Livet i ett hörn av Svanskog: i en utkant av Värmland 1930–1950

By Erik Karlsson

”Livet i ett hörn av Svanskog” skildrar en litet stycke av den svenska landsbygden på den tid då man fortfarande levde direkt av vad naturen gav genom jord- och skogsbruk, de människor som verkade där för cirka 70–80 år sedan och deras strävanden och glädjeämnen.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 25, 2016
• ISBN: 9789175695747

Erik Karlsson

Författaren (här avbildad för cirka 70 år sedan) minns med glädje och uppskattning denna tid och dess personligheter, deras inställning till livet och de historier som de gav upphov till, i sann värmländsk anda.

Book preview

sedan?

Ett litet hörn av socknen Svanskog i en utkant av Värmland

I det sydvästligaste hörnet av Värmland ligger Svanskogs socken. I dennas sydostliga del, på gränsen till Dalsland, finner man Stålsbyn med närliggande byar som på den tiden tillsammans bildade ett skoldistrikt, en s.k. skolrote. Om man skall försöka beskriva livet inom ett lokalt område och de personer som levde och verkade där under en viss tid faller det sig naturligt att begränsa sig till ett sådant område. Grannkontakterna, som även i allmänhet var mycket täta eftersom man var beroende av varandra för olika arbeten, förstärktes ytterligare när man hade skolan och utfartsvägen mot yttervärlden gemensam.

Kartbilden är ett utdrag av 1891 års ekonomiska karta; den var inte ny på denna tid, men de allra flesta markerade hus var bebodda och ett par hade kommit till under 1910-talet, bl.a. mitt eget barndomshem Nolgärdet (här inlagt med en liten röd prick) liksom Sörgärdet. Dessa var avstyckningar av huvudgården Stålsbyn, vilken fram till indelningsverkets avskaffande 1904 hade varit kronohemman och fanjunkarbostad.

Stålsbyn, Tängelsbyn, Kålö (nuvarande Kåled) och Hökeliden utgjorde norra delen av Stålsbyns rote.

Bilden på föregående sida visar den norra delen av Stålsbyns skolrote. Bilden nedan visar den södra delen omfattade Stubberud, Djured, Lund, Yttre Hedane och Sunnersrud. De senare var belägna i änden på den högplatå som kallas Dalboredden, ca 100 meter över dalbottnen med sjöarna Gränsjön, Källbysjön och Östra Svan. På väg upp mot Yttre Hedane eller Stubberud passerar man den marina gränsen med tydliga märken efter den strandlinje dit havet nådde för cirka 9000 år sedan.

Detta område hade tidigare varit relativt folkrikt, med flera gårdar och ett stort antal torp, där man odlade moränjorden och livnärde sig på kolning och arbete i de närbelägna järnsmedjorna i Kroppan, Persbyhammaren och Forsbacka på Dalslandssidan. På 1930- talet återstod där jordbruk och bosättning på ett 10-tal gårdar, men redan i slutet på 40-talet hade dessa reducerats till hälften. Numera finns ingen permanent boende i detta område, men några av husen utnyttjas som sommarbostäder eller fritidshus..

Gränsjön, Stubberud, Yttre Hedane. Djured, Lund och Sunnersrud ingick i södra delen av Stålsbyns skolrote.

Stålsbyns skolrote utgjorde ungefär en fjärdedel av Svanskogs yta. I socknens centrum fanns kyrkan och Svaneholms herrgård. På herrgården bodde brukspatronen John Bryntesson, en legendarisk person med bakgrund som guldgrävare i Alaska. Han var huvudägare i Svaneholms AB som drev pappersmassefabriken där och han hade köpt upp stora skogsarealer, också inom vårt område. Närheten till denna industriort hade betydelse för folket i bygden, även om inte många arbetade där.

Något om bygdens förutsättningar

Jordbruk

Under åren mellan 1930 och 1950, som denna skrift huvudsakligen handlar om, var det fortfarande jord- och skogsbruk som de allra flesta i denna bygd levde på. De flesta jordbruken hade en åkerareal mellan 4 och 10 ha, på vilket man kunde hålla en häst, 3 – 6 kor, grisar, höns och på några ställen också får. Gårdarna omgavs av hagmarker, som erbjöd bete för djuren sommartid och längre bort låg den egentliga skogsmarken, vars areal kunde vara betydligt större; i några av byarna hade varje gård så mycket som 30–40 ha.

