Kristina Bjur

By Arvid Mörne

Ett olycksmoln ligger över en sorgsen, ortodox by i 1700-talets Österbotten.Under endast en månad om året kan man skymta ljuset i byn, de resterande är dränkta i mörker. Invånarna tycks drabbas av alla sorger en kan tänka sig.En kvinna vars tårar sällan slutar rinna – prästfrun Kristina Bjur – är en av dessa invånare. Hennes rädsla för att dö i barnsängen sätter stopp för utökandet av familjen, och när hennes man förälskar sig i en annan slocknar hennes livsgnista. Kristina börjar fundera över om det verkligen är hon själv och hennes synder som är orsaken till all misär och olycka, eller om det kan finnas en annan orsak ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 26, 2022
• ISBN: 9788728416402

Book preview

Arvid Mörne

Kristina Bjur

SAGA Egmont

Kristina Bjur

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728416402

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

VID MYRÄLVEN

Gregers Röödh, den reslige Myrslättsprästen, stod på sin förstubro och knåpade med en tilltrasslad långrev. Man kunde ha tagit honom för en fiskardräng från skären, om man dömt efter klädseln: rödbrokig skjorta, gråa vadmalsbyxor med bakstycke av skinn, svångrem kring midjan med mässingsspänne och knivslida. Det yviga, bruna håret var ovårdat; fötterna bara, solbrända. Men de smala händerna, som skickligt löste revarnas knutar, förrådde mannen av herrestånd och det slätrakade anletets grubblande och stränga uttryck röjde prästen.

Han såg upp med en spänd och plågad min, tog sig om pannan, lyssnade. Men inget störande ljud gjorde för ögonblicket intrång på friden, som härskade i hans gäll denna soliga eftermiddag i Midsommarsmånaden. Grels-dräng slipade liar vid brunnen. Ev-Kajs, gamla pighjonet, klappade byk på flottbron under strandbrinken. Och Myrälvens vatten brusade, dovt och dystert österut i ödemarken, där Storsjön gav upphov åt Storsjöfallet, men svagt som ett drömlikt sorl bortom synranden i nordväst, varest älven våndades i stenfyllda forsar vid utfarten ur de tvinande skogarna till den vida och sädesrika slätten vid Bottenhavet.

Allt detta hörde Gregers Röödh, men det avsatte inget intryck i medvetandet. Liknöjt gled hans mörka och sorgbundna blick över bygden. På andra sidan älven låg den lilla gråstenskyrkan med sitt branta spåntak och ett stycke längre bort i det steniga landskapet reste sig klockstapeln av stock, rödstruken, i formen lik en vinglös, storbukig väderkvarn. Det kom honom inte vid. De stodo där de stodo: templet, i vars väldiga, blågröna predikstol Gregers förkunnade lagen och evangeliet, straffet och nåden, samt stapeln, ur vars mörka innandöme en sprött och vemodigt klingande klocka utsände Den Eviges budskap till alla varelser, som levde vid dessa stilla älvstränder. Det angick honom inte nu. I dag var måndag, prästens vilodag.

Landsvägen, som strök förbi prästgårdens breda, mäktiga hägnad av stenar, löpte snörrätt vidare åt nordväst med böndernas tegskiftade odlingar till höger och hemmanens gråa och bruna huslängor till vänster långsefter älven. Närmast låg Storkung, sammanbundet med granngården Lillkung. Följande gård var Mattfolk, skallfogdehemmanet, vars manbyggnad i likhet med Storkungs vände kortsidan åt vägen. På vilken punkt Mattfolks tjärstrukna stallrad slutade och Jossfolks tog vid var outgrundligt för utbölingen, men mellan Jossfolk och Staffas samt likaså mellan Staffas och Lassas löpte ett skiljande prång, där gödselvattnet samlade sig i svartbruna pölar. Sist i Lassaslängan stod en fallfärdig dubbelbod, vars tvenne svalgångsöppnor som ett par undrande ögon glodde ner på en grå milsten vid vägkanten. Och där var byn slut.

