Fredstid

By Lars Åke Augustsson

Det andra världskriget har nyss tagit slut. För landskapet Dalsland, en region som med massaindustri som väsentligt inslag i sin ekonomi, betyder det goda tider. Produktionen skjuter i höjden. "Fredstid" fokuserar främst på Yngve och Aina, som båda växer upp i arbetarklassen. De har nära till skogen och för de båda är det naturligt att börja arbeta i skogsbruket. Boken sträcker sig över en tioårsperiod fram tills femtiotalets mitt. "Fredstid" är den första boken i en serie om två böcker som avslutas med "Orostid"Följer arbetarbarnen Yngve och Ainas hårda liv i Dalsland från tidigt femtiotal till mitten på 1960-talet.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 16, 2021
• ISBN: 9788726968620

Book preview

En morgon med farsan

17 augusti 1945

Farsan låg och dog. I denna trakt red år 1718 en kung för sista gången ut på härjningståg. Det sista kungen såg av sitt land, som var utarmat av hungersnöd och av hans krig, var alltså ett gränsland. Det låg väster om Vänern, söder om Värmland, norr om Bohuslän och Västergötland. Här gick bokens nordgräns och fjällbjörkens sydgräns.

I väster låg Norge. Kungen red ut i spetsen för åttitusen man, och han kom aldrig tillbaka. Armén tog sig fram genom norra delen av landskapet, där naturkrafterna klöst fram långa dalar ur gnejsen. Nere i dalarna låg sjöarna smala och långa och djupa, på de långsträckta åsarna växte skog. Det var en gränstrakt och den hade inte härjats för vare sig första eller sista gången. De av traktens innevånare som höll sig undan för armén, hölls på sina skogsjordbruk eller de små smedjorna som låg där en sjö smalnade av till en älv och en fors.

Kungen red ut, och av en underordnad blev han skjuten rakt genom huvudet. Av det kan man lära, att det finns en gräns för de underlydandes tålamod. Gränslandet hette Dalsland. Landskapets vapen är en i silverfält gående oxe, röd.

Här ställdes långt senare en helt annan armé upp. Bland dess rekryter fanns drängar, pigor och torpare från södra Dalsland, det som kallas Slättdal. Det var de som klarat sig undan eller inte klarat av att emigrera; ändå var det bara Öland bland de svenska landskapen som emigrationen tappade på fler invånare än Dalsland. Där fanns smedhalvor, eldare och gjutare från stångjärnbruken, av vilka elva av femton lades ner under mitten av artonhundratalet, och resten blott något senare. Där fanns skogstorpare, jägare och smugglare från norra Dalsland, det som kallas Skogsdal. Bland dem alla talades en dialekt, där norska, bohuslänska och värmländska blandats.

Det var träarmén som ställdes upp, för landet var rikt på vatten och trä. Så gavs ordern: Trä! Papper! Massa! Massa! Massa! Det var en order som ekade ner genom Dalslands dalar, där fabriksvisslorna vren i Gustavsfors, Bengtsfors, Skåpafors, Billingsfors, Fengersfors, Långed, Håfreström, Åsensbruk.

Det var en fredlig armé; det hörs på namnet. Tålmodigt retirerade den när den ordern gavs. När det verkliga kriget kom ute i världen, krävdes stål i stället för trä, jovisst, det förstår en ju…

Men allteftersom freden kom och förblev, blev det åter tid för massa och papper. På papperet skrevs fredsavtal, fackföreningens kallelser, trycktes Ny Tid, skrevs fredsfördragen än fler och fler, trycktes Saltsjöbadsavtal, nya kartor och nya soldatinstruktioner. Så kom ett krig igen.

Fast tålamodet är aldrig så tungt att bära tänker man sig för rätt länge innan man tappar det. Så kom en fred igen. I Dalsland låg en träarmé förlagd och väntade på bättre tider. Man skymtade dem redan vid horisonten, som var taggig av grantoppar. Folk sa som fan ska ha sagt när han såg Åmål, Dalslands enda stad:

– Alltid nåt.

