Jungfru vart tog du vägen?

By Helga Bergvall

"Jungfru vart tog du vägen?" är den andra boken i den gripande trilogin om Kerstin och Kristina.Kerstin drömmer om ett eget hem och ett självständigt liv. Men varje ny dag tär en bit av framtidshoppet – och matförrådet. När hon lämnar livet som piga för att bli fabriksarbeterska blir det startskottet på en smärre klassresa. Men hon påminns ständigt om sin bakgrund, och livet som ensamstående mor är långt ifrån enkelt i 1930-talets Stockholm..."Jungfru vart tog du vägen?" följer de utmaningar som tvingas på samhällets marginaliserade. Boken belyser mäns våld mot kvinnor och utforskar teman som ensamhet, framtidshopp, och den eviga striden för överlevnad.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 12, 2018
• ISBN: 9788711740835

Book preview

Tillbaka till Söder

Åter sjunker solen över en märklig dag. De är tillbaka.

På lite mer avstånd hörs nu klockan i Maria slå de välkända slagen. Bekräftar att de äntligen är här, båda! Både mamma och jag, tänker Kerstin belåtet.

Hon ligger ovanpå sängen som efter en ansträngning och låter blicken förnöjt glida över »omöblerat rum, stort och soligt». Hon måste avnjuta undret som skett, väntar på nya slag från slusshållet.

De kommer. Först kvartar, sedan timslagen i en lägre ton. Sex år har gått sedan hon hörde dem sist. Cirkeln är sluten. Ett nytt liv börjar i dag. Tioåringens dröm har blivit verklighet.

Gardinen fläktar lojt i sommarhettan. I hörnet bredvid står Kristinas märkvärdigt älskade byrå med ännu ouppackade lådor. Packlåren, stjälpt på sida framför kakelugnen, är »köket». Den ska få vaxduk och bli »diskbänk» och med ett skynke framför tomheten blir den också »skåp». Fotogenköket blir »spis»; kastruller och stekpanna bredvid tallrikar och några plåtknivar; de har det nödvändigaste för en ny start. Och aspidistran på en på högkant ställd sockerlåda ska bli »palm på piedestal» Om hon nu bara kunde få modern att trivas, att bli stadsmänska:

En liten tagg sticker till. En undergiven suck han vant Kristinas enda protest mot den viljestarka dotterns handlande. Men Kerstin kan inte hjälpa det. Ur barndomsvåndan reste sig ett beslut. Och hur förklara utan att röra i något som värker och ömmar. Fröet som en gång såddes ur ångest och dödsskräck blev en härdig planta, trotsade både svält, piskrapp och förtryck, förtal och slit för att dra dem båda, gemensamt, hit till möjligheter och värdighet, bort ur förnedringen.

Kerstin begrundar den långa vägen. Det värsta var tiden som envetet och ihärdigt stretade emot, aldrig ville gå tillräckligt fort. Och skorna som fötterna aldrig ville växa i. Till allt var man först för liten, sedan för ung. Som ett öde bara kom det, det ena efter det andra, länkades till en kedja av »facklande och farande», blev bitar av ett sönderhackat liv. I det var de förenade. I upplevelser som alltid skulle binda dem samman, som förträngda och tystade levde kvar i botten på livet. Där skulle de kvävas och gömmas, för plågsamma att någonsin beröras med ord.

Ett svagt sorl stiger upp från gatan. Någonstans spelar en grammofon »Jazzgossen». Ljuden lättar stämningen, fyller rummet med framtidshopp och sprider en stilla förtröstan. Om hon nu också bara kunde få modern att förstå hur bra de kan få det här, där möjligheterna finns bakom varje gathörn. Där ensamheten kan brytas var som helst i ett myller av mänskor.

En nyckel sätts i dörren bortom den långsmala tamburen. Kerstin reser sig, skakar av sig gamla begravda minnen och spekulationer i framtiden, ser med en pirrande känsla av glad förväntan och oro mot dörröppningens dunkel. Och där står Kristina med lysande ansikte.

