Maria och Amalthea

By Mary Andersson

Sedan Maria blev ensam med sin dotter Emma och fosterbarnen hon tagit sig an har hon försörjt sig på att städa och tvätta åt de familjer som har det bättre ställt. Det är tidigt 1900-tal och i Malmös hamn är det oroliga tider. Arbetarna kräver bättre villkor och konflikterna eskalerar snart till en regelrätt strejkaktion. Maria lyckas smita ner till hamnen en ledig stund för att titta närmare på det omtalade strejkfartyget Amalthea men situationen kommer snart att utvecklas till ett regelrätt politiskt krig där människor utsätts för riktig fara. De vet bara inte om det ännu. Maria och Amalthea är den fristående fortsättningen och avslutningen på Maria från Borstahusen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726911350

Book preview

Förord

Ursprungligen skrevs Maria från Borstahusen för teatern. Första delen utkom i bokform 1980. Nu, åtta år senare, utkommer andra delen med titeln Maria och Amalthea, som är en fortsättning och avslutande del av Maria från Borstahusen.

Jag vill här passa på att tacka den snart 101-åriga Anton Nilson för alla de upplysningar om Amaltheahändelserna som han under årens lopp lämnat. Det har många gånger känts fantastiskt att bara kunna ta telefonluren, ringa till Anton i Stockholm och få reda på alla detaljer. Detaljer från en tid som kallades Fattigsverige och som nu tycks vara så avlägsen.

När jag först började skriva på pjäsen om Maria, som var min mors fostermor, och som jag kallade min gamlamormor, visste jag inte ens vem Anton Nilson var. Trots att jag själv var uppvuxen och alltid hade bott i Malmö. Hans namn och gärningar var inte så bekanta hos de nya generationerna som de är idag. När jag samlade material till boken förvånades jag ibland och undrade över om människor bara satt där rakt upp och ner i misären utan att kämpa.

Äldre människor som jag intervjuade på Öster nämnde då ofta Anton Nilsons namn. Jag började leta efter uppgifter om honom, men fann endast några anteckningar. Ingen upplyste om böckerna han skrivit, som fö mestadels var magasinerade i bibliotekskällarna. Men plötsligt en dag var det någon som sa:

– Men sök upp honom. Han lär bo i Stockholm.

Döm om min förvåning. Var det inte längre tillbaka än att en person från denna tid fortfarande levde och kunde berätta!

Nåväl, jag blev naturligtvis glad och ringde till honom en dag då jag befann mig i huvudstaden. Han var kring de 90 då. Pigg som en mört kom han sättandes med tunnelbanan.

Vi träffades på Stureplan och han bjöd på middag. Under hela middagen som varade i tre timmar berättade Anton och jag skrev. Om vi åt något kan jag inte minnas.

Jag fick alla de upplysningar jag ville ha, hans minne var förträffligt.

Han gjorde sig även bra som skådespelare, ty när Maria sändes i radion hade han även en roll där, som ungsocialist. En mera klart ljudande politisk stämma har väl sällan dånat ut i etern. Anton och jag har fortsatt umgänget, trots avståndet, och jag vill härmed tacka honom för upplysningarna kring Amalthea. Jag vill likaså passa på att tacka min mor, Gurli Hilma Johnson, som är flickan Hilma i boken, för de upplysningar hon gett om åren 1904-1911, då hon bodde hos Maria som fosterbarn.

Vissa citat har gjorts ur tidningarna Sydsvenska Dagbladet och Arbetet samt ur Rosbergs egen bok om Amalthea.

Jag vill även passa på att tacka Bertil Ekenstjärna från Klagshamn för de upplysningar han gett om gamla Klagshamn.

Till sist bör jag också passa på att tacka Willy Karlslund, som genom sin stora envishet och med stor möda och en hel del besvär fört mig in i alla en kall och ogästvänlig ordbehandlares mysterier.

Ha det så bra med Maria och Amalthea!

