseringar är inte socialism. Socialism är inte socialiseringar. Tvärtom. Kanske.

Ingvar Carlsson, partiledare

Förf:s anm.

Det här är en roman, en fiktion, vilket innebär att alla personer och situationer är uppdiktade, helt bortsett från att de kan vara inspirerade av den relativa verklighet vi har omkring oss.

Vad gäller de namngivna personer som uppenbarligen finns, åtminstone när dessa rader skrives, vill jag säga att de inte ska vara alltför säkra på att få behålla de roller som de har fått sig tilldelade.

Stockholm i juni 1987

Bengt Ericson

PROLOG

20 september 1985

När Withers slant till med rakkniven förstod Staffan Rask, att det kanske inte skulle bli den perfekta dag han hade tänkt sig. Plötsligt var det glada morgonhumöret som bortblåst.

"Damn you, Withers, fräste han, medan den första droppen blod, som ett illavarslande förebud, föll ned på sidenmorgonrockens krage. Har du supit igen, karl, eller vad är det frågan om?"

Med trumpen min betraktade Rask sin butler och allt-i-allo i spegeln. Withers var en bild av svettig olycka, den första ursäkten redan på hans tunna läppar.

En hygglig karl, tänkte Rask, med ett styng av dåligt samvete. Varför är du så irriterad på honom? Var inte irriterad idag, du behöver alla positiva tankar du kan få.

Nåja, suckade han och sträckte sig efter den heta handduken på toalettbordet. Jag tror vi ändå var färdiga med rakningen.

Han tryckte handduken försiktigt mot hakan och räckte samtidigt ut sin lediga högerhand mot betjänten.

Och så litet manikyr, tack, sade han.

Staffan Rask hade hållit sig med butler ända sedan sitt femte London-år; de skulle snart fira 15-årsjubileum tillsammans. Ingen stor sak, men tillräckligt pikant — det visste han — för att fortsätta intressera alla dem som fann glädje i att chockeras av hans privata livsföring. Även i ett pålitligt konservativt England var egen butler en investering som allt färre hade råd med, och bland svenska bankmän var det minst sagt okonventionellt, på gränsen till stötande.

Men vem fan bryr sig om konvenansen, brukade Rask tänka. Alltid retade det någon, tråkmånsarna i Stockholm till exempel, och för övrigt uppskattade han att få service. Det var en speciell känsla att få frukosten inburen på silverbricka — kaffe, ananasjuice, två skivor rostat bröd — och med den, Financial Times struken slät och fin. Ännu efter 15 år njöt han av att sitta i sängen och höra hur Withers därefter tappade upp badvattnet åt honom, njöt av att få komma ut ur badrummet och se kläder och skor framlagda, av att få hjälp med rakning och manikyr.

Det är skönt att kunna hålla en viss stil, tänkte han. Man mår bra av det.

Rask såg åter i spegeln och noterade förstrött att Withers höll på att bli flintskallig; butlerns allt mer tunnhåriga hjässa var nerböjd i tyst koncentration över arbetsgivarens nagelband.

Rask sköt ner hakan mot bröstet och vred huvudet först åt vänster, därefter åt höger, medan han betraktade sitt eget hår i spegeln. Litet gråsprängt vid tinningarna, men för övrigt lika mörkt och tjockt som när han var 20. Han sträckte på nacken och drog samtidigt upp överläppen i en grimas: Tänderna var vita och jämna, med undantag för de spetsiga hörntänderna — det var det berömda vargbettet, som gjorde sig så bra på bild. Liksom den fyrkantiga hakan, den raka näsan, skrattrynkorna kring de häpnadsväckande blå ögonen.

Rask suckade belåtet mot sin spegelbild. Inte syns det att jag blir 50 nästa år, tänkte han förnöjd.

Withers sträckte på sig efter att en sista gång ha gått över husbondens naglar med filen. Han var angelägen om att det skulle bli bra, efter malören med rakkniven. Rask granskade dem prövande, nöjd med resultatet. Han reste sig upp ur stolen och lade märke till att Withers hade valt ut en klargul slips åt honom; den lyste som en strimma av hopp mot den mörka kostymen på galgen.

Ett gott val, tänkte Rask. I själva verket var den en av hans favoriter.

Är Mrs Rask uppstigen, undrade han.