— Kan du tänka dej en sån tur! Jag bara gick gatan fram … hade för mej att jag sett några trädgårdsland när jag hälsa på gubben Larsson … förr du vet — på fattiggårn bredvid gullbröllopshemmet. Och jag gick bara ner där i gropen och fråga och fick börja mesamma — på måndag. Sju och femti om dan får jag — ja, jag säjer då det att när det vill till går det riktigt galant …

— Vad lyckliga vi kan vara — då har mamma två och femti mer än att gå i hjälphus då …

— Ååja, jag hade ju maten också. Men i alla fall — så här på en gång … Tänk förr, hur jag fick sitta på förmedlingen och bara vänta många gånger — dag ut och dag in …

— Ja, fast krypa i jorden …

— Åh, jorn som är så rar, det är livet det, krypa bland blommer! Det är bara blommer fåran ut — det är annat det än … Det doftar landet …

Orden sticker till. Som en utpressare sitter Kerstin med sin seger. Som är något galet med. Som nu bara värker och molar …

Modern har stjälpt lite handlad mat ur famnen och börjar nynnande stöka vid packlåren. ju mer hon sjunger förnöjsamt och stilla vid »spisen», ju ondare gör det. Konstigt …

---

Måndag och arbetsdag. Kristina går i lantligt rejäla lågklackade kängor och bomullsstrumpor till sina blomsterland. Kerstin kan utan hemlighetsmakeri och ogillande blickar göra sig fin, tar mer svart än vanligt på den lilla borsten. Av spott och svärta spretar snart utåtböjda svarta piggar runt ögonen. De strålar och den hjärtformade munnen lyser klarröd. Pigan ska stiga i graderna, bli fabriksarbeterska! Men inte vilken som helst. Fint ska det vara, ha penslar och palett!

Fylld av spänning och förväntan slår Kerstin sig ner på den runda pallen bredvid det långa bordet som sträcker sig efter hela fönsterväggen. Med armbågen på bordskanten ska hon försöka få fatet precis mitt på den snurrande tefatsstora rundeln. Med små knäpp från pekfingret ska det så småningom gå. Efter att några fat har slungats långt bort i ett hörn av centrifugalkraften snurrar äntligen ett som fastsatt på träplattan.

Så var det då den drömda paletten — som visade sig vara en skiva med lite blå färg.

— Jag ska visa, säjer arbeterskan bredvid, rör först lite i färgen och på minuten är sedan fatet färdigt.

Nu är stunden kommen. Kerstin sätter fart på rundeln och får det lite skeva fatet på mitten, fattar med darrande hand den nålfint spetsade penseln och siktar in den mot fatets kant. Går det som det ska så möts randens ändar vid varvets slut, på millimetern, men det gör de inte. Varv på varv måste torkas bort och efter en hel förmiddags försök är det första fatet färdigt med tre vinglande ränder.

— Nja vars, vi låter det duga, säjer den snälla tanten — eller frun.

— Det såg ju så lätt ut, hur ska dom kunna betala mej när jag inget får fram? klagar Kerstin med slokande humör och ser trave vid trave med färdiga fat som kamraten åstadkommit och som står bortskjutna mot fönsterväggen i väntan på bränning.

— Det är lika för alla i början. Efter första veckan får du ackord och alltid blir det väl någon krona mer för dej …

Mer än tjugofem öre i timmen? undrar Kerstin klentroget, men tiger visligen.

Ryggen värker då hon sitter med sin smörgås bredvid det ensamma fatet, det kärvar i munnen av något slags damm. Sammanbitet fortsätter hon sedan och lyckas få några fat hjälpligt godtagbara till arbetets slut. Det svider och molar innanför blusen och gatans stenar svarar hårt mot fötterna då hon lunkar hemåt. Solen bränner mot bergknallarnas västersluttning och Torsgatan syns oändlig. Vid mjölkcentralens stekheta vägg är hon nära att försmäkta. Äntligen hemma kastar hon sig på madrassen som en utmattad löpare.

