Djävulen och det egna köttet

By Jean Bolinder

I en övergiven kyrka, alldeles vid kanten till Floridas mangroveträsk, hålls en svart mässa och en besynnerlig ritual avslutas i eld, skräck och smärta när djävulen åkallas. Det är så historien börjar. Två år senare besöker en bruten man en kyrkogård i en liten by i Skåne. Han letar efter tre gravar. På en av gravarna ska han lägga blommor och sörja. Vid de övriga två lägger han ingen omsorg. Det är så historien slutar. Vad som sker däremellan återstår att se. Trots distansen mellan händelserna, både i avstånd och i tid, är de sammankopplade av ödets grymma logik och en kedja av olycksbådande förvecklingar.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 24, 2021
• ISBN: 9788726783087

Book preview

bönen

I

En by nära lund

12 Oktober 2004

Det är så här historien slutar

1

det är så här historien slutar . En kall, blåsig och solig dag i en by nära Lund. Den 12 oktober 2004. Rädd om sin oläkta axel drar han försiktigt till sig kyrkogårdsgrinden och haltar in på det knastrande gruset. Grindens och hans egen skugga kastas framför honom.

Tre människor som agerar i historien och som dött i förtid, ligger begravda på kyrkogården.

Han ska lägga blommor på en av deras gravar. Och gråta över livets omöjlighet. På de andras grav lägger han inga blommor. Och gråter inga tårar.

Gula och bruna löv virvlar i en frenetisk dödsdans på gången. Det är som kärleksparet i Boschs målning »Lustarnas trädgård«. Döden väntar och Helvetet.

Bosch har mycket med denna berättelse att skaffa. Mer än man kanske först anar.

Helvetet har också mycket med berättelsen att göra. Man kan säga att alltihop egentligen handlar om Helvetet.

Stålmannen är död, står det i Kvälls-Posten denna dag. Skådespelaren Cristopher Reeve, 52, som varit förlamad i nio år allt sedan en ridolycka, dog sedan hjärtat inte orkat längre. I filmerna om Stålmannen flyger han för all framtid vidare, omöjlig att skada, att döda.

Med denna berättelse har Stålmannen ingenting att göra.

Han som ska lägga blommor på en grav stultar längs kyrkogårdsgången. Vid 1100-talskyrkans vitrappade torn står en grön soffa. Solen är middagsblank och kastar skuggan av en lykta på stolpe mot den vita väggen. Glaskulans skugga är upplöst, genomskinlig som en guldfiskskål.

Han tar sig in i det lilla vita toaletthuset och kastar vatten i porslinsskålen. Där utanför hänger två vattenkannor i plast, en grön och en gul. Familjegravar. Maskininställaren. Kvarnägaren. Hustrun. Spannmålshandlaren.

Döda, men de virvlande svarta fåglarna lever. Kanske är de de döda människornas andar. De far runt, kraxar och förvånar sig över den nya tiden.

Utsikt över Lundaslätten. Banvaktsstugan vid den nerlagda järnvägen Lund–Trelleborg. En vindmölla mal med vita vingar halvt dold bakom en skogsdunge. Lilla Fanny undrade en gång hur en sådan vindmölla drivs. Är det med elektricitet?

Om Fanny handlar historien mer än man kan tro.

Han älskar tioåriga Fanny. På ett anständigt sätt. Någon pedofil är han definitivt inte.

2

nere vid höje å är det lummigt och grönt . Och låter man blicken vandra uppför slänten ser man skylten TETRA PAK. En av världens främsta förpackningsindustrier vakar över dalgången.

Gravstenar. Vintergröna växter. En liten trappa och en grind. Till prästens hus en gång. »Många gärningar fyllde din arbetsdag«.

Mer virvlande löv. Fler svarta fåglar. Han går in i kyrkans kalla skugga. Det är som om Döden räcker honom sin hand.

– Följ med nu. Nu är det din tur!

Men nej. Så är det inte. Han ska sluta en historia nu, men inte sitt liv. På ett ställ hänger en gul vattenkanna. Plastvaser är travade i ett aluminiumrör. »Minneslund«.

