Fönster åt gården

By Göte Brink

Väggarna är fallfärdiga och förruttnade, lägenheterna kylslagna och tuberkulosen ett ständigt hot i Landalabornas liv. Bostadsköerna ringlar sig oändligt långa och, som om allt detta inte vore nog, så är trettiotalskrisen på väg att nå nya, fruktansvärda höjder. Livet i Landala är en enda mödosam prövning och av allt att döma är detta bara början."Fönster åt gården" är den första delen i Göte Brinks romansvit om Oscar Kvist och hans familjs liv i 1930-talets Göteborg. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 7, 2021
• ISBN: 9788726845723

Book preview

Landala

Fönster åt gården

Arbetarstadsdelen Landala i Göteborg och dess huvudgata Landala Långgata var inte unika. De växte fram under samma tid och på ungefär samma villkor som de gamla arbetarstadsdelarna i de flesta av våra större städer.På landsbygden hade under andra hälften av 1800-talet stor arbetslöshet uppstått på grund av jordskiftesreformen, tjänstehjonsförordningens upphörande, rationalisering av jordbruket och en kraftig befolkningsökning. Samtidigt utvecklades industrialismen i tätorterna. Och det var dessa som fick ta emot landsbygdens befolkningsöverskott.

Det var oftast till arbetarstadsdelarna som de fattiga landsortsborna kom — men där väntade inte lyckan på särskilt många av dem. Stadens villkor var ofta minst lika hårda, och på många sätt ännu hårdare, än dem de lämnat.

I Göteborg växte fabriker, verkstäder och varv raskt i ett stort uppsving för industrin vid sekelskiftet. I Landala var trångboddheten och bostadsbristen katastrofala. Källare, uthus och vindar fick bli bristfälliga bostäder och två barnrika familjer kunde tvingas dela på ett rum och kök. De sociala och sanitära förhållandena krävde många offer. Sjukdomar som difteri, engelska sjukan, spanskan, barnförlamning och tuberkulos drabbade i decennier dessa människor, särskilt barnen.

Denna bok är ett försök att erinra om denna inledande epok till det nya industrialiserade Sverige. Den handlar i första hand om muraren Oscar Kvist och hans familj, som är författarens skapelser, och deras liv i Landala. Men också om verkliga, vanliga och enkla människor, som stiger fram ur arbetarklassens historia. Och om händelser som utspelades i Landala våren och sommaren 1932.

De gamla samhällskrafterna hade många gånger tidigare kuvat fattigfolket i arbetarkvarteren. Men den kraftmätning som boken skildrar mellan på den ena sidan de plågade hyresgästerna och den unga hyresgäströrelsen och på den andra fastighetsägarna, slutade inte som sådana konflikter brukade på den tiden.

3 juni 1970. Historien har egentligen ingen början eller slut, tänkte han. Måltider, sånger, människoliv och böcker har sin början och sitt slut, men historien är som en mycket gammal väg där vi människor själva pålat ner våra milstolpar. Vi vet inte var det hela började, eller vart den bär hän.

Han stödde händerna mot stenmuren och lät blicken glida över de skorstenar och tak som ännu fanns kvar därnere. Det var nu bara en tidsfråga innan alltsamman var borta. Om dessa hus kunde tala, kunde berätta om åttio års mänsklig tillvaro, tänkte han. Om det förgångnas totalt annorlunda värld, om människors sorg och glädje, om värdighet och förnedring, om tillvarons villkor för de starka och de svaga. Varenda en av detta fattigfolk som levde där nere, var ju ett människoöde — alla värda en bättre lott än att multna under gula höstlöv och sedan för alltid vara glömda.

Nu låg den gamla arbetarstadsdelen Landala på sitt yttersta. En gång var den Göteborgs folkrikaste, men nu hade grävskoporna kommit likt fientliga tanks uppför backarna. Han var införstådd med att de gamla murkna och dåliga kåkarna nu var slut, och att de måste lämna plats åt nya bostäder. För honom fick de gärna riva husen — det smärtsamma låg i att samtidigt jämnades hela hans ursprungliga värld med marken.

Oscar Kvist, som var pensionerad murare, höll stånd. Gnagarna, som resterna av den gamla arbetarbefolkningen kallade rivningsfolket, hade ännu inte nått upp till Landala Långgata, där Oscar levde och hade sina rötter. Det var bara en tidsfråga nu. Man var inpå knutarna.

Jordgolv och mörker

Han tillhörde den rotfasta generationen i den fattiga stadsdelen. Här föddes han 1898, i en tid av mer armod och elände än vad senare tiders människor kan föreställa sig. Han var blind under sina sex första levnadsår: ögonsjukdomen skrofler kom av medfödd undernäring. Att familjen bodde i en källarlägenhet förbättrade inte hans tillstånd vid livets start.

Hösten 1904 flyttade dock familjen från jordgolv, mörker och fukt, till en åtminstone något drägligare tillvaro i en enrumslägenhet. Kanske — han fick aldrig veta det — var det flyttningen som gjorde att hans sjukdom avtog och försvann. Vad han i hela sitt liv skulle minnas, det var den januaridag 1905 då han för första gången i sitt liv började se. Han gick hand i hand med sin far, smeden Alfred Kvist, utmed Karl Gustavsgatan. Med ens kunde han förnimma ett avtagande töcken, skönja himlen som ett ljust tak, torget, kapellets mörka torn och Landalaskolans röda tegelbyggnad längre bort. Både han själv och fadern hade varit minst sagt uppskakade under hemvägen den dagen. Redan långt nere på deras gata ropade han allt vad han orkade:

— Jag kan se, mamma! Jag kan se!

