Vintern -34

By Göte Brink

Det är december månad år 1933. Depressionen börjar så sakteliga släppa sitt järngrepp om Sverige och familjen Kvist kan andas ut igen. Men än så länge finns det bara tillfälliga arbeten att söka och skulderna från arbetslöshetens tid hänger fortfarande tungt över deras huvuden. Livet är på väg att ljusna, men det är fortfarande vinter. När ska våren äntligen svepa in och tina upp Sverige och Landala?"Vintern -34" är den fjärde delen i Göte Brinks romansvit om Oscar Kvist och hans familjs liv i 1930-talets Göteborg.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 14, 2021
• ISBN: 9788726845693

Book preview

www.sagaegmont.com

1

8 maj 1987. Fönstret stod på glänt och nere på Viktoriagatan brusade trafiken. De tyckte om att sitta i köket. Varje gång Roland Kvist besökte sin far så satt de på samma platser, mitt emot varandra. Fadern på kökssoffan och Roland på den gamla pinnstolen. Oscar höjde manande sitt pekfinger åt sonen:

— Summera dina år min pojke. Sätt in dem i ett större sammanhang och du ska få se att våra år faktiskt har varit både händelserika och betydelsefulla.

Roland betraktade sin far. Det tidigare fylliga och rosiga, ja nästan trinda ansiktet hade bleknat och sjunkit samman som om tyngdlagen hade dragit ner anletsdragen. Det hade kommit så många rynkor och hjässan var nästan helt kal. Bara en tunn silvergrå krans från öra till öra.

Oscar var nu på sitt 84:e år och hade med tiden lärt sig att vara ense med sin ålder — om än motsträvigt.

— Ju äldre du blir pappa, desto mer lever du i det förgångna. Jag har tänkt mycket på det. Många gamla människor sopar igen spåren och klipper av banden till allt det där gamla — men för dig har det blivit tvärtom. Vad är det du söker? Vad är det du vill ha sagt om de gamla tiderna i det gamla Landala, som inte redan är sagt? Du talar ofta om de gamla frågorna som aldrig blev besvarade. Vad är det för frågor och varför funderar du så ofta på dem? Det känns som om du inte har upptäckt att vi lever i en ny tid.

Oscar log åt sin son och satte sig framme vid hortensian i fönstret.

— Nej, lille pojk, så är det inte. Du förstår, det var så mycket på en gång. Jag har, ju mer åren gått — känt mig mer och mer dragen till de gamla trakterna och människorna på den tiden. Jag tillhör den rotade sorten som söker svar på livsfrågorna i gamla gränder och på skuggrika gårdar.

Jo, det är sant att jag hela tiden har lite svårt att godta att så många av de gamla frågorna har förblivit obesvarade Om enskilda människoöden. Om kampen när de kom in till staden och bosatte sig i denna trakt. Om deras slit och fattigdom. Om min egen far och mor. Om olyckan i smedjan. Om fattigbegravningen. Om farmors brev och tankar under hennes sista och ensamma år.

Vet du, jag har lärt mig att sökandet, enbart sökandet ger mig en sorts sinnesfrid: Jag har ett ursprung och jag sviker inte mina gränders barndomsvänner så länge jag söker deras spår. Det är som om något av dem lever ännu. Stundtals inne i mig, stundtals på marken där de gamla gränderna och gatorna låg.

Och så var det detta: De var ju första generationen av arbetarklassen i staden — där alla vuxna hade valkar i händerna — och där hungern ofta var en given följeslagare.

Och sedan: deras hem var ju inga gedigna stugor, utan hyddor som illa skyddade dem mot köld och regn. Många var de som bar reumatismen med sig genom livet. Precis som man bär en tung ryggsäck.

Om de hade kunnat skriva brev därifrån och in i framtiden. Om vi hade kunnat hjälpa dem. Om farmor hade sluppit slita så. Och frysa så. Om man hade kunnat vandra tillbaka i tiden. Och ha mat och varma kläder med sig…

Då skulle kanske många frågor varit besvarade. Det var så många människoöden omkring mig. Vi var sammanfogade. Du förstår, människor som man hungrat och frusit tillsammans med — de glömmer man aldrig.

