Sorgenfri

By Mary Andersson

Hollyvood, det är vad de fattigas lilla rike på Östra Farmvägen kallas. När Jenny återvänder hem efter sin lilla "kvällstur" ligger området mörkt och tyst och insvept i långa skuggor. Med sig har hon kålhuvudet som de stal från den eländiga bonden. Han som aldrig betalar sina arbetare vad de förtjänar och som själv lever gott på pengarna han drar in på deras hårda slit ... Nej, livet i Hollyvood är långt ifrån glamouröst. Men trots tuffa tider och eländiga förhållanden har de en gemenskap som skapats genom deras gemensamma upplevelser. Och det är mer än många någonsin kommer att ha. Sorgenfri är Mary Anderssons debutroman (1979) och skildrar hennes uppväxt i området Sorgenfri i Malmö under 1930-talet och 1940-talet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726911428

Book preview

Förord

Här föreligger nu min första bok i färdigt skick. Att den kom ut i bokform beror på mångas begäran och önskemål, samt på det faktum att man når ut till fler via bokdisken och att man slipper gå den långa och tröga vägen genom teaterinstitutioner.

Från början var det min mening att jag skulle skriva en trilogi för teatern och första delen fick titeln Maria Från Borstahusen. (Den tänker jag också så småningom skriva om till bokform).

Andra delen i trilogin är alltså Sorgenfri som i sin tur delats upp i två delar varav den andra delen – som är under arbete – kommer att få titeln Barnrika.

Personerna i Sorgenfri har alla haft sina verkliga förlagor och likaså är händelserna tagna direkt ur det verkliga livet. Men, jag har tvingats att blanda ihop personerna och händelserna vilket visserligen försvårat arbetet men å andra sidan behöver ingen människa känna sig utpekad. De personteckningar och skeenden som kan tänkas vara otydliga och odramatiskt nertecknade här kommer dock att bli klarare i del nummer två (Barnrika) som är en direkt följd av del nummer ett.

Jag vill också passa på här och tacka några personer som villigt ställt upp och svarat på mina tusen frågor, nämligen Sture Nilsson, Inga (Nilsson) Lundin, Allan Roskvist, Dagmar och Gunnel Svenning, Diakon Gustav Dahlström m.fl.

Jag vill också nämna tidningen Arbetet och Sydsvenska Kuriren ur vars digra källor jag hämtat en del uppgifter som dokumenterats i arbetarnas tal.

Mary Andersson

Vad sysslade våra mödrar med?

Östra Farmvägen ligger tyst och öde. Två kvinnor kommer ut från Hollyvood, sneddar raskt över gårdsplanen, går förbi renhållningsverkets bostäder och slår in på vägen genom det stora koloniområdet Odlaren. De går tätt tryckta till varandra och stretar mot den iskalla blåsten.

– Ett sånt jävra väder, huttrar Jenny och sticker sin arm under Britas.

– Jo, men det passar oss och vår expedition, svarar Brita och kliver iväg i sina stora lågklackade, präktiga bruna skor.

– Nu snor vi oss.

– Ja, vi snor oss så vi kommer hem igen.

Målmedvetet strävar kvinnorna vidare genom koloniområdet, men Jenny får ont i fötterna så småningom och stannar klagande.

– Inte så fort, jag får ont i fötterna. Du ränner ju iväg som…

Brita försöker se på Jennys fötter i kvällsmörkret.

– De e alltid nåt fel med dej, är det inte skorna så e de nåt annat.

– Ja, den som vill va bekant med mej får ta det på egen risk.

Jenny försöker rätta till de lossnade och söndriga remmarna i sina vita sommarsandaler.

– Jädra skor.

– E de Stadsmissionens, frågar Brita och försöker hjälpa henne att sätta fast remmarna. Har du fått skorna där?

– Ja, dom har mest skit nu för tiden. Folk ger inte bort något som går att använda. Man skulle egentligen bojkotta dom?

– Åhja, säger Brita, du har väl fått mycke hjälp därifrån.

– HAR, ja, HAR fått, ja, men nu har också dom urartat. Man ska se så snäll ut och milla sej och hälla på örat så… asch, nu går vi.

– Jag har aldrig sett dej med ordentliga skor, säger Brita. Du går omkring i pissetofflor eller gymnastikskor eller träbonnar…

– Jaja, säg det till Stadsmissionen som är mina leverantörer, hofleverantörer.