Farsan låg och dog. Han var en av dem som kallas små, därför att de är så många, och namnlösa, för att deras namn och ansikten är så många. Men för den som satt där bredvid farsan, för den som börjat livet här var ansiktena alldeles klara. De hade namn, och han skulle minnas att de levat så länge han levde själv.

Den som minns dem så kan aldrig bli riktigt glad ens i största framgång och seger, därför att deras liv kunde ha varit så mycket bättre än det blev. Men den som minns dem kan också hämta läkedom i den svartaste förtvivlan och styrka när nederlagen lagt en flat. Styrka att leva vidare, för att det de hoppats, stretat, lett och gråtit inte ska glömmas. För att de inte ska ha levat förgäves.

Man minns dem i trakter och tider, att de bodde i landskap som hette Sundsvall, Pispala, Wales, Punjab, Hunan, Favela. Man kan minnas att de bodde i Dalsland. Landskapets blomma heter förgätmigej.

Farsan låg och dog. Det var i en av norra Dalslands långa dalar. Vattnet från en av de långa sjöarnas sydända tog vägen dels genom en kanal, byggd av människor, dels genom en bred och naturlig ström. Strömmen fångades upp av kraftverkets dammluckor och galler, innan den fortsatte ner till den mindre sjön söder om köpingen, där den åter blandades med kanalens vatten. Köpingen var genomfluten och omfluten av vatten.

Köpingen låg alltså i dalen. Den hade växt ut längs stränderna och så smått börjat klättra uppför bergssidorna. Växtens rot var en sulfitfabrik, som låg här sen tiotalet.

Fabriken låg vid stranden av den norra, långsmala sjön. Nu tidigt på morgonen var sjöns yta lika blank och slät som konjunkturerna. Ändå hade den haft bättre affärer än de flesta sulfitfabriker under kriget, ty den producerade inte pappersmassa, utan viskosmassa, som såldes till Tysklands och Italiens konstsilke- och cellullindustri. Från det hållet hade dock efterfrågan det senaste året varit ganska så dalande, och det var mest som beredskapsarbete man nyligen inhägnat fabriken med ett förzinkat stängsel. Ett tecken för den som ville tyda det, var att stängslet innefattade ett mycket större område än det fabriken nu upptog. Men än var det klent med orderingång och skiftgång; på knä, som en ko som nyss släppts ut efter vintern, låg fabriken där innanför stängslet.

Fabriken var liten för världen, men bland köpingens industrier var den störst. Mittemot Sulfiten över sjön låg en liten såg; mellan Sulfiten och den sågen låg köpingens centrum. Mellan kanalen och strömmen bildades en stor, triangelformad ö, där låg några verkstäder och ett garage. Därbortom alltså kraftverket, bortom det en liten mekanisk verkstad, som mestadels tillverkade maskiner och andra detaljer för massafabrikerna runtom i landskapet. I den utkant av köpingen som låg bortom verkstaden, låg ännu en liten såg och en snickerifabrik, nästan ute på bondlandet. Det var köpingens industrier, och de berodde alla av trä.

Nere i dalen låg Västra Station, slutstation för järnvägen till Uddevalla och västkusten. Västra var byggd i schweizerstil med stort tak och var mindre liten än Östra, som klättrade uppe på södra bergssidan. I gengäld var Uddevallabanan smalspårig medan Östra låg vid riksnätet mellan Årjäng och Mellerud. Järnvägarna följde dalens längdsträckning, men på tvärs genom dalen gick stora landsvägen från Åmål vid Vänern. Den hette först Storgatan över två broar och genom centrum, sen Strandvägen innan den fortsatte till Dals Ed och Norge. Det var köpingens vägar till yttervärlden.

Vid foten av norra bergssluttningen låg en klunga hus invid vägen. På ett rött träskjul satt en vit träskylt fastspikad.

ARTHUR ELIASSON

Snickerier efter best.

Under den satt en bit kryssfanér fastnubbad, och där stod det med blyerts: Stängt. P. g. a. sjukdom.

Han var ingen träpatron precis, farsan som låg och dog bland de sina, här i köpingen där han bott i hela sitt liv. Redan i sin tidiga morgon var augustidagen tung och het. Stugan var skuggad av träd, men knappt en gren rörde sig i lönnarnas lövmassor.

