I sällskap med Jehu

By Sune Örnberg

I sällskap med Jehu är en samling kortfattade texter av författaren Sune Örnberg. Texterna ligger någonstans mellan det kåserande och det essäistiska och flyter sömlöst mellan personliga reflektioner och större, kulturellt viktiga skeenden. Till texterna hör bland annat Döden i Grez, Himmelsk diskriminering och De farliga pensionärerna, vilka täcker såväl det stora som det lilla och skildras med inkännande eftertänksamhet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 15, 2022
• ISBN: 9788728212790

Book preview

Sune Örnberg

I sällskap med Jehu

SAGA Egmont

I sällskap med Jehu

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1997, 2022 Sune Örnberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728212790

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Friggeboden

Längst inne i trädgården där grönskan tätnar har barnen byggt en hydda. Framför hyddan hänger en bleknad skylt med en dödskalle.

Hyddan är gammal. Den byggdes förra året. Vädret har gått fram över den och nästan helt återfört den till naturen. Det enda som vittnar om mänskligt liv är dödskallen.

På gamla flamländska blomstermålningar ligger ofta ett kranium intill vasen. Det är en maning till betraktaren att inte ta skönheten för given – allt vissnar, döden är det enda vissa.

Men främst är dödskallen ett alibi för konstnären: Ingen skall tro att jag är så ytlig att jag hänförs av en aldrig så vacker bukett. Konstnären kan inte motstå motivet men vill inte ställas till ansvar för det.

Dödskallen framför barnens hydda har en enklare uppgift: den skall skrämma bort obehöriga. Med obehöriga menas alla som inte har tillstånd: vuxna, grannbarn, rymdvarelser och såna.

Dödskallen uttrycker inget hot. Hyddans ägare är fredliga. Översatt till de vuxnas ord betyder den: Detta är vårt; Privat område; Tillträde förbjudet.

Nästan alla barn bygger hyddor när de kommer in bland träden, också sådana barn som har eget rum i hemvården. Det är, tänker jag, ett återfall i primitivt uppförande.

Barn på slätten gör sig hyddor i höstackarna när det är sådan tid. Annars bygger de inte hyddor på fältet. Att bygga av färskt gräs fordrar konstfärdighet. Då får det hellre vara. Bekvämligheten sätter en gräns för primitiviteten.

Det första den första människan gjorde var förmodligen att bygga hus åt sig om det inte fanns en grotta i nejden. Huset skyddade mot regn och sol och köld; de bastantaste också mot vilddjur och grannar.

Huset skyddade också mot insyn när man hade hemligheter för sig. En expert försökte en gång inbilla mig att människan drog sig undan när hon skulle para sig för att hon då var alldeles försvarslös. Blygseln bör räknas in i försvarsarsenalen.

Snart började man tävla och bygga sig allt högre boningar för att visa vem som var märkvärdigast. Möjligen ville man också betyga sin fromhet – komma så nära Gud som möjligt.

Men mot idén att barns hyddbyggande skulle vara ett återfall i ursprungligt skapande talar att människan inte är en särskilt framstående konstruktör. En mängd så kallat lågt stående djur är skickligare husbyggare än människan – se på fåglarna under himlen och getingarna under vårt takskägg på Ulvesund.

De djur som mest liknar oss är däremot inga goda arkitekter. Chimpansen till exempel rafsar ihop några käppar och löv till sitt nattläger. Det är den sortens tillfälliga byggande som mest liknar människans.

Det är uppmuntrande att tänka på att spindlarna spann sina nät och myrorna byggde sina stackar miljoner år innan människan började sina övningar i arkitektur. Med uppmuntrande menar jag att vi kan vänta oss mänskliga framsteg i byggnadskonsten med tiden – det kanske inte ens dröjer en miljon år.

Finska Arkitekturmuseet hade en utställning av djurs arkitektur. I väntan på att få se den läste jag om den i den överväldigande vackra tidskriften Form, Function, Finland. Där understryker Juhani Pallasmaa just djurens överlägsenhet i arkitektur och konstruktion.