Kvinnorna skrattar.

– Fråga Vår Herre varför jag aldrig ska ha riktiga skor på mej. Han har väl ett horn i sidan till en annan.

Brita stannar hänförd vid en liten sned stuga med ett lika snett litet torn samt en liten veranda.

– En sån där skulle man haft. Tänk dej, Jenny, att vakna där om söndagsmornarna när tuppen galer. Jag älskar höns, jag vill ha en tupp, en grann en med alla färger, hönorna skulle gå omkring och sprätta och skrocka, jag skulle ha dvärghöns… eller pärlhöns. Du, jag vet banne mej inte vilket som är bäst.

– Du kan ju ta nån av varje.

– Jo, det är ju en lösning.

– Då kan man få köpa lite ägg billigt.

– Jodå, det lovar jag. Sen skulle jag ha perenna buskar i alla hörnen av trädgården, du ser där, där… där skulle jag ha stora jättevallmo. Och där på andra sidan skulle jag ha stora vita prästkragsbuskar och…

– Blåklint.

– Blåklint ja, det blir fint till midsommar.

Kvinnorna står vid staketet och drömmer och regnet strilar ner och lägger deras hår platt intill huvudet. Regndropparna hänger i ögonfransarna sköljer ner över halsarna, rinner i små rännilar över öronen, blötlägger deras ansikten.

– Man kunde ha ett litet drivhus, det räcker med några gamla fönster, och därinne kunde man odla tomater och annat som…

– Jamen, kom nu Brita, vi måste sno oss. Jag fryser.

Jenny fryser. F.d. statarbarnet Jenny som är van vid det mesta drar koftan omkring sig och huttrar.

– Vi måste sno oss, ungarna är ensamma hemma. Man vet aldrig…

– Nä, Brita håller med. Man vet aldrig…

– Det hade räckt med en liten koloni, ett skjul hade räckt, man kunde kanske börja med en liten potatislott.

– Jaja, säger Jenny, men det är ingenting för såna som vi.

Brita blir arg.

– Vadå såna som vi? Är vi annorlunda på nå’t sätt?

– Du har ju inte ens till en påse frö, av den minsta sorten.

– Vad man inte har kan man väl få? Va?

– Jaja, Jenny sticker sin arm under Britas och kvinnorna ger sig iväg. Jenny haltande och stånkande över remmarna och vädret.

Brita är fortfarande kvar i sina drömmar.

– Men jag förstår nog vad du menar, säger hon. Du tänker på min karl.

– Nä, så min liv gör jag ej. Jag hade inte alls några baktankar…

– Nä, för har man en karl som ligger på soffelocket så blir det aldrig något, långt mindre en koloni.

– Helge e snäll.

– Jovisst e han snäll, men jag har aldrig sett en karl som trivs så bra på soffelocket. Han måtte tycka det är nå’t slags Rivieran eftersom han ligger där alltid. Nu har dom lovat han ett AK-arbete till hösten, men då är han väl så förliggen så han knappt orkar resa sig. Han e verkligen inte mycke att hänga i julgranen, de ska gudarna veta…

– Men Helge ÄR, snäll, tycker jag.

– Jodå, låt så vara, men det kan man inte leva av. Och du Jenny…

Brita sänker rösten. Nu ska det bli förtroligheter. Kvinnorna nästan stannar.

– Du Jenny… du skulle aldrig nöjt dig med Helge… om nätterna… i sängen.

– Nä, skrattar Jenny, i de fallet e de nog ingen som slår min Tage.

– Nä, skrattar Brita, det syns på hela er långa ungarada.

Vid kvinnornas ljudliga skratt tänds ljuset plötsligt i ett kolonifönster och Brita och Jenny hukar sig och går skyndsamt därifrån.

– Tänk att det bor folk där vid denna tiden av året. Det måste vara kallt.

– Det är väl bostadsbristen.

– Skönt i alla fall att man har en riktig lägenhet även om den ligger på Hollyvood, säger Jenny. Jag minns första året Tage och jag var gifta, vi bodde i ett litet brygghus ute på Kirseberg. Vi jobbade hos en bonne, snål som, ja som fan, men vi hade fått ett gammalt rickigt möblemang av han då det lyste, men du kan tro vi eldade upp nästan hela möblemanget den vintern. Det enda som blev kvar var utdragssoffan och en av byrålådorna som vi hade den minste i, vi har den kvar än. Lillebror ligger i den nu.