Sakta växte konturerna av mors och fars ansikten fram för honom, och länge, länge skulle han tycka att de var det vackraste som fanns.

I många år fick familjen Kvist, liksom så många andra av de fattiga arbetarfamiljerna, dela enrumslägenheten med en annan familj. Kvists och Larssons kom ganska bra överens — vilket inte alltid var fallet på andra håll. Tio personer i ett rum och kök blev ändå prövande ibland, inte minst när brännvinet var med. Det hände inte minst hos de allra fattigaste familjerna. Brännvinet följde, som en förbannelse, en fattig och utmärglad generation.

Oscar Kvist tillhörde sedan en del år de göteborgare som höll sig med duvslag uppe bland bergen i stadens södra utkanter. Av någon anledning hade den ständigt växande staden inte användning för den markbit där duvslaget låg. Därför fick han fortsätta att skicka duvor till Le Havre och Antwerpen — och i bästa fall få dem levande hem igen.

Vid Landala Långgatas backkrön stannade han igen och hämtade andan. Gatan gjorde skäl för sitt namn, men i en växande storstad imponerades ingen längre över dess längd. Några av de mindre husen hade små fönster med fyra lika stora rutor. Dessa hus var de äldsta, från mitten av 1800-talet. Landshövdingehusen, med en våning i sten och två i trä, byggdes först på 1880- och 1890-talen. Enstaka hus var ganska väl skötta. Det var i dem där husägaren själv bodde i en av lägenheterna. Andra hus kunde vara smutsigt gråbruna med flagnande färg, men där bodde minsann inga husägare. De husen var ekonomiska objekt och skulle ge så stor avkastning som möjligt, utan att man kostade på dem något.

Kalla vintermorgnar kunde man se hur röken från alla skorstenar i stadsdelen stod rakt upp och sedan förenade sig i ett enda stort rökmoln. Från vedaffären om hörnet kunde man ibland höra maskinsågens klinga, och ibland hördes också vedutkörarens handkärra skramla mot gatan. Annars var gatans ljud mest människoröster. Någon gång om dagen kunde förstås en hästskjuts med öl eller mjölk komma, och någon enstaka gång en lastbil eller en motorcykel med sidflak.

Spår från en tid som gått

Otvetydiga var spåren från en gången tid, tänkte han. Det var inte så förfärligt länge sedan man haft både höns och får i uthus och bodar inpå bostadshusen här uppe. På den västra sidan av gatan låg husen tätt utmed bergssluttningen, vilket gjorde det trångt mellan dass och vedbodar. De hade egentligen inga gårdar. Baksidan hade bara veranda och en smal vägstump fram till husknuten och dörren i planket ut mot gatan. På östra sidan av gatan, där Kvist bodde, låg det mera regelbundet byggda två-eller trevåningshus med portar och innergårdar.

I varje hus fanns det barn. Många barn, stundtals med gälla röster. Ibland kunde 15 – 20 barn leka tillsammans ute på gatan. På vintrarna var övre delen av Landala Långgata en av stadsdelens populäraste kälkbackar. Då kom man med kälkar, sparkstöttingar, bönor och långslädar från alla håll. Där sluttade gatan nästan kusligt brant, och man kunde svänga ner Kruthusbacken och fortsätta ända ner till Landalagatan.

På somrarna däremot, när det var riktigt varmt, då blev asfalten mjuk och det kunde till och med hända att man såg spår av bara fötter i den. Långt in på 30-talet kunde det hända att folk tog vara på hästlorten ute på gatan, den gick ju att elda med. Det fanns för resten också de som i fattiga tider sparade och tog tillvara all möjlig skräp som fick ersätta ved och koks.

Inte många arbetare på Landala Långgata hade arbete i sin egen stadsdel — om de hade arbete alls. Fabriksarbetare fick traska ner till Gårda eller Almedal. För andra yrkesgrupper blev det centrala staden, hamnen eller varven — om de inte hamnade på Kulan, långt borta i Gamlestaden. För de arbetslösa gällde det hela tiden att stämpla och stämpla. Annars fick man inte det lilla arbetslöshetsunderstödet som höll livhanken uppe.

Han betraktade de flagnande fasaderna utmed den allt folktommare gatan och mindes att det sannerligen inte alltid varit så. Det förgångna hade på senare år fått klarare konturer. I varje hus som han passerade hade han haft vänner och bekanta, och han kunde minnas deras röster och ansikten från långt tillbaka i tiden. Tankarna drogs allt oftare till minnen och obesvarade frågor från gången tid. Under den numera allt långsammare vandringen förbi dessa hus återsåg han människor och händelser.

Vart tog de vägen alla? Hur gick det för dem? En del gick det väl bra för — andra illa, men de flesta var borta. Spårlöst borta, och detta upphörde han aldrig att förvånas över.

Han fortsatte sin vandring ner till nr 18. Nej, gatan var inte längre sig lik. På något vis låg det en främmande och obehaglig stämning över den, en stämning, som han inte kände igen och inte tyckte om. Från motsatta hållet, nerifrån Källgatan, kom en spenslig figur som han kände igen desto mer. Åke Nilsson, kollegan som han hängt samman med i många år, från bygge till bygge.

— Du kommer lagom, jag skulle just