---

Varje ny dag tär en bit av framtidshoppet — och av matförrådet. Men värst är den oändliga, varje dag lika brännheta vägen, morgon och kväll. Spårvagnspengar är inte att tänka på. Klockan sex har solen redan förberett en pinans vandring och den sista biten hem om eftermiddagen önskar hon sig kunna krypa. Den fjärde trappan går hon som en kedjefånge och nästan raglar fram till fotogenköket för att lugna den tomma magen. Havregrynsgröt är middagsmat dag ut och dag in tills lördagen kommer som i nåd och har lite fläsk och paltbröd som fägnad och belöning.

— Tänk, så konstigt, att vi äter paltbröd igen, precis som under kriget — när man lyckats få tag i en kaka. Nu behöver man inte stå i kö, men nu har man ingen mat i alla fall …

Vid denna filosofiska betraktelse ser Kristina betänksamt ner på sin tallrik:

— Ja, men det är ju en nåd att har man bara pengar så … Nu behöver vi inte vara rädda för spanska sjukan en gång. Ska vi ta och köpa lite rågmjöl så kan vi variera med lite vattgröt ibland …?

Kristinas förnöjsamhet tycks aldrig tryta. Aldrig har hon gråtit och klagat, inte ens när det var som värst. Inte ens när … Är hon så stukad eller saknar hon temperament? Kerstin behöver allt sitt tålamod för att utstå påfrestningarna med både det ena och det andra, inte klaga på varken hunger, trötthet eller besvikelsen över den enkla konsten, som visade sig vara så svår att åstadkomma: tre ränder bredvid varandra. Det måste bli en urusel lön att ståta med.

På hemvägen erinrar hon sig att det finns en svalare väg. Och med stadens gator som på en inbyggd karta i huvudet kryssar hon över Vasaparken och går med trötta steg Upplandsgatan framåt då hon hör ett tillrop:

— Kickan! Tjäna Kickan …!

På andra sidan gatan hojtar Rolf från en cykel och ska just svänga runt för att komma över till hennes trottoar. Men en spårvagn pinglar varnande, tursamt nog, och han måste vänta med ena benet stött mot gatan. I skydd av spårvagnen rusar hon som i panik in i första bästa port, som visar sig vara till ett hörnhus med utgång till en sidogata. Kerstin glömmer all värdighet som vuxen och springer som en skolunge bort mot Dalagatan. Sedan hon lyckligen undkommit mötet flåsar hon ut i lugnare takt. Ännu ömmar det lite efter kampen. Och som hon en gång smög i skumrasket med tre röda rosor till ån för blötläggning under en sten, har hon nu varje natt försökt tvätta bort tre små blodfläckar som våldet lämnat, innan den vaksamma modern än en gång skulle överraska henne och få vetskap om det som var hennes eget liv.

---

Det är söndag och Kerstin måste ut för att lufta sin tillvaro. Kungsträdgården minns hon som en oas, slår sig ner på en soffa. Utanför restaurangen med musik går ungdom fram och tillbaka, fram och tillbaka. Men Kerstin minns vad skohandlarfrun sa till en väninna: »I Kungsträdgården går bara piger och flottister …» så där vill hon inte gå. Här på sofforna sitter »vanligt folk» och vid bänken bredvid sitter och står fem, sex pojkar något under de tjugo. Närmast sitter den yngste, på något sätt skiljer han sig från de övriga. De har något fräckt och fränt över sig, gör skoj av folk, stojar sinsemellan medan den yngste då och då ser nästan försagt mot Kerstin med stora bruna ögon. Det är något av ledsen hund i blicken.

— Nej, nu sticker vi! Skaru inte köra med och jaga bög? skrattar den bullrigaste med hög stämma till den yngste då han inte visar tecken att röra sig.

Kerstin har aldrig hört ordet, har ingen aning om vad det är fråga om. Men något skamligt måste det vara, för den brunögde sitter plågad och ser bara envist ner i gruset. Som i skadeglädje vänder sig den fräcke, den snobbigaste, om och upprepar frågan och som i något frimureri hånar de den unge för att han inte följer med. Ha-ha-ha, ekar deras hånskratt. Då och då vänder de sig begabbande om. Det hela är ett mysterium.