Malmö i september 1988

Mary Andersson

Maria från Borstahusen

Det är tidigt på morgonen i hamnområdet, staden sover fortfarande. Ur den vaddtäckstjocka dimman hörs det ödesmättade bölandet från en långt utdraget klagande mistlur. Genom dimslöjorna skymtar lyftkranarna på varvet, och bortom bassängen höjer sig skrovet av det tyskbyggda logement- och strejkbrytarfartyget Amalthea. Likt ett spökskepp tonar det fram i morgondiset, rasslande från kättingar, knakande från mast och tåg. Från kajen hörs långsamma steg och en poliskask blixtrar till i sin rörelse fram och tillbaka. Strax invid bron har en Karlshamnsångare funnit sin förtöjningsplats. Ångaren som är på 2 000 ton ligger högt i sjön vilket avslöjar att lasten är lossad. Den har en liten livlig följebåt fastsurrad via en tjock tross i aktern. Runt omkring finns en hel del andra småbåtar och fartyg. I riktning mot den stora valskvarnen ligger fem kolbåtar djupt nedsjunkna. De väntar på lossning. I närheten av det anspråkslösa lilla arbetarkaféet har en gammal gisten träsoffa fått sin plats och på denna ligger en strejkande stuveriarbetare och sover. Han har en smutsig potatissäck över skuldrorna. Ur den trasiga lomman sticker ett flygblad upp med sex synliga bokstäver, solida … resten av ordet är kvar i fickan. Ovanför kaféet hänger en gammal kaféskylt som jämrar och gnäller på rostiga gångjärn. Då och då smäller den till i den morgonkalla snålblåsten.

När dimman viker undan ett ögonblick blir en ung flicka med lantligt utseende och målade röda kinder och mun synlig. Det är Signe Svahn. Som en vildkatt på jakt kommer hon framglidande, iklädd en trasgrann, bleklila sidenklänning som säkert svängt runt i fest och dans en gång i tiden bland stadens societet. Fötterna är nerträngda i ett par elegant snitsade men snedgångna s k teaterskor med trasiga spännen som glittrar av strass. I öronen dinglar billiga glaspärlor och den magra vita halsen är prydd av ett svart sammetsband med fastsydd billig ärggrön pärla ungefär på mitten.

Signe Svahn tillhör de prostituerades lilla skara. Hon håller för det mesta till i hamnområdet men har ett litet kyffe bortåt Bredgatan, inte långt ifrån hamnen där hon har sin egentliga mottagning.

Med vaksamma ögon ser hon sig omkring för att inte komma i vägen för en eller annan polisaslusk som hon, och alla andra som brukar hålla till i hamnen, kallar polisynglingarna. Men i natt verkar de vara samlade runt strejkbrytarfartyget. Det händer så mycket i hamnen nu för tiden. Den är full av främmande människor som inte har här att göra, tänker Signe Svahn, det har inte varit en lugn stund i hamnen sen blockaden infördes. Förbannade blockad, affärerna går bara sämre och sämre. Ingenting är som förr.

Signe Svahn stannar vid kaféet. I skenet från gatlyktan antar hennes hy en gråbleklila ton, ögonen är trötta och såväl färgsom livlösa. Hon drar en djup suck och trycker ner dörrhandtaget till kafédörren. Det är stängt.

– Fan också! Fan anamma! Är klockan inte mer?

Signe Svahn stannar en stund medan hon som en nymornad höna skakar nattkylan av sig.

– Man kan lika gärna gå hem. Varför ska man gå här?

Hon ser sig om åt alla håll; rycker på axlarna och försvinner tillbaka in i dimmolnet.

Tystnaden lägrar sig åter över hamnen. Före blockaden var här full rulle, det sjöd dygnet om av liv och rörelse, nu är allt stilla, ödsligt.

Efter hand vaknar staden upp och de första kolplockerskorna visar sig. Med dröjande steg går de runt med blickarna riktade mot marken, sökande efter nedfallna kol- eller koksbitar.