Det var dessutom inte i köpmannafamiljernas salonger nere i Vasastaden som drömmarna om det goda och rättvisa samhället föddes och hölls vid liv. Nej du, det var i fattigkvarteren där undernärda ungar sov på golvet och där råttorna ibland klättrade över dem. Och det var fattigfolket och inga andra som lade grundsten intill grundsten. Under motstånd och tung möda. Det var de som tålmodigt började bygga.

Där nere, sa han och pekade ner över det nya Landalas betongtegeltak, där har de levat och traskat i alla väder. En del gick under. Andra klarade sig. Levde ofta ett fattigt liv men fostrade nya generationer. Är det så konstigt att man inte glömmer de människorna?

Rolands blick följde för väl tusende gången texten på den gamla väggbonaden: Jag älskar dig min fosterbygd, mitt hem i gråa furors skygd, min lilla vrå långt bort från allfarvägen.

Men han tänkte på vad Oscar sagt.

— Vår tid då, pappa? Människorna i vår tid — existerar inte de? Vi lever ju här och nu — efter vår tids villkor. Människor är lyckliga eller olyckliga även i vår tid. Jag säger inte att det är fel det som du brukar säga, att vi måste ha respekt för brödkakan. Det ska vi ha men vår tid har också andra livsvärden. Vår tids människor har ju också sin beskärda tid och plats här på jorden. Precis som du. Och farmor och farfar. Man kan inte stänga dörren till nuet så som du gör.

— Det är inte rätt av dig att säga så. Jag stänger inte ute vår tid och dess människoöden. Men när man har 84 år att se tillbaka på, då får de senaste åren mindre proportioner.

Roland blev ivrig.

— Det är nu du reser pappa, och man kan inte göra en resa i backspegeln. Först lever vi här och nu. Sedan kan detta möjligen bli historia.

— Det kan möjligen bli dina barns och barnbarns sak, Roland, att söka göra historia av denna tid. Kanske blir den intressant om hundra år men jag misstänker att början av 1900- talet kommer att vara mer intressant än slutet. Det är de fattiga kampåren som har glansen kvar. Dessutom tycks det mig som om människorna i gamla tider var en betydligt mer brokig skara än folket nu för tiden. De var mer levande — var och en på sitt sätt.

Roland log och visste precis när han inte skulle säga emot sin far. De hade var och en sina måttstockar.

— Du mäter med alnar och jag med metermått.

— 0,594 meter. Det är inte mindre precision i en aln än en meter. Men — vi lever i en historielös tid då ingen frågar efter annat än nuets frågor. Det känns som ett stort svek att arbetarklassens barnbarn aldrig har velat förstå att slå vakt om och vårda det egna kulturarvet. Det är möjligt att arbetarstadsdelarnas tid var tämligen kort om man ser det historiskt — men du, vi var många. Väldigt många. Jag vågar påstå att nästan halva svenska folket har en eller flera rottrådar i städernas gamla arbetarstadsdelar.

Roland nickade.

— Ja, det kryllade ju av ungar på gårdar och i trapphus.

— Den gamla generationen, fortsatte Oscar, hade inte bara visionerna om en bättre tillvaro — de fick också börja bygga på allt det som arbetarklassens barnbarn senare tog som självklarheter. Varken brödet på bordet eller bordet är självklart. Så kan man mumsa i sig en ny tids rättigheter om man inte är medveten om det viktiga som skedde i gamla tider.

Roland tittade fundersamt ut över taken och ville liksom mäta vitaliteten hos farsgubben:

— Om jag har förstått dig rätt så var här så fattigt så att det inte fanns något kulturarv för nya generationer? De små tingen var utslitna redan när farmor gick ur tiden och de gamla träkåkarna var slut många år innan de revs.

Men Oscar skakade leende på sitt grånade huvud:

— Ett kulturarv är mer än småprylar och gamla träkåkar, sa han och höjde ännu en gång manande sitt pekfinger. Det vet du. Bara detta: att veta hur vi levde i de gamla arbetarkvarteren — det är en viktig bit av kulturarvet — och den biten har du fått med dig tidigt. Men ni är sannerligen inte många som har vårdat den.

Roland ryckte lätt på axlarna.

