Duvorna över Landala

By Göte Brink

Hulda Kvist och Albert Olson står på ångbåten med häpnad i ögonen. De glider längs Göta Älv och på båda sidor uppenbarar sig deras nya hemstad. Husen byggs i rader och de befinner sig mitt i en expanderande urbanisering. Vid flodens slut väntar Landala, den nya arbetarklassförorten, och deras nya liv. Ett liv som består av hårt arbete men också, förhoppningsvis, av kärlek och glädjeämnen. "Duvorna över Landala" befinner sig i samma universum som romansviten om Oscar Kvist men utspelar sig mer än 30 år tidigare, vid 1800-talets slut, och handlar om Oscars föräldrar. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 7, 2021
• ISBN: 9788726845655

Book preview

aldrig.

Nu var det 1897.

Det var i början av maj och solen värmde. Ångbåten plöjde sig nedför Göta Älv. Dom hade passerat Bohus mäktiga fästning på styrbords sida – och nu kunde dom långt där framme se hustaken och kranarna i staden. Och snart, utmed kajerna på babords sida låg stora segelfartyg och bakom dem byggdes hus efter hus.

Alfred Olson och Hulda Kvist stod framme på backdäcket och såg sig omkring. Så hade dom stått hela resan. Hulda hade i sitt tjugotreåriga liv aldrig varit i staden, men Alfred hade varit på besök där två gånger.

– Det här är Hultmans Holme, sa han och pekade åt husen och fartygen.

Båda två hade brutit upp från sina föräldrar och hembygden uppe i Hjärtum. Alfred hade gått i smedlära och fått mästarbrev av högvälborne herr Bennet på Ströms säteri.

För Hulda hade det varit som för många andra torparflickor i trakten. Först vallpiga och sedan mjölkerska.

Nu hade dom lämnat allt bakom sig, nu stod dom framme på båten, och nu skulle allting bli annorlunda. Dom hade i flera år sparat till uppbrottet och vänt och vridit på varenda kopparslant och silverslant. Nu gällde det först att få bostad och arbete.

Hulda hade en äldre syster i stan med man och tre barn. Hos henne hade dom fått löfte om att bo de första nätterna.

Båten saktade in och svängde babord in mot kaj. Hulda fick se sin syster på kajen.

– Där står ju Märta!, ropade hon och vinkade.

Märta hade sin Erik med sig. Dom hade också en handkärra som man kommit överens om.

Alfred och Erik hälsade och bar sedan i land kamferkistan, resväskorna och några knutna paket.

Sällskapet drog iväg utefter Östra hamnkanalen och svängde sedan in på Postgatan västerut. Där mötte dom ett brokigt folkliv. Där låg alla emigranthotellen, och där vimlade det av unga människor som skulle vidare till det stora landet i väster.

En man med unicabox hejdade dem och frågade:

– Har ni tänkt er till Delavär?

Erik svarade:

– Nehej, vi ska till Haga!

– Ja men…

Mer fick inte mannen sagt förrän gruppen var förbi. Alfred skrattade.

– Jaså, trodde han att vi skulle iväg till Amerika? Nej, det får allt räcka med Göteborg!

Framme i Haga låg husen tätt. På de första gatorna låg tätt med affärer och Hulda hade gärna velat stanna till vid en del av möbelaffärerna. Där fanns underbara möbler som hon aldrig sett. Längre in i Haga var det mer bostadshus, några i tegel men de flesta i trä.

Längst uppe på Västra Skansgatan bodde Märta och Erik med sina tre barn i en enrumslägenhet. Man fick gå in på gården och en trappa upp. På gården lekte barn i alla åldrar – här liksom i hela Haga. Huset hade en uppgång i porten och två från gården. På gården fanns två mindre hus, brygghuset och dasslängan.

Hulda tyckte att här var torftigt, men hon sa inget. Hon ville ju inte såra Märta som hade varit snäll och tagit emot dem. Kamferkistan fick stå ute i farstun. Allt det andra resgodset fick dom ta med in, trots att det var trångt både i köket och rummet. En del sköts in under ungarnas sängar.

Hulda hade med sig tre stora köttkorvar, tre råglimpor och en bytta smör hemifrån. Märta slöt en av limporna till bröstet och sa:

– Tänk, mors bröd. Det var längesedan!