Graven ligger under en susande björk. Han vet det även om ingen sten finns och kommer att finnas. Mödosamt böjer han sig ner och lägger sina blommor på graven. Hans axlar skakar av gråt.

Det är den enda vackra tanken i hans liv som ligger där.

Det är så här historien slutar. En kall, blåsig och solig dag. Den 12 oktober 2004 på Knestorps kyrkogård.

3

hur började då historien?

Och när?

Det beror på hur man räknar. Olle Friman föddes 1933. På sätt och vis börjar historien då. För utan Olle Friman är det ingen historia.

Ändå – kanske inte. Snarare började alltihop vid Mälaren 1993. Ja, det kan man säga och ingen kan direkt säga emot en. 1993 inträffade en händelse som kastar långa skuggor över berättelsen. Förmodligen fattade ingen vilka konsekvenser det som skedde då skulle få.

För en berättare är det kanske bättre att börja betydligt senare och mycket längre bort. I Florida långt bort i USA år 2002.

Vi vet nu hur historien slutar. Låt oss gå till början och berätta den!

Oktober 2002

Man kopulerar i altarringen

4

den övergivna kyrkan ligger tätt inpå mangroveträsken, den tropiska vegetationen har brett ut sig och famnar nära det guloch grönmålade trätemplet. Här finns det gott om livsfarliga ormar och alligatorer men också fantastiska orkidéer som lockar till kriminalitet och orsakar många optimistiska och skrupelfria lycksökares förtidiga död.

De stora, breda lyxåken skumpar fram på halvt ofarbara vägar. De är fulla av ungdomar som redan är höga av alkohol, kokain och marijuana. Hårdrocken skräller öronbedövande från bilarnas bandspelare, strålkastarljusen far upp och ner i träden efter vägen, fjädrarna knirkar och motorernas alla hästkrafter ryter som lejon i djungeln.

Så parkeras bil efter bil vid kyrkan vars torn säckat ihop så att kyrkklockan ligger på tegeltaket, som ett medvetslöst fyllo på gatan utanför en sjabbig krog.

Ungdomarna strömmar in i kyrkobyggnaden och tänder vaxljus som de placerar ut överallt. Lågorna fladdrar i luftdraget, ljuset vibrerar och glimmar i gamla blyglasfönster.

Alla slänger sina kläder och de nakna kropparna skimrar i ljuset. Några par kopulerar redan på kyrkogolvet.

En fräsande och vettskrämt arg katt slaktas på altaret och korsfästs på två hopspikade bräder.

Ett stort krucifix sätts upp bredvid kattliket. På krucifixet har Jesu utmärglade kropp klumpigt karvats och målats om så att höftskynket ersatts med naken hud. En väldig erigerad penis har klistrats på och den har julrött ollon.

Ungdomarna är höga som World Trade Centers bägge byggnader sekunderna innan flygplanen flög in i dem och fick dem att kollapsa. Hårdrocken dunkar, vaxljusen flämtar, haschdimmorna ligger täta i den övergivna gamla kyrkan.

Alla i kyrkan är nakna och de dansar obscent med varandra. Man kopulerar i altarringen. Täta partnerbyten görs, man stönar av vällust och skriker i orgasm.

Det är någon mil utanför Naples i Florida, USA. Året är 2002 och månaden oktober. Festen pågår i timme efter timme till dess de flesta fallit hop och inte orkar mera.

En kvinna ställer sig på altaret och vrålar:

– Be quiet!

Det blir tyst. Man drar ner volymen på musiken och lyssnar till henne.

– Now I want to send two persons to Hell! skriker hon. The Devil shall take them!

Alla stirrar nu på henne. Hon har en smal men kurvig kropp, rakat sköte och toppiga bröst. Hon är piercad på många ställen, i näsan, tungan, underläppen, vänstra bröstet, naveln och clitoris. Silverringar gungar och far när hon rör sig.

I händerna håller hon upp två foton. Ett på en medelålders man och ett på en kvinna i samma ålder. Hon viftar med fotona och övergår till att tala ett språk de andra inte förstår.

