Där de härliga lagrana gror

By Harald Wägner

Lund och Uppsala är två av Sveriges främsta universitetsstäder. Där gror tanken, där föds framtiden. Men det är också städer med en rik historia, fulla av skrymslen och vrår där tradition och kultur gror. Harald Wägner tar i sin rika bok med läsaren på en förunderliga rundvandring genom städernas labyrintiska historia och deras kulturella inflytande på Sverige. Det är också en fin skildring om hur det var att vara student i Sverige i början av 1900-talet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 6, 2021
• ISBN: 9788726182620

Book preview

Wägner.

Lundacroquiser

Lund.

L und — forntidens och ungdomens stad! Den lilla Skånestaden med ryggen stödd mot slätten och ansiktet vänt mot Själland är icke som andra. Där brusar icke storstadens heta puls, jagad av det ekonomiska blodtrycket. Det är en liten stad, med gamla underliga gator från flydda århundraden, byggd på en mark, där varje spadtag ett par meter ned i jorden blottar spår av en gången kultur — nej icke en, ty århundraden efter århundraden ha människor byggt och bott på dess jord. Kring den helige Laurentius’ dom har där samlat sig vad av kultur som det rika Skåneland under århundraden skapat. Vetenskapen har byggt sina tempel runt om på denna heliga mark, och seklers vetande, seklers hopp och strävan susa i den åldriga tempellundens vårdträd.

Men det är icke en sovande stad. Den lever under den lugna ytan. Där lever tanken. Hjärnor grubbla, byggande som koraller det aldrig avslutade verket alltjämt högre. Där lever ungdomen, lättsinnet — ja, det lättsinne, vars rosenfingrade morgonrodnad bekransar de korta åren, innan dagen begynner och nattens svårmod kommer.

Har du gått i den staden, så skall du ha sett dess ansikte. Kanske är det icke så lätt att fånga, men det finns, och skall aldrig utplånas, om än den moderna tidens bankbaracker söka skymma det. Ty det är icke hugget i stenskrift som kan utplånas. Det lever. Underligt lockande är det, och mer än en, som landsteg en dag som en kortvarig främling och gäst, har stannat, fängslad av något, han icke rätt förstod, och har endast med smärta kunnat rycka sig därifrån.

Varför är det så? — Därför att Lund är forntidens stad, som gömmer tusende minnen, och ungdomens stad, den stad, där för generationer efter generationer de gyllene stunder flammat och förbrunnit, vilkas vemodiga tjusning ligger i vissheten, att de slockna så fort och aldrig komma åter.

Spökpromenaden.

S lumpen kastar en dag den forne studenten ur det dagliga arbete, som är hans livsuppgift eller måhända rättare hans levebröd, och sätter honom på tåget söderut. Långsamt glida timmarna förbi, medan tåget ångar outtröttligt vidare, och när kvällen kommer är han i Skåne. Det är kvavt i kupén och han går ut på plattformen.

Skåne …

Fäderneslandet. I djupa drag andas han in den fuktiga luften av jord, som stiger med en berusande doft ur den våta myllan, och hans tankar bli borta i drömmar, där han ser luftens dagrar brytas i tusen skimrande nyanser av opal, medan solens sista strålar dra en snabb linje av eld över Sundet — så blir den borta och det är kväll. Oberon höjer trollstaven och tablån blir en annan. Ur stugorna glimta ljus, det är lamporna som tändas i de stilla gårdarna, som ligga tätt i Sveriges rikaste landskap, och här och där ser han som i en blink den taggiga linjen av de berömda, snart av alla skånska lyriker sönderdiktade pilvallarna, som melankoliskt höja sina knotiga dvärghuvud mot den mörknande aftonhimlen.

Ja, det är Skåne, fäderneslandet. Och resenären blickar längtansfullt ut över dess breda marker. Men nu börja ljusen att bli allt tätare, tåget slamrar fram över växelspårens fogar, och man närmar sig en stad.

Det är Lund. En tanke slår ner som en blixt i den forne studentens hjärna, och utan att besinna sig länge rycker han resväskan ur nätet, glömsk av att han har biljett till Malmö, och hoppar av.

I första ögonblicket trodde han sig se spöken. På perrongen stod stadsbudet nr sex, det s. k. Sjätte budet, precis på samma fläck och precis likadan som han var då resenären för fjorton år sedan landsteg som ung student, fjunig om hakan, med den första större summan i fickan och med det fasta beslutet att inom kort avlägga filosofie kandidaten och erövra världen, i nu nämnd ordning.

»Jag tog filosofie kandidaten», sade resenären småleende för sig själv.

Men Sjätte budet stegade fram, lyfte på mössan och sade:

»God kväll, kandidaten! Har kandidaten hyrt rum redan?»

»Nej, stadsbudet, det har jag inte. Tag min väska till hotellet!»

Därmed styrde han sina steg uppåt staden.

Och med ens skruvades tiden tillbaka, timglaset vändes, och det var för fjorton år sedan.

På Klostergatan gick den sedvanliga strömmen av promenerande, kvällslediga arbetare och arbeterskor, hantverkare och småborgare. Ett eller annat akademiskt original, som känner sig fullt ensam endast mitt i en folkmassa, driver med strömmen, försänkt i djupa tankar. Och här och där ses en ung student med mössan på nacken ila till Grand eller Akademiska föreningen med den energi, som endast ungdomen orkar lägga i dagen för en njutning, innan även den har mist sin fraicheur. Och resenären såg sig själv hasta efter samma mål, han störtade bland de andra med ett intensivt allvar lägrat på sin panna, fullt viss om att han i detta ögonblick gjorde just det som var det mest passande och lämpliga för att uppnå lyckan.