Farsan låg och dog. Yngve hade vakat hela natten, men frampå morgonsidan somnade han till. När han spratt upp till vakenvärlden igen låg solen på i en bred gata genom rummet, över hans och farsans överkroppar. En låg och en satt.

Inget hade hänt under de två timmar han sovit. I en randig flanellskjorta utan krage låg farsan i soffan, han låg på rygg och hans bröstkorg rörde sig sakta. Han hade ett tungt bröst nu, och andades snarkande med halvöppen mun. Mustaschen fladdrade, den hade vitnat under näsan. Över hans kupiga, allvarliga ögon låg ögonlocken vita också de. Farsan hade legat här hemma i tre dagar nu. Sen i går förmiddag hade han varit medvetslös och så skulle det nog bli de dagar som återstod av hans liv, efter vad doktorn hade sagt.

Yngve, den yngste av hans två söner, öppnade försiktigt köksdörren. Morsan låg i köket och sov, och han tog på sig skorna först ute på trappan. Där tog han också av sig kavajen, han hade svettats rakt igenom den vid armhålorna. Ur bröstfickan tog han upp ett paket Hudson och tände en fimp. Över vattnet från fabriken hördes huggen som ett surrande. Säkert var det det som hade väckt honom.

Under de här dagarna hade morsan berättat om när hon först träffade farsan. Det var när han jobbade på sågen, på den tiden fanns det ett gäng ungsocialister därnere. Det var bland dem hon såg honom första gången, i blåskjorta, röd halsduk och en svart vidbrättad hatt som de andra unghinkarna. På söndagarna brukade de hänga vid kiosken innan kyrkan, och spottade på marken för varje kyrksam familj som gick förbi.

Bland dem var familjen där hon tjänat piga, och hon såg honom slå av den stora svarta hatten mot knät så att sågspån och trädamm yrde. Det var en viktig hatt. Den skyddade honom mot sol, snö och regn, medan han med putan på axeln och plankorna på putan balanserade fram mellan smala trallspår två meter ovan marken. Det var också en sådan hatt, som inte gick att ta av för sågverksägaren Pehrson.

Inte var det konstigt att den yngste plankbäraren blev ungsocialist. Han hade så dåligt betalt att han fått spara i tre månader för att köpa sig en hatt nog svart och vidbrättad att bespotta Gud och kapitalisterna i. Blåblusen hade han förut.

Var söndag som sommarn gav stod de där vid kiosken, med Brand under armen eller i bakfickan. Någon skillnad mellan morsan Vilhelmina och alla de andra såg han väl inte då, utan tyckte de alla såg lika allvarliga och rädda ut. Men själv tänkte han alls inte dö. Han längtade i stället efter att tiden skulle gå, att den skulle fly honom till mera betalt och en grann mustasch. Mellan dröm och verklighet låg bara livet.

När de träffades på ordenshuset bortåt ett år senare hade han hunnit skaffa sig både mustasch och kostym, men bar fortfarande den stora socialisthatten. Nu arbetade han som snickare på barackbygget borta vid Sulfiten. Bland det myckna folket på bygget var också Gottfrid, Vilhelminas yngste bror, och genom honom gjorde de upp när och var de skulle träffas. De började gå i sällskap, fast Arthur var lika omöjlig som förut med att häda Gud.

Folket på bygget var äldre och trögare än de på sågen, men han agiterade heller inte värst mycket bland dem. Han hade sitt eget liv att leva upp. Märkvärdigare var dock inte lönen än att han lät sin Brand sitta kvar i bakfickan fastän byggherren hade förbjudit det. Det skulle bättre skäl till och få bort den, sa han senare. Och di kom, la han till.

Det var döden som kom honom nära. En krok höll inte vad den skulle och en korg med tegelstenar välte över honom. Han stöp från byggnadsställningen och i tron att han redan var död körde de hem honom på ett kärrflak, under en säck som innehållit kalk. När han kom till sans var han vit över hela kroppen, han låg under vita lakan och han frös, och han tänkte sig att detta var döden. Gud och död och vitt och kallt och frös så Gud sig förbarme. Gud sig förbarme.

