Livets växelspel

By Bo Ivar Nilsson

Bo Ivar Nilsson plöjer i denna bok djupa fåror i minnets åkerteg och spanar efter grobarhet för den sådd som slutligen ska kunna mogna fram. Många av dessa essäer är underfundiga, med en förunderlig förmåga att visa på det vackra som blommar längs levnadsvägen. I novellerna hämtar han i stor utsträckning stoffet från upplevelser i egen bygd, där han berättar om både vanliga människor och byoriginal med egen livsstil och syn på tillvaron.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 19, 2021
• ISBN: 9788726762464

Book preview

Färjeförbindelse

Mellan modersskötet och kyrkogården

leder en sviktande landgång

rakt igenom Livets snabbköp

Lockpriser! Trängsel vid kassorna — — —

Hinner vi något därutöver?

Upptäcka grönskan längs vägen

— Orientera mot ljuskällor

under vårt korta besök på jorden?

Kyrktornet och solen

Mitt skrivrum har två fönster. Ett mot öster och ett mot väster. Genom det östra fönstret skönjes utanför fruktträdens rad en del av gårdens åkrar. De kan ligga svarta eller lysa sommargröna beroende av årstiden. Ibland också snöflingevita, korntyngdsmogna eller stubbåkerförnöjda, allt efter årets skiftningar. Det där sista är särskilt tilltalande för en bondesjäl. Spänningen inför bärgningsresultatet är förbi. Det är liksom tillåtet att falla till ro för åkerfältet. Något gemensamkännande med den trötte dagsverkaren, sen han ätit sig mätt och ostört har tid för kvällstidningen.

Fönstret mot väster vetter mot gårdsplanens vindskyddade växtlighet längs med sydsidans tegelvägg från det vinkelbyggda boningshuset. En hög femtioårig kastanj står likt en mobiliserad landstormsman med putmage mitt i gränsen. Inte gränsen mot fientligt område utan mot grannens åker, ett vidsträckt fält. Längst bort reser sig trappgaveltornskyrkan. Snart är den hundra år. Den kunde fyllt så där åttahundrafemtio om inte ett ovist artonhundratal plockat ner murarna och så långt de räckte byggt upp nya med samma material och precis på samma plats. Därför kunde tornet stå kvar — oförändrat. Jag tycker alltid att trappgavlar hör väl samman med skånska slätten. När naturen inte bjuder på höga kyrkbackar ger kyrktornet en känsla av oförsökta möjligheter att komma ända upp till korsets flermeterhöga järnsymbol. Eller kanske rättare frälsningssymbol. Man skulle kunna klättra uppför trappgaveln för att med sin hand nå korset. Det gör man inte. Vågar inte. Men man kan tankelåtsas. De höga, nygotikkyrkorna man någon gång ser i bygden, tillåter ingenting sådant. Inte ens tanken vågar försöket. Det känns alltför riskabelt.

Rakt igenom kyrkotornet kan man se. Kyrkan ligger nämligen precis mitt för västerfönstret i så rak linje att man upptäcker hur ljuset blänker igenom tornet. De båda ljus- och ljudöppningarna mitt för varandra och alldeles ovanför klockornas upphängningspunkt, svarar för den saken. Våra danska förfäder kallade dem för lyhål. Det är ett bra ord. Ly betyder inte bara ljud utan också lä. Skydd och värn mot något. Söka ly eller lä. I detta fall ger tornet lä för den som befinner sig däruppe innanför tornmuren.

Här, från mitt västerfönster betraktat, ser de runda öppningarna ut som vore de högst två decimeter. Men jag vet att de är så rymliga att en hundrakilos bredaxlad karl utan svårighet skulle kunna ta sig igenom dem.

När jag var en liten knatte på åtta vårar fick jag för första gången följa med kyrkovaktmästaren upp i tornet. Vilket äventyr! Han skulle ringa helgsmål i lördagskvällen. Det skedde alltid på bestämd tid. När halva solskivan badade i Öresund och andra halvan höll fast i aftonrodnadens skyar var det tid att sätta igång klockan.

Det var högsommar och en underbar kväll. På kyrkogården rörde sig några kvinnor med räfsor och blomkrukor i mjuk vårdnad om den del av bysamfälligheten som sov under mull.

