Finnbygdspredikanten

By Karin Branzell

Emanuel Branzell, finnbygdens förste predikant och en omsusad karaktär, levde ett dramatiskt liv i 1800-talets Värmland. Men vem var han egentligen?
Var han inspirationskälla till Selma Lagerlöfs ökända Gösta Berling eller förebild till Gustaf Frödings prästgestalt Bodenius? Var han en hjälte som räddade livet på otaliga skogsfinnar eller var han bara en suput, en underlig vandrare och en galen präst, som så många påstått?

I ett försök att ge svar har Kaj Branzell skildrat sin egen anfader och den forne predikantens liv i form av en sannsaga. Från uppväxten på herrgården Glänne gård, hans tuffa liv i finnbygden och de långa åren som en vandrare på landsvägarna fram till hans död.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 28, 2024
• ISBN: 9788727135922

Book preview

Kaj Branzell

Finnbygdspredikanten

SAGA Egmont

Finnbygdspredikanten

Cover image: Shutterstock, Unsplash & Midjourney

Copyright ©2022, 2024 Kaj Branzell och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727135922

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

"Och högt upp där bor i den vilda skog

ett hårt, nära halvvilt släkte,

som knappast väl ännu vände en plog

eller lian mot skörden sträckte.

Deras sådd är att sätta skogen i brand,

och vad det inbärgar av svedda land

blir snart förtärt, som det vunnits.

Är nöd längre ner i odlarens tjäll

den grymmare härjar i skogen,

med hungerns blick från de ödsliga fjäll

den följer med vandraren trogen.

Du, rikare lottad, hans räddare bliv!

Fritt tadla hans seder, men frälsa hans liv!

Man först måste leva att bättras."

Dikt, deklamerad av skalden Erik Gustav Geijer vid en musiksoaré 1838.

Källa: Lars Elam, Kungabreven

Karta över nordvästra Värmland, hämtad ur Torleif Styffes bok Nordvärmländsk historiebok

Förord

– Den där suputen, sa mannen hånfullt.

Jag kände mig ställd. Var detta den gängse uppfattningen om min anfader Emanuel Branzell, kapellpredikant i Värmländska finnbygden från 1831 till 1836?

Under min research kontaktade jag denne man för en intervju. Och allt han hade att säga om Emanuel var den där suputen. En kommentar som fick mig att med än större entusiasm ge mig i kast med att söka sanningen om Emanuel.

Det visade sig att mannen inte var ensam om sin ringaktande uppfattning. Förutom denne mans hånfulla uttalande stötte jag på en mängd stroppiga antaganden och självgoda uttalanden.

" En försupen präst, en underlig vandrare, den galne prästen, borste- och snusdosekrämaren, tittskåpsgubben", skriver hembygdsforskaren Albin Zernander 1921 i boken Alster från äldre och nyare tid.

Det olyckliga släktarvet hade trätt i dagen och förmörkat hans sinne, hävdar förre läroverksadjunkten Anders Edestam i Herdaminnen.

Tidigare skolinspektör Emanuel Granér är av samma åsikt då han skriver att viljan var för svag, så svårigheterna hopade sig. Då sökte han glömska i ruset. Finnarna trodde att de förtrollat honom, men trollet bar han inom sig och det hette det branzellska arvet.

Rolf Alsing hävdar i boken Fröding och kvinnorna att i den branzellska släkten fanns en nervös belastning.

Andra källor hävdar att Gustaf Fröding, barnbarn till Emanuels syster Christina Gustafva ¹ , ska ha lidit av en ärftlig sinnessjukdom. Något som Johan Cullberg, professor i psykiatri och författare till flera läroböcker i psykiatri och psykoterapi, avfärdar i artikeln Psykisk sjukdom – myt och verklighet.

Förre rektorn Lars Elam anser däremot i Ur en Höljesherdes skriverier att " Emanuel gjorde en beundransvärd insats mot svälten och nöden i sina två kapellförsamlingar, något som eftervärlden har glömt."