Väl kunde han leva utan Gud, men att han skulle dö utan Gud hade han aldrig tänkt sig. Död och Gud och död. Han satt vid fönstret hemmavid och vände orden. Vintern kom och gick och det blev vår. Han gick åter ut med Vilhelmina, men han gick förbi kiosken. Han följde henne till kyrkan, och han var med och bildade missionsförsamlingen i den här ändan av köpingen.

Från denna tid hade han den sneda ryggen, Yngve mindes honom framför hyvelbänken eller lutad över ritningarna inne i snickarverkstan.

Nu gick Yngve ner från förstubron och stigen bort till grusplan framför snickarverkstan. Där växte grobladen framför tröskeln. Han gick in.

Farsan hade lämnat en planka fastskruvad i hyvelbänken och skrubbhyveln låg bredvid. I ett av hyvelbänkens bortre hörn låg fyra-fem rubankar, skrubb- och putshyvlar samlade. På en hylla ovan hyvelbänken låg tumstock, hammare, några sardinburkar med skruvar i, skruvmejslar och stämjärn. Längre bort på väggen hängde sågar. Ett par moraknivar och en skomakarkniv låg vid fönstret.

Fönstret var inte stort, ungefär fyrti gånger tretti centimeter bara; på motsatta väggen fanns ett likadant. De var huggna ur den timrade väggen, ramade och glasade. Men ljuset som stilla silade in genom glaset var det sällsamma: det var gult, trägult. Det färgades av trädammet på glaset, och träffade de gula sågspånen och hyvelspånen som låg överallt härinne.

I det gula ljuset såg han dammet som samlats bland verktygen, bland tomlådorna på golvet och på plankorna som låg på en bänk i bortre ändan av verkstan. På en hylla ovanför denna bänk låg ritningarna: möbler av alla sorter, ekor, en vedkälke som han fått när han fyllde tio, en drake som han fått när han fyllde tolv; om- och tillbyggnader och också ett par små hus som farsan ritat. Det var farsans liv som låg uppritat där; på ritningarna var det spindelväv; och farsan låg och dog.

Yngve gick åter till dörrn. På dörrposten satt en ritning till en intarsiaros uppspikad och över den några lappar med beställningar, kvitton och krav. Han bläddrade bland dem. Som vanligt hade folk fått grejerna alldeles för billigt, farsan hade som vanligt varit alldeles för snäll.

I snickarverkstan mindes Yngve sin barndoms söndagar. Gottfrid, hans morbror, brukade komma och hälsa på varje söndag, och när folk kom till bönemöte framåt tiotiden passade han på att göra skäl för kaffet.

– Jag går och hugger lite ved jag. Ska du med Yngve?

Yngve följde med. Annars skulle han få tvätta sig en gång till och sen sitta drypstilla på vedlådan medan de vuxna hade sitt bönemöte, de fyllde kammarn med darrande röster och lukten av naftalin från helgkläderna.

Ute i snickarverkstan luktade det istället starkt och milt av trä. Yngve mindes hur det lät dunk och smack av yxan och klabbarna som Gottfrid bröt isär, och sången inifrån kammarn hördes bara tunt och envist som en mygga.

Farsan ledde andakterna, men lika lite som han var agitator var han väckelsepredikant. Han hade nog med att tänka på sin egen död för att hinna tänka på församlingens utbredning. Den lilla församlingen gick också med tiden upp i den större inne i köpingen, och morsan och farsan fick börja gå till missionshuset. Ungsocialisterna och syndikalisterna hade längesen försvunnit från köpingen.

– Nu gick di, sa Yngve till Gottfrid när den sista svartryggen försvann bakom Bergqvistskans husknut.

Farsan kanske satt i soffan när Yngve kom in efter andakten, kvar i lukten av kaffe och naftalin. Om han bläddrade i psalmboken eller bibeln brukade han lägga den ifrån sig och ta upp Yngve i knät. Farsan var snäll, han hade aldrig slagit honom. Farsan kunde inte glädjas åt livet.