— Det är vackert väder i kväll, säjer han plötsligt från sin bänk och ler ett litet vemodigt leende.

En vädjan ligger under, en bön om ett svar. Och någon ensammare än Kerstin finns inte i denna stad så hon svarar tveksamt, skyggande för något obekant.

Enstavigt och trevande letar sig ord efter ord fram, som om de inte varit landsmän. Det finns något av strykrädsla i den lite flackande blicken som ibland blir en ljus glimt, stannar till som i glädje över ett djärvt tilltag han lyckats med. Han är på något sätt olik de småstadspojkar hon nojsat med. Och »bög» — vad kan det vara som ska jagas? Kanske är det »dåliga» flickor pojkarna ska ha tag på?

— Nej, det börjar bli kyligt, tar Kerstin som förevändning att gå. Adjö då …

— Kan jag inte få göra fröken sällskap, säjer han med bedjande blick. Och elakt känns det att inte bevilja något så blygsamt. Osäkerheten vad för ny sorts mänska han är gör Kerstin reserverad och vid potten stannar de på trappsteget utanför.

— Vad heter ni?

Oförtänkt kommer frågan och med förvåning hör hon sig själv säja:

— Anny Lambert.

— Fröken Lambert, upprepar han som om han övade in en läxa i tankarna.

Nu kan han inte leta rätt på mej, tänker Kerstin. Ingen i huset kan veta vem det är. Kanske hade inte ens fröken Julius varit lätt att finna, för någon namnskylt finns inte. På deras dörr står bara P.A. Ek.

Avskedet är korthugget: en framsträckt hand som säjer: »Alla intimiteter undanbedes.» Men de stora sorgsna ögonen vädjar hjälplöst och så kommer det lågmält:

— Jag kan väl få träffa er igen … gå ut bara … prata …

Bättre någon än ingen och Kerstin utnyttjar honom hjärtlöst som sällskap på den trista vägen hem från arbetet.

— Möt mej om ni vill utanför fabriken. Jag målar … men ska sluta på lördag …

Och som en trofast hund står han där väntande i hörnet, varje dag veckan ut.

— Jag har talat om för mamma att jag träffat en flicka jag tycker om … vill du följa med hem i dag? Mamma skulle bjuda på kaffe … det blir en vilopaus för dej på ungefär halva vägen …?

På nedre Norr bor han. I en port som inte är mycket finare än den hon en gång hade. De trevar i skumrasket till en lägenhet på ett rum och kök, som vetter åt en mörk liten trist bakgård. Modern är översvallande hjärtlig, påminner om Kristina.

— Stig in, stig in lilla fröken — jag får väl säja Anny? Kaffet står på och fint köpebröd har jag handlat. Sitt, sitt för all del …

Som ett förlovningspar sitter de där i plyschsoffan med hans mamma som beskäftig uppasserska.

— Doppa! Jag är så glad att Inge träffat en flicka och inte är ute med dom otäcka slynglarna. Dom har kommit och ringt på här varenda dag, men jag har gett dom jag! Jag tala om för dom att det är hemfridsbrott att hänga efter folk som vill vara i fred, förfölja en människa ända in i hemmet … Doppa! Var så god …

Dörren öppnas och en ung dam stiger in, fin och förnäm som det Stora Varuhusets expediter, ser lite nedlåtande ut. Kerstin drar in sina ben under bordet för att gömma de merceriserade strumporna som inte kan mäta sig med den andras som är av silke.

— Här är Inges flicka — det här är Inges syster Mona. Mona räcker motvilligt fram en slapp hand.

— Jasså. Ja, jag går ut i köket och äter. Jag klarar mej själv …

— Mona är lite trött. Jag fick fram henne till realen … slitigt var det, men nu sitter hon på kontor och slipper slava och gno som jag fått göra.