1930-tal: Välskötta sädesfält och betande kor på en träda. Utsikt från Nolgärdet mot Dalarne, Kåled

Gårdarna var alltså små men i stort sett självförsörjande när det gällde brödsäd, potatis och sovel för dagligt bruk. Den nedsaltade hushållsgrisen var ofta basen i mathållningen under en stor del av året och kompletterades med andra produkter från ladugården såsom ägg, slakthöns och någon gång kött från kalv eller får. Smör kärnades från den egna mjölken, vilken också ibland användes för osttillverkning. Det som inte behövdes för den egna konsumtionen tog man med till lanthandlaren som tog emot smör och ägg för vidare försäljning. Inkomsten från detta räckte ofta till för att betala de specerier, den svagdricka eller det kaffe man behövde för att komplettera mathållningen och den fotogen som användes för belysningen innan trakten elektrifierades vid mitten på 40-talet. För uppvärmning tog man ved från den egna skogen, vanligen från träd av sämre kvalitet som inte kunde säljas till timmer eller massaved.

Behovet av pengar var inte så stort; det var huvudsakligen till kläder, husgeråd, verktyg och redskap eller någon stadsresa då och då som man måste ha kontanter. Någon el-eller telefonräkning hade man inte och det vanligaste transportmedlet var cykel (eller häst och vagn), något som inte heller krävde några större penningutgifter. Skatten skulle visserligen betalas kontant varje år, men var mycket låg för dem som inte hade någon större gård.

Ett exempel: Svante på Mossen betalade 19:70 i kommunalskatt för år 1930, som son och jordbruksarbetare på en gård. Fadern Johan betalade väl en något högre skatt för själva gården.

Vid mitten på 1940-talet anslöt sig de flesta jordbrukarna till Mejeriföreningen i Säffle och en mjölkbilslinje startades. Detta liksom det faktum att även slaktdjur redan tidigare hade börjat levereras till Andelsslakteriet (också i Säffle) förändrade villkoren både ekonomiskt och arbetsmässigt. Man fick nya tider att passa, men även mera regelbundna inkomster. En annan konsekvens var att man inte längre kunde ha kvar alla de grindar (eller led med slanor) som sommartid spärrade av landsvägen där mjölkbilen skulle komma fram. Tidigare hade varje gård betande kor ute på de vallar eller i de hagar som vägen korsade och den vägfarande kunde behöva öppna och stänga flera grindar per kilometer (men om gärdesgården bara korsade en gångstig behövdes ingen grind utan det fick räcka med en stätta, dvs. en liten brädställning på vardera sidan som gjorde det lättare att kliva över). Kilometervis med gärdsgårdar inhägnade inte bara enskilda åkrar och vallar utan sattes också upp i skogarna mellan olika ägares betesmarker. Mellan jordbruks- och skogsbrukssäsongerna på vår och höst gick det åt mycken tid att underhålla och förnya dessa stängsel med nya störar och slanor.

Det var typiskt för denna tidsperiod att flera av gårdarna i trakten brukades av ogifta syskon som levde tillsammans livet ut. De hade då tagit över efter sina föräldrar och blivit kvar som hemmasöner och hemmadöttrar med gården som bas för sin försörjning. Särskilt blev det allt vanligare på 20-talet med par av kvarvarande hemmasöner när deras systrar i allt högre grad försvann till städer och samhällen för arbete och giftermål. Eftersom det var svårt med arvskiften när i stort sett hela den efterlämnade förmögenheten låg i själva egendomen drevs verksamheten efter föräldrarnas bortgång ofta som sterbhus upp till tio år eller mer, innan någon eller ett par av syskonen formellt registrerades som ägare. Några stora skogsavverkningar gjordes inte heller under sådana förhållanden utan allt fick växa oförändrat.