Vi föreställer oss att fåglar bygger sina nästen när kättjan blir alltför pockande. Men på Borneo finns en fågel som bygger boet flera månader innan den skall lägga ägg. Dess byggnadsmaterial är lera; fågeln passar helt enkelt på när regnet gör leran möjlig att bearbeta.

Termiterna, fem millimeter långa och blinda, bygger luftkonditionerade, meterhöga bostäder som kan nyttjas i hundra år. Luften kyls och utandningsluften byts automatiskt mot syre utan hjälp av energikrävande fläktar.

En sägen som bara jag kan berättar att termiterna från början hade mänsklig storlek. Deras hus storlek stod i samma proportion till deras egen som i dag och sträckte sig alltså tre kilometer upp i rymden. Men Herren kände grannskapet besvärande och förminskade dem till nuvarande obetydlighet.

Barn är förståndiga. De bygger gärna i träd men bygger inte på höjden. Flervåningshus är vanskliga. Den enda gång jag har varit med om att bygga ett sådant var snön djup och kram. Vi gjorde en snöfästning och fick för oss att den skulle imponera mer på belägrarna om den sträckte sig mot rymden.

Det var ett omsorgsfullt bygge – fästningen skulle ju kunna uthärda en stormning. Men vårsolen gick åt den. Till sist var bara trappan kvar. Trappan var motståndskraftigast. Hade vi vetat vad surrealism var kunde vi ha utnämnt trappan till skulptur: en egensinnig konstruktion som strävade uppåt mot ingenting.

Så länge trappan varade var den en ruin. En gång svärmade man för sådana. Rikt folk lät bygga en ruin på tomten. Sen gick de där i månskenet och kände sig högtidliga vid tanken på alltings förgänglighet.

Det uppbyggliga med barns hyddor är att byggmästarna likt djuren tar vad som finns till hands. De ropar inte efter hyvlat virke och tegelpannor. Barn bygger med lust.

Vi vuxna fordrar däremot en sats till en friggebod för att det skall bli något bevänt med hyddan.

Döden i Grez

Gravarna ligger tätt. På en av de mest förfallna är den dödes namn oläsligt men orden under så mycket tydligare: Allt förgår, allt utplånas, utom saknaden.

Jag tänker mig Saknaden som en gestalt som sitter och sörjer ännu när alla som kände den anonyme döde själva är döda och ingen ens finns som gitter sköta graven.

De flesta gravarna är välskötta. Hela begravningsplatsen ger ett ordnat intryck. Den ligger utkastad på en slätt strax utanför byn, omgärdad av en mur så hög att man inte kan se över den. Men högt över muren reser sig en skulptur av Jesus på korset. Den vita kroppen lyser lång väg.

Innanför muren ligger gravarna tätt. De utgörs av välvd, slipad sten som liknar den kista de täcker. De smala gångarna är asfalterade. Blommorna är av plast eller porslin. Inget gräs. Inga lummiga träd. Naturen tillåts inte förta intrycket av död.

Det är först utanför muren som livet tar vid. På fälten därute skall snart sädesstråna trängas. Innanför finns inget att vattna utom minnet av den döda.

Nå, alldeles utan levande blommor är inte gravplatsen. Det väldiga korset reser sig ur en rabatt med blå och gula penséer och några enstaka döda är hågkomna med blommor. Men de flesta blommorna är av plast, ett dött material beständigare än saknaden.

På en svensk gravsten står de dödas namn och den tid de verkade ovan jord, inte mer. På äldre stenar kan man dock se titeln och utmärkelserna, någon gång också en manande eller tröstande devis.

Men den ännu levande släkten och de sörjande vännerna syns inte. Det är krattningen och blommorna som vittnar om att någon efterlevande betalar för skötseln eller själv regelbundet gör sin uppvaktning.

På denna franska kyrkogård är det annorlunda. I middagsvärmen ligger gravplatsen öde. Innanför murarna rör sig bara en gammal man och jag själv. Ändå är det som om de anhöriga sorlade runtomkring.