Kerstin har inget att säja, känner sig utan all anknytning till dem, som om hon av en slump bara ramlat in hos vilt främmande mänskor. Doppar tacksamt men försöker försynt återhålla den glupande aptiten som svider i magen.

Snart är Mona inne i rummet igen. Slår sig ner vid spegeln och putsar naglarna, blankar och blankar med den lilla dynan.

— Nåå, har du fått något arbete i dag då …? frågar hon Inge.

— Neej, de är ingen idé att ens försöka …

— Ja, det är väl ingen som vill ha dej … det kan jag förstå. Du skulle inte ens duga till grovarbetare …

— Inge är klen, ursäktar modern. Du vet att det inte är lätt … han skulle fått realen han som du om jag bara kunnat, så hade han haft en chans få börja på posten, han som grannpojken …

— Ja, jag ska väl inte försörja honom för det …?

Situationen är pinsam. Inge verkar plågad av att bli avslöjad som en odugling och Kerstin bryter upp.

— Mamma undrar nog om jag inte är hemma när hon kommer, säjer hon.

Tystare än vanligt går de Västerlånggatan och uppför slussbacken. Vid kabinettet står en pojke och hojtar:

— Hej, Ingenting! Har du spårat ur …?

Inge låtsas inte höra. Allt som har med den nya bekantskapen att göra ömmar på något sätt. Han tycks ha det tråkigt.

— I morron kan du gå upp i Tantolunden — om det är lika varmt och vackert som i dag. Då slutar jag … så kan vi dricka kaffe i det gröna …!

De lite slappa, trötta dragen liksom lyfts i glädje åt det överraskande förslaget — som också överraskar Kerstin själv. Nu har hon tänkt med hjärtat igen, kanske snärjt sig i något som kan bli ett betsel i munnen, något som kan styra henne snett i den hägrande framtid som hon just gör upp ritningar för. Men nu är det sagt, och ordhållig är hon. Han vet ju inte mitt namn, tröstar hon sin obestämda rädsla.

— Jag ska handla lite på hemvägen så kom inte till fabriken! Du kan vara vid musikpaviljongen vid fyratiden.

En skör tråd har spunnits mellan dem och på något sätt slinker han in genom porten innan den går igen. Han tar henne vädjande om axlarna och hon har inte hjärta att göra honom illa. Han böjer sig ner och kysser henne stilla och lidelsefritt. Som ett barns är hans kyss.

Kerstin är där i god tid med filt och kaffekorg. Har gjort sig viktig med att ta med block och penna, ligger på mage när de druckit kaffe och försöker skissa en klänning hon sett på vägen hem. Runt omkring är familjer samlade kring uppdukade kaffekoppar och termosflaskor, som det brukar vara efter veckans slit. Wienerbröd har hon kostat på sig trots den knappa avlöningen.

Inge verkar ovanligt gladlynt. Som befriad pratar han ivrigt:

— Jag träffade en av grabbarna i dag och när han fick veta jag hade släp med en flicka verkade han glad och frågade om vi ville följa med ut och tälta i midsommar. Han bjuder på resan — det är bara några stationer. Han är tjugofem men hans fästmö är bara lite äldre än du. Hur gammal är du, förresten?

— Sexton. Och du?

— Sjutton.

Äntligen har Kerstin kommit till den ålder då hon inte behöver ljuga till ett par år för att bli accepterad.

— Det är massor som tältar där, säjer han, och det vore väl roligt att komma ut i en skog vid en sjö — jag ska be mamma att få lite matsäck med …

— Jag kan också ta med mej lite …

— Ja, det är fint för vi kommer inte hem förrän på midsommardagen förstås …

Tveksamt känns det — men vara hemma? Sommartom stad och tysta tomma gator, det vet Kerstin sedan barndomens tristaste helg.

Hon drar upp en silhuett, börjar fylla den med detaljer, invecklade skärningar och en volang.

— Får jag pennan! säjer han plötsligt och med en lång varm blick har han redan sagt vad han ska skriva. Han tar blocket, ser med djupaste allvar in i hennes ögon. Intuitivt vet hon vad som ska komma. Med stora barnsliga bokstäver skriver han tre små ord.