Av beskrivningen av innevånarna i de olika byarna inom Stålsbyns skolrote kan man se det var knappt hälften av gårdarna som beboddes och brukades av fullständiga familjer. I sådana följde man oftast med sin tid och införde förbättringar men hos de sammanlevande syskonparen förändrades bostäder och arbetsmetoder endast långsamt och flera av dem levde ett mycket gammaldags och sparsamt liv i sina stugor långt inemot slutet av 1940- talet.

Skogsbruk

Skogen var viktig, den utgjorde en ekonomisk ryggrad för dem som hade större arealer och gav arbetstillfällen för dem som inte hade egen jord eller som behövde skaffa sig inkomster utanför det egna jordbruket. Varje höst och vinter var det skogsavverkning någonstans inom det närmaste området, antingen på bondeskogsmarker eller på marker som ägdes av skogsbolagen. De senare hade nämligen kring förra sekelskiftet köpt upp stora arealer som nu låg insprängda här och där i de bästa skogsområdena.

Skogsbruket var mycket arbetskrävande före motorsågarnas och skogstraktorernas tid. Det krävdes flera huggare på varje hygge för att fälla, kvista, kapa och barka (när det gällde pappersved) de utvalda träden. Huggningen utfördes vanligen av dem som saknade egen häst, medan hästägare körde ut det färdiga timmerstockarna eller pappersveden, först till en basväg i skogen med en s.k. lunnekälke och sedan därifrån (i större lass) ner till närmaste lastbilsväg som kunde ligga en kilometer bort. All skogsavverkning skedde på den tiden enligt den metod som nu kallas plockhuggning. För urvalet måste de enskilda skogsägarna anlita en länsskogvaktare som pekade ut de träd som ansågs mogna (och dessutom andra träd som hade defekter eller hindrade den fortsatta tillväxten i skogen), medan hans medhjälpare märkte ut såväl träden som de blivande stubbarna med en speciell märkyxa, detta för att man efteråt skulle kunna kontrollera att inget träd avverkats olovligt av huggarna. Det var nämligen ibland så att ett skogsbolag köpte upp stämplingen för en i förväg överenskommen totalsumma till skogsägaren och som sedan blev arbetsgivare för huggarna och körarna. Uppmätningen av kubikinnehållet i timmerstockarna och pappersvedsbitarna, vilket var basen för ackordsersättningen, gjordes då av bolagens virkesmätare som besökte arbetsplatsen med jämna mellanrum.

Kafferast i Kåledskogen. Johan med armen, t.v., har mätt virket. Längst fram t.v.: Henning på Nolgärdet.

Trots att metersystemet infördes i Sverige redan 1878 mätte man timmer och ibland även pappersved i fot. Detta kan ha berott på den omfattande exporten till England i början av 1900-talet. Huggarna var bättre på att uppskatta längden på en stock i fot än i meter. Ännu på 40-talet kunde innehållet i ett parti hugget virke mätas i kubikfot, även om huggaren sedan fick betalt per kubikmeter (det går 35,4 kubikfot på en kubikmeter). Även spik såldes i tum-storlekar.

När avverkningen drevs privat av den enskilde skogsägaren, mättes det utkörda virket vid landsvägen på vårarna av särskilda mätarlag, där även småpojkar kunde få tillfälliga arbeten som bandhundar, dvs. de sprang med en lina mellan stockarna för att mäta deras längd och markera det bolag som köpt dem med dess speciella märkyxa.

Under kristiden i början på 40-talet, då möjligheterna till biltransport var begränsade, kördes pappersved direkt till Svaneholmsfabriken med häst längs sjöarna Gränsjön- Källbysjön-Eldan-Östra Svan med omlastning nära Högens kvarn. De stränga vintrarna under dessa år gjorde sådana transporter möjliga under större delen av vintern.

Vinterföre var alltid en nödvändig förutsättning för en större skogsdrivning. Frusen mark och helst några decimeter snö gjorde det lätt att transportera virket med släde över myrar och sankmarker. Men en halv meter snö eller mer gjorde det svårt för huggarna som måste skotta en yta kring varje träd för att komma