– Jaså, den. Ja du milde.

– Vi skulle gått till trädgårdsmästare Larsson i stället, säger Jenny och byter samtalsämne.

– Nä, aldrig i livet, Larsson e de inget fel på. Vi e snart framme nu.

Kvinnorna kommer ut ur koloniområdet och den platta slätten ligger framför dem. Hu, de trycker sig tätt till varandra. Hu, vad det blåser, alltid blåser det i Skåne. Hu.

Snabbt rundar de en pilallé med stora, gamla halvt ruttnande ihåliga stammar.

– Där kan vi gömma oss om det skulle gå galet, fnissar Jenny.

– Du snackar som om vi skulle göra en stöt mot en bank!

– Hade varit mer att hämta. Mer lönande. Lite guld, en guldtacka hade man väl inte sagt nä till… hade varit något att sticka till sina fordringsägare.

Kvinnorna skrattar gott. Det är trivsamt i Jennys sällskap, tänker Brita. Jenny är alltid lika lättsam och glad. Hur dom än har det. Det lyser alltid om hennes morotsfärgade hår och glittrande små ögonen som visst går i grått, eller grönt, hon visar alltid tänderna som man säger, även nu sedan hon tappat en framtand. Det bryr hon sig inte om.

Kvinnorna styr kosan rakt mot en starkt upplyst gård som ligger vid en liten gåraväg mitt ute på slätten.

– Väldans vad det är upplyst, säger Jenny och kliver i leråkern så det stänker om benen på dom båda.

– Stänk inte så. Dom har kanske kalas.

– Dom har säkert gille. Vi ska på andra sidan där drivhusen ligger.

Kvinnorna sneddar över åkern och stannar tysta vid gårdsinfarten. Här har dom lä i skydd av en parad av jättelika, undersköna susande poppelträd som står som skydd mot blåstens härjningar på slätten.

Kvinnorna smyger tysta utmed häcken och passerar förbi boningslängan där de hör sorl, skratt och hundskall.

– Det är King som skäller. Jag känner han, en snäll gammal fin hund. Jag har gett han mycke socker, har ett par bitar i fickan, viskar Jenny.

– Bra.

– Dom har gille därinne, nån fyller år, viskar Jenny då de går förbi fönstret. Där sitter dom vid dignande bord…

– Du kan väl inte se hur deras bord ser ut, väser Brita tillbaka.

– Det vet man väl hur bönnerna har det, dom har jag tjänat i alla tider. Du tror väl inte att dom sitter med tomma fat? VA?

– TSSSSS… inte så högt, dom kan höra oss.

– Dom har säkert gående smörgåsbord med alla delikatesser.

– TSSSS, väser Brita, se upp, här är taggtråd.

– De e likt han. Sätta upp taggtråd, fördärva kläder på folk…

– Kryp under så håller jag upp.

Brita håller upp taggtråden, Jenny kryper mödosamt under och fastnar givetvis med koftan. Brita blir nervös, får för sig att Jenny tramsar till det hela för att göra det spännande.

– Sno dej igenom nu, ta läddikorna med dej.

Jenny sätter på sig skorna som fallit av och håller upp taggtråden för Brita som skyndsamt kryper under. Raskt går de vidare och Brita drar in de sköna trädgårdsdofterna genom näsan. Hon älskar buxbom och hon hinner tänka där hon går bakom Jenny att hon även ska ha några gångar av buxbom i sin koloni då Jenny ramlar huvudstupa framför henne.

– Va i hell… vad gör du?

– Jag slog mig, klagar Jenny och gnider på sitt knä medan Brita söker lösgöra henne från taggtråden som hon ramlat över.

– Herregud, en sån karl, jag vet ingen jag tycker så illa om som den här bonnen, en sån gemen karl, han har ta mig fanken satt upp taggtråd över hela kållandet också.

– Kanske mot kaninerna.

– Känner jag han rätt så e de mot tvåbenta i så fall.

Brita hjälper Jenny upp och de lyssnar till skriken och ropen från huset. Helan går, sjung hopp falleri och fadderullanlej, sjunger man helan går sjung hej och fadderi och fadderullan lej… Därefter kommer långa och skrålande hurrarop.

– Nu vill jag lova dom är fulla därinne, säger Jenny och kvinnorna linkar iväg.

