Ej blott gyllne dagar

By Albert Olsson

"Vem är du som överlever sinnets frost? Vem är du som överlever vårt släktes fall och tidens sönderrost?" I "Ej blott gyllene dagar" intar Albert Olsson rollen som lyriker. Dikterna rör sig i olika riktningar, men en röd tråd är att Olsson begrundar tidens ofrånkomliga gång. Förutom dikter innehåller boken också lite längre texter med essäistiska inslag.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 5, 2021
• ISBN: 9788726741155

Book preview

Är.

Hemmafront

Vem är du …

Vem är du som överlever

sinnets frost?

Vem är du som överlever

vårt släktes fall

och tidens sönderrost?

Vem jag är?

Just ingen alls.

Blott någonting

som står i tystnad

invid vägen

väntande

att ses

av dig.

Tranor — en söndag

Två tranor

klöv söndagen

på väg mot väster

knappt skymtande i dimman.

Tyst ovan vägens motorbuller

flög — anat —

något obestämt

min själ förbi.

Tvärs över vägen

spann Tron — osynlig —

från ros till ros

ett spindelnät.

Liksoin en människa

Liksom en människa,

när hon om morgonen stiger upp,

kastar åt sidan nattens vita lakan

så rullar våren när hon vaknar

ihop täcket med vinterns vita ull

och gömmer det i skogens djup innan hon klär sig

— värmd av solen —

i färgers dräkt tulpaner röd narcisser vit

scillakantad pärlblomsfransad

primulavårigt röd och gul

gröna löv i hatten

slån på kragen

kyrkväggsvita moln i höjden

— en skägglös gud

— med segerskratt slår ut ett kärleksrus

bland hastigt — sorgförgätna människor

kring Erosfrälsta jorden.

Nattens drottning

När nattens drottning blommade

blev natten vit.

— Min vän

varför säger du så hårda ord

de hör helt enkelt inte hit!

En timma blott

— en sällsynt gång —

är natten vit.

Lathyrus

Den röda fjäriln lyfte med den vita

och for i virveln bort.

Månens skära såg det ske

och log

men sa just ingenting.

Guds öga såg det ock

och satte dem

en fotslängd ner

ifrån min dörr.

Där lekte de och skrattade

och dansade och log

tills morgonkylan kom

och båda dog.

Både Gud och månen såg det ske

men sa just ingenting.

De har som vana att liv tar slut

och blir till slut

just ingenting.

Föraning

En dag såg jag sommaren lossa sin gördel

och stå där ogenerad i sin nakenhet.

Men grönt blev brunt

och kroppen — svalnande — blev kall.

Tomt låg känslans hus.

Och det var höst i världen.

Vägbana

Jag har ingen själ

och jag är ingen gren

jag är vägen blott

du liknöjd trampar på.

Men människa

ser du då inte

att det är mig du trampar på?

Jaså.

Du säger det?

Ja, jag hör du säger så.

Det man har under foten

det trampar man ju på.

Bandet

Sålunda skriver i sina Mesnavi

Djalalud-Din-Rumi

i fjärde delen av sitt verk

som i storlek överträffar Odyssén.

’Ju klarare en människa

sitt livsslut nalkas ser

dess mer är hon välsignad.

Ju rikare hon skörden ser

dess mera kan hon så.’

På ängen härintill

sådde inga gudar penninggräs

men kungars gula ljus

och gyllne mäktigt ris

som ingen människa kan gisslas med

och ljung som krona går

kring berget, prytt med

barrskogshår.

Var årstid har sin skrud

själv hösten är en färgrik brud

och året böjer huvudet

i vördnad inför mäktigt överflöd

och mannen sår i åkerns mull

ett nytt slags säd med vårligt namn.

— Förhoppnings korn i nattsvart mull!

bli grön-grönt strå och gul-gult ax

och vitt-vitt mjöl

som nyfälld snö

och dun från änglavingar.

Stationer

1.

Dessa småstationer

där tågen inte stannar!

Nedgrävda mellan susande kronor

av gallsprängda eucalyptusträd

ligger de små stationerna

ensamma med röda tak

och en liten bänk,

grön, sovande, på perrongen

medan man på väggen skrivit

namnet på en okänd ort

som man — förbifarande —

ej någonstans kan se.