Han gick tillbaka in i kammarn där farsan låg och dog. Kammarn var sig lik sen Yngve var liten. Samma bruna skåp vid dörrn, samma två stolar vid fönsterbordet. De två tavlorna hade en kringresande snabbmålare sålt för en krona styck på trettitalet. Soffan var mörkröd under farsan och de vita lakanen.

Samma fönsterbord, där de billiga prydnadssakerna samlats. Där stod en vit liten porslinsherdinna från Karlstad, som Yngve köpt när han gjorde lumpen. En dalahäst från Mora, som Mårten, hans bror, köpt när han låg uppe vid Dalgränsen i beredskapen. Ett rådjur av glas köpt i Göteborg av Otto, brödernas andre morbror. Nog hade han råd med mer, tänkte Yngve. När Otto och Anna var här och hälsade på under metallstrejken, hade de med sig en sköldpadda som vaggade på huvudet om man blåste på det. Det var den nyaste presenten, den var av plastic.

Snart reser en själv. Yngve hade varit specerispringpojke ett par år efter skolan, och sen jobbat åt det kommunala. Så snart farsan fått sluta, sticker en i väg, och körkort har en tagit i lumpen. ASEA, SKF, Flygmotor, vad det nu blev.

Men han skulle minnas kammarn, där farsan låg och dog den första sommarn efter kriget. Nog mindes han vad farsan brukade säga.

– Det enda som är säkert här i livet det är döden det.

Men det var bara halva sanningen; för lika säkert var det att man levde när man sa så. Farsan kunde inte glädjas åt livet. Han såg lika lite vad det var värt på den tiden han aldrig tänkte på sin död, som sen när han inte tänkte på annat än den död som komma skulle.

Farsan rosslade som han hade grus i bröstet. Med händerna i gruset släpade han sig de sista metrarna på livets väg, och det var tungt. Det var tungt i farsans bröst och därför var det också tungt i Yngves bröst.

När Vilhelmina, som kallades Mina, vaknade av hettan reste hon sig så fort det gick för de stela benen, och gick till kammardörrn. Yngve satt på stolen bredvid soffan. Nerför hans panna rann svetten så ymnigt i solgasset att hon först inte såg att det var tårar som rann nerför hans kinder.

I dalsländsk jord

26 augusti 1945

Lördag kväll lossnade den veckolånga hettan i ett åskväder, som varade hela natten. Mina satt vid kammarfönstret och hörde vattnet porla ur den trasiga stuprännan. Hon hörde Gottfrid muttra i köket.

I fredags hade han flyttat dit, så var det överenskommet redan innan de hämtade Arthur för sista gången i onsdags. Yngve skulle flytta och ensam kunde hon inte bo här. Hon hade kommit överens med Gottfrid om att stå för hushållet mot att han betalade ved, mat, kläder och annat som var rätt och riktigt. Gottfrid kom in i kammarn. Han muttrade medan han letade i tidningshögen på fönsterbordet.

Han var yngst av hennes två bröder och den hon tyckte bäst om. Fyrtifyra år och ungkarl ännu, han hade bott inneboende här och var i köpingen de senaste tjugo åren. Han kom med sin enkla ungkarlsgarderob och två lådor packade med böcker och tidningar. Både bundna romaner och reseskildringar, Alibi-Magasin, vildavästernböcker, Rekord-Magasinet, Levande Livet och Lektyr.

Hela fredagskvällen hade han legat och läst. När han sen kom hem från arbetet på lördagsmiddagen öppnade han halvlitern han hämtat ut på busstation och tog sig ett par supar till maten innan han ställde flaskan invid ett av sängbenen. La sig sen på sängen och fortsatte på boken sen i går, och grymtade till när hon sa till honom att han skulle ta in ved och vatten. Där han förut bott ingick sådant i hyran, och Gottfrid hade bortåt tretti års ungkarlsvanor i kroppen. Han var kort och kraftig som en granstubbe.