Det var en fullkomligt onödig fråga, eftersom hans hustru under hela deras äktenskap hade gått upp minst en timme före honom varje morgon. Men Withers väntade sig frågan och frågan skulle ställas — det var den officiella signalen till att deras gemensamma morgonritual var avslutad, att allt var som det skulle.

Mrs Rask är uppstigen och väntar i matsalen, Sir, svarade butlern tacksamt.

Du kan hälsa henne att jag ansluter mig om cirka en kvart, sade den svenske bankmannen. Tack, det var allt så länge, Withers.

På matbordet stod dukat havregrynsgröt, äggröra, bacon och grillade tomater, en silverkanna med te, en med kaffe, bröd och marmelad. Det var en gammal tradition de hade i familjen, att först äta ett lätt morgonmål i respektive sovrum och därefter samlas till en brittisk frukost i matsalen. De hade fortsatt med det även sedan barnen åkt iväg till internatskola. Om inte annat så hjälpte det till att upprätthålla illusionen av något slags familjeliv.

Birgitta Rask höll just på att få tekoppen fylld av Withers, när maken trädde in i rummet. Som vanligt gick han fram och kysste henne lätt på kinden. Som vanligt svarade hon med ett blekt godmorgon-leende. Han såg hur hustruns hand darrade till när hon öste en sked socker i tekoppen, men hennes ansiktsuttryck var oförändrat svalt och oberört. Det gråtonade håret var tillbakaborstat i en frisyr, som underströk hennes höga och släta panna; den diskreta make-upen matchade perfekt den ljusgrå skjortblusklänningen. Hon var fortfarande en mycket vacker kvinna.

Under tystnad betraktade Birgitta Rask sin man, medan han tog för sig ur silverfaten och karotterna.

Hur tror du att det går idag, frågade hon efter en stund.

Det är dom eller jag, svarade Rask, med munnen full av äggröra. Men jag har stärkt mina positioner sedan mötet i förrgår. Jack Barber har lovat att stödja mig i styrelsen.

Hustrun nickade, hon visste vad det betydde. Jack var en av Staffans äldsta vänner och de hade umgåtts flitigt under de första åren i London. Hon log vid minnet. Det hade inte varit någon kaviar och champagne precis, men de hade haft mycket roligt tillsammans. Spelat cricket i parken på söndagarna, gått på bio, slunkit in på någon pub efteråt. Jack hade varit fenomenal på att kasta pil och Staffan hade alltid med ett stönande fått acceptera förlorarens lott, att få betala för ölet. Åh, vad mycket skratt och glädje de hade haft inom sig, vad mycket tid de fortfarande hade haft för varandra.

Hon såg mot sin make igen, tvekade litet.

Staffan, älskling, sade hon till slut. Är det verkligen så viktigt allt det här …

Hon sänkte omedvetet rösten, när hon mötte makens blick.

Jag menar, fortsatte hon, är det så viktigt att ha den totala makten? Varför inte kompromissa? Dela med dig av ansvaret, trappa ned litet grand …?

Staffan Rask såg iskallt på sin hustru.

Trappa ned, frågade han, medan han torkade sig i mungipan med linneservetten. Trappa ned? Tycker du att jag ser så gammal ut?

Du vet vad jag tycker, svarade hon. Men det är inte fråga om ung eller gammal, utan att du kanske har gjort dig förtjänt av ett annat slags liv. Man behöver ju inte …

Rask kastade irriterat servetten åt sidan.

Vid det här laget, efter 20 års äktenskap, borde du känna mig så väl att du vet att vad jag behöver är frihet i min yrkesutövning, sade han med spänd röst. "Frihet att bestämma, frihet att manövrera. Det är en fråga om face men också om att ha kul."

Han hade förklarat det så många gånger för henne — varför ville hon inte förstå?! Vreden sköt upp som en het våg genom honom. Kaffekoppen vältes omkull, när han slog ut med armen.

Hur i helvete ska jag kunna trivas i jobbet, om jag ständigt ska ha ägarna i håret! ropade han.

När Staffan Rask kom ut på gatan hade regnet börjat falla. Withers hade hämtat Bentleyn i garaget vid Audley Square, stått och väntat en stund utanför porten, men sökt skydd i förarsätet undan de första regndropparna. Med förvånansvärd snabbhet stod han dock och höll upp bilens bakdörr redan när hans chef tog sitt första steg ut på trottoaren.

Rask nickade vänligt åt honom, åter med känslorna under full kontroll.

Till kontoret, sade han. Det var ju tråkigt att vi skulle få ett sådant här väder.