På gravarna är resta små plattor av sten, porslin eller plast, ofta utformade som en uppslagen bok. På dessa står hälsningar från vännerna och släkten. Personalen hälsar sin arbetsgivare, partivännerna i kommunfullmäktige ger uttryck för sin otröstlighet, vännerna i Guldåldersklubben sänder en sista hälsning, vännerna i kvarteret likaså.

Ofta är hälsningarna anonyma: Till vår vän, Till vår kamrat, Till vår gudmor. Oftast framträder släktingarna, just i egenskap av släktingar, utan namn. Här är en trängsel av kusiner, nevöer, bröder, niecer, farbröder, döttrar, mormödrar, makar och tanter. De gör sin närvaro känd på själva graven som om de ville försäkra den döde om att han inte är övergiven.

Ibland nöjer de sig inte med att ange sin närvaro. De formulerar i ord sin trohet och eviga saknad, som denna, i original en rimmad strof:

Alltsedan dina ögon slöts, gråter våra. Du bor alltid i våra hjärtan.

Från en sydfransk kyrkogård minns jag porträtten av den döde som var fästade på gravstenen. Det var ofta fotografier som vittnade om hälsa och livsmod. Men här hittar jag bara ett foto: en tioårig pojke ler mot mig från sin gravsten.

Den gamle som har rört sig i en annan del av gravplatsen närmar sig. Han är prydlig och välbevarad och tydligt medveten om det. När vi är klara med hälsningsceremonierna och prisandet av solen vill han att jag skall gissa hans ålder.

Jag säger 70 som är det gamlaste jag kan föreställa mig.

Han triumferar. Han är 87. Han berättar stolt om sina tre barn som alla har skött sig och gjort karriär. Han blir ivrig och jag hänger inte med. Sedan stillnar han.

För elva år sedan, säger han, dog min hustru. Vi åt frukost som vi hade gjort i 50 år, vi var nästan klara. Hon reste sig, hämtade ett glas vatten och återvände. Jag sa något och när hon inte svarade tittade jag upp. Då föll hon över bordet och var död.

Vi säger något om hur konstigt allt är här i världen och önskar varandra välgång. Sedan går han till sin bil. Han undrar om jag vill åka med, men jag har fördomar mot gamla vid ratten trots att fler unga kör ihjäl sig.

Innan jag går ser jag på en grav en porslinsplatta med en bild av en fågel. Texten ber lövsångaren att sjunga sin vackraste melodi för den döda.

Det är retorik som vanligt. Inga fåglar trivs här inne.

Men intill står en maning som förefaller mig passa bra på en kyrkogård just för att den också passar utanför den:

När det förgångna inte längre kastar ljus över det kommande, irrar tankarna i mörker.

Metamorfosen

På den tiden när det gick en mur mellan Öst- och Västtyskland träffade jag en man från Bayern. Jag minns inte hans namn men kallar honom Albert för han såg sådan ut.

Över två och en halv miljon människor i öst reste till väst och stannade där. För att det skulle bli några människor kvar att regera lät de östra styrande uppföra muren, många mil lång, med tillhörande minfält, taggtråd och vakttorn.

När man delar upp folk på det viset kan det inte hjälpas att äkta makar, släktningar, vänner och älskande hamnar på var sin sida om muren. Om man då klagar, tillrättavisar de rättroende en och säger att ens små privata besvär inte kan tillmätas intresse i kampen mellan Gott och Ont.

Berta är granne till oss, sa Albert. Hon var 17 år när muren byggdes och nykär. Men den älskande blev kvar på andra sidan. Vi tröstade henne och sa att Se så många dugliga gossar som bor här i väst. Gå ut och dansa du så går det över.

Men när kärleken är ny är den en mäktig kraft. Berta bestämde sig för att vänta, för det var hon säker på att den älskade där borta också skulle göra och han fick inte bli besviken.

Om jag så skall vänta hela mitt liv skall jag vara trogen, sa Berta. De vuxna log medlidsamt. De hade varit gifta länge.

Men varför går du