På denna märkliga plats, varest milstenen ståtade med sitt kungliga namnchiffer, omringad av kraftigt lysande smörblommor, tog ett ängsstråk av från landsvägen, krökte sig nordöståt och löpte sedan som ett rakt streck över slätten mot barrskogens avlägsna bryn. Stengärdet var här inbyggt i fältet så att vägbredden ökades ut med en liten fyrkant. På stället fanns en gammal brunn med svängel av ansenlig längd, som oförtrutet pekade mot skyn i alla årets tider och dygnets timmar: ett märke och igenkänningstecken i byns bild, inte olikt tistelstången på Karlavagnen. Och halvt skylda av gräsen lågo här fyra granithällar, som funnits på platsen innan källan fick timra och vart brunn, ja förrän den givmilda vattenådern kvällde fram ur jordens hemlighetsfulla sköte.

Dessa stenar liknade låga, flata kistor. Deras gråa färg var bygdens. Gråa voro slättens allestädes framskymtande trädesåkrar och härs och tvärs löpande gärdsgårdar, gråa de vida ängarnas talrika lador, älvstrandens väderkvarnar, bondgårdarna, prästgården och kyrkan. Och grått var folket, sådant det söckenklätt sågs vandra på stigarna mellan skog och älv: den karolinska tidens österbottniska, gammalsvenska vadmalsfolk.

Men hinsides älven öppnade sig den vitblommande myrens majestätiska vidder och endast vid klar sikt mäktade ögat att i fjärran skönja tunna skogsband av martall, som skilde det ofantliga flacket från andra lika vattensjuka och mänskofientliga marker. De många myrarna, i grunden en enda provins, där porsen och ängsullen härskade och flyttfåglarnas oräkneliga skaror hade sina häcknings- eller viloplatser, avgränsade Gregers Röödhs gäll i väster, sydväst och söder.

Denna solvarma eftermiddag i midsommarens döda tid hade bönderna slagit sig ner på de fyra stenkistorna vid brunnen. De plägade mötas här då och då för att samspråka och snacka bort en stund vid tobakspipan. Storkungsbonden och Lillkungsbonden intogo var sitt säte. Matts Mattson Mattfolk, det fräkniga rödhuvudet, som gärna förde ordet i detta gille, bänkade sig bredvid gamle, gråe Staffas, medan den ranglige, bleke Lassas slöt sig till Jöns Jönsson Jossfolk, som oavlåtligt tuggade sina tobaksbussar och nickade bifall till de andras yttranden med sitt fylliga, godmodiga barnansikte.

Från sin upphöjda plats på den vida kullen, där prästgården var belägen, kunde Gregers Röödh iaktta gänget. Han visste rätt väl vad bönderna språkade om: den gunstiga väderleken, den lovande äringen, tidens eftertänkliga tilldragelser, vanskligheter och vådor — kriget i söder, pesten i öster, vinternätternas hotfulla järtecken på himlen i norr. Och först och sist knektutskrivningen, den hatade blodsskatten, det folkförödande gisslet, som plågade Österbottens utarmade allmoge! Han kände deras tankar om alla ting mellan jord och himmel. Och det var honom inte heller fördolt vad de yttrade om sin själasörjare — vad Lillkungen anmärkte och Storkungen fogade till och Matts Mattson Mattfolk lade bak örat och tog fram ur språklådan som sitt eget vid lägligt tillfälle. Där låg nu den vanhävdade prästgårdstegen, som födde bara blåklockor i år och lyste lik en flik av sommarhimlen mellan Lillkungens korngärde, som gick i ax, och Storkungens rågåker, som lade sig i långa, mjuka vågor under vinden! Bönderna tadlade prästen för att han skötte sina ägor med så ringa omhugsan. Men var har sitt kynne och jordbrukare är Gregers Röödh minst av allt.

— De byter ord om mig, tänkte han. Lillkungen rynkar pannan, så det djupa tvärvecket blir skarpt och styggt. Han bär groll till mig; det gör de alla, mer eller mindre, och Lillkungen mest.