Den silvergrå Bentleyn gled mjukt iväg längs Curzon Street och Rask satte sig tillrätta i baksätet. Han kastade en blick genom rutan på den fyravåningsbyggnad de lämnade bakom sig: den vackra porten, de höga fönstren, den typ av arkitektur som man automatiskt förknippar med makt och rikedom. Han log förnöjt. Fortfarande efter tio år erfor han en ilande förtjusning över att bo på den finaste adressen i Mayfair och därmed i London, möjligtvis med undantag av Buckingham Palace. Formellt var det bankens hus, men han betraktade det som sitt eget. Här hade barnen vuxit upp, här hade de tagit emot sina gäster, här hade han själv fått den yttre bekräftelsen på sin framgång i City — med allt som därmed följde.

Withers svängde ut på Park Lane, där den värsta morgontrafiken nu började att gå över. Klockan var halv tio och Rask hade ännu en halvtimme på sig innan sammanträdet på Viking Bank skulle börja. Han öppnade den svarta dokumentportföljen och började återigen att gå igenom sina papper. Eftertänksamt vägde han dokumentbunten i handen. Inte kunde de väl gå emot honom nu, efter allt vad han hade gjort för dem?

I sällskap med vänner och kolleger brukade Rask gärna framhålla att det var han som hade startat Viking Bank, att ägarna hade honom att tacka för allt. Visserligen kunde någon kanske invända att han inte varit ensam om att dra lasset, men ingen kunde ta ifrån honom hans pionjärinsats — anläggningen av den grund utan vilken inget hus hade kunnat resas.

För så låg det till: Bara 29 år gammal hade Staffan Rask kommit till London för att på direkt uppdrag av Den Gamle sätta upp ett representantkontor för Svenska Banken. Han hade berättat historien så många gånger att han kunde den utantill: personalen hade inskränkt sig till Rask och en sekreterare, den trogna Miss Grimshaw, lokalerna utgjordes av en kyffig tvårummare på Cheapside. Men namnet var desto pampigare: Swedish Bank. Många förväxlade det till en början med Riksbanken, vilket Rask inte alls hade något emot. Ju större uppmärksamhet från omvärlden desto bättre och själv hade han inte för vana att sätta sitt ljus under skäppan. Tvärtom hade han sett till att vistas och synas i City så mycket som möjligt; gjort sig bekant med brittiska och utländska bankmän, med människorna på Bank of England, med jobbers och brokers på Londonbörsen. Ja, under en period hade han till och med varit medlem — en underwriter — hos försäkringsjätten Lloyds.

Det var en härlig tid, tänkte Rask och såg upp från sina papper. Withers hade svängt in på Piccadilly, där de nu värdigt kryssade fram mellan bussar och taxibilar. Till sin förtjusning såg bankmannen en grupp turister, som med gapande munnar beundrade hans bil. En av dem pekade, en annan vinkade. Rask undertryckte en impuls att vinka tillbaka.

Undrar om de är svenskar, tänkte han. Undrar om de vet att Svenska Bankens styrelseordförande vill sätta handklovar på mig. Fast allra helst skulle han väl vilja skära halsen av mig direkt.

Rask återvände till dokumentbunten i knät: en PM om utformningen av de nya kontorslokalerna, en lista över kandidater till chefsposten på dealingavdelningen, dagordningen för morgonens sammanträde. Han erfor en lätt känsla av obehag, när han ögnade igenom punkterna — skulle hans försvarslinje hålla? Bara för någon vecka sedan skulle Rask inte ens ha drömt om att ställa sig själv den frågan, men de senaste dagarna hade han märkt en tydlig klimatförändring, både internt och i telefonsamtalen med Stockholm. Jag tycker inte om det, tänkte han. Om jag åtminstone visste hur de tänker sätta in stöten.

Rask plockade irriterat bland sina papper, omedvetet på jakt efter något som kunde distrahera honom. Han fann vad han sökte: första korrekturet, plus layout-skisser, till den nya broschyren om Viking Bank. Sedan någon vecka tillbaka hade det utgjort hans favoritlektyr — tacka för det, han hade ju skrivit det mesta av texten själv. Med en känsla av njutning läste han nu åter de första raderna:

Viking Bank, formed in 1968, has grown to become the largest and most diversified international Scandinavian-related banking organisation and one of the foremost consortium banks in the world.

Trots att Rask hade bott i Storbritannien i snart 20 år, så hade han aldrig varit mycket för det där med understatements.