– Jag pissar på er, era djävla as, skränar hon.

Hon särar på benen håller fotona under sitt underliv och börjar urinera. Den gula väskan glittrar i det levande ljuset. Ett vaxljus på altaret träffas av strålen och släcks med ett fräsande. Altaret är blött av urinen.

Därpå håller hon upp bilderna igen. Hon böjer sig ner och plockar fram hammare och spik och naglar sen fast fotona på Jesusbildens kropp. När detta är gjort tar hon upp ett brinnande ljus och håller mot bilderna. Först är de för blöta men sedan tar sig lågan äntligen.

– Må Djävulen sluka er, skriker hon. Må ni brinna i Helvetet i all evighet! Amen!

Elden tar sig mer och mer, får fäste i ett nedhängande tygstycke och sprider sig snabbt i murket trävirke.

Alla rusar ut ur kyrkan och även om några skadas är det bara perifert. Man kastar sig i bilarna och far därifrån i rasande fart.

När polis och brandkår sent omsider anländer finns ingen människa kvar vid den gamla kyrkan. Den brinner friskt och elden håller på att sprida sig till skogen runt om.

Januari 2004

Mycket, mycket värre än någon människa kan föreställa sig

5

förre kristendomsläraren olle frimans magra och beniga gamla kropp kavar sig fram i det grönskimrande vattnet i det rivningshotade Delphinenbadet i Lund. Det bleka januariljuset lyser in genom de höga fönstren i det av arkitekten Hans Westman i slutet av 1960-talet ritade funkiskomplexet. En röd, vit och blå banlina skär upp bassängen i två avlånga segment och över banorna till vänster hänger en skylt:

BANA 1 OCH 2

ENDAST MOTIONSSIMNING

På bassängens kortsida finns en annan skylt som med illustrerande pilar runt om uppmanar:

SIMMA HÖGERTRAFIK

TACK

Vattnet är fullt av kroppar som vore det den heliga Ganges, som med sitt bakteriestinna vatten ska rena fromma människor. Kristendomsläraren motionssimmar tämligen saktfärdigt och håller sig samvetsgrant i högerfil. Snabbare och yngre människor forsar förbi honom och ger honom ibland kallsupar med sina svallvågor. En fet och pattig gubbe, som liksom Friman besöker badet varje dag, simmar ännu saktare och är ivägen varje gång han blir varvad.

I vattnet förargar sig Friman över gubben – om man nu ska kalla någon i hans egen ålder så. Han ser ut som en klumpig skalbagge som vevar på med sina ben i någon vattengöl. Men väl uppe i omklädningsrummet utbyter de två äldre herrarna vänliga fraser om dagens väder och liknande väsentligheter. Gubben är till skillnad från Friman social och pratsam. Han svär ogudaktigt, älskar att berätta och förefaller ha varit något slags lärare. En kollega således.

I högra halvan av bassängen är det fritt fram för barn och deras föräldrar. Där kan det vara vattenkrig och ett våldsamt oväsen. Ovanför slagfältet hänger en stor skylt:

FÖRBJUDET

Att hoppa i bassängen från långsidan

En tyken invandrarunge med långt svart hår, stor näsa och skär baddräkt hänger regelvidrigt i banlinan och sparkar med magra ben in på banan där tjocka gubben kommer frustande. Det är som en snipa som håller på att hamna ivägen för en pråm. Friman förväntar sig argt bröl i mistluren men gubben bara simmar en liten halvbåge runt flickans ben. Det gör att han är nära att krocka med en kvinnlig racerbåt som forsar fram i omkörningsfilen mitt mellan banorna.

Kristendomsläraren vänder och sparkar snärtigt av från kanten. Här är botten högre och han glider fem meter i den skimrande undervattensvärlden innan han kommer upp till ytan och syreintaget igen. Han bröstsimmar lugnt en bit bakom gubben för att slippa passera honom bland alla kropparna. En hänsynslöst ryggsimmande käring crawlar bakifrån upp på Frimans rygg. Han vänder sig om och fräser ifrån sig. Hon ger honom en av dessa själsdöda feministiska blickar som blivit så frekventa på senare år och vevar vidare och förbi.