Erik hade varit iväg någonstans och lånat ett par halmmadrasser.

– Ja, ni får försöka sova på golvet. Jag hoppas att det går.

Det fick ju gå. För Hulda var det ovanligt att klä av sig i andra människors närvaro. Hon hade lång underkjol och hon föredrog att sova i den, hellre än att klä av sig mer. Även Alfred sov i underkläderna.

Tankarna malde i huvudet på dom innan dom äntligen somnade. I morgon skulle det börja. Dom hade bestämt sig för att först söka en bostad, därefter arbete åt dem båda.

– Börja i Masthugget, hade Erik rekommenderat dem. Haga har inte en pissekur ledig.

När dom vaknade, hade Erik redan gått till sitt arbete nere i hamnen. Dom klädde sig och varken Alfred eller Hulda hade en aning om åt vilket håll Masthugget låg men Märta följde dem en bit. Det bar västerut.

– Nu är det bara till att gå Andra Långgatan så kommer ni fram till Masthuggstorget.

Dom gjorde så och där framme var redan torghandeln i full gång – men uppför backarna bar det. I det första huset dom gick in, sökte dom vicevärden, som Erik sagt. Han var på arbetet men hans hustru sa:

– Här finns inte ens en källarskrubb ledig. Om någon flyttar, det sker inte så ofta, då finns det redan kö. Sök möjligen längre upp i Masthugget.

Dom hade tidigare fått veta att det var ont om lägenheter men det här lät nattsvart.

– Tänk om vi inte hittar något, sa Hulda.

– Det är väl klart att vi hittar något, sa han. Du ger väl inte redan upp?

En bit uppe på Klamparegatan klev dom in i en port till ett äldre hus. Där satt en gammal man med en ölbutelj på en låda.

Alfred frågade honom:

– Tror han möjligen att det finns någon lägenhet ledig här i huset?

Gubben skrattade hjärtligt.

– Lägenhet? sa han. Titta där – där bor en familj mä två ongar i brygghuset. Dom får flytta bort i ett hörn när någon ska tvätta! Nä, de e bara dasslängan som inte har några boende – men de e väl bara en tidsfråga!

Och så fortsatte han att skratta.

Alfred och Hulda gick från gård till gård, från gård till gård. Bara på ett ställe fanns det något ledigt. En liten källarskrubb som nästan saknade dagsljus men som ändå kallades spisrum.

– Nej tack, sa Alfred, då söker vi hellre vidare. Ett sådant kyffe vill vi inte bo i!

Och det höll ju Hulda med om. Vid tvåtiden hade dom undersökt det mesta av Masthugget. Nu var dom hungriga och drog sig tillbaka till Märta i Haga.

– Det hade väl gått an om inte alla vi mötte såg så hopplöst på allt. Det var tummen ner var man än kom.

– Försök med Annedal i eftermiddag, föreslog Märta. Det är inte så lång väg dit.

Efter maten la sig Hulda på kökssoffan en stund. Hon var rejält trött i benen – men efter bara en kvart var hon uppe igen.

– Kom igen, Alfred, sa hon. Annedal nästa.

Och så bar det iväg igen.

Gata upp och gata ner: Snickaregatan, Albogatan, Rygatan, Västergatan och Seminariegatan med samma klena resultat.

På Brunnsgatan, i näst sista huset mötte dom en man som sa:

– Staden är i början ett helvete för många av dom som kommer från landet. Ingen här flyttar – därför att det inte finns någonstans att flytta – och dom hus som man håller på att bygga på Seminariegatan ja, dom har byggmästaren redan hyrt ut! Lyd ett råd – ta er upp till Landala – där kan åtminstone någon liten lya stå tom!

Han följde dom en bit och visade dom uppför Besvärsgatan, som gjorde skäl för sitt namn.

Men även i Landala verkade det hopplöst. Skomakaregatan, Källgatan, Landala Långgata och allt vad dom hette. Här uppe fanns får, höns och kycklingar mellan en del hus – men några tomma bostäder – nej!

Dom försökte också med fastigheterna kring torget men klockan gick mot sju.