Det är ju ekorrens tramp på hjulet, mumlade han och gick vidare.

Mot natthimlens mörkgrå kuliss ser han de två tornen resa sig över de tunga och väldiga murarna av sankt Laurentius’ helgedom, som jätten Finn aldrig orkade störta i grus men moderna arkitekter till gengäld grundligt ha fördärvat.

Den främmande stannade och tog sig åt hjärtat, gripen av samma vördnad som då han såg den för fjorton år sedan. Hur tiden än far fram med den, står den dock alltid som ett gigantiskt monument över människans eviga strävan utöver sig själv …

Vinden stryker utmed murarna i sin ändlösa ringdans, som den gjort det i de tusen år, som droppat in i det förgångna, sedan sanctus Laurentius såg stenarna muras på stenar. Och när kronorna vagga Lundagårds susande lindar, träda röster ur det förgångna fram ur sitt dunkel, och sorlet stiger som andeviskningar.

Se den fattige munken, som stänker vigvatten på de stenar, som arbetarna med knakande muskler hissa till tornen, och hör de otaliga Pater noster, de oändliga Ave Maria, som mumlas av prästläppar, medan mursleven rasslar, mot kvadrerna. Och inne under valven går den oändliga raden av prelater i mässhakar, från stränga kyrkofurstar i biskopskåpor till smilande pastorsadjunkter i svart kaftan.

Nu sova de den eviga sömnen under stenhällar eller längesen med marken jämnade gravkullar. Och ändock leva de, ty det som en gång levat kan aldrig dö. Som eko för lyssnande öron dröjer i murarna sorlet av deras böner, klangen av deras miserere. Och i kvällens dunkel är det som lyfte de sina händer mot det levande, icke som i längtan utan till välkomst.

Och den främmande böjer sitt huvud inför dem. Här ha de våndats i ångest, älskat och hatat och bestormat ödet med böner på latin för att betvinga dess blinda nyck, kort sagt de voro människor som vi andra, ty intet är nytt under solen. Det bara ser så ut.

Den resande drar sig upp mot Lundagård. Ett par ensliga lyktor brinna under lindarna, som sakta vagga till kronornas eviga sus. Och som skuggor stiga minnena emot honom. Här komma lärda professorer i allongeperuker, med allvarsamma miner utläggande den svenska storhetsdrömmen i Atlantica. Här komma studenter med huggare vid sidan, lika beredda att dra blankt för magister Thomas Thorilds filosofi som för någon ljuslockig borgarjänta. Och tyst — här klingar studentsången, det är ungdomar som med heta hjärnor drömma om skandinavisk förbrödring, om folkens herdeidyller på ljusa och solbelysta ängar.

Och där kom han ju själv, med sina vänner. De gingo arm i arm och deras huvud brunno av iver att pejla vetandets djup, bemästra livets gåtor. Och de disputerade om Gud och själens odödlighet, och de visste allt, ty de hade köpt var sitt kompendium i filosofi för 1,50 i Lindstedts bokhandel. Och de voro mycket lyckliga …

Den resande stod och stirrade på sig själv, och han visste inte om han skulle skratta eller gråta.

»Jag drömmer», sade han till sig själv, »det är spöken som gå igen. Det är, som om de gångna åren vände sig om och såge på mig …»

Timmarna gå, det ljusnar svagt vid östra horisonten, och tavlan förändrar sig. Det är vår och syrenerna blomma på Lundagård, och under lindarnas grönska går hon. Han känner igen henne. Det är samma lätta gång, och det fina huvudet böjer sig lika graciöst under hårets tunga bucklor. Ah, det är hon! Det är hon, som han en gång svor evig trohet, men vad var det hon hette? Var blev hon borta i strömmen?

Kunde jag åtminstone få trycka hennes hand till tack för att hon en gång kom hjärtat att klappa i bröstet, en doftande dag med sol över Skånes vidder, en dag, som nu har bleknat. Men var är hon? Allt glider oss ur händerna …

Och den resande vandrar vidare. Han går genom tysta gator, där lamporna bakom fällda gardiner belysa de tysta timmarnas studier eller nattliga och uppsluppna nöjen. Och återigen är det, som om de gångna åren sågo på honom från dessa gator. Där har han bott, där har han suttit under oförglömliga timmar med sin vän och talat och diskuterat, och där har han varit med om buteljernas klang vid groteska nachspiel. Och var är han nu? Ödet omgjordar våra länder, och leder oss, dit vi icke vilja …

Nej, det blir för mycket! Spökpromenaden blir för lång bland idel gengångare. Vad skulle han här att göra? Man skall inte söka upp sin ungdom på nytt. Allt rinner oss ur händerna …

Han gick ned mot utkanten av staden, där slätten sträcker sig som en mjuk och darrande våglinje i nattens bleka ljus. Och det rann honom i minnet några rader av en skånsk skald:

»Vit som en naken ungmö slätten i månsken blundar.

Marskyla luften andas. Tyst emot påsk det stundar.

Pilarna stå som spöken, samlade till parad.

Knopparna tungsint svälla, längta till blom och blad.

Vit som en naken ungmö slätten i månsken blundar.

Marskyla luften andas. Tyst emot påsk det stundar.»

Vit som en naken ungmö, upprepade han. Liknelsen är slående för