Ett par varv senare håller gubben åt sidan och kristendomsläraren kan passera. Han skriker »Tack!« över vattnet och ökar farten. Det är skönt att känna att hans gamla kropp orkar med. Sedan han fick en propp i huvudet för ett drygt år sedan, simmar han varje dag.

Han vill varken bli förlamad eller gå till en okänd värld på andra sidan tillvaron.

Så han kavar stadigt på. Döden simmar bakefter. På medeltiden spelade man schack med den fulingen och visste att han skulle vinna till sist. Friman simmar ikapp med honom och vet att i prislistan kommer han, dvs Friman, att bli tvåa.

Men så länge loppet håller på, så länge har han respit.

6

två kvinnor stiger under tjatter och fniss ner i bassängen när kristendomsläraren är på det 12:e varvet av de 20 som ska ge honom hans dagliga kilometerdos. Han anar det värsta redan när han ser dem. De kommer förvisso inte att respektera några som helst regler. När det gäller att uppföra sig egenmäktigt, är fruntimmer värst. Och säger man som karl till dem, är man en mansmullig förtryckare på gränsen till våldtäktsman.

Mycket riktigt ställer sig megärorna i bredd vid kortsidan och babblar vidare. När Friman ska vända finns det knappt plats till avspark. Han känner sig förargad hela nästa varv och fruktar att simningen nu ska förvandlas till en golgatafärd. Två odisciplinerade kvinnor kan förstöra allt för alla andra.

På återvägen möter han dem. De simmar i bredd och pladdrar obekymrat vidare. En snabbsimmare pressar sig om och kommer nästan ut i den bana där kristendomslärare Friman bröstsimmar. Det blir ingen krock men det är nära. Kvinnorna som är upphov till det hela märker inget utan plaskar nöjda vidare. Allteftersom kristendomsläraren är under och över vattnet hör han fragment av konversationen:

– Då sade… men kan ju… för det är… risker.

Den andra svarar:

– … Lennart. Han… rätt. Men… en tum… ska du…

Sedan är de utom hörhåll och han besväras inte av dem förrän han ska vända i grunda delen av bassängen på 16:e varvet. Då har de tagit sig orådet före att börja gå på botten och i bredd. De är mycket glada och den ena skrattar i falsett åt vad den andra säger.

Nu kan kristendomsläraren inte hålla tyst längre.

– Här ska man inte promenera i bredd utan motionssimma! fräser han argt åt dem.

När han fortfarande var utövande kristendomslärare hade en dylik tillrättavisning förstummat en klass. Men »damerna« låter sig inte förstummas.

– Men gör det då! svarar en av dem idiotiskt. Han simmar vidare men kan i alla fall glädja sig åt en instämmande nick från en kvinna som brukar simma i bassängen en tre–fyra dagar i veckan. Hon är tydligen också störd.

När kristendomsläraren kommer till kortväggen får han syn på en av badvakterna, Emelie, en flicka med brunt hår uppsatt i hästsvans och med ett vänligt sätt. Han rapporterar kvinnornas beteende och hon svarar att hon lagt märke till dem. Sedan går hon och säger till fridstörarna utan att för den skull höja rösten.

Han ger sig ut på varv 18. Det har glesnat i bassängen. Kvinnorna som stört simmar en stund utan att bryta mot reglerna och klättrar sedan upp och försvinner mot omklädningsrummet fortfarande tjattrande som apor. När det bara är ett par varv kvar dyker det istället upp en kort och fet invandrarkvinna, som knappt kan hålla sig flytande. Hon är ganska egendomligt utstyrd i prålig baddräkt och fånig grön badmössa.

7

han avslutar som vanligt med en långdykning. Står i bassängen, tar sats mot väggen och dyker till dess den grunda delen tar vid. Det är 16 2/3 meter.