När vi två — vaktmästaren och jag — befann oss nere på kyrkogården såg vi ingenting av solen. Den hade gått ned. Men när vi gått upp för den vindliga trätrappan och stod under klockan lyste hela solskivan i all sin glans. Den hängde fast i en sky på branten just där mossen och Sundet gick ihop med horisonten. Men den rödfärgade skyn orkade inte hålla kvar solen, hur den än ansträngde sig. Sakta frigjorde sig det runda klotet och började glida nedåt. Aldrig förr hade jag tänkt på att solen kunde synas där uppe medan mullens människor redan förlorat den. Som vuxen lade jag en djup verklighet in i den iakttagelsen.

Sett genom mitt västerfönster fångar tornet solen några få kvällar under året, om det är klart väder. Den första perioden ungefär vid Gertruddagen, före vårdagjämningen. Den andra gången sker det ungefär en vecka efter höstdagjämningen. Då, under några kvällar i följd, går solen ned precis mitt för tornets ljusöppningar. Innan den försvinner lyser den rakt igenom kyrkotornet. Det ser ut från min skrivvrå som hängde där inne i tornet en jättestor lampa med en ljusstyrka av millioner watt. Årets övriga dagar går solen ned vid ena eller andra sidan om tornet, beroende på årstiden. Men några få dygn stämmer solvarven överens med kyrktornets höjd och läge. Ljusfloden väller in och igenom i all sin himlastormande prakt innan den rinner ned i havet, där den har oändligt gott om utrymme.

Är det månne så, att kyrkan som genom sekler upplevt så oerhörda förändringar, innerst inne bär på en hemlig önskan. En önskan att alltid, alltid få släppa igenom hela solen, allt sitt rika innehåll. Göra det dagligen och inte endast tynande och vintersvagt. Men kyrkan är vi och vi har fri vilja. Vi kan absorbera ljus och klanger för egen räkning utan omsorger om att andra människor hör och ser. Vi kanske rent av sätter upp skyltar. Privat område! Själens gräsmatta får ej beträdas! Vi gör det i rädsla att någon ska komma oss för nära i stället för att öppna tornluckor för ljusets flöden och vibrationerna när själens klockor är i rörelse mot dem som tränger till bistånd och tröst.

Alla har vi något att i delsamhet lämna ut om vi besjälas av god vilja.

Det kan ha sitt värde ibland att gå i skola med ett kyrktorn som lärare.

Kanske i nästa generation …

Den skicklige diplomaten drog på sin nattdräkt. Han var trött. Dagen hade varit het i mer än ett avseende. Inte nog med att termometern visade tjugoåtta grader i skuggan. Även därinne vid förhandlingsbordet hade det gått hett till. Nya ordstrider. Ny misstänksamhet om redbarheten i varandras avsikter. Den stora rådsförsamlingen tröskade dag ut och dag in på samma sädeslägg, långt sen det inte fanns någon kärna kvar. Ingen vart kom man. Inte ens med dagordningsfrågorna. Hur skulle man förresten kunna göra det, då ingen ägde minsta lust att jämka. Viljan till samarbete kunde man nog så högstämt tala om och en var ta äran åt sig att just deras land slog vakt om freden. Men verkligen handla efter samarbetstankar gjorde man inte. Tänk om något annat land skulle få försprång i den nya världssituationen! Och tänk om det försprånget skulle utnyttjas så, att det till sist blev ett vapen emot … Satellitbevakningen bli effektivare än vad ens eget land förmådde. Nej, han måste begära nya instruktioner. Men förresten vad gagnade det? Det blev bara ett nytt svängande med ord. Så dubbeltydiga som möjligt.

Diplomaten gick till sängs, släckte belysningen och drog täcket över huvudet. Tankarna släppte nuet och gick ut på fri vandring. Det blev, innan han visste därom, en returgång ned för karriärens stege, ända bort till barndomens år. Det var behagligt till en början att komma så där bort från vardagens heta jäkt. Så stannar tanken vid ett pinsamt minne. Han, vars ord numera väger så tungt i den stora rådsförsamlingen, hade en gång skämt ut sig ordentligt i skolan och blivit föremål för alla kamraternas skratt och lärarens ironi. Han mindes så väl. Den gången skulle han klargöra hjärtats rörelser och redogöra för blodomloppet. Han hade trasslat ihop allting så fruktansvärt, så det var ingen måtta. Ämnet intresserade honom inte alls. Läkare tänkte han aldrig bli eller ha något med sjukvård att skaffa. Nu i kväll mindes han likväl hur förtretligt det varit i skolan den gången och hans undskyllningar på huvudvärk gjorde det hela än mera skrattretande.