Författaren Torleif Styffe skriver i sitt verk Nordvärmländsk historiebok att vantrivsel och hårt arbete kan ha bidragit till Branzells öde.

Flera mer eller mindre kända författare och personer med förflutet från skol-, kyrko- och tidningsvärlden har efter Branzells död vridit och vänt på hans liv. Några har hävdat att han blev avsatt som predikant på grund av sitt superi. Sanningen var att han själv tog avsked då hans tidigare böner om omplacering klingat ohörda från kyrkorådet.

Det fanns många anledningar till att Emanuel ville lämna finnbygden och sin tjänst där. Kulturkrocken, flera av skogsfinnarnas misstrogenhet och fientlighet samt inte minst den totala ensamheten och sorgen sedan hans första barn dog vid endast ett års ålder och hustrun Mathilda lämnade honom. Efter sex år med ett omänskligt uppdrag i ödemarken var Emanuel utsliten och därtill djupt deprimerad.

Carl Landtmansson skriver i boken Värmlandssläkter att det enligt honom inte råder något som helst tvivel om att Emanuel Branzell är förebilden till Gustaf Frödings prästgestalt Bodenius. Dock menar Landtmansson att jämförelsen mellan Branzell och prästen Bodenius i Frödings samling Räggler & Paschaser haltar avsevärt. Som grund till sitt antagande citerar Landtmansson litteraturkritikern John Landquist, författare till Gustaf Fröding – Hans liv och verk, vars första upplaga utkom 1956 och andra upplaga 1964.

I den första upplagan skriver Landquist att "Bilden av slusken var en skräckbild… man kan misstänka att han en smula projicerade denna skräckbild på sin åldrande anförvant".

I sin andra upplaga skriver Landquist: "det finns anledning till visst tvivel på exaktheten i Frödings skildring. Han skrev inte en biografisk skiss men ett kåseri som skulle underhålla. Detta syfte kunde fresta honom att lätt chargera bilden av det alkoholistiska förfallet."

Carl Landtmansson är dessutom kritisk till vad Henry Olsson skriver i sin sista Frödingbok Vinlövsranka och hagtornskrans med Olssons hänvisning till psykiatern Torsten Frey. Enligt psykiatern skulle den ljudkänslighet som Emanuels syster Christina led av bero på en hjärnskada medan Landtmansson menar att orsaken till hennes överkänslighet skulle ha kunnat vara tinnitus, en ganska så vanlig åkomma.

Skalden Gustaf Fröding föddes 1860, då Branzell var femtiofem år gammal. Skalden kunde därför knappast ha känt till kapellpredikantens liv i finnbygden 1831-1836 annat än genom hörsägen. Visst träffade skalden sin gamle släkting när Branzell kom till Gunneruds bruk på sina vandringar och till Gustafs och de övriga barnens förtjusning spelade upp till dans på sin näverflöjt. Ändå anses kåseriet Prästen Bodenius ur Frödings berömda samling Räggler & Paschaser, med kåseriets rappa, dock förlöjligande tonfall, avspegla predikantens liv. Trots att denna avspegling i vissa avseenden kan tyckas vara korrekt så haltar den betydligt.

På ett ställe i kåseriet står att Emanuel Branzell "ble svår imot frua å barna och ble avsätt". Eftersom Branzells förstfödde och då enda barn dog i en svår sjukdom samt att hans hustru lämnade honom, hade Branzell varken barn eller fru att ble svår imot. Dessutom blev han inte uppsagd utan sa upp sig själv efter att flera gånger ha bett Domkapitlet om en omplacering, men blivit vägrad.

Jag har funderat över varför Emanuel blev så illa behandlad av Domkapitlet. Om det helt enkelt berodde på att det inte fanns någon annan som ville efterträda honom på en så ödslig plats och att det därför var bekvämast att tvinga honom stanna kvar.