The unique success of Viking Bank is attributable to several factors which combine to produce a highly positive environment for growth. Firstly …

När Rask hade satt pennan till papperet — eller snarare tryckt in diktafonknappen — så hade han, haft två mål för ögonen. Dels fortsätta att sälja banken och dess tjänster så hårt som möjligt, dels upplysa omvärlden om vem som var arkitekten bakom denna underbara skapelse. Han själv nämligen. Av 15 fotografier i den nya trycksaken så skulle Staffan Rask förekomma på åtta — softat allvarlig, i glatt samspråk med de närmaste medarbetarna, flankerad av kungen och Silvia på Londonbesök — och det var banne mig inte en bild för mycket, tänkte han. Det var han, Staffan G Rask, som, trots initialt motstånd från Stockholm, drivit genom ett samarbete med norska Oslo-Banken och Danske Bank; det var han som hade förhandlat så skickligt att Svenska Banken ändå fått majoritet i det nya konsortiet; det var han som hade hittat på namnet Viking Bank och jobbat upp rörelsen till dess nuvarande position.

Och det är jag, tänkte Rask, som istället för tack nu begåvats med en styrelseordförande, som försöker lägga sig i sådant som han inte har med att göra. Fan ta honom.

Staffan Rask hade ingen svårighet att se sin ordförande framför sig. Nils Carlson: slätkammad, grå och korrekt, men med en våldsam äregirighet bakom kamrersfasaden. Den misstänksamma blicken, det frusna leendet. Han kände honom så väl.

Med ett flin erinrade sig Rask en episod som inträffat ett par år tidigare. Han kom inte ihåg varför saken hade förts på tal, men under en bankmiddag i Stockholm hade han upplyst de närvarande, däribland Nils Carlson, om att Londons bäste skjortskräddare hette Geoff Kemp. Carlson, som själv ekiperade sig hos Gulins, hade stirrat på honom med klentrogen förvåning. Skräddarsyr du dina skjortor?!, hade han frågat. Och Rask hade i uppsluppen munterhet slängt upp ena foten på bordet. Javisst!, hade han utropat. Och skorna med! Det hade inte varit sant, men roligt — framför allt att se Carlsons naket chockerade ansiktsuttryck.

Varför var de sådana ovänner? Rask hade inget bra svar på frågan. Nils Carlson hade funnits i banken lika länge som han själv; de hade till och med anställts samma månad. Båda hade upptäckts av Den Gamle, som omedelbart tagit dem under sina vingars skugga — skickat runt dem på avdelningarna för praktik, introducerat dem hos de rätta människorna, ägnat dem ett stort personligt intresse. Det var ingen tvekan om att båda ansågs ämnade för något stort — var det denna insikt, som hade grundlagt den bittra konkurrensen dem emellan? Den 20 år långa kampen om vem av dem som skulle bli störst?

Staffan Rask tittade fundersamt ut genom bilrutan. De var på väg nedför ett regngrått Haymarket och skulle snart komma ut på Trafalgar Square.

Kanske, tänkte han. Förmodligen. Som små skolpojkar hade de tävlat om Den Gamles gunst och därefter jämfört vem av dem som hade flest stjärnor i boken. Nils Carlson hade surat när Rask fått chansen att flytta till London och bygga upp sin egen butik; Rask hade med illa dold avundsjuka följt medtävlarens snabba klättring i hemmaorganisationen.

Och nu möttes deras vägar åter: Carlson hade till allmän överraskning utsetts till styrelseordförande i Svenska Banken. Det var en typisk kompromisslösning eller snarare ett mästerstycke i ränksmideri, där Carlson lyckats spela ut huvudkandidaterna mot varandra och själv avgått med segern. Den nya befattningen innebar också att han automatiskt hade blivit erbjuden ordförandeposten i Viking Bank.

Han var knappast nödbedd, muttrade Rask för sig själv.

Excuse me, Sir? Det var Withers, som påkallade hans uppmärksamhet från framsätet. Ska vi ta Fleet Street eller Embankment? Jag tycker att det ser litet tjockt ut framöver.

Staffan Rask kastade ett öga framåt. De hade passerat Trafalgar Square och hunnit ett stycke in på Strand. Den skulle snart övergå i Fleet Street och trafiken hade onekligen tätnat.

Ta Embankment, sade han. Så får vi se vad vännen Livingstone har att berätta idag.