Tidigare än vanligt hade sommaren hållit sitt intåg i den nordliga bygden. Kring prästgården stod all växtlighet i flor, fastän Johannes Döpares dag ännu inte var för handen. Dikesrenarna prunkade i högsommarståt och luften var tung och bittersöt av de blommande rönnarnas ymnigt flödande doft.

Högt över nävertaken reste Örians rönn sitt mäktiga valv av grönt bladverk och gulvita blomstermassor. N ä r hon engång i forntiden blev satt i denna jorden, det visste ingen. Men säkert var att flere solar hade vandrat upp och ned på himlabågen över prästgårdens rönn än över gravgårdens ståtliga hängbjörk. I trädets ungdom, när Storkung var enda hemmanet på den vattensjuka slätten, hade en nybyggare, som hette Örian, byggt sig en koja på samma mullbänkar, där Eskil-präst ett sekel senare timrade prästgårdens nuvarande lillstuga. Rönnen bar hans namn. Men även Eskil var avgången med döden och i lillstugan bodde numera hans enda barn och arvinge, den unga Helga.

Helga Eskilsdotters egen rönn, som fadern planterat, skymtade fram emellan stenhägnaden och lillstugans åt landsvägen vettande kortvägg. Det lilla trädet frodades och blommade rikligt på den blåsiga platsen. Men på tunets andra sida stod en kringgärdad lindplanta, som tvinade bort, oförmögen att njuta sommaren och solen.

Gregers Röödh hade skådat sig mätt på storrönnen. Han stegade till fähuset och bar nattståndet vatten till linden, stäva efter stäva, tills mullfyrkanten innanför stängslet blev grundligt genomdränkt. Och började sedan åter att greja med sin långrev, redde ut trasslet, ordnade revar och krokar, men höll upp allt emellanåt med ett oroligt, lyssnande uttryck i anletet.

Ja, så var det. Det tjänade ingenting till att undfly plågan. Inifrån huset trängde fortfarande den svaga låten han snarare anade än hörde: de otydliga ljuden av snyftningar.

Kristina Bjur stod lutad över skrivbordet i bokstugan. Hon höll händerna för ansiktet och stormgrät. Framför henne låg stora husbibeln med pärmen uppslagen.

Insidan av denna nötta pärm hade under seklers lopp tjänat som bevarare av släkten Röödhs levnadsdata. Här hade Gregers förfäder präntat ned en massa namn och årtal: födelsernas och dopens, bröllops-, döds- och begravningsdagarnas långa register. Hans fader, avlidne kyrkoherde Bengt, hade nere på sidan infört Gregers namn och födelsedag, vartill sonen slutligen fogat en uppgift om sitt giftermål med Kristina Bjur. Men efter mannens kortfattade anteckning hade den obetänksamma Kristina med sin lättlöpande, svävande handstil lagt till följande ord:

Hvilket skedde inför Herrans Altare i Hammarlands Kyrka på Åland, när sjön låg öppen och slånen blommade. Då gjorde Högvördige Herr Marcus Bjur Bröllop för sin enda Dotter.

Hur tydligt mindes hon inte Gregers våldsamma vredesutbrott, när hans blick för första gången föll på dessa stackars rader!

De sitta i sakristian. Klockorna ringa. Kristina syr hop en rispa i mässkåpans violetta sammet och Gregers öppnar bibeln.

— När skrev du detta?

— Vilket?.

— Detta! Detta!

— Än sen?

Han är likblek i ansiktet. Rycker kåpan ur hennes händer. Vandrar av och an på det ekande stengolvet.

— Det var illa gjort!

— Varför?

— För att rätten att pränta i bibeln tillkommer mig allena. Och för att du är kvinna.

— Kvinna?

— Aldrig har sådant förut fallit en kvinna in. Det bådar ont.

— Vi så?

— Betänkte du alls inte att pärmen vart fullskriven med ditt plotter?

— Än sen?

— Skåda! Där finns inte rum för något mer.

— Måste det nödvändigt skrivas mer?

Gregers betraktar henne med en forskande, underlig blick. Han är inte vred längre. Yttrar med sorgsen, tung ton:

— Jag hade tänkt att få uppleva samma glädje, som min gode fader sade sig ha erfarit, då han fick teckna en nyfödd sons namn på denna pärm.