Jag vill som kuriosa i det här sammanhanget även nämna Selma Lagerlöfs skildring i Gösta Berlings saga av brukspatron Carl Johan Tjeder på Letafors och Björkefors bruk. Tjeder som föddes 1796 och dog 1852 hade varit död i sex år då Selma Lagerlöf föddes 1858. Det är då svårt att förstå hur hon kunde ha någon närmare kännedom om vad den stackars Tjeder var för en person annat än genom hörsägen.

Så här inleder hon berättelsen om Elake Sintram:

Sintram heter den elake brukspatronen på Fors, han med den klumpiga apkroppen och de långa armarna, med det kala hufvudet och det fula grinande ansiktet; han, hvars lust är att anstifta ondt.

Trots Emanuel Branzells uppoffrande kamp för att rädda skogsfinnarna från svält under den svåra missväxttiden på 1830-talet och därtill bedriften att upprätta två kyrkor på rena ödemarken, är han omnämnd med försmädliga tonfall. På anslagstavlan utanför Södra Finnskoga kyrka som han själv grundat nämns han inte alls. Här står i stället en byst förärad den finske studenten C. A. Gottlund med texten " Verksam för andlig odling bland Värmlands finnar". Gottlund har förvisso en stor del i att två församlingar bildades och att planer på kyrkor lades på ritbordet. Men - det var Branzell som ensam ansvarade för att utöva den andliga odlingen och att kyrkorna byggdes.

Vidare står felaktigt på anslagstavlan att Södra Finnskoga kyrka formellt invigdes 1831. Detta var omöjligt eftersom kyrkan då ännu inte var byggd. År 1831 tillträdde den nye kapellpredikanten Branzell sitt nya ämbete med uppdraget att bygga två kyrkor.

Min ambition har varit att söka och förklara de omständigheter som drev Emanuel att lämna sin tjänst som predikant i finnbygden och ge sig ut på en femtio år lång vandringsfärd. Till hjälp har jag haft ett antal skrifter, böcker, anteckningar och intervjuer. För att på bästa sätt åskådliggöra hans liv har jag valt att skildra Emanuels liv som en levande berättelse, en sannsaga. Som författare har jag tagit mig friheten att med fantasins hjälp fylla de luckor jag inte lyckats åskådliggöra med hjälp av källmaterial.

De skogsfinnar som Emanuel kommer i kontakt med är uppdiktade med uppdiktade namn. Däremot är namnen autentiska på Emanuels familj, präster, biskopar och brukspatroner.

Fakta vad gäller gårdarna som jag beskriver har jag hämtat från Emanuel Branzells Beskrivning över Norra & Södra Finnskoga, besök på Finnbygdscentrum i Lekvattnet samt den litteratur jag hänvisar till längst bak i boken.

Mitt syfte har inte enbart varit att skildra Emanuels liv. Jag har samtidigt strävat efter att åskådliggöra kontrasten mellan Emanuels kamp för skogsfinnarna under missväxtåren och systern Christinas lyxiga tillvaro på olika herresäten tillsammans med sin man Jan Fröding, farfar till Gustaf Fröding. Medan Emanuel kämpade mot alla odds i den ödsliga finnbygden, tjänade svågern och brukspatronen Fröding en förmögenhet på den spannmål han till allt högre priser sålde.

Emanuel befann sig från dag ett i finnbygden i en omöjlig situation och tvingades att mot alla odds utföra ett oerhört svårt arbete. En svagare och mindre dedikerad person än Emanuel skulle ha vänt på klacken vid första åsynen av rucklet till prästgård, det ödsliga landskapet och de fientliga människorna som talade ett främmande språk. Men istället la han ner sin själ och offrade sin lycka för att hjälpa, insatser han inte tackades för, utan så mycket värre, blev raderade, ersatta av förtal och parodier på akademiska analyser.

Emanuel hade flera gånger anhållit om befrielse från sin tjänst, uppgav litteratur- och konsthistorikern Ewert Wrangel. "Starkare män än han hade här dukat under, två av hans efterträdare lämnade inom två månader tjänsten".