Muttrande gjorde han sig ett nytt ärende in i kammarn. Mina, som hade satt sig för en stunds eftertanke vid fönstret, suckade och reste sig. Hon väckte Yngve och satte i gång med frukosten; för det var om den Gottfrids muttrande hade handlat.

Hon grävde sen fram Gottfrids kostym från botten av hans klädlåda och satte i gång med att pressa den. Under tiden höll hon ett vakande öga på halvlitern som stod under sängen sen i går. En vanlig söndagsmorgon skulle han åkt ut och metat, med buteljen i en bärkasse över cykelstyret. Men i dag skulle han i finkostymen. Den var köpt för femton år sen, när en gick i land, som Gottfrid sa; i ungdomen hade han arbetat på kanalbåtarna. Sedan dess hade det varit hårda år av arbete i skogen, på vägen och på byggen; hårt arbete och mycket mat. Magen var för rund, axlarna för breda och benen för krumma för att kostymen skulle sitta som när Gottfrid var ung. Resårbandet i Arthurs fabriksknutna svarta slips fick lov att hålla skjortkragen ihop.

Sen gick det heller inte an att han gick och la sig med den nypressade kostymen på. Och när han satte sig vid radion i kammarn med tipslapparna utbredda framför sig på bordet for Mina upp och stängde av, hon hade åter satt sig ner en fattig stund för att tänka. Men hon fick sig inte till att säga åt honom att lägga ut snusen innan taxin kom.

– Beklagar sorgen, hojtade Olle, taxichauffören när de kom ut på bron. Han satte i gång att skryta högröstat för Gottfrid att hela natten hade han kört fulla gäster från hotell Svea.

– Skördetid säjer di; potatisskörden räcker till brännvinet i alla fall.

De åkte ner mot Tivoliplan, där Otto väntade med sin bil bredvid likbilen. Likbilen körde först. Tofsarna dinglade i dess bakruta, och taxichauffören blev tyst en stund.

Yngve såg sig omkring. Gottfrid hade arbetat på vägen hela sommarn. Hans kantiga ansikte med de tjocka läpparna var läderbrunt, näsan var stor och krökt, håret svartblankt och bakåtstruket. Han såg ut som en apache på någon vildavästernboks omslag. Yngve hade hjälpt Gottfrid att få mittbenan rak, men hans eget hår var så krulligt att han aldrig fick reda för någon bena i det.

Det var efter morsan Yngve hade sina svarta lockar, men hennes hade börjat gråna. Denna sommar, när hon hade varit i stillhet inomhus för farsans skull, hade hon blivit blek och rund om kinderna av sorg. Nu var hon lika bred som Gottfrid, men en gång hade hon varit smal som Yngve. Ögonens blå var lika blekt som hennes ansikte, och näsan stack ut stor och rak.

Hon kramade en näsduk i handen, men hon torkade sig inte i ögonen. Hon såg själv sitt sörjande ansikte speglas i rutan mellan fram- och baksätet, men hela begravningsdagen hade hon haft huvudet fullt av vardagsbekymmer. Först sen hon sett sig om i bakrutan att den tredje bilen var ordentligt med, kunde hon luta sig bakåt i sätet för att stjäla till sig en kvart av sorg innan de kom fram till kyrkan.

Begravningsföljet, tre bilar, sniglade fram på smala grusvägar invid sjön och ut på landet. Köpingen hade ingen egen kyrkogård.

Klädda i svart stod släktingarna runt graven där kistan nyss sänkts ner. Svart; färgen lika som människorna olika.

Det var en kostym som satt bra på en lång och kraftig karl som Mårten, äldst av Minas två söner. Men färgen passade illa till hans stornästa och godmodiga ansikte. Munnen var stor och allvarlig, men Mina liksom Lisa var van att se den spricka upp i ett brett skratt.

På Lisa hade klänningen redan hunnit bli skrynklig. Och vem skulle ha lärt henne, tänkte Mina. Lisa var enda dottern till målare Brännberg, som hade bott längre ner i backen mot Tivoliplan. Lisas ansikte var rött och vått runtom den runda näsan och läpparna röda och svullna. Mina mindes alla de gånger Lisa kommit för att få tröst för målare Brännvin, som