Ensamhetens pris: Alfred Nobels levnadsöde

By Carl-Olof Orsander

Ensamhetens pris ger en både spännande och intressant bakgrund till Nobelprisen. Vi får i denna laddade skildring följa Alfred Nobel och hans närmaste i såväl medgång som motgång. De kvinnor som betydde mest för Alfred påverkade minsann också hans gåtfulla liv.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 30, 2017
• ISBN: 9789177851561

Carl-Olof Orsander

Carl-Olof Orsander föddes 1945 i Helsingborg. Han blev folkskollärare. Intresset både för historia och historier fanns redan då. Sedan tidigt 1970-tal har han såsom privatforskare bedrivit studier i nordisk historia, och detta med tyngdpunkt på de skåneländska aspekterna.

Book preview

Tack

För samarbetet med framtagande av nödvändiga fakta vill jag i första hand tacka min hustru Marianne.

Utan hennes eller mina söners hjälp och stöttning hade denna verklighetsnära berättelse aldrig blivit skriven.

Beträffande de i romanen förekommande brevtexterna har inspiration och underlag hämtats från främst två utgåvor, nämligen:

Kenne Fant: Alfred Bernhard Nobel, Nordstedts 1991

Vilgot Sjöman: Mitt hjärtebarn, Natur och Kultur 1995

Innehåll

Kapitel ett 1833-1852

Kapitel två 1852-1859

Kapitel tre 1860-1864

Kapitel fyra 1865-1869

Kapitel fem 1870-1872

Kapitel sex 1873-1876

Kapitel sju 1876-1877

Kapitel åtta 1878-1880

Kapitel nio 1881-1883

Kapitel tio 1884-1886

Kapitel elva 1887-1889

Kapitel tolv 1890-1893

Kapitel tretton 1894-1896

Kapitel fjorton 1897-1947

Kapitel ett

1833-1852

Vintern kom tidigt till Stockholm denna höst. Vinden ven och snön yrde utanför köksfönstret. Det var emellertid inte vädret som var mest oroade. Det fanns annat, som påverkade sinnesfriden långt värre. Det var familjesituationen. Den upplevdes just nu bekymmersam. Oron medförde att han läste samma text om och om igen.

Detta är en bild över släkten. Så stod det överst på tavlan, som han själv hade förfärdigat. Det var dock enbart ett enda släkte som avsågs… nämligen hans egen familjegren. Texten fortsatte. Släkten Nobels anor ifrån Vestra Nöbbelöfs socken i Christianstads len uti hertigdömet Skåne. Därefter följde namnen på hans sex närmaste anfäder. Avslutningsvis figurerade tavlans upphovsman, Immanuel Nobel med hustrun Andrietta Ahlsell. I lugnande syfte hade den gode maken som sagt läst hela den präntade namnfloran i många repriser.

Äntligen hördes barnskrik, som överröstade Andriettas kvidande. Hon hade just gett liv åt en ny familjemedlem i gårdsrummet en trappa upp i trevåningshuset på Norrlandsgatan 11. Detta hände före midnatt måndagen den 21 oktober 1833. Grannfrun Johanna och en jordemor skötte förlossningen, som gudskelov avlöpte väl, vilket strax också meddelades. Gossebarnet sades samtidigt vara välskapt men hu så erbarmligt klent.

Trots Immanuels oförställda glädje suckade han. Situationen att få en tredje son var nämligen inte odelat positiv. Det senaste året hade familjens hus på Långholmen brunnit ner till grunden samtidigt som det intilliggande och obetalda trävarulagret rönt samma öde. Detta hade inte bara orsakat en personlig konkurs med en skuld på nästan 15 500 daler utan också en flytt till den nuvarande och påvrare bostaden. Och nu till på köpet en riktigt klen son.

En kort tid senare döptes sonen till Alfred Bernhard. Som dopvittnen närvarade Alfreds mormor Carolina, hans morbror Ludvig med hustrun Charlotta, hans fastrar Betty och Amalia samt grannfrun Johanna och hennes make. Alfreds bägge äldre bröder Robert (4 år) och Ludvig (2 år) övervarade inte ceremonin. De var hemma hos den ännu inte kyrktagna Andrietta.

Immanuel var en påhittig mångsysslare med hög kompetens. Han hade betydligt fler idéer än han hade råd med. I flera fall var hans innovationer dessutom före sin tid, varför alla tillfrågade finansiärer avböjde medverkan. Hans krutfyllda undervattensmina var ett sådant nytt vapen, som varken militären eller någon annan var intresserad av. Själv var han emellertid så full av förtröstan, att han oftast lyckades lugna sina ovälkomna fordringsägare.