Med min berättelse om kapellpredikanten Branzell, min farfars farfars kusin, vill jag visa att eftervärlden inte glömt vad han uträttat. Det är dags att ge hans liv rättvisa och tvätta bort hemvävda analyser och stämplar.

I en släkt av präster, poeter, författare, konstmästare och brukspatroner har prästen Emanuel Branzell en given och viktig plats.

Ett varmt tack till min släkting Karl-Axel Branzell som gav mig inblick i vår släkts historia med fokus på värmländska finnbygden och föreslog att jag skulle ge en rättvis skildring av Emanuels liv. Vidare vill jag tacka Tomas Sköld, vice ordförande i Frödingsällskapet, som uppmuntrat mig och gett mig värdefulla referenser samt förre domprosten Harry Nyberg som gett mig viktiga sakuppgifter och källhänvisningar.

Jag vill även tacka Malin Lanzer som tog emot mig på Glänne Gård och Göte Nyman från Brunskogs Hembygdsförening som skjutsade mig runt i Brunskog för att söka upp de stugor där Emanuel Branzell levde under sina sista år.

Sist, men inte minst, vill jag tacka hjälpsam personal vid Karlstads bibliotek och föreningen Värmländsk kultur för goda råd och hjälp med research samt min man Bengt Olsson som tålmodigt korrekturläst och följt mig på resor kors och tvärs över Värmland.

Karin Branzell, oktober, 2021

Ett släkte av jordbrukare, präster, poeter och konstmästare

SLÄKTEN BRANZELLS STAMFADER var Elof de Brandsbol, född på 1630-talet och bosatt på gården Brandsbol i Alsters socken i Värmland. Elof och hans hustru fick flera barn, bland dem sönerna Jon, Anders och Magnus. Jon och Anders, som följdriktigt fick efternamnet Elofson, följde i sin fars fotspår som jordbrukare. Magnus, däremot, tog sig det latiniserade efternamnet Branselius och var kurator vid Uppsala Akademi.

Magnus släkt dog ut, drabbad av pesten 1711. Det blev Magnus bror Jon Elofson som förde släkten vidare. Jons son Benedictus, född 1688, lämnade gården för att läsa vid Gymnasiet i Karlstad. Efter studentexamen skrev han in sig vid universitetet i Uppsala för att ägna sig åt präststudier, då med det högtravande namnet Benedictus Brandelius Wermelandus. Ett par år efter sin prästvigsel träffade han sin blivande hustru Ingrid Greta Fabrin som vuxit upp på Öijerings gård i Alsters socken. Sorgligt nog fick de endast sex år tillsammans. Benedictus dog enbart trettiosex år gammal och lämnade efter sig sin unga hustru Greta och barnen Johan och Caijsa.

Johan, född 1721, farfar till kapellpredikanten Emanuel Branzell, bar efternamnet Bransell, en utveckling av faderns namn Brandelius. Från början inriktad på teologiska studier som sin far Benedictus, ändrade han sig efter några år och bestämde sig för teknikstudier.

Sverige var under denna tid starkt inriktad på gruvdrift. Johan tog i synnerhet intryck av den framgångsrike teknikern och konstmästaren ²Christofer Polhem, kallad Den Svenska Mekanikens Fader som adlades av Karl XII år 1716.

Med målet att bli konstmästare skrev Johan in sig vid Uppsala universitet som Johannes Bransell med tillnamnet Wermelandus. Han lärde då känna den betydligt yngre studentkamraten Bengt Gustaf Geijer som en dag skulle överta ledningen av gruvföretaget Uddeholmsbolaget, grundat av sin farfar Bengt Gustav Geijer den äldre i början av 1700-talet. Släkten Geijer var en adelssläkt som anlände till Sverige på 1620-talet med släktens anfader Christopher Geijer.

Mycket tack vare vännen Bengt Gustaf Geijer fick Johan arbete vid Uddeholmsbolaget som färdig mekanicus, motsvarande dagens ingenjör och blev så småningom chef, konstmästare, för bolagets gruvförvaltning vid Taberget i Nordmark.