Det känns underligt. Där står det som en klimax i en roman, eller slutet och höjdpunkten på en film. För blyg att säja det högt har han ändå haft behov att få det sagt. Egentligen vill hon skratta och skoja bort det formella och otidsenliga, men hans ansikte ser så plågat ut, som ville han börja gråta. Och Kerstin sitter där hjälplös med detta, kan inte känna sig annat än pinsamt berörd, önskar att hon aldrig ställt till det så här för sig. Hans allvar har något av hopplöshet över sig. Och på något sätt berör det henne illa, som en hjälplös bön hon inte kan göra något åt.

---

Mötet på stationen mellan de fyra har givit ett oklart intryck. Kerstin sneglar på de två nya bekantskaperna och vet inte riktigt var hon ska placera dem. Klädseln är på samma gång snobbig och tarvlig, och jargongen är som i Kungsträdgården.

— Berra hittar alltid rätta tjejer …! säjer Berras fästmö Aino.

— Berra? Det är väl Inge i så fall som har »hittat» mej, invänder Kerstin.

— Ja, du hänger inte med i snacket, fortsätter Aino. Berra luktar ögonblickligen, söu, vad tjej du var när han snacka med Inge, du måste vara någe särdeles …

Det låter mystiskt. Kerstin begriper inte ett dugg, känner sig dum. Jag har gått och blivit lantlig av mej, funderar hon medan korgen och filtknytet slår i takt mot knäna. Deras korg verkar fylld med drickbart och tältet ligger stort och tungt på Berras axel.

— Nu går vi inte längre, säjer Inge som ser trött ut. Vi kan väl stanna här nere vid strandkanten.

— Här nere vid soppan där det kommer att myllra av flyktingar! Nej, vi går opp till skogskanten — haru lämnat krafterna hemma i sängen, hahaha, vicken frigångare …

Kerstin har svårt att falla in i »snacket». Varma och trötta efter landsvägsvandringen pustar de ut uppe i hagsluttningen efter att ha gått genom gräs och ormbunkssnår.

— Här har vi madrass att hämta, säjer Berra. Det blir fint på granriset …

Kerstin ser ner mot ett solglittrande vatten och med ens känns det hela meningsfyllt. Mängder av tält ligger utströdda bland buskar och enstaka träd. Hela kroppen fylls av ett enda ord: sommar! Något av lyckan tillsammans med Anny i Småstad och koltrastens flöjtande läte på åsen en gång drar förbi som en ordlös dikt, som en flyktig doft, vrider tag i bröstet i en smärtsam saknad.

— Vi skär granris och plockar ormbunkar!

Orden för henne hastigt tillbaka till nuet där ingen aningsfylld längtan finns, bara kalla fakta. Detta är en nödfallsutväg från ensamhet, ett surrogat …

Berra är ledaren. Han har redan tagit kommandot och Inge tycks vara honom helt underdånig. Det resta tältet är rymligt och stor »madrass» fordrar det. Ormbunken luktar fränt och är vass för händerna, och Berras vokabulär hör inte till det poetiska slaget. Han uttrycker sig som en buse och är direkt oförskämd mot Inge. Den yngre pojken går som en sjuk tilltufsad hund och lyder bara order. Kerstin börjar fundera på att smita i väg hem — men kanske hittar hon inte till stationen, och när går det något tåg? Då primusköket pumpas upp för kaffevatten och bullar kommer fram på en handduk tycks det ändå bli någon trevnad och hon beslutar sig för att ro båten i hamn.

— Snart börjar musiken också — då får vi dansa, säjer Berra rakt över »bordet» till Kerstin.

Men det är inte något som gör Inge piggare.

— Dansar du inte? lägger Kerstin i oförstånd sten på börda.

— Neej, kommer det buttert.

— Jag ska dansa med dej jag, jag räcker till åt båda tjejerna. Förresten, du kan ju gå ut och haffa dej en kille, Aino, säjer Berra rått.