Så Guelfo Civinini, italiem.

Så ock för mig, puniem,

när jag, följd av långa skuggor,

passerar jämvägsövergångar

på väg från Var till Blir

— en livsstation emellan låga hus

där barrig furan sover

— trevande mig fram

mot dunkla minnens ort

som jag — förbifarande —

för skumrasks skull

ej mer — ej någonsin — kan se.

2.

I den lilla trädgården i närheten av stationen

spatserar i maklig takt

hygglig militär

(enkla soldater och skvadronemas chefer).

Som en magnet attraherar dem stationen

— där gatan böjer sig

som leder ut mot landet

— en gata — full av ljus.

Så Mariano Rugo, italiern.

Så ock jag, puniern,

ser på min ort

män draga mot stationen

och långhårig ungdom

på hostande mopeder —

medan hemma i min trädgård

— där vägen utåt landet går förbi —

margueritor tävlande i blom

förhöjer — vajande —

den lavendelblå effekten

av trädgårdsgångens iris —

hör tågen dra förbi

i bruna skenors sommarland

in under kornblå himmel.

Morgonpost

Kattfotad vindlar stigen

mellan jungfrulin

i klockad klänning klädd

av klockor blå.

Ozonbemängd drar morgonen

på kådig fot runt bergets rund.

Bryter genom tystnaden en honas skri.

Striden vaknad — gör morgonpigg —

fömyat hänsynslös

förnyat anlopp utmed vädjobanan

världen.

Begravd till öronen i tro

går människan på knä

— en enkelbeckasin på vissnad äng

— en enkelplockare i ideologiers

maskrossäng.

Är ecke gudomligt Fiskaretorpet?

Solkatt

Det ögonblick då solen stod i middagslåge

blossade tulpanerna

i blomsterbrandens alla färger

— vek sina kalkar upp

— blottande sin hemlighet.

Och dagens gudar log

och solen — kisande —

drev, molnbekransad vandrande,

sin molnkrans västerut.

Men dold — finurlig — mellan benvedssnåren

blåste Pan

ackompagnerad — lövsångare och skator —

på flöjt av sammanbundna pipor

sammansatt

en hednisk melodi

som invokation till dagens fest.

Jag är icke den jag var igår

Jag är icke den jag var i går.

Jag är icke den jag blir i morgon.

Medryggen krökt in under tunga bördan

flyttar jag mitt brospann

från det jag ej förstod

igår

till det jag ej förstår

i dag

från bergens kalla klev

allt längre ner

mot stränders blåa slätt

och livets gröna hav

Icke i ylle

icke i lärft

i ovis visshet svept

flyttar jag

iklädd

höstpassionens lila kåpa

mot havet ner

mitt spann.

Generationsväxling

Rotad i den tunna myllan

obemärkt, snärjande,

förutan skönhet,

stickande och barrig

skakad vindlätt mellan skogens

stammar

blommade i min ungdom

gulpudrad — enen.

Då knastrade inunder bråda fötter

på vårens gårdsplan — gruset

Sen fick — gömd i skogen —

obemärkt och snärjande

gömd i skogen — enen bär

— gröna, fräna

hopade i knippen

— under årens lopp.

Då maldes under tyngre fötter

på sommarns gårdsplan — gruset.

Mognande med blåa bär

för frosten mogen — snö

och vita nätter

gömd i skogen

mognande mot undergång

fullbordande sitt lopp

grönblå topplanterna — enen.

Då inunder inga fötter

males under ingen årstid — gruset

när barnlös ålder går kring hus

men enen på sin häll

med kluven stam lyfter

— obesegrad —

helt olik mig — sin spira — kluven —

när tanken — död hos mig —

ännu i många år

sig höjer segrande mot ljuset.

Dock — i nya åldrars sommarfall

hörs nya fötter snuddande mot — gruset.

Som efter denna storm

Som efter denna storm

då böjda spiror

i granars höjd

sig ställer rakt till ro —

som efter tak som virvlat runt

i stormens by

med kablar blandade

och nät och ledningar,

så ter sig i en värld

av oro fylld och ångest

det liv som leves här på jorden

med öden som i stormen

rolöst kastas kring

på tidlöst hav.

Så lyfter sig i stormig kväll

den första stjärnan

känslolös