»All good writing is swimming under water and holding your breath.« Så skrev Francis Scott Fitzgerald i ett brev till sin dotter. Kristendomsläraren gör inte anspråk på att skriva några goda texter men han tänker bättre när han dyker. Det är som om skallen klarnar av syrebristen.

Han anser sig varken vara rasist eller invandrarfientlig men envar som ser sanningen i ögonen kan märka att Sverige är i grunden förstört på grund av avkristningen. Morgonbönerna försvann i skolan och i takt med att allt flera avgudadyrkare flyttade hit, urholkades människornas moral. I dag går nästan ingen i kyrkan, man håller inte det minsta på äktenskapets helgd. Folk lever öppet i synd och kallar det samboförhållande. Där avlar man ogenerat vad men förut kallade horungar och barnen får vänja sig vid att fara hit och dit mellan föräldrar som hatar varandra och som skaffat nya sängkamrater och nya ungar med dem.

– Jag påstår inte att alla skilsmässobarn blir bankrånare, brukar Olle Friman säga. Men jag vågar hävda att så gott som alla bankrånare är skilsmässobarn. Utan en trygg barndom i en kristen familjs sköte, går ungarna vilse. De behöver ha en far och en mor att se upp till och använda som förebilder.

Men kyrkan är genomrutten i sig själv. Man har tvärt emot Bibelns ord kvinnor som präster. Man godtar mot naturen stridande sexuella lustar – män som lägrar män och kvinnor som bolar med kvinnor. Styggelses styggelse! När de syndiga männen i Lots stad Sodom ville ligga med de änglar som bodde i Lots hus lät Herren svavel och eld regna över staden. Lots familj var på flykt. Det var då Lots nyfikna hustru tittade fast hon inte fick och förvandlades till en saltstod.

I den moderna kyrkan får homofiler vara präster precis som kvinnor! Helvetet har kyrkans skrymtare därtill helt enkelt avskaffat. Fattar då inte prästerna att de genom att göra så förskriver sig själva till evig pina?

När han hade sina kristendomslektioner brukade han berätta för de unga om faran att komma till Helvetet. En och annan elev bleknade och blev orolig men det var bättre än att de av ren och skär okunnighet förskrev sig dit. Olle Friman kände med stolthet att han trots alla angrepp från rektorn och föräldrar gjort något för Guds rike. Han hade helt enkelt räddat själar dit.

– Det är tron som räknas, brukade han predika. Tron allena! Tron på Gud och hans son Jesus Kristus vår Herre.

På den Yttersta Dagen skulle Olle Friman få credit för detta. Då skulle han sitta i all härlighet på Gud faders högra sida och se hur de otrogna drevs ner till Helvetets eviga pina. Rektor Olsson skulle vara bland dem som gick där. Hans huvud var ödmjukt nerböjt, läpparna sammanpressade i ångest och käkmusklerna bulnade under kindernas hud. När han går förbi Olle Friman som står där i kritvit skrud ser han på honom med sorg, avundsjuka och ånger.

– Du hade rätt, säger han innan en Djävul med en vass treudd föser honom vidare. Förlåt mig!

Men allt är för sent nu för rektor Olsson. Han har hindrat Olle Friman att rädda själar och det står honom dyrt. I evigheters evighet skall han brinna.

Som den goda människa Olle Friman är, kan han inte annat än att känna medlidande och ömkan. Arme sate!

8

före detta kristendomsläraren duschar varmt och pratar med ett par bekanta som är på Delphinen för att basta. Själv bastar han aldrig, han tycker inte om att sitta där inne och svettas med andra nakna karlar. Det känns som att vara i Helvetets hetta och grillas för sina synders skull med andra fördömda.

Han torkar noga av sig och går sedan in till sitt skåp. Det är nummer 33 för han är född 1933. En pappa med två flickor sitter på den fernissade bänken mitt emot. En av töserna är naken och Friman vänder sig bort. Han har svårt att förlika sig med att pappor har sina småflickor med på herravdelningen. Herre Gud, det finns ju pedofiler överallt nu för tiden! En sådan onaturlig människa kan skada ett barn för livet. Det borde de där moderna hurtiga papporna tänka på!