Andrietta var en varm och omsorgsfull moder men också bestämd. Hon skötte om familjen och hemmet. Matinköp och matlagning, diskning, städning, tvätt och klädvård var tillsammans med barnpassningen ett heltidsarbete. Hon satte en ära i att hålla lort och löss borta. Delvis till följd av hennes idoghet klarade familjen under hösten 1834 att helt komma undan kolerans härjningar i Stockholm. Där omkom då över 3 000 personer. Likkistorna tog slut och de mest fruktansvärda domedagsscener utspelade sig i huvudstaden.

1836 återfanns familjen på adressen Havssvalget 7 åt Nybrohållet till. Bostaden präglades av fukt, kyla och kackerlackor, så där blev bosättningen inte långvarig. Adressbytet berodde ändå främst på faster Betty, som året därpå blev gift med industriägaren Per Petterson Elde. Han anställde nämligen sin svåger Immanuel Nobel såsom mekanikus i sin fabrik på Riddargatan. Dessutom ordnade han en ny bostad åt familjen, vilken då flyttade till Humblegården 118. Mest störande där var de elaka dunsterna från bakgårdens många utedass.

Den lite ljusare tillvaron för familjen tog slut året därpå, när fordringsägarna inte längre lät beveka sig utan hotade Immanuel med gäldstugan. Nu hade den skuldtyngde familjefadern emellertid tur. På en bjudning träffade han landshövdingen i Åbo, Lars Gabriel von Haartmann. Denne inbjöd honom till tsarens Finland. Pengabristen gjorde, att han fick åka ensam. Att undkomma de krävande långivarna blev ju nödvändigt. Måndagen den 4 december 1837 stod den fyraårige Alfred tätt intill Andrietta på kajen och vinkade av Immanuel. Familjen skulle komma efter hette det.

Trots sin klena kropp, sina återkommande magsmärtor och sin regelbundna huvudvärk, växte Alfred i takt med tiden. Hans farfar, som hette Immanuel och var läkare, hade i ett tidigt skede förskrivit lämpliga medikamenter. De gav tillsammans med Andriettas huskurer en välbehövlig lindring.

Andriettas släktingar, Ahlsellarna, var nu behjälpliga. På så sätt blev det möjligt för familjen att flytta till en ännu billigare lägenhet på Brahegatan 115. Dessutom kunde Andrietta med släktens bistånd anskaffa och driva en liten mjölk- och grönsakshandel. Här tillbringade Alfred dagarna, medan hans bägge äldre bröder gick i Jacobs apologistskola. När bröderna om kvällarna tränade på sina hemläxor, passade Alfred på att lära sig både läsa, skriva och räkna. Under de många dagliga timmarna i affären gjorde han sig nyttig på mångahanda vis, och han kunde dessutom vila i det lilla lagerrummet mot bakgården. Bröderna var Alfreds enda jämnåriga vänner, men konstigt nog upplevde han inte denna begränsning särskilt negativt. Istället skulle förhållandet mellan Andrietta och hennes snälle, lille Alfred skulle från och med nu bli evighetsvarmt. Samtidigt lärde han sig att trivas med sig själv.

Alfreds läsförmåga förbättrades märkbart hela tiden. Redan efter vintern kunde han både läsa och förstå den inte helt enkla texten på Immanuels gjorda släkttavla, som hängde över kökssoffan. Släkten Nobels anor ifrån Vestra Nöbbelöfs socken i Christianstads len uti hertigdömet Skåne. Därpå fortsatte han nästan utan stakande att ta sig an sina anfäder. Bonden Oluf i Nöbble, hans son bonden Peder Olufsen, hans son bonden Oluf Pedersen, hans son häradshövdingen Petrus Nobelius gift med Wendela Olofsdotter Rudbeck, deras son ritmästaren Olof Nibelius gift med Anna Wallin, deras son läkaren Immanuel Nobel gift med Brita Catharina Ahlberg, deras son uppfinnaren Immanuel Nobel gift med Andrietta Ahlsell. Alfred tänkte, att tavlan inte var färdig, för själv saknades han ju.