— Nåja, men det låter så högtidligt. Kulturarv. Landala lämnade nästan ingenting efter sig. Bara minnen.

— Det är inte lite, det du.

2

11 december 1933. Sakta, mycket sakta började 30-talets depression och arbetslöshet lossa sitt grepp. För många av arbetarna kom först små tilfälliga arbeten. Under åren 1934 och 1935 började tron på bättre tider bli allt starkare och arbetena allt stabilare.

För Oscar och Brita Kvist, liksom för många andra, handlade det denna tid först och främst om att göra sig av med skulderna från arbetslöshetstiden. Det var mödosamt och tog lång tid.

För många av de arbetare som hade gått arbetslösa i flera år kunde det bli svårt att komma igång igen. Det kunde, som någon uttryckte det, kännas som om både kroppen och själen hade stelnat. Att en del fortsatte att supa även när bekymren tycktes i stort vara över — det ökade förtvivlan hos de drabbade familjerna, och ändå svårare blev det när de kunde se hur andra människor runt omkring dem frigjorde sig från skulderna och började ett nytt och bättre liv.

För Oscars murarhantlangare, Åke Nilsson och hans familj var det så. Han hade under arbetslöshetstiden bara någon enstaka gång varit över på dunder men då blev han så sjuk att han trots allt avskräcktes. Oscar kunde se att det fanns en orolig själ inom Åke och han anade nästan att hantlangaren skulle åka dit igen

På bygget talade de nästan aldrig om saken men Åke kunde aldrig för Oscar dölja bakruset. Det syntes på ögonen, det hördes på rösten och Oscar kunde se att bakrusdagarna var mycket mödosamma för Åke. Då hade han svettpärlor i ansiktet hela dagen. En gång försökte Oscar hjälpa honom att blanda bruk,

vilket var hantlangarens arbetsuppgift och inte murarens. Men då kom det korthugget från Åke:

— Äh, sköt ditt!

Sedan sas det inte mer om saken och Oscar förstod att där ändå fanns en stolthet i hantlangaren som man inte fick handskas vårdslöst med. Den kunde man se också på ett annat sätt. Åke höll samma hårda arbetstakt även i bakrusdagarna och han tog aldrig ens en timma ledigt för brännvinets skull — men de dagarna var Åke tystare än någonsin, och Oscar tänkte:

— Är han ledsen, är han bitter? Skäms han?

Han blev aldrig klar över hur det var och när han någon gång sökte muntra upp stämningen så kom det bara ett allvarligt: mm… från Åke.

Brännvinsperioderna kunde hålla på i åtta-tio dagar och sedan kunde allting vara bra i ett par månader eller längre.

En förmiddag i december när Åke mådde som sämst hände det. Han skulle gå ner till elvakaffet och trampade fel på en bräda som han trodde var fastspikad. Han föll en och en halv våning och hamnade i en källartrappa där han blev liggande livlös.

Oscar skrek som aldrig förr:

— Åke!! Åke!!

Några av de andra gubbarna hade också hunnit uppfatta olyckan. När Oscar kom ner i källaren så försökte redan ett par man att släpa upp den medvetslöse Åke för trappan.

— Nej, för helvete, ropade Oscar som nu var rejält uppskakad. Ni måste lägga honom på en läm. Han kan ju dö — för han är väl inte dö? Åke! hör du mig? Åke!

Nej, Åke var inte död men han blödde i nacken och det hela såg rätt otäckt ut. Man fick fram en gjutläm och fyra man bar upp honom. Lagbasen hade redan varit hos verkmästaren och ringt efter ambulansen. Det var visserligen en mild december men det duggregnade, så man bar in honom i lagbasens byscha medan man väntade.

— Lägg honom på sidan, sa verkmästaren som blev lätt irriterad när så många gubbar samtidigt lämnade sina jobb — men han var inte likgiltig för Åke. Han kom ut till gubbarna och sa:

— Hm. Nu kan ni fortsätta. Han andas.

Men för Oscar var det inte lika enkelt. Han kände hur han darrade i knävecken och skakade i hela kroppen och han var egentligen rätt överraskad över sin egen starka reaktion. Åke hade hängt med honom ända sedan Oscar var