Bland de första är Natalia. Även hon kommer från Bredgatan. Där lär hon hålla till i Herman åkares gamla stall. Natalia är i 35-årsåldern, smärt om livet som en ungbjörk. Hon är klädd i en fotsid svart kjol behäftad med diverse repor och skavanker, den nedhasade fållen är trasig. Under kjolen sticker de bara fötterna fram, svarta av kolstybb och jord. Ansiktsdragen är lite härjade och skarpa, vittnande om att hon levt sitt mesta liv ihop med diverse depressioner och umbäranden, oftast i sällskap med öl och starkvaror. Men trots allt bär ansiktet ändå spår av en svunnen skönhet och kanske av ett tidigare liv – om än inte ljuvt – så lite behagligare.

– Kom här, ropar hon och sveper undan det långa svarta håret som ramlat ned från sitt fäste högst upp på hjässan. Fnatta på, här finns bra me koks!

– Hör du dåligt, tillägger hon och försöker genomtränga dimman samtidigt som hon med lätt skälvande händer sträcker sig efter ett par stora och riktigt begärliga kolbitar. Dessa försvinner kvickt ner i kassen. När hon åter ser upp står ångesten som en oväderssky ur ögonen på henne, hjärtat hamrar likt en stånghammare i bröstet, ådrorna på den långsmala halsen är spända som fiolsträngar. Hon kastar en blick mot havet, tränger undan den värsta ångesten och kastar med en omedvetet elegant rörelse den trådslitna schalsnibben åter runt halsen.

Med skakande fingrar räknar hon kolbitarna. Hon ser besviken ut.

– Fem stycken! Det räcker inte. Åter blickar hon in mot dimbanken, kisar, försöker genomtränga.

– Var blir du av?

I samma ögonblick kommer Karissa släntrande med sin hund i ett snöre. Det är en s k skånsk terrier som skäller på allt och alla. Karissa är tung och ovig och pustar som ett gammalt lokomotiv i uppförsbacke. Ena handen hållar hon över hjärttrakten och den andra om snöret och den smutsiga kolpåsen. Över axlarna hänger långa grå tiggarpåsar kors och tvärs. De är fyllda av allt en tiggerska kan behöva på luffarturné. Karissa är liten och rund, iförd samtliga lumpor hon äger, det ena lagret utanpå det andra. De vattensvullna fötterna är instuvade i ett par väl använda ålderstigna filttofflor, ur vilka två frostnupna liktornskadade tår tittar fram. Officiellt, och inför polisen, har Karissa ett kyffe tillsammans med Pidder Lort, ute i stadsdelen Kirseberg. Har man ingen bostad och ingen försörjningskälla som är godkänd, kan man för lösdriveri bli gripen av vilken pickelhuva som helst och insatt i finkan på vatten och bröd. Men sen en tid tillbaka har Karissa börjat hålla till i ett litet kyffe på Bredgatan där hon har lite pinnmöbler, en hund, samt en höna i vaskskåpet. Tillnamnet Skitta har hon erhållit på grund av det faktum att hon aldrig använder tvål och vatten. Det står en stank omkring henne av något som absolut inte doftar å de kålång, som tiggerskorna i saluhallen brukar säga. Att gå närmare än tre meter brukar inte rekommenderas av s k hederliga och tvättade borgare.

Pustande och klagande slår hon sig ner på den gamla träsoffan medan hunden lägger sig tillrätta på marken med nosen på tassarna. Med en mycket bestämd gest makar hon undan benen på den sovande arbetaren.

– Maka på dej så jag får plats.

Mannen vaknar, muttrar lite yrvaket, drar först benen åt sig och sen säcken; för att därefter knyta ihop sig igen och sova vidare, nu med säcken över huvudet.

– Ack herre min je, klagar Karissa medan hon lägger de tjocka händerna på knäna, en sån dimma, en sån dimma! Den kunde ta mej daleren inte vara värre i det därninga Lützen en gång i tiden … när det nu var?

Karissa sjunker ihop på bänken medan hon tänker på den beundrade hjältekungen som fick bita i gräset den där gången vid Lützen, då det var samma dimma som idag, då fälten var nyplöjda, vägarna genomblöta och svenskarna stupade i tusental.

– Ack herre min je, vad kan inte en dimma ställa till med.

Karissa suckar och rättar till hucklet som kommit på sned. Ingen kan idag se att hon en gång varit den mest firade ryttarinnan på Hippodromcirkusen i staden. Att hon varje kväll kommit inridande i full galopp i manegen under publikens jubel.