På ett anslag står:

OBS!

Tillsyn av kvinnlig personal kan förekomma även på herravdelningen.

Det kan han överse med. Han är inte pryd. Badar gärna naken på sommaren när det passar sig. När han var på sjukhuset påpekade en sjuksyster att han var oblyg.

– Är du nakenbadare?

– Det händer.

Han står länge under hårfläkten till dess att hans grå hår är absolut torrt.

Så väger han sig. 78,40 kg. Som han är 181 lång är det en bra vikt. Han är i fin form numera. Värdena är perfekta. Mänskligt att döma har han lång tid kvar att leva. 71 år är inget nu för tiden.

Han tänker på detta när han väl inbyltad för sin cykelfärd hem till Knestorp går genom den långa betongkorridoren och tar sig ut till cykeln. Det finns dock i honom denna dag som alla dagar en vibrerande mollton av ångest.

Har man drabbats av en propp i skallen är risken påtaglig att det kommer en till. Även om man sköter sig exemplariskt.

Hans pappa blev 74 och modern 92! Man lär ärva sådana »åldersgener« från sin mor!

9

det kommer ett litet stråk av kaneldoft. Kanske bakar någon omtänksam kvinna kanelbullar till kvällskaffet? Det känns hemtrevligt och bussigt som var det 50-tal igen och mamma Sigun stod vid vedspisen hemma i Hörby och skulle överraska pappa Evert med något extra till kvällsstunden vid radion. »Karusellen« brukade de lyssna på. Och »Hylands hörna« som började i radion men som när teven kom blev ett program även där. Det var en hederlig tid då Sverige beboddes av präktiga svenskar som gick i kyrkan på söndagarna och uppförde sig anständigt till och med i sängen.

Före detta kristendomsläraren funderar ibland på vad hans föräldrar skulle säga om de fick komma och hälsa på i den tid som nu är. Bara ett fåtal går i kyrkan och tror på Gud. Okyskhet prisas i pressen och bögar framträder öppet och stoltserar med sin perversitet. Människor går mot Helvetet utan att bekymra sig det ringaste.

Han låser upp cykeln, iför sig cykelhjälmen och sätter fast klämmorna på de vida byxbenen. Så svingar han sig upp och trampar, mödosamt och i motlut, sin väg. Simma och cykla. Han lever verkligen sunt numera och alla hans värden är utmärkta.

Nu trampar han hurtigt på tvärs genom staden med dess stora nivåskillnader. Döden som simmat bakom honom trampar nu cykel en liten bit efter. Förre kristendomsläraren tänker inte låta honom komma ifatt på länge. Han ger sig inte, tänker inte dö förrän han blivit minst 92 som modern.

Det är 2004 nu. Han blir 92 år gammal först 2021. Då kan det vara dags för honom som en rättskaffens och kristen människa att få komma till den Gud han ärar varje dag i sitt hem och varje söndag i någon kyrka.

Han har ärat denne Gud i många kyrkor, på många platser i världen. När han och hans fjorton år yngre hustru Elna var i Australien år 2000 ärade han sin Gud också från denna andra sida av jordklotet. De var bland annat i en stad på sydkusten som hette Esperance och där hittade han en kyrka som han besökte så ofta att prästen en dag kom fram till honom och började prata. De blev goda vänner och har växlat ett och annat brev under året som gått.

Bland annat har Olle Friman berättat om vad som hände alldeles efter flygresan hem. Dagen efter det att de kommit tillbaka till huset i Knestorp, kände sig kristendomsläraren plötsligt konstigt orörlig i vänstra handen. Han trodde att han suttit illa men det visade sig att även vänster ben var mindre följsamt än det brukade. När han tittade på klockan var det som om visarna var försvunna. Både han och Elna blev oroade och hon körde honom in på akuten till Lunds Universitetssjukhus.