Allright, Sir. Withers skrockade och lade Bentleyn i högerfil.

Rask plockade ihop sina papper och såg ut genom bilrutan. Om han inte hade för bråttom föredrog han alltid att ta den här vägen till jobbet. Dels för att han mådde bra av ljuset och rymden över Themsen, dels för att han i smyg var en beundrare av Ken Livingstone. Denne ordförande i stor-Londons landsting, GLC, stod politiskt så långt ifrån honom som någon kunde, ett gott stycke ut på labourpartiets vänsterkant. Men vad Rask tyckte om var Livingstones fighting spirit och uppkäftighet mot etablissemanget. Med envisheten hos en ettrig terrier försummade GLC-ledaren aldrig ett tillfälle att tala om för Margaret Thatcher vilken usel premiärminister hon var.

Så icke heller denna dag. Redan på avstånd såg Staffan Rask den jättelika banderoll, som spänts upp på GLC-högkvarterets fasad på andra sidan floden: 407 527 UNEMPLOYED IN LONDON, MAGGIE! Bokstäverna var så stora att de utan svårighet skulle kunna läsas av politikerna i Westminster.

Rask konstaterade att GLCs propagandatrupper måste ha arbetat snabbt. Den nya arbetslöshetsstatistiken hade kommit så sent som föregående eftermiddag och han hade själv inte sett siffrorna förrän i morgonens Financial Times. Det var den gamla vanliga visan. Trots att den brittiska arbetslösheten redan var en av de högsta i Europa, så fortsatte antalet britter utan jobb bara att stiga. Augustistatistiken visade på en ökning med 0,2 procent till 13,2 procent eller totalt 3,2 miljoner arbetslösa. I verkligheten var siffran förstås ännu högre, men regeringen hade friserat statistiken genom att bl a ta bort alla över 60 ur rullorna.

Alltid lurar det väl någon, tänkte Rask. Eller om det bara är självbedrägeri. Vem som helst skulle ju må illa av sådana här siffror. 407 527. Han såg oavvänt på banderollen och kände sig plötsligt oförklarligt munter.

Han skulle nog se till att det inte blev 407 528!

När Withers svängde in framför 99 Bishopsgate tittade solen fram mellan molnen. Tusen små stjärnor glimmade plötsligt i bankskrapans fönster. Rask tog det som ett gott omen och vände sig leende möt sin allt-i-allo, som redan höll upp bilens bakdörr åt honom.

Jag äter lunch på banken idag, sade han. Om inget oförutsett inträffar behöver jag dig inte förrän i eftermiddag, Withers. Fram till dess har säkert Mrs Rask något som du kan hjälpa henne med.

Han nickade farväl åt chauffören och gick in genom bankens svängdörrar. En hastig blick i glasrutan övertygade honom om att kostymen verkligen satt mycket bra och med ens kändes allt perfekt. Here comes a winner, tänkte han. Rask gick med bestämda steg över marmorgolvet mot hissdörrarna, när de plötsligt öppnades och en välbekant person trippade ut. Det var Miss Grimshaw, hans sekreterare sedan 20 år tillbaka. Det låg något spänt över hennes uppenbarelse.

Ah, Mr Rask, sade hon. Jag var rädd för att ni skulle ha glömt bort styrelsemötet. Klockan är tio och de andra herrarna har redan kommit.

Rask låtsades bli förtörnad.

Glömt bort! utropade han, Brukar jag någonsin glömma bort, my dear Miss Grimshaw? Han såg på sitt armbandsur. För övrigt är hon bara en minut i tio och det har väl aldrig hänt att vi lyckats starta ett styrelsemöte på utsatt tid. Har de väntat länge?

Cirka en kvart, svarade Miss Grimshaw och blinkade till nervöst. Hon sträckte ut ett magert finger och tryckte på knappen till tjugonde våningen. Men Mr Carlson var här redan nio och trettio.

Nio och trettio, upprepade Rask för sin spegelbild i hissen. Han rättade till slipsknuten och borstade bort ett par osynliga dammkorn på kavajslaget. Den där djävla Carlson, tänkte han och log sedan mot sin sekreterare.

Vår nye styrelseordförande tycks vara en morgonpigg herre, Miss Grimshaw, sade han.

Sekreteraren ryckte på axlarna, men Rask såg att hon fortfarande var mycket spänd. Han övervägde om han skulle yttra några lugnande ord, kom inte på vilka de skulle kunna vara och beslöt att vänta till senare. Dessutom hade hissen stannat på tjugonde våningen och det var dags att kliva ur.