– Det var tider det, brukar hon påminna folk på Bredgatan, speciellt om någon under dagens lopp försökt trampa henne för hårt på tårna.

– Har vi inte snart så de räcker? ropar hon till Natalia som fortfarande söker efter kolbitar i välkända skrymslen och gömmor.

– Vi, ropar Natalia fnysande och ser på väninnan. Säger du vi … dom här bitarna är mina. Vill du vara med på ölen får du vara med och plocka bitar också!

– Nej vid Gud gör jag ej, hojtar Karissa. Det får vara nock nu med bockandet, ja blir så yr. Jag säger som pigan, tillägger hon skrockande som en höna, jag är inte född till att anstränga mej, det överlåter jag åt andra. Förresten är två av bitarna mina. Skriv opp det!

– För två koksbitar får du inte en munfull ens!

– Nej, men för alla dom andra du är skyldig mej får jag ta mej daleren en hel drickakagge. Lagom att bli lagom i ordning på. Skriv opp det!

I samma ögonblick upptäcker Natalia en riktig liten kolgruva.

– Se här Karissa, se här så många … fast han är snål bryggarjäkeln ska vi ha minst två öl för dom här …

– Ja ja, se bara till och kom iväg så det blir en ordentlig affär nån gång, ropar Karissa och viftar med sin smutsiga hand. Jag är törstig som en tvetosa i övergångsåren.

När Natalia plockat upp sin lilla kolgruva, försvinner hon snabbt som ett vådaskott rakt in i dimman.

Karissa sitter kvar på bänken, ihopsjunken, som en säck potatis. Hon funderar en stund över livets goda, och onda, över gulingar och svartfötter. Hunden har somnat.

– Var är den förblingade strejkbåten nånstans, säger hon till sin bänkkamrat. Hon har upptäckt att han vaknat och nu ligger och plirar på henne med sömndruckna ögon.

– Där, säger mannen och pekar rakt in i dimman. Han sätter sig upp och slänger undan säcken. Det är ett logementfartyg. Dom bor fint, svartfötterna, dom uslingarna!

Karissa glor stint på honom.

– Men varför strejkar ni, varför vill ni inte arbeta? Varför ska man behöva dra hit inglichmän ända från Ingland för att få arbetet uträttat? En annan törs knappast gå ut nu för alla pickelhuvor som ska vakta dom jävlarna. Varför kan ni inte själva lossa och lassa båtarna länger, vad är det för fasoner?

Arbetaren reser sig upp, sträcker på de ömma lemmarna så det knakar, ser stint på Karissa med mörka ögon, ja han t o m böjer sig ner och blickar henne stadigt in i ögonen.

– Vet du vad, Karissa, säger han. Vi vill bara vara med och bestämma hur man ska lasta och lossa en båt för det KAN vi, ser hon. Det har vi gjort i alla tider, vi kan det jobbet och inga utbölingar ska komma och ta jobbet ifrån oss och t o m få bättre betalt än vi. Att jobba i hamnen är som att balansera på slak lina, ena dagen har man jobb och mat, andra dan är man utan jobb och mat … ena dan lever man, den andra ligger man på kaj med bruten rygg.

– Men att hålla på och strejka, vad är det för fasoner? Kan ni inte få rätten på er sida på ett liksom litta snyggare sätt?

– Nä, vill vi ha vår rätt måste vi nog fan ta den. Men det är fan så lätt nu med paragraf 23 …

– Vad är det för en jäkla paragraf?

– En som ger arbetsgivaren rätten över det mesta … den paragrafjäkeln vill vi ha bort … liksom de förbannade strejkbrytarna.

– Men så kör bort dom då, ropar Karissa ilsket gestikulerande! Väck med patrask och paragrafryttare så det kan bli ordning i hamnen, så man kan göra affärer igen utan nyfikna tullare och pickelhuvor.

– Ja, du snackar som du har förstånd till, Karissa, säger stuvaren och blänger in i dimman bakom vilken man emellanåt kan höra spridda rop och skratt från strejkbrytarna som nu tydligen har vaknat.