Han fick ligga med huvudet i en rasslande kamera som kallades skiktröntgen och där kunde man inte se något onormalt. Detta indikerade att det »bara« var en propp han fått och ingen hjärnblödning. Inga tumörer syntes heller – så egentligen var det ju enbart positiva besked.

Men… han hade ju varit nära att dö. Så att säga mitt i livet.

Man skyllde på den långa flygresan med allt stillasittande i ett trångt utrymme. Flyga är farligt på mer än ett sätt!

Han försökte först övertyga läkarna om att han inte alls haft en propp men märkte snart att han kanske var mera illa däran än han först velat tro. Bland annat kräktes han och det sade man var typiskt för strokepatienter. Stroke! Bara ordet skapar bävan!

Så fraktades han upp i det väldiga sjukhusblocket och lades in på Strokeavdelning 25.

Där låg han och trodde att han skulle dö – särskilt när han fick »efterskalv« i handen och armen. Han bad till Gud, bad om förlåtelse för eventuella synder och bedyrade sin tro. Man blir salig genom tron. »Din tro har frälst dig« sade Jesus till den rättfärdiga synderskan. Och i Markusevangeliet står: »Den där tror och bliver döpt, han skall varda salig.«

Hur stark är hans tro? Han säger att han tror, han intalar sig själv att han tror, men tror han verkligen? Tror han verkligen på Gud?

Förre kristendomsläraren cyklar över Mårtenstorget och parkerar sitt fordon vid Saluhallen. Där går han in och köper fisk och bröd på Elnas uppmaning. »Fem kornbröd och två fiskar.« Han ser ett par överfeta människor och känner förakt. »Hur kan man missköta sig så!« tänker han. »Alla människor borde göra som jag, motionera regelbundet och äta rätt.«

Så cyklar han vidare. Det har börjat skymma och blåser kallt. Himlen är fasligt mörk bortåt Knestorp. Kanske är det snö i luften?

10

på ovanligt gott humör trots det hotande ovädret cyklar Olle Friman västerut med S:t Lars gamla dårhus i en drömsk park till höger och Tetra Paks väldiga industrianläggning till vänster. Han far in bland gator som döpts efter fornnordiska avgudar och mytologiska väsen som Oden, Tor, Balder, Freja och Ymer. Så cyklar han på en bro över den brusande motorvägen mot Malmö och är fri från staden. Framför honom lutar cykelbanan ner mot den fridsamma Höje å på dess slingrande väg från Häckebergasjön till Lommabukten.

Summerar han, så är han ju både frisk och fri. Proppen han fick skadade honom bara lindrigt och i stort övergående. Den blev en nyttig varning. Friman känner det som om Gud tagit honom i örat och sagt:

– Nu har jag varnat dig Olle Friman! Sköter du dig inte kommer du att drabbas av ett mer förödande anfall. Då dör du eller blir rullstolsbunden!

Men han sköter sig. Tränar och sliter varje dag. Har utmärkta siffror vad gäller blodsocker, blodtryck och blodfetter. Hjärtat pumpar friskt och njurar och lever har bra värden. Liksom prostata. Det finns ingenting i hans kropp som det är minsta fel på.

Efter strokeavdelningen på Blocket i Lund fick han komma till Rehabcentrum i Orup – ett gammalt sanatorium, högt beläget och med god och kärleksfull vård. Det ligger i Höör, inte långt från hans barndoms Hörby. På Orup inspirerades han att börja simma – något han knappast gjort sedan han var pojke och plaskade kring i Ringsjön på somrarna.

En käck kvinnlig terapeut körde ner honom i bassängen och undrade om han kunde ta sig till andra sidan. Det var 16 2/3 meter – lika långt som till grunda avdelningen i Delphinens 25-metersbassäng.

Det var ganska många i bassängen – människor som råkat värre ut än han. De hade terapeuter med sig och en del flöt i selar med simdynor. Att ta sig fram bland alla dessa var inte så enkelt.

Förre kristendomsläraren tog ett djupt andetag och dök till egen och andras förvåning under hela härligheten till dess han slog handen i motstående bassängkant. Det fick honom att känna sig som en olympiasimmare och hjälte. Han