Johan var närmare fyrtio år när han gifte sig med femton år yngre prästdottern Maria Barbro (Babba) Landberg. De fick tre söner, Bengt, Peter och Johan som fick skolundervisning av en informator i hemmet där ett rum var inrett som skolrum, scholae rum.

Men 1772, endast femtioett år gammal, dog Johan av vad som då kallades rötfeber eller rödsot, något som kunde ha varit lunginflammation eller blodförgiftning. Efter sig lämnade han gruvor i Nordmark, mark vid Nordmarkshyttan, jordbruksfastigheter i Alsters socken och en del av hemmanet Öijering.

Emanuels far Bengt Bransell ³ föddes 1758. Han utbildade sig till bergsmekanicus och blev senare konstmästare liksom sin far. År 1805, samma år som Emanuel föddes, utnämndes Bengt till konstmästare i Värmlands län med ansvar för översyn av brobyggen och allmänna byggnader i Värmland.

Likt sin far Johan gifte sig Bengt med en kvinna som var betydligt yngre än han själv. Anna Gustafva Forsell, dotter till rådman Gustaf Forsell i Karlstad, var endast sjutton år gammal vid giftermålet. I likhet med hennes fars gode vän Bengt Gustaf Geijer, härstammade Anna från den gamla österrikiska adelssläkten Geijer. Annas faster, Gustaf Forsells äldre syster Anna-Lisa, gifte sig med Elof Seidelius och blev i senare led, genom döttrarna Brita och Sara Maria, mormor till skalden Esaias Tegnér och farmors mor till Selma Lagerlöf.

Bengt och Anna Gustafva dog med två månaders mellanrum år 1820 i vad läkaren kallade vattusot och tvinsot. Bengt var sextiotre år och hans hustru endast femtioett. Förmodligen var båda sjukdomarna tuberkulos. Även två av deras barn, Jan och Anna, dog i samma sjukdom.

Paret har sin gravsten på Alsters kyrkogård. I Alsters dödsbok står nedanstående rader:

19.5 Högädle Herr Bengt Bransell i N. Glenne. Vattusot 63 år

22.7 Enkefru Gustafva Bransell. Tvinsot 51 år.

Carl Axel Gottlunds dagbok - Apostel eller finnbygdens Casanova?

Här och der träffades bland dem (finnarna) Finnska Biblar och Catecheser, som de erhållit till skänks af en för många år tillbaka öfver nästan alla Vermelands och Norges Finnskogar kringvandrande finsk student vid namn Gottlund, hvilken yrkat, att predikningar borde hållas på finnska språket och folket äfven i öfrigt borde betjenas af finnska Embetsmän – hvilket dock lyckligtvis icke bifölls…

Ur: E Branzell, Beskrivning över norra och Södra Finnskoga nya kapellförsamlingar.

DEN FINSKE STUDENTEN Carl Axel Gottlund gjorde som så många andra unga finska medborgare i det ryska storfurstendömet Finland. Han for till Sverige för att studera vid ett universitet, närmare bestämt i Uppsala. Det var under dessa studier som han fick höra talas om att det sedan hundratals år levde finnar i Dalarna och Värmland.

Därmed var Gottlunds nyfikenhet väckt och sommaren 1821 lämnade han Uppsala för att ge sig åstad till Värmland. Under närmare ett år, sommaren, hösten och vintern 1821, vandrade han genom de värmländska finnbygderna i nordvästra Värmland med dagboken i handen.

Denna vandring anses utgöra bakgrunden till Emanuel Branzells bistra liv som kapellpredikant i finnbygden.