– Du glömmer en viktig sak, fortsätter han med ögonen fortfarande i dimman. Dom har hela poliskåren och hären på sin sida. Men vad det anbelangar är det tur för svartfötterna att dom blivit förlagda till sjöss och inte på land, för då hade fan hämtat dom och vi gjort rabbemos av dem.

– Ja ja, fnyser Karissa … snacka går nock bra, men att hämta en spann koks till sin gamla mor, det duger ni inte till när det kommer till kritan.

Mannen tänker säga något mer men ångrar sig då dimfältet plötsligt röjs undan, och de väldiga konturerna av Amaltheas skrov reser sig framför deras häpna ögon. Fartyget ser ut som ett spökskepp med vita dimslöjor dansande runt reling och mast. Här och var skymtar konturerna av en svartfot som gör sig redo för dagens svartjobb på något av de blockerade fartygen.

Stuveriarbetaren på kajen spottar en stråle i riktning mot fartyget, och näven ovanför flygbladsbunten i fickan är hårt knuten. Han svär så det osar.

– Förbannade gulingar!!!

– Kan ni inte göra det ändå? undrar tiggerskan, medan hon med smala ögon följer strejkbrytarna som tycks ha god kontakt med hennes fiender nummer ett, pickelhuvorna.

– Vadå? undrar stuvaren.

– Köra bort dem?

– Vi hade trott det skulle gå på fredlig väg, men sen järnvägsmannaförbundet svikit och fortsätter transportera gods från blockerade fartyg, och sen typograferna …

– Snick snack, ropar Karissa avvärjande. Jag skiter i järnvägare och typografer, sånt där begriper jag inte, det överlämnar jag åt överheten. Jag har varit cirkusryttarinna, idag håller jag på med affärer. Jag bettlar som det heter, andra kallar det att tigga, ett erkänt och ärligt arbete, fast man har polissnokarna i ändan så snart dom ser en, jag har ett stort destrikt runt saluhallen på Drottningtorget, jag bryr mig varken om typografer ellar sjåare, det ska du veta, du. Det där med politik får vara för mej, jag säger som pigan som inte var född till att anstränga sej, jag sitter i orubbat bo och låter andra jobba och gno.

Arbetaren skrattar åt Karissas svada och slår sig sedan ner på bänken för att agitera. Snart plockas de tummade flygbladen upp, och med handflatan slår han på dessa medan han lägger ut texten för den ointresserade Karissa. Men till hennes stora glädje blir han snart avbruten av Natalia som kommer ut ur dimman med en flaska öl i vardera näven.

– Tack och lov och amen i kyrkan, ropar Karissa glatt, medan hon tar emot den ena flaskan när den viner genom luften. Med ett vant grepp får hon bort kapsylen och halsar flaskan stående med ena handen i sidan och med stor rutin.

– Ahhhh … den klunken satt bra i kroen, skrockar hon ljudligt smackande som en sugga som fått kålsoppa till middag. Hunden har vaknat och plirar på henne med sina små ögon.

– Ni säljer er för billigt, säger Natalia och ser på stuvaren medan hon torkar sig om munnen med schalsnibben. Ni är ju många, och skulle kunna ta makten ifrån dom … det har jag alltid sagt, det sa jag den gången jag själv blev svartlistad på ättiksfabriken efter en strejk. Men arbetarna är för fega, det finns ingen enighet, för då hade ni lyft bort patrasket för länge sen från Amalthea … det är ju en ren provokation, vänder hon sig till Karissa. Vad tycker du?

– Det får vara vad det vill för mej, svarar Karissa medan hon med kisande ögon försöker genomtränga dimman. Bakom denna rör sig strejkbrytarna som dimfigurer när de i sakta mak eskorterade av de allestädes närvarande polislakejerna lämnar fartyget för att ägna sig åt sin kriminella verksamhet. Hon står och undrar för sig själv om man måhända kan göra affärer med dom. Alltid behöver dom väl nånting.

– Ni fruntimmer pratar som ni har förstånd till, säger stuvaren. Ni vet ingenting. I sinom tid ska ni nog få se på feghet. Vänta bara ska både ni och gulingarna få se på fan!