– Tänk att ha mage att sätta upp taggtråd. Jag hoppas Vår Herre har noterat det i sin notesbok.

– Jaja, men tyst nu, viskar Brita.

– Här är det. Jenny stannar. Dom var framme vid målet. Det luktade gott av kål. Sakta tar Jenny upp en kniv från ett fodral i kjollinningen, en lång morakniv.

– Det är Tages, viskar hon och går in i kållandet och känner med händerna efter ett stort kålhuvud. Det ska vara stort tänker hon, ett jättestort. Som räcker till många.

Tänk om dom kommer ut och beskjuter oss och tror vi är kaniner, tänker Brita oroad där hon står vid bortre änden och vaktar med Jennys sandaler i händerna. Dom hade hon tappat.

– Sno dej, viskar hon ut i kvällsmörkret, men Jenny hör inte. Blott vinden susar.

Hunden börjar skälla igen.

I samma ögonblick som kniven blixtrar till i kållandet så öppnas ytterdörren och ljuset och skratten och sorlet tränger ut. Kvinnorna hukar sig blixtsnabbt ned och Brita sticker sig grundligt på några krusbärsbuskar som hon hamnat i. Jenny försöker göra sig platt och osynlig, vilket är svårt i ett kålland.

Ut på trappan kommer två stöddiga praktexemplar av storbönder som drar djupa bloss på sina jättecigarrer.

– Jävla vä’r, säger den ena.

– Jävla blåsande, säger den andra och försöker platta till håret som han lagt i en konstnärlig frisyr med platt huvudskål och några hårvirvlar som står upp vid sidorna.

Den andra tar mot gylfen, ska gå och slå en sjua.

– Ska jag med, säger den andre och gubbarna går mot gaveln. Där ställer de sig bredbenta med cigarrerna i mungiporna och kastar sitt vatten i strida bågar. Kvinnorna fnissar till. Vilka stora grejor dom har tänker Jenny omoraliskt och försöker se åt Britas håll, men hon är dold av mörkret.

Männen knäpper sina gylfar och dörren till boningshuset öppnas igen och nu är det bonden själv som kommer ut hållande hunden i halsbandet.

– Jaså, e de ni som är här, säger han och försöker med möda hålla igen hunden som sliter och drar för att komma loss.

– Skulle bara slå en sjua…

Bonden släpper iväg hunden som sticker av just till den plats där Jenny befinner sig.

– En jävel att ränna iväg, säger den ena bonden.

– Han har väl fått vittring på kaniner, säger den andra.

– Jävla hung!… Kom tillbaks din jävel… han e vild på kaniner den fan… Bonden går mot gaveln och kastar sitt vatten han också medan han försöker genomtränga mörkret och se vart hungen tog vägen.

Men hungen blev klappad och omkelad av Jenny som var en gammal kompis till honom sedan hon arbetade på gården.

Men schäferhunden King nosar på Jenny och viftar förtjust med svansen. Inte hade han väntat att finna sin gamla kompis här.

– Såja lilla King, lilla vofsingen, såja, gå nu tillbaka till husse. Han får en sockerbit men tillbaka går han inte.

– Jävla vä’r, säger bonden medan han knäpper gylfen.

– Ja, det håller visst i sig.

– Hur ska det nu gå med betorna. De har ju regnat hela eftersommaren.

Bonden ställer sig att se ut mot mörkret där hunden försvunnit.

– Var blev den jävla hungafangen av. Är väl fullt av kaniner i kållandet kan jag förstå.

– Hämta bössan, de kan ju vara gott med en kaninstek på söndan.

– Näfan. Punchen väntar pågar.

Jenny kliar hunden bakom öronen, gå nu med dej, stick iväg dumma hund. Bonden ropar på hunden och börjar ilsket gå mot kållandet. Men inte förrän han ryter får han hunden att lyda och vända tillbaka till husse. Strykrädd och krypande som en ål längs marken, van som han är att bli både slagen och sparkad.

Jenny drar en tyst suck av lättnad och även Brita andas ut.

Då dörren smäller igen av blåsten skyndar sig Jenny att mer hugga än skära av kålhuvudet och hon springer raskt bort med det till Brita som tar emot det med utsträckta armar.

– Här är det första.