– Vi får ge upp för idag, Alfred, sa Hulda.

Han såg på henne.

– Är du trött? sa han.

Jo, det var ju inte utan, efter allt detta traskande. Dom började gå nedför Karl Gustavsbacken – men plötsligt grep han henne i armen!

– Vad är det!?

– Titta!sa han bara.

Inne på gården till hörnhuset stod en handkärra lastad med möbler och husgeråd.

– Det kan inte vara möjligt, sa han. Kom!

Dom knackade på första bästa dörr. En stor grov karl öppnade.

– Är det här vicevärden, månntro?sa Alfred.

– De e de ja, sa karlen.

– Vi söker bostad. Har ni möjligen…

– Nu hade ni allt tur! sa karlen. Den har knappt varit ledig en timma!

– Men Herre Gud, sa Hulda, får vi se den?

– Varsågod, sa karlen och pekade nedåt. Det är en källarlägenhet – och där finns rum och kök.

– Jaså, en källarlägenhet, sa Hulda och lät besviken.

– Om ni inte vill ha den så går den åt innan kvällen, sa karlen.

Dom gick ner i källaren och karlen hade en fotogenlampa med sig. Där fanns ett nedsänkt fönster i det lilla köket men inget i rummet. En liten köksspis var enda värmekällan.

Alfred suckade och sa:

– Jag tror, Hulda, att vi blir tvungna att ta den här. Senare kan vi få tid och råd att finna något annat. Eller?

Det värkte i benen på Hulda och hon förstod att dom inte hade annat val. Hon nickade tyst.

Kontrakt blev tecknat. Hyran var åtta kronor i månaden. Dom kom överens att nästa dag, på eftermiddagen, skulle dom flytta in med sina ägodelar. På vägen ut såg dom att där bodde en familj Falk i en likadan lägenhet som deras.

– Bra folk, sa karlen.

Även om Hulda var trött, så gick det lättare att ta sig ner mot Haga. Nere i Vasastaden fick dom fråga om vägen men snart var dom hemma hos Märta.

Hon var inte särskilt överraskad.

– Många från landet har fått börja sitt liv i stan i källarlägenheter. Det ska nog ordna sig för er också.

Erik sa:

– Jag ska ordna en nästan gratis kökssoffa åt er. För fyra kronor säljer en av möbelhandlarna den. Soffan är nästan ny.

– Varför är den så billig? sa Alfred.

– Därför att en gubbe har dött i den – men det går ju att skura den!

Alfred sa:

– Vi får ta det vi får och kommer över nu i början. Nu har vi en plats att ställa in våra ägodelar.

– Och jag ska minnsann skura kökssoffan! sa Hulda. Flera gånger!

Den andra kvällen hos Märta och Erik kändes halmmadrasserna något bättre. Nu låg dom länge och pratade innan dom somnade.

– Landala, sa Alfred, jag vet nästan ingenting om trakten.

– Det var inte längesedan Landala bara var en liten by utanför staden, sa Erik. Det bor nästan bara arbetarfamiljer där uppe.

Medan dom lågmält samtalade, somnade Hulda, och snart tystnade samtalet.

Det blev till att skrapa ihop lite möbler och husgeråd här och där – och svågern Erik var till stor hjälp med alla sina kontakter i hamnen och i Haga.

Den åttonde maj flyttade Alfred och Hulda in i sin källarlägenhet, och med Eriks hjälp målade dom hela köket vitt för att göra det så ljust som möjligt.

Vilgot Falk, hans mor och hans hustru bodde i grannlägenheten. Han var åkare hos Sleipner på Molinsgatan. Hans hustru, Alma var från Skee i norra Bohuslän.

Dom alla blev snart bekanta, och när Vilgot fick veta att Alfred var smed sa han:

– Att du inte söker dig upp till Sjöbergs smedja här uppe i bergen. Jag vet att en av hans gamla smeder gick bort för en tid sedan!

Alfred blev intresserad och fick veta vägen upp till smedjan. Den låg intill den gamla landsvägen där den svängde söderut mot Burås.

Mäster granskade honom uppifrån och ner.

– Var e han ifrån?

– Vi kommer från Hjärtum.

– Skulle han kunna smida en bra yxa