Med de orden lämnar han sällskapet och skyndar till avskärmningen där de andra strejkande arbetarna nu håller på att samla sig och där strejkbrytarna måste passera på sin väg till svartjobbet.

– Han hade ju kunnat få en klunk, den där, säger Karissa och ser efter bonom. Men, om jag kunde begripa varför dom inte vill arbeta längre, varför de måste hämta arbetsvilligt folk ända från Ingland.

– Det är politik, begriper du väl.

Karissa fnyser och suger åt sig ännu en klunk ur flaskan. Fruntimmer som pratar politik är det värsta hon vet. Sånt ska manfolken hållas med. Själv är hon som sagt affärskvinna och räknar sig mer som egen företagare än som arbetare. Ja, ta mej daleren om hon inte är det? Och väl är det, för då finns det inte en enda jäkel som kan strejkbryta på hennes domäner. Aldrig någonsin kan dom få tag i nån inglichman som kan lära sig alla hennes finter, knep och femtanfiffigheter för att få det dagliga brödet att gå ihop. Den är inte född än, den inglichmannen, tänker hon skadeglatt. Men det skulle ju vara hemskt utifall … tänk om man bytte bort kungen t ex mot en inglichman. Men nä, kungen är väl inte så dum heller att han strejkar. Karissa sitter på bänken i egna funderingar och känner sig ganska tillfreds med livet i kungadömet Sverige. Hon är inte fullt så beroende av öl och vin som Natalia, som behöver en hel del innan hon känner sig i form. Som måste bedöva sig helt och hållet så hon mister både sans och vett. Före tolv brukar hon aldrig kunna sitta still, skratta eller va som folk. Men så är det inte med Karissa. Egentligen har hon ett gott humör, efter omständigheterna. Kan hon sen komma över några rabbor som Maria från Borstahusen på Bredgatan kan koka till mos så är det ingen ände på förnöjsamheten. Men Natalia är annorledes. Hon vill bara ha öl eller vin, mat är hon inte intresserad av. Det syns också på det skrået. Det är som en sjukdom, som vore hon besatt. Karissa följer Natalia med ögonen. Nu har hon druckit ur ölen så nu är hon ute igen efter nya kolbitar. Hon får aldrig nog, hon drivs av djävulen. Han är efter henne, det märks alltför tydligt.

Karissa korsar fingrarna, för säkerhets skull. Men sen får även hon brått att själv komma iväg då svartfötterna närmar sig, eskorterade av pickelhuvor både fram och bak. Kvickt som tanken försvinner hon med hunden runt hörnet. I en gammal redskapsbod dricker hon den sista klunken öl och bidar sin tid tills den lilla processionen avlägsnat sig. Bakom avskärmningen hytter de strejkande med nävarna. Men vad nyttar det! Dom har ingen makt i världen att stoppa gulingtrafiken.

Lite senare rungar dagens första stora skratt i den nu åter så tysta hamnen. Tiggerskan Malin – änka efter en sjåare – dyker upp i sällskap med Maria från Borstahusen. Maria är född i Borstahusen i en fattig fiskarfamilj. Som tioåring rullade hon rullebör (skottkärra) med fisk den fem kilometer långa sträckan mellan Borstahusen och Landskrona, ett mycket tungt arbete. Sedermera träffade hon Axel stuvare, gifte sig med honom och kom till Malmö. Där bosatte de sig i en enrummare, i ett litet arbetarhus, på Bredgatan. För några år sedan stupade mannen på arbetsplatsen. Han bröt ryggen efter ett fall från lejdaren. Bördan på ryggen hade varit alltför tung. Maria blev ensam med sin lilla puckelryggiga dotter Emma plus ett par stycken fosterbarn hon tagit på sin lott att försörja. Vinddrivna barn som på ett eller annat sätt blivit fader- eller moderlösa och tytt sig till den barnkära Maria. Barn som i annat fall skulle hamnat på den fruktade barnasylen på Djäknegatan. Maria försörjer sig och de sina på att städa och tvätta åt s k bättre folk. Dessa så lyckligt lottade bor i de höga vackra husen längs huvudgatan i Östra Förstaden, till vilken Bredgatan är en liten tvärgata. Här bor alltså under- och överklass alldeles i närheten av varandra. Det enda som är bra med detta, vilket Maria brukar säga till grannarna, är att man aldrig behöver vara långt från ungarna. Det är svåra tider, ibland har Maria inte ens till det dagliga brödet. Det händer alltför ofta att hon i stället för lön för mödan får några avlagda klädesplagg. Men tyvärr går avlagda kläder inte hem varken hos bank eller hökeri. Då träder hjälperskor till. Dock inte från överklassens damer som nöjer sig med lite väl synligt och omskrivet välgörenhetsarbete till jul. Nej, hjälpen kommer från de som själva befinner sig längst ner på samhällsstegen, som intet äger och intet kan förlora, dvs från tiggare och tiggerskor. Det kan ibland vara en bit svart bröd, en kålrot, ett kålhuvud, en handfull bruna bönor eller annat de lyckats komma över.