— Det var inget fel med hälsan i går när du var ute på skridskoisarna hela söndan, sa läraren. Och tonfallet hade varit spefullt. Magistern visste allt var skon klämde.

Tankarna gled allt längre bort. Det blev ett virvarr i hjärnan. Med ens tyckte han sig stå vid en stor fabrik med ett förunderligt utseende. Kunde det vara ett kärnkraftverk av ny konstruktion? Han såg i varje fall ingen varningskylt för livshotande strålning. Han ringde på en klocka vid stora huvudingången. En vaktmästare skyndade fram och öppnade med en djup bugning. Ja visst! Han var inte en skolpojke längre utan den kände statsmannen som brukade flyga mellan länder i de olika blocken i viktiga angelägenheter. Nu hade han ju inbjudits till att bese den förnämliga anläggningen.

— Det här ser verkligen både märkligt och ovanligt ut vad exteriören på byggnaden beträffar, säjer han till den medföljande ciceronen som det stora företaget välvilligt ställt till hans förfogande. Vad är det egentligen som tillverkas här?

— Detta är människohjärtat, svarar hans ledsagare. De många rören som löper här i tak och utmed väggar och som är av olika grovlek och med klaffande, fina avstämningsanordningar, är artärer och vener. Det är i de rören som blodet föres omkring i människokroppen och fördelas ut i hårfina småkanaler. Och de här massiva svängdörrarna emellan de olika lokalerna regleras genom hemliga impulser ifrån den stora kraftcentralen. Allt sker med enastående precision. Anläggningen är ytterst märklig i sitt slag. Den lönnliga kraft som driver alltsammans är ännu hemlighetsfullare än vätebomben och de nya fjärrstyrda raketerna som man kan utlösa var man önskar det. Ännu har ingen utomstående kunnat utspionera lagarna för densamma. Men passa nu på! fortsätter följeslagaren. Det gäller att mycket snabbt kunna passera igenom de här självgående svängdörarna som tidsinställt öppnas. De kan bara svänga i en riktning.

Ciceronen griper hans arm och drager honom med sig in i en annan ännu större sal. Därinne ser han flera strängt upptagna personer i intensivt arbete. Med stereotypa drag och skarpa blickar står de vid sina smältdeglar och blandar samman underliga ämnen.

— Vad är det för laborationer som utföres här? frågade diplomaten.

— Dessa män och kvinnor framställer bevekelsegrunder, svarade ciceronen. Så snart människan begår en handling på gott eller ont, måste den betvingande lusten därtill komma från hjärtat. Här framställes just sådana kemikalier, de blandas med blodmassan, går vidare till hjärnan där nervreflexen utlöses … ja, jag ber, vår högt ärade gäst känner säkerligen till en massa uppgifter kring det här lika bra som vi, avslutade följeslagaren med en belevad gest. För övrigt kanske Ni ursäktar om jag lämnar Er för en liten stund. Jag ser på signaltavlan att man söker mig. Jag ska strax komma tillbaka.

Den besökande statsmannen ser sig omkring med stigande intresse. Längst inne i ett hörn upptäcker han en åldring med böljande vitt skägg. Det räcker ända ned till knäna.

— Sysslar Ni med något speciellt efter som Ni arbetar ensam här? Vem är Ni?

— Jag är vetenskapman, liksom de övriga här, bara mycket äldre i tjänsten.

— Men varför sitter Ni alldeles ensam. De andra arbetar ju i lag?

— Därför att … Därför att …

Den gamle ser sig omkring med en skygg blick, ängslig att någon skulle höra hans ord. Men alla är ivrigt sysselsatta och upptagna av sitt. Han vänder sig på nytt mot den gästande diplomaten och säjer:

— Därför att jag håller på med det omöjliga. Det är bara ren ynnest och som tack för tidigare tjänster som jag fortfarande får stanna kvar.