Utdrag ur Gottlunds dagbok:

Jag stod upp i god tid och lagade mig resfärdig, packade in mina saker. Det var omöjligt för mig att få gårdfolket att säga, vad jag var dem skyldig, varken vågade de eller ville de, ty att jag var en förklädd kung eller kunglig person, kunde ingen taga ifrån dem. Och allt vad de bådo mig om, så var det, att, då de sågo hurusom finnarna på Millmarks och Sörmarks skogar klagade över sina husbönders hårdhet och önskade att få komma under kronoskatte, de önskade veta, om även Östmarksfinnarna gjort det och försäkrade, att de alltid varit billiga mot sina underlydande, vilket även befanns enligt med sanningen. Jag gav dem 5 Rd. För kvarteret och maten samt skänkte dottern 24 sh. drickspenningar och gav åt modern min lilla brännvinsflaska från skjutväskan, till vilken hon hade ett synnerligt begär, emedan den passade så väl i hennes kjortelsäck

Under sina färder genom finnskogarna, till fots, till häst eller med skjuts, väckte den finske studenten uppmärksamhet bland folk. Det gick rykten om att den unge mannen var en prins, eller åtminstone en greve. Han klädde sig i uniform, visserligen hemkomponerad, uppträdde därtill som en herreman och duperade allmogen med sitt ståtliga yttre.

Skogsfinnarna föll för den ståtlige ynglingen som dessutom talade deras eget språk och gratis delade ut finsk litteratur. Inte minst blev flickorna förtjusta och Gottlund själv ganska förtjust i dem. Den unge studenten ägnade sig därför inte enbart åt att jaga harar och ripor utan även åt att förföra en och annan söt ung finska.

Han erkänner i sin dagbok att han inte greps av någon större moralisk upprördhet när han besökte byarnas badstugor.

Utdrag ur Gottlunds dagbok:

Där var två flickor om 13 och 14 år, och de stod framför mig så blanka både fram och bak som det var möjligt, de sökte ej en gång med handen skyla sig. Den äldsta dottern om 21 år var dock mera försiktig, men modern däremot ej mer än barnen. Jag hade den äldsta dottern att tvätta jakthunden Saukko, för vilket hon fick 24 shilling i drickspengar. På försök bad jag de andra flickorna lysa henne med pärten, vilket de genast gjorde och satt en lång stund nakna med eldblosset i handen, varigenom jag fick ett gott tillfälle att obehindrat beskåda Adams döttrar lika naturligt som om jag själv varit i paradiset.

Gottlund blev till den grad berörd av de eländiga förhållandena i finnbygden att han sökte kontakt med inflytelserika personer ända upp i kungahuset för att väcka förståelse för skogsfinnarna. Han författade en petition som en grupp värmlandsfinska skogsbönder undertecknade. Ett par år senare, 1823, togs frågan upp i riksdagen.

Dåvarande kyrkoherden, skalden och blivande biskopen Frans Michael Franzén väckte en motion i prästståndet. I motionen hemställde Franzén att Kungl. Maj:t, den franskfödde kungen Karl XIV Johan, skulle verkställa en opartisk undersökning om förhållandena i finnskogarna. Det hemställdes även att Kungl. Maj:t även skulle vidta åtgärder mot "den hedendom, som synes råda mitt i ett kristet land".

Så småningom verkställdes en rad åtgärder för att förbättra skogsfinnarnas ställning. 1826 beslutades att två finnskogasocknar skulle skapas. Dessa skulle utgöra två kapellförsamlingar, Bograngen i Södra Finnskoga och Höljes by i Norra Finnskoga med församlingen Dalby i Älvdals pastorat som huvudort. Emellertid bestämdes att det skulle vara en svensk präst, inte en finsk som Gottlund hade begärt. Den förste präst, eller rättare sagt kapellpredikant, som nominerades till tjänsten blev Emanuel Branzell och året var 1830.

Gottlund har blivit kallad Finnskogens egen apostel och stenar har rests till hans minne. Men vad drev honom till hans starka engagemang?

En blandning av äkta social upprördhet, nymornad finsk nationalkänsla, äventyrslust eller vaga drömmar om en egen framtida roll? I sin iver målade han upp sitt tänkta rike i alltför lysande färger, ett lyckorike där han själv var härskare, en finsk fogde i ett nytt län