Viking Bank disponerade de tre översta våningarna i Bishopsgate-skrapan. Våning tjugo var den högsta och därmed direktionsplan, en viss tröst för Rask som annars inte tyckte om att dela hus med andra — Bank of Kuwait, Royal Bank of Canada, Hongkong & Shanghai Banking Corporation, för att nämna några av de närmaste grannarna.

Men vi befinner oss i alla fall där vi hör hemma, nämligen på toppen, brukade han säga sedan han först beklagat sig för sina kolleger över den tilltagande trångboddheten på våningsplanen. Viking Bank hade under de senaste två åren expanderat i en sådan snabb takt, att han hade varit tvungen att förlägga en del av verksamheten utanför huset.

Förhoppningsvis ska det snart vara ett passerat stadium, tänkte Rask, medan han rundade ett hörn i riktning mot styrelserummet. I portföljen hade han ritningar och förslag till hyreskontrakt för den fastighet han sett ut vid Devonshire Square. Sex våningar, ett perfekt läge mitt emot Liverpool Station, gott om växtutrymme. Han hade redan spekulanter, som var beredda att hyra överflödiga kvadratmetrar på korttidskontrakt. Nu krävdes bara det formella styrelsebeslutet och med stöd av Jack Barber borde det gå som en …

"Se den förlorade sonen — The Prodigal Son!"

En alltför välbekant röst slet brutalt sönder Staffan Rasks tankebana. I dörren till styrelserummet stod Nils Carlson med ett stelt leende och blicken fylld av triumf. Hans armar var höjda i en välkomnande gest.

Det var avsett som ett skämt och bakom styrelseordförandens rygg kunde Rask se hur några av ledamöterna samlade sig till ett ansträngt skratt. Själv lyckades han bara pressa fram ett småleende. En Carlson som låtsades dela ut kramar var alltför grotesk för att vara rolig.

Ta ned armarna, Nisse, sade han på svenska. Du ser ut som om du har glömt kvar galgen i kavajen.

Rask noterade med förtjusning hur ordförandens iskalla leende förvandlades till en grimas och fortsatte förbi honom in i rummet.

Sorry if I’m a couple of minutes late, gentlemen, log han mot sällskapet. Det var verkligen inte min avsikt att brista i respekt mot vår nye ordförande.

Viking Banks styrelseledamöter hade stått och samtalat i smågrupper när Rask kom in genom dörren. Hans ögon fångade genast in Carl Plantenhielm, VD för Svenska Bankens utlandsverksamhet, SB International, som stod och lade ut texten för sin ställföreträdare Henrik Vogel. Rutinmässigt högdraget, noterade Rask — det här var Svenska Bankens aristokrat, på avstånd släkt med Den Gamle.

Vi pratade om valet, förklarade Plantenhielm sedan han skakat hand med Rask. Frågan är vilka skatter som sossarna ska höja först.

Rask nickade. Föregående söndag hade de svenska socialdemokraterna säkrat en ny period vid regeringsmakten och det stora debattämnet var nu vilka åtstramningsåtgärder, som skulle drabba hans landsmän. Att något måste ske stod nämligen helt klart — bytesbalansen gick med ett svidande underskott, tillväxten stagnerade och inflationen var nästan den högsta i Europa. För att undvika oro på valutamarknaden måste regeringen hitta på något snabbt.

En momshöjning med ett par—tre procentenheter, gissade han. Plus punktskattehöjningar. Om det gäller att dra in köpkraft från konsumenterna borde skattehöjningar på olja och bensin ligga nära till hands. Det rör sig om ren import och de internationella priserna är ju fallande.

Plantenhielm nickade instämmande.

Så blir det nog, sade han. En bred samförståndslösning, som det heter.

Den aristokratiska profilen vändes i ett ironiskt leende mot Vogel.

Som Henrik nyss påpekade har ju vår käre statsminister ändrat tonfall igen. Babianhannar igår, samarbetspartners idag. Där ser man vad sju förlorade riksdagsmandat kan åstadkomma.