De ligger alla runt »kaffebordet» i tältet då musiken spelar upp på lite avstånd.

— Jag ska gå och kika på banan, säjer Aino och kryper ut ur tältöppningen. Kerstin tänker egentligen följa med men känner sig försmådd av »kamraten» som inte bett henne följa med, och nu är det redan försent, och lite sällskap är hon ju skyldig Inge som bjudit henne med.

— Får jag lov? säjer Berra rakt över kaffekopparna mot Kerstin och hon fattar inte först hur hon ska kunna gå med honom och lämna Inge ensam i tältet. Tanken har bara hunnit snudda vid det komplicerade läget då Inge störtar upp och rusar ut, likt en som ska kräkas.

— Vad tog det åt honom?

Kerstin följer oroligt efter för att se hur det är fatt. Hinner lagom ut och ser honom störta omkull intill ett busksnår lite längre bort. Förskräckt rusar hon fram. Han har stelnat i en egendomlig ställning, käkarna tuggar och händerna är krampaktigt knutna. De stora bruna ögonen är vidöppna utan att se, och så börjar hela kroppen rycka. De långa benen spretar och rycker än hit än dit, och plötsligt snarkar han.

Hon har stått som paralyserad och sett det aldrig sedda, faller ner på knä och frågar deltagande.

— Är du sjuk, Inge?

Men hon får inget svar.

Antagligen har bara en kort stund gått fast det plågsamma har mångdubblat tiden.

— Inge! Vakna! Hör du mej …?

Han rör sig plågat.

— Gå, gå-gå-gå! säjer han nästan ilsket och med möda. Så kommer det trött, knappt hörbart: Gå du, får jag sova en stund, jag är så … sluddrar han och tycks sova på nytt, för trött att fullfölja meningen. Hon känner sig ledsen och lunkar rådvill mot tältet.

— Inge är visst sjuk, han tuggar fradga och vill sova …

Hon hinner knappt säja orden färdigt förrän Berra hastigt reser sig ur sin halvliggande ställning och river åt sig hennes arm. Innan hon förstått hur det gått till har han kastat sig över henne. Skräckslagen finner hon sina händer kopplade i ett järngrepp och som i blixtbelysning ser hon för sin inre syn Rolf över sig, denne nye Rolf bland alla Rolfar. En vild brottning börjar. Han river och sliter i hennes kläder, hon biter och sparkar medan han svär och flåsar. På något sätt får hon in ett knä mot ett känsligt ställe och han skriker till.

— Jävla jänta, jag ska ha dej!

— Jag skriker om du inte släpper mej … Så säjer hon listigt, som ett halvt löfte: Nån kan komma … Inge …!

— På måndag då? Lovar du att komma hem till mej på måndag? Säkert …?

— Jaadå …

— Säkert? Annars tar fan dej. Då ska jag märka dej så du alltid ska ha ett minne av att ha lurat Berra!

— Jaadå … Inge kan komma …

— Pä måndag klockan tolv då …?

Hon hör honom nämna gata och husnummer men har bara en tanke: Fly! Fly från denna knöl till karl! Innan han hunnit fatta galoppen har hon fått upp byxorna och dragit ner kjolen, rivit åt sig sin korg och filt så koppar och fat skramlar. Hon springer för livet, vågar inte se sig om för att inte snubbla, rusar förbi stumt stirrande par som sitter i sina tältöppningar och firar midsommarnatten i all kärvänlighet. Tycker sig minnas vilket håll de kommit från och är snart uppe på landsvägen. Där kommer ett ungt par med armarna om varandra.

— Ligger station åt det här hållet? frågar hon andfådd.

— Ja, men det går inget tåg nu, inte förrän i morgon bitti.

Det är bara att smyga upp i en backe, gömma sig i ett snår och invänta morgonen och faran över. Slutligen somnar hon uttröttad, kanske en timme, eller flera. På landsvägen igen … lyckan vill att en bil med ett äldre par och en ung flicka kommer åkande. Hon