Idag har Maria tagit sig ledigt en stund för att gå ner till hamnen och närmare studera det omtalade strejkbrytarfartyget. Hon kommer direkt från tvättstugan. Det ljusa håret som sticker fram under huvudklädet är fortfarande lite krusigt efter ångan i tvättstugan, och det randiga långförklädet bär spår av såväl såpa som sodalut. Marias hy bär fula spår och ärr efter de svåra smittkoppor hon lidit av i ungdomen. Men munnen är mjuk och vänlig och ögonen, ja de är milda som ett vårväder. Redan klockan fyra i morse var hon uppe och tände fyr under den första tvättgrytan. Det var hos överdirektör Stjärnström ute på Tusculanum. En stor vacker vittvätt är redan färdig, sköljd och upphängd på torkvinden. Hon har även fyllt på mer vatten i grytan och slagit såplut över det kulörta som nu får stå och småputtra tills hon kommer tillbaka. Kanske har hon turen att få syn på en eller annan eländig inglichman som tagit sig för att resa ända hit till Sverige för att ta bröd och arbete från de svenska arbetarna. Hon tycker det är både synd och skam att sånt ska få hända … och en evig tur att hennes Axel slapp uppleva detta!

Det var på vägen ner till hamnen hon mötte tiggerskan Malin, iförd en ny häpnadsväckande stass.

– Nej, så fin, ropade Maria och slog ihop händerna. Hon är en snäll människa, Maria, och skulle aldrig drömma om att skratta åt någon, allra minst åt Malin, som nästan är som ett av hennes barn, trots jämlikheten i ålder.

Men alla är inte så finkänsliga eller hänsynsfulla som Maria. Det är åsynen av Malin som får skratten att runga i hamnen, denna vackra sommardag. Dimmorna har äntligen börjat vika undan, havet bortom varvet ligger spegelblankt och för omväxlings skull stilla, och värmen omstrålar människorna från alla håll. Malin är naturligtvis som vanligt ute i affärer, även hon, men först tänker hon kasta ett som hon säger getöga på den däringa förblingade båten.

Visserligen hade hon räknat med att Karissa och några till skulle bli avundsjuka då de fick se henne i den nya stassen. Men inte att de skulle få så himla roligt som de faktiskt fick. Men för all del, det bjuder hon gärna på!

Ettermyran Malin är en liten mager, skinntorr kvinna, som verkar förrökad av all piprökning, en liten bettlerska, kvick som en vessla i rörelser och tankegångar, svarthårig som en tatterska, med ögon som svarta pepparkorn. Malin är behäftad med en karaktärskombination av frimodighet och stort självförtroende i förening med en vid behov ibland krypande inställsamhet som flera gånger räddat henne från att dö svältdöden. Hon är också en lokalpatriot av Guds nåde. Allt som är bra finns innanför Östra Förstadens gator och gränder och allt av ondo utanför. Malins värld ÄR Östra Förstaden, speciellt Bredgatan, och särskilt och alldeles speciellt det lilla arbetarhuset där hon har sitt källarkyffe. Tidigare har folk aldrig sett henne i andra kläder än en rödmyreröd fotsid klänning, stoppad efter alla stoppkonstens regler, eftersom hon är ordentlig, nästintill pedantisk. När det är kallt brukar hon slänga en schal över axlarna och kränga en gammal yllemössa ner över öronen.