Rask skakade tyst på huvudet. Den gångna valrörelsen hade varit den mest hätska på länge, ett omvänt kosackval där regeringspartiet inte skytt några medel för att svärta ned sina meningsmotståndare. Bäst mindes han den reklamfilm, där en läkare som såg ut som en naziofficer fick hjälp av en snipig sköterska att leta igenom en kvinnas handväska. Sköterskan skulle se efter om det fanns pengar till behandlingen av en liten pojke, som stod och tittade på med blodet rinnande från huvudet. Så blir det efter privatisering (!) var budskapet — formulerat av samma parti, som nu sade sig sträcka ut en hand mot oppositionen.

De är besatta av makten, tänkte Rask för sig själv. Precis som jag. Skillnaden är att jag har en gräns, som jag inte tillåter mig att passera. Hoppas jag.

Han ryckte resignerat på axlarna.

Vi har väl de politiker vi förtjänar, sade han.

Rask kände sin ordförandes ögon i nacken och beslöt att skynda på hälsningsproceduren. Med professionell hjärtlighet klarade han av den rosenkindade toppduon i Oslo-Banken, Ole Rasmussen och Bjarne Steinhus, och fortsatte sedan till VDn och vice VDn från Den Danske Bank, Svend Tostrup och Peder Grell.

Tostrup företedde alltid tecken på en lätt berusning och den här morgonen utgjorde inget undantag. Redan på en meters avstånd kunde Rask förnimma den omisskännliga doften av whisky, bara nödtorftigt dold bakom en ridå av Stimorol. Han ryggade instinktivt bakåt, men fann sig snabbt och gav dansken ett varmt handslag. Peder Grell, som märkt den svenske bankmannens reaktion, log ett ursäktande leende.

I ett hörn för sig själva stod bankens två brittiska styrelseledamöter. Det var Rasks egen vice VD, Jack Barber, i samspråk med Lord Soames, den senare invald i styrelsen bara något år tidigare.

Det var Barber som hade lanserat lordens namn, ett förslag som Rask först hade tagit emot med utpräglad skepsis. Att ha litet blått blod i styrelsen var visserligen vanligt i City — det ansågs höja den kollektiva prestigen — men en mycket dyrbar form av socialhjälp, ansåg Rask. Varför, argumenterade han, skulle Viking Bank behöva ta ansvar för att drakoniska arvsskatter tvingade allt fler medlemmar av den brittiska aristokratin att sänka sig till avlönat arbete?

Nu, ett år senare, var han mycket glad över att han låtit sig övertalas att matcha den 60-årige ädlingen. Det kunde så vara att Lord Soames såg ut som en karikatyr ur skämttidskriften Punch — flyende haka, utstående öron, blåtonad näsa — men under sin korta tid i styrelsen hade han demonstrerat en imponerande smartness, dessutom ett kontaktnät som resulterat i att banken fått flera nya kunder på företagsplanet. Till skillnad från de flesta av ledamöterna hade Lord Soames gjort sig förtjänt av sitt väl tilltagna styrelsearvode.

Börd och ohejdad vana gjorde att lorden satte en ära i att höras ordentligt.

Good to see you, Staffan, trumpetade han ut över rummet. Han grep tag i den svenske bankmannens hand och pumpade den energiskt upp och ner.

And you, mylord

Rask fyrade av ett varmt leende mot sin favoritledamot och vände sig sedan till Jack Barber.

Allt OK, Jack?

Barber flackade till med blicken.

Så bra det kan vara, försäkrade han.

Rask rynkade ögonbrynen. Efter femton år under samma tak kunde han läsa sin gamle vän som en öppen bok och något var på tok.

Har det hänt något, frågade han. Förlorar vi pengar någonstans? Ar det någon som ska sluta? Du ser bekymrad ut, Jack.

Hans närmaste man såg på honom med vädjande, bruna ögon. Som en ledsen tax, tänkte Rask. En vänlig natur hade utrustat engelsmannen med ett trevligt, öppet utseende, där det inte fanns plats för något svek. Det var tydligt att Barber inte visste vad han skulle svara.

Nej, nej. Allt är fint, Staffan, försökte han. Det är bara det att …

Engelsmannens hand for upp och drog nervöst genom den svartlockiga kalufsen. Han tog sats igen.

Jag menar … det skulle ha varit bra om vi hade kunnat prata igenom ett par saker före mötet. Tonfallet lät nästan trotsigt. Om du inte hade kommit så sent, tillade han.

Staffan Rask såg förvånad ut.

Men herregud, sade han. Vad är det med dig, Jack? Vi brukar väl aldrig köra med något pep-talk före styrelsemötena? Är det något som …

Ready to start, gentlemen?