På grund av familjens nödtorft kunde Andrietta varken närvara vid svägerskan Amalia Nobels bröllop 1838 eller sin svärfars, läkaren Immanuel Nobels, begravning 1839. För att hjälpa till med försörjningen fick Robert och Ludvig efter skolan gå runt och sälja svavelstickor. En viss tröst gav de ganska regelbundna breven och pengarna, som Immanuel skickade från Finland. Där arbetade han strävsamt som arkitekt, konstruktör och experimentator med krut. 1840 flyttade han till Sankt Petersburg, som han dessförinnan hade besökt vid flera tillfällen.

Hösten 1840 kunde Alfred börja som elev vid Jacobs apologistskola på Regeringsgatan 79-81, där hans äldre bröder redan gick. Med hjälp av dels än mer pengar från Immanuel dels överskottet från Andriettas lilla butik kunde familjen inte bara flytta till en bättre och mindre lyhörd bostad på Regeringsgatan 67 helt nära skolan utan också anställa den 13-åriga lillpigan Mina. På brödernas skola, som kallades Busarnas, gick bara fattiga barn. De som var bättre bemedlade gick i Klara skola. Skillnaden, som tydligt markerades av elevernas kläder, var därvidlag något som bröderna Nobel inte kunde undgå att lägga märke till. I sina dunkelmurriga kläder, jämfört med Klarapojkarnas ljusa sjömansutstyrslar upplevde Alfred sig mindervärdig för första gången. En känsla som knappheten bar med sig. Så snart han mötte sådana finare lärjungar vände han blicken nedåt, så att kepsens skärm dolde hans ansikte. Efter två terminer hade Alfred förvärvat betyget Berömlig i alla ämnen. Han påbörjade aldrig den tredje terminen, eftersom han hälsomässigt ansågs vara för klen för skolgång.

I Ryssland var tsar Nicolaus I en hård envåldshärskare, som i smyg kallades den krönte gendarmen. Han ville stärka sitt lands krigsmakt, varför rustningsindustrin fick leverera omfattande beställningar. Genom landshövding von Haartmann hade den högsta militärledningen kring tsaren fått vetskap om uppfinnaren Immanuel Nobels tramp- och sjöminor. Efter en lyckad demonstration blev svensken penningbelönad, samtidigt som ryska staten gjorde en beställning. Tillsammans med en rysk general startades den mekaniska verkstaden Ogarev & Nobels Auktoriserade gjuteri & hjulfabrik. Förutom minor tillverkades kanonlavetter, verktygsmaskiner och den av Immanuel uppfunna svarven Hjulnavsskärare, modell Nobel. Affärerna gick strålande.

Den 21 oktober 1842 utfärdades pass för Fru Nobel med minderåriga barn. Det gällde för Andrietta och hennes två yngsta söner. Den 13-årige Robert hade avslutat sin skolgång, och han hade efter träget tjatande fått mönstra på en skuta som skeppsgosse, vilket farbror Per Elde hade ordnat. En av de sista dagarna i oktober steg Alfred, modern och broder Ludvig med en allt mer stegrad förväntan ombord på en tremastad bark, som sedan tog dem till Åbo. Därefter fick de åka med en överlastad postdiligens till Sankt Petersburg.

Med undantag av Robert kunde de övriga i familjen Nobel efter fem långa år äntligen återförenas. Glädjen var obeskrivlig även för den 9-årige Alfred, trots att han knappast hade något tydligt minne av sin far. Redan första söndagen, då de alla besökte gudstjänsten i den svensk-finska församlingens kyrka, Sankta Katarina, fick nykomlingarna en ordentlig rundtur i den ryska huvudstaden. De imponerades då väldeliga av de ståtliga palatsen, de magnifika kyrkorna och de många monumentala broarna över Neva.

Andrietta blev nu husmor med tre ryska pigor, varav en som talade även finlandssvenska fick tolka. Beträffande vardagslivet inträffade sålunda ett paradigmskifte, vilket också gällde för Ludvigs och Alfreds del. Från relativt fattiga skolpiltar förvandlades de omgående till tämligen välbeställda privatelever med handplockade lärare. Bland dessa utmärkte sig kemiprofessorn Nikolaj Zinin, teknikprofessorn Jurij Trapp och den svenske språk- och historieläraren filosofie magister Lars Santesson. Alfreds favoritlärare blev dock den faderligt omtänksamme och berömmande Peterov. Denne filosofiske man, som således var något av en motpol till den karske och krävande Immanuel, bidrog i allra högsta grad till Alfreds studieiver och snabba förkovran. Lärarnas lektioner varvades ständigt med allehanda praktiska göromål i Immanuels fabrik.