— Ingenting är omöjligt, enligt ordspråket, säjer statsmannen smidigt och böjer sig forskande fram. Men där i degeln glimmar det och sjuder. Han kan ingenting urskilja med tillräcklig tydlighet. Den gamle märker inte hans spänning och hans sökande ord. Han är inne i sina egna tankar. Med sänkt röst fortsätter han:

— Jag håller på att utforska ett nytt grundämne. Det ska bli revolutionerande om jag verkligen lyckas. Gång på gång har jag varit nära att finna den märkliga substansen, men aldrig kunnat framställa den riktigt fri och utan föroreningar.

Diplomatens spänning stiger. En ny märklig upptäckt! Revolutionerande för människan! Tänk, om den gamle lyckades nu och i glädjen röjde hemligheten. Det skulle vara något för hans folk, för hans land. Då skulle kanske just deras nation få det efterlängtade försprånget. Den gamle forskaren är säkert ingen slug man. Säkerligen behövs ingen skickligt utlagd fälla för att han ska delge en tillfällig besökare vad saken gäller. Det går nog att fråga rakt på sak, tänker han.

— Vad är det för ämne som skulle vara så märkvärdigt? Orden säges långsamt, liksom i ett ointresserat förbigående, mest för artighets skull.

Åldringen vid degeln ser sig på nytt omkring med en halvt skrämd blick. Han böjer sig mot diplomaten och nästan viskar fram:

— Jag söker det som kommer att bli det värdefullaste på jorden — FÖRTROENDE — Kanske kan det lyckas till sist att bli till gagn för nästa generation. Kanske de då slipper att uppleva den nöd och de fasor människan av i dag fått pröva bara därför att hon har så egoistiska bevekelsegrunder, där penningbegär, förakt för andras liv, och hänsynslöshet är de starkaste ingredienserna.

Det är som om den gamle forskaren äntligen fått möjlighet att tala med någon utomstående som kanske förstod, ord som han inte vågade säja annars. Med rösten darrande av iver fortsätter han: Finner jag vad jag söker kommer intresset för de svältande folkens villkor inte att tonas ner, utan viljan till hjälpsamhet överskugga allt annat. Förtroende är nyckeln till allt om människorna ska kunna öppna och släppa in omsorgen för varandra.

Den tränade, mogne statsmannen brister ut i ett hårt, kallt skratt — och vaknar.

Förargad vrider han på strömbrytaren och ser på sitt ur. Han har bara sovit en kort stund. Han lägger sig på rygg och knäpper händerna under nacken: Förtroende, säger han lågt för sig själv. Nonsens! Ett prydord förutan täckning. Vi använder det då och då vid överläggningar länderna emellan. Ett genomskinligt omslagspapper. Ingenting mer. Absolut ingenting mer.

En stund ligger han tankfull och det är som om något eftersinnande slår rot inom honom: Förtroende! Verkligt förtroende. Omöjligt! Jo — kanske i nästa generation — — — eller nästa igen — — — om vi hinner så långt innan det blir för sent.

Årstidsvisioner

1

Vid grannens infart växer en tät och hög syrenhäck. Oftast tar sydvästen hand om den ena sidan medan den nordöstra har lä. Det kan också vara tvärtom, särskilt om vintern.

Februarivåren inledde syrenen i svår frestelse. Nog kunde den våga låta knopparna brista en aning, som på försök! Bara lite, lite grand åt sydväst till. Gröna blad började varsamt kika fram. Vad livet ändå är ljuvligt för en nyfiken syrenknopp, som länge sett hur snödroppen strax intill har vågat mycket mer. Men det var bara ena sidan av häcken som var så djärv. Nordostsidan fick ingen hjälp av morgonsolen. Hon var för sval i sin utgåva av värme. Och då solen hunnit tillräckligt högt låg skuggan redan på lur åt nordost till.

I mars gick jag förbi. Vad nu då! Blad som börjat för tidigt hängde vissna. Men där skuggan hållit knopparna tillbaka svällde dessa av liv, fastän längtande, ändå återhållsamma. Färdiga att öppna sig