Nils Carlson hade intagit sin plats i ordförandestolen. Med framskjuten haka och skarp blick försökte han nu blänga ner ledamöterna på deras platser. Hans ögon dröjde vid Staffan Rask och Jack Barber, som ännu stod kvar i det bortre hörnet av rummet.

Rask tog sin partner i armen.

Vi får talas vid senare, Jack. Jag har sagt till om kaffe strax före 11 och då går vi till mitt rum. OK?

Engelsmannen nickade tyst och vände sig om för att inta sin plats vid styrelsebordet, där ordföranden redan fattat klubban.

Nils Carlson hade väntat på det här tillfället, man kan nästan säga att han hade drömt om det. Drömt om att få presidera över en församling som inkluderade Staffan Rask. Att som högste representant för ägarna få sätta den odräglige snobben på plats. Nu skulle denne, till slut, få erfara vem som var den bättre av de två!

Carlson lyfte klubban för att förklara mötet öppnat, men kom av sig på halva vägen.

På andra sidan bordet hade Staffan Rask rest sig upp och betraktade honom med en min av vänligt allvar.

Innan vi börjar mötet skulle jag vilja ta tillfället i akt att hälsa Nils Carlson välkommen som vår nye ordförande, sade han och lät blicken glida över de närvarande.

Han smålog mot Carlson.

Ingen som har följt Nils Carlsons karriär i Svenska Banken kan sväva i okunnighet om att här sitter en mycket duktig bankman, fortsatte han. Jag är glad över att denna kompetens nu kommer Viking Bank till del och det är min förhoppning att vi ska få ett positivt och fruktbärande samarbete.

Rask såg sin ordförande allvarligt i ögonen.

Kort sagt: Välkommen, Nils, sade han.

Hear, hear, brummade Lord Soames.

Rask noterade att Nils Carlson såg förtjust ut. Han var också mycket belåten med sitt eget beslut att, åtminstone temporärt, försöka gräva ned stridsyxan. Rask hade nästan genast ångrat sin spydiga kommentar i dörröppningen och hoppades Carlson skulle förstå att detta var hans sätt att be om ursäkt. Herregud, om nu ett oblitt öde hade fört dem samman, så kunde man ju åtminstone försöka visa litet god vilja.

En ny blick på styrelseordföranden krossade snabbt hans illusioner. För en kort sekund mötte han Carlsons ögon, som sade att ordföranden i Viking Bank visserligen uppskattade det lilla hälsningsanförandet, men inte fann det märkvärdigare än att någon till exempel hade hjälpt honom på med överrocken. I de miljöer där Carlson dagligen vistades var det en självklarhet, att den lokale hövdingen demonstrerade sin underdånighet inför härskaren. Var skulle han själv ha befunnit sig om han inte hade insett den principen? Men därifrån till att inleda något slags förbrödring var steget mycket långt. I synnerhet i det här fallet.

Tack för dina vänliga ord, Staffan, svarade han med ett blekt leende. Själv betraktar jag det som ett privilegium att få komma till en sådan fin och välskött rörelse som Viking Bank och som du vet — som ni alla vet — har jag följt dess utveckling med stort intresse ända från första början.

Nils Carlson gjorde en paus, som för att begrunda det han nyss hade sagt. Han kliade sig eftertänksamt på näsan.

Men som bekant har även solen sina fläckar, återtog han med affärsmässig röst. Och det är i den änden jag skulle vilja börja det här mötet. Enligt min uppfattning måste vi således hålla ett mer vaksamt öga på kostnadsutvecklingen än vad som hittills har varit fallet. Med all respekt för dina ambitioner, Staffan — men kanske är det dags för en liten andhämtningspaus?

Rask såg forskande på sin ordförande. Så kommer det, tänkte han.

Du får förlåta mig, men jag förstår inte riktigt vad du menar, sade han med lugn röst.

Vad jag menar, min käre Staffan, svarade Carlson, är att jag har gått igenom böckerna och funnit ett och annat, som gör mig litet orolig.

Han sneglade på Carl Plantenhielm, som nickade bifall.

Eller orolig är kanske inte det rätta uttrycket, fortsatte Nils Carlson. "Säg försiktig istället. Försiktig. Och vaksam. Jag kan inte undgå att se hur bankens lönekostnader rusar i höjden utan att vi för den skull har fått en motsvarande resultatförbättring. Bara som ett exempel."

Staffan Rask drog en djup, inre suck. Han kände igen visan från tidigare