Som en drottning med stor värdighet kommer hon nu sakta skridande ner i hamnen i sällskap med Maria.

Kvinnorna vid kajen får ögon som tekoppar. Vem är det Maria kommer i sällskap med? Vem är den främmande i den stiliga kappan och vidlyftiga hatten???

– Ta mej daleren, väser Karissa medan hon knuffar Natalia i sidan. Har du sett … det är ju Malin!

Natalia som just håller på att halsa en öl stannar med flaskan i luften. Först håller hon på att sätta i halsen, därefter kommer skrattet, både från henne och de övriga. Det väller ut ur kvinnostrupar och rullar iväg som ett mullrande åskväder med både blixt, dunder och nedslag. Natalia skrattar, Karissa skrattar och alla de andra – utom som sagt Maria, som dock ler. Glömda är strejkbrytare, Amaltheafartyg, barnsängar, nöd, bekymmer och elände.

– Mildan Jesus, ropar Natalia hållande sig för magen. Sicket hon har spökat ut sig, Malin.

– Hon har låtit både vett och sans gå omstyr, kvider Karissa medan tårarna faller nerför de tjocka, smutsiga kinderna. Ska hon på maskerad, tyntan? Min sjant om jag haft så roligt sen jag tappa tänderna!

Den enda som är helt oberörd är Malin själv. Hon står där så rakryggad och självsäker i sin nya värdighet. Det är bara en kort stund sen hon speglat sig i grönsaksaffärens skyltfönster och funnit bilden av sig själv flott och inte alls oäven. Nu sätter hon näsan i vädret, fast hon är arg på den kossan Karissa förstås, som har så kungligt roligt på hennes bekostnad, som vanligt.

– Hon liknar en borgarkärring, skrattar Natalia.

– Ja, fräser Malin rappt till svar, så spottar dom inte efter mej längre. Med en självklar gest och äganderättsmin sticker hon sin smala arm under Marias.

Detta retar Karissa obeskrivlig. Vilken makalös fräck skäkta till att vara inställsam! Hon vet att ty sig till Maria, det kan hon ha nytta av. Måtte hin onde ta henne och det snart ändå!

Karissa synar sin yrkessyster uppifrån och ned med mycket misstänksamma ögon. Var kan hon ha fått den där stassen ifrån? Malin är klädd i en lång kappa med mycket elegant snitt och som förmodligen från begynnelsen varit svart. Genom tidens tand har den dock antagit en obeskrivbar färg med rika inslag av både grönt och lila. På kragen finns rester kvar efter något som tydligen en gång i tiden varit ett vackert skinn. Men om det varit en iller, eller en stackars ekorre som fått släppa livet till, om det kan kvinnorna inte riktigt göra klart för sig, ty det är inte mycket kvar av de små liven.

Kronan på verket är dock hatten, stor som ett kvarnhjul, vidlyftig och värdig, som sagt, en drottning. Det guppande hjulet skymmer helt Malins lilla magra ansikte med den hopsnörda munnen – liten som ett bokollon – den spetsiga näsan och de svarta pepparkornen ovanför. På hattbrättets baksida slokar ett knippe morgonfuktiga färglösa tygblommor som i hattens ungdom säkert gett sin ursprungliga bärarinna ett käckt och romantiskt utseende.

Kan verkligen Malin kamma hem poäng hos den kloka Maria klädd i den hemska stassen, undrar Karissa? Det vore förtretligt. Aldrig förr har hon sett Malin i annat än i den gamla klänningen. Som en ettermyra har hon farit fram på Östra Förstadens gator med tiggarpåsarna som flygande änglavingar på ryggen. Och nu är Karissa mycket misstänksam. Hon undrar varifrån hon fått stassen! Den räven har inte ens dragit sig för att rugga även på hennes, Karissas, destrikt, så snart hon vänt ryggen till. Nu står hon här, och ser ut som en främmande