I nästa ögonblick uppstämmer klockaren ingångspsalmen. Gregers får lov att klä sig för altartjänst. Hon hjälper honom att draga kåpan på. Och när han till slut är färdig att träda inför Guds anlete och församlingens blickar i den granna, högtidliga skruden, vinkar han henne bort med sin ringprydda hand.

Detta hände för två år sen — ett par veckor efter deras ankomst till Myrslätt.

Gregers trädde in i bokstugan.

— Ställ bibeln på hyllan! sade han vänligt.

Men hustrun fortfor att gråta. Talade mellan snyftningarna.

— Du mente nånting med detta. Och när jag steg in, så gick du din väg. Du går alltid, då jag kommer.

— Nej, det gör jag inte.

— Och du lämnade olyckspärmen oppslagen, så jag skulle bli påmint — —

— Du tar fel. Jag hade slagit opp första textbladet. Fönstret var öppet och draget vände det.

— Det tror inte jag!

— Vid Gud var det så! Jag ämnade anteckna ett språk för Midsommardagen. Första Mosebok, tjuguåttonde versen, om du vill veta’t.

Han satte sig i bruna lädergungstolen. Det var en underlig möbel: väldigt ryggstöd med bakåtbuktat krön, höga, tjocka armstöd, sittplats för tre, medar med tvärslå framtill, som upptogo bokstugans halva golvlängd. Den reslige prästen sjönk ner i detta vilorum som ett barn i sin vagga. Gungstolen var hans hem i hemmet, det märkligaste han besatt av arv och eget. Han bodde i den liksom hans fader före honom.

Men Kristina slog upp det angivna bibelstället och läste:

— »Och Gud välsignade dem och sade till dem: Varer fruktsamme och föröker eder och uppfyller jorden och hafver henne under eder och råder öfver fiskarne i hafvet och öfver fåglarne under himmelen och öfver alla djur, som kräla på jorden.»

— Detta var ditt språk!

— Ja.

— »Och Gud sade: Si, jag hafver gifvit eder allahanda örter, som frö hafva på hela jorden, och allahanda fruktsamma träd» — —

Kristina tystnade. Hon förblev stående med ryggen vänd åt mannen och blickade ut genom det öppna fönstret. Slutligen yttrade hon lågmält:

— Kristinas lind är inte fruktsam.

Mannen teg.

— Kristina är själv ofruktsam.

Med ens vände hon sig om. Nu kunde Gregers se sin hustrus ansikte. Så härjat det var av gråten! Åldrat! Och likväl hade inte ens en timme förflutit sen hon gnolande gled vid hans sida mellan de blommande snöbollsbuskarna i deras trädgård. Då blåste det goda lynnets vind och ett ungt, gäcksamt anlete log under den bruna luggen.

Hon satte sig på bänken vid dörren.

— Du må bedja, Kristina! När ditt hjärta är i nöd, må du bedja!

— Det hjälper inte.

— Har du försökt?

— Ja. Men det hjälper inte.

— Så må du skrifta dig!

— För min make?

— Din präst!

— Det tyckes mig omöjligt.

— Varför?

— För att prästen inte förmår att lösa synden, om han är vigd vid synderskan.

— Däri tar du fel. I skriftemålets heliga ögonblick lossnar de jordiska banden. Själasörjaren har varken fader eller moder, maka eller barn, när han mottager syndabekännelsen i sin himmelska härskares stad och ställe. Förstår du det?

— Ja, men jag tror’et inte.

— Du är svårt egensinnig.

— Må vara! Jag skriftade mig aldrig ens för farkär, fast han mången gång försökte att tvinga mig. Han kände sannerligen varenda pigas småsynder, men inte mina.

— Och de stora synderna?

— Vems?

— Har d u ingen stor synd att tillstå för din präst?

Hon såg honom kallt i ansiktet.

— Nej, det har jag inte.

— Varav kommer då din gruvliga ångest?

Hon sänkte blicken.

— Har