– Det första? Det räcker…

Men Jenny sticker kvickt tillbaka, hon ska hämta ett till. Dom ska ha ett vardera hade hon tänkt sig och känner bland plantorna för att finna ett lämpligt. Skrålen och sorlet från boningshuset stör henne inte, här är mat i långa rader. Men Brita fryser och skallrar tänder. Hon har stoppat kålhuvudet under kappan över magen och ser ut som en havande kvinna i åttonde eller nionde månaden. Hon är starkt betänkt på att ge sig iväg då Jenny dyker upp i mörkret.

– Sehär, håll mitt huvud också medan jag… hon ser sig omkring.

– Det skulle vara gott med lite morötter också.

– Nä, aldrig i livet, utropar Brita högt. Nu går jag.

– Tsss, manar Jenny, men finner sig i det hela och tar tillbaka kålhuvudet och ler lite så hon ser var Brita gömt sitt. Ingen dumidé. Hon springer efter Brita som går iväg med långa steg.

– Var är skorna?

Brita vänder sig om. Skorna, dom satte jag nånstans…

– Okej. Jag skiter i skoma, kan inte gå med dom ändå. Gud han tar och han giver, jisses vad du ränner iväg.

– Han är skyldig mig och Tage så mycket den bonden, säger Jenny då hon andfådd hinner upp väninnan. Så som vi fått slava hos han. Ibland har man haft ungarna med och alla har hjälpt till men inte har han betalat dom för det, nej, en drul det har han alltid varit, en drul av första skoffan. Jag är glad att jag snott av just han, av just han av alla, för det finns ju en och annan som är bättre. Nu ska det bli gott med kålsoppa, men du Brita, blir det inte lite ent med bara kål.

– Jo, det blir nog lite ent, man skulle haft fläskaben också, eller ett stycke randigt fläsk, men det växer ju inte ute i markerna.

– Nä, tyvärr…

Ännu när kvinnorna är en bit från boningshuset kan de höra hur gästerna skrålar ja må han leva, ja må han leva, ja må han leva uti hundrade år… De går fort tillbaka till Hollyvood.

Natt över Hollyvood

Hollyvood, de fattigas lilla rike på Östra Farmvägen ligger mörkt och tyst och insvept i långa mörka skuggor då Jenny återvänder dit efter sin lilla kvällstur. Hennes hem ligger bland de sex små rödvita träbarackerna som gränsar till Mellersta kyrkogården och Spånhusvägen. Kvickt flyr hon undan den hårda blåsten och in i hus nummer fem. Hon lägger ifrån sig kålhuvudet i köket och går på tå in i rummet där barnen ligger till synes huller om buller. Hon går runt och sveper om dom filtar och täcken ty det är kallt i rummet. Karin och Ulla ligger inflätade i varandra i utdragssoffan i rummet, på umasängen ligger Uno och tuggar och Jenny blir stående och ser på honom. Han tuggar. Han drömmer om mat. Nu sätter han i sig, tänker Jenny, va säker på han glufsar i sig.

På ett soffelock mellan två stolar ligger Håkan och hon lyfter upp hans huvud som hänger nedanför kanten och trycker mot träet. Hon lägger om honom den trasiga filten, lakan finns inte, ej heller örngott. Men Jenny tänker inte på det. Själv har hon aldrig legat på några lakan. Hon väcker honom för att han ska kissa ty han är sängvätare och sömnig och frysande sätter han sig fortfarande i sömnen på pottan. Han är nio år.

I den skamfilade och uttänjda dragspelssängen ligger Adolf som fått sitt namn inte efter Hitler, utan efter Adolf Jahr, vilken Jenny beundrar mycket starkt och som är en stor skådespelare på Hippodromen i Malmö.

När Håkan är tillbaka i dragspelssängen tycker Jenny allt är som det skall och hon går ut i köket och sätter i gång att skära kål. Bredbent och med kniven i högsta hugg står hon vid vasken och skär i en brinnande fart som om det gällde livet och efterhand som hon skurit en näve full så slänger hon ner kålen i en stor kittel som hon satt över på den lilla vedspisen. I Jennys kök ser det ut som om det svept fram en, ja minst en tromb, en orkan, en naturkatastrof. Om man ser till all lump som ligger kringströdd skulle man tro man befann sig hos en lumpsamlare. Men det är för att jag är så god vän med Gyllenpalm på stadsmissionen, brukar hon säga till sina vänner. I ena hörnet ligger några våta barnblöjor slängda och på sofflocket står en byrålåda och i den ligger den minste som kallas lillebror. Byrån har ett vackert utsirat lås på framsidan föreställande ett lejon som gapar och just i gapet sitter nyckelhålet. Jenny kikar emellanåt ner i lådan, rädd att han ska vakna ty hon har ingen välling. Måtte han sova…

Det knackar sakta på dörren och Klara, grannfrun kommer in.

– Hej, säger hon och slår sig ner vid köksbordet och börjar leta efter några veckotidningar medan Jenny fortsätter vid spisen. Suckar sakta… ack ja…

– Hur e de fatt, frågar Jenny och ger henne en lång blick. E de Erik?

– Ja. Vem annars?

– Sucka mitt hjärta men brist inte, den du älskar den får du visst inte.

– Jag älskar ingen, har aldrig älskat någon.

– Dina glyttar?

– Mina glyttar? Ja, kanske när dom var små… Och du står och kokar soppa mitt i natten?

– Ja. Jag gör så. Vi e lite konstiga här på Hollyvood, vi e inte som andra.

– Nä de ska gudarna veta.

Klara försjunker i en novell om en ung vacker kontorsdam som sval och skön iklädd en välsittande elegant dräkt och liten vårhatt går ut på lunchrasten för att äta. Hon överraskas av blåsten som tar tag i hennes hatt och sänder iväg den utmed gatan. Hur den unge stilige axelbrede Erik Borge också han i välskräddade kläder och kontorschef nånstans – springer efter hatten och med ett stomatolleende överräcker den till den vackra Eva Thorpe som rodnande ser in i hans ljusblå pojkaktiga arroganta ögon. Huru de båda sedan lunchar tillsamman, hur ävensom en rival dyker upp i skepnad av en mörk attraktiv, men farlig manslukerska som intrigerar och försöker gå emellan den ljuva blonda oskuldsfulla kontorsdamen och den välskräddade Forts. nästa nummer.

– Usch, suckar Klara, ska man behöva vänta en vecka igen.

Jenny skrattar och ser på Klara som gäspar med hela ansiktet. Klara är i fyrtiofemårsåldern, stor, kraftig, hög byst som är väl synlig i den blommiga städrocken som är för trång och som korvar sig som ett ormskinn kring hennes kropp. Hennes ben är också kraftiga med några inslag av åderbråck och svullnader. Håret är mörkt med grå strimmor här och var. Hon har en stor sensuell mun och vackra blågröna ögon som mörknar då hon blir arg, vilket händer alltsomoftast.

– Var inte rädd, säger Jenny. Dom får säkert varandra. Jag tipppar de.

– Ja, jag tycker varken om romaner eller noveller med sorgligt slut och jag hoppas att inte den där mörka kossan får han…

– Nä, det tror jag inte. Men du, Klara. Du har inte några kryddpepparkorn? Till soppan…

– Jo, det har jag nog, men säg inte att jag ska gå in och hämta dom för då blir jag fast.

– Nä, jag kan gå själv. Sover han inte.

– Han?? Sova? När han varit i Far i Hatten? Du e inte klok Jenny.

– Jaså. Har han varit där, jag tycker han är ute på allt möjligt…

– Nä. De e bara var gång dom haft fackföreningsmöte, då ska dom in och ha sig en öl i Folkets Park förstår du, och sen ska han hem och sen ska det bli ligga av i kökssoffan. Men ser du där sket han sej… det var bara som han trodde.

Jenny ser smått road på Klara.

– Du har ju karltycke Klara, inte undra på att han blir het när du går omkring i den rocken, de e ju bara springor.

– Jojo, så kan han ge mej en ny, en som passar och som inte e så förtvättad och för liten och krympt som denna. Andra kvinnor gör sig vackra för sina män, jag gör mej ful. Har du hört nåt liknande Jenny.

– Nä…

– Jag e fyrtiofem år snart, Jenny och jag tänker inte låta mig överraskas på ålderdomen med ett sladdbarn, aldrig i livet.

– Ingen risk för dej nu längre.

– Ingen risk??? E du klok? Jag fick missfall i fjor och han… – Klara ser sig försiktigt om som om hon misstänkte att nån stod och lyssnade och viskar – glöm inte mina snedresor, han tänker bara på mig som, ja en som man överfaller på nätterna i soffan,