Redan den 29 oktober 1843 hade familjen utökats med sonen Emil, och ett par år därefter hade sonen Rolf sett dagens ljus. Bara en dryg månad senare anlände nästa son, den förlorade sonen Robert, som då välkomnades till Sankt Petersburg. Det gjordes på ryska av lillebror Alfred, som nu behärskade detta språk. Hela familjen var därmed återsamlad till Andriettas stora belåtenhet.

I de tre brödernas fortsatta skolning visade Alfred störst talang. Under kvällarna kunde han dessutom i fotogenlampans ljusgula sken ägna timmar åt både läroböcker, språkläror och skönlitterära alster. Han och Robert blev allt mer involverade i mintillverkningen, medan Ludvig tillbringade mest tid i den mekaniska verkstaden samt det år 1846 nyuppförda valsverket. Tillverkningen av ångmaskiner utvecklades till att bli en försäljningsframgång, varför Immanuel vid den här tiden passade på att betala alla sina svenska fordringsägare.

Under våren 1849 betraktades Alfred som färdigutbildad i Sankt Petersburg. Hans lärare tillsammans med Immanuel planerade därför med stor noggrannhet en ambitiös studieresa åt adepten. Alfred skulle på sin bildningsresa från Sankt Petersburg ut i vida världen börja med ångbåt som transportmedel.

En sommarvarm vind smekte nejden, då fartygets gälla ångvissla plötsligt skar genom luften. Den havande Andrietta Nobel tog fram en näsduk och torkade bort en tår i ögonvrån. Nu skulle ju hennes älsklingsson, den snälle Alfred, för första gången vara borta från henne under en längre tid. Vid Andriettas sida fanns hennes idoge make, Immanuel, och ingöt ett visst lugn. Han var familjens sanne patriark. Framför paret stod den sexårige sonen Emil och höll sin två år yngre bror Rolf i handen. Längst till höger hade Alfreds bägge äldre bröder råkat hamna. Den tidigare jungmannen Robert kunde nu inte låta bli att undra, varför han inte hade fått göra någon studieresa. Han hade ju istället sett sig tvingad att gå till sjöss för att få komma ut och se sig om i världen. Broder Ludvig däremot gladdes åt Alfreds förestående möjlighet till förkovran. Vid sidan om Ludvig stod en nära vän till familjen Nobel, nämligen Carl Lenngren, som hade sin 9-åriga dotter Paulina med sig.

Medan förtöjningen lossades, vällde rök ut ur skorstenen. Redan innan fartyget så sakteliga gled ut på Neva hade den snart 16-årige Alfred och de andra passagerarna kommit upp på soldäck. Alla vinkade, mamma Andrietta med näsduken i handen. Efterhand som avståndet ökade, drunknade förmaningar och utropade välgångsönskningar allt mer i ångmaskinens stånkande flåsljud. Inom kort hade familjen och alla de andra på kajen försvunnit ur Alfreds åsyn. I fortsättningen måste han klara sig själv. Trots en viss vilsenhet var det ändå med ett förvånansvärt lugn, som han nu anträdde sin färd. Både geografiskt och ekonomiskt hade hans resa i god tid blivit klart utstakad och ordentligt förberedd i enlighet med den gedigna brevväxling, vilken hade förevarit. Dessutom behärskade han språket i respektive land, som han skulle besöka. Förutom svenska och ryska kunde Alfred utan vidare omsvep tala, skriva och förstå tyska, franska och engelska. Italienska var inte heller helt obekant för honom.

Resans första etapp gick via Helsingfors och Åbo till Stockholm. Innan Alfreds tänkta återkomst till Sankt Petersburg skulle han enligt den uppgjorda planeringen ha bedrivit studier i Sverige, Tyskland, Frankrike, England och Amerika. Det var ett anmärkningsvärt omfattande program även för en begåvad yngling.

På kajen i Stockholm möttes Alfred av morbror Ludvig Ahlsell, som var tullförvaltare.

– Goddag Alfred!

– Goddag onkel!

– Du har vuxit bra mycket, sedan jag såg dig senast… när var det förresten?

– Det måste väl ha varit för sju år sedan, när vi fick flytta till S:t Petersburg.

– Ja, det är då förunderligt, hur tiden har löpt. Förresten, hur gick hitresan?

När Alfred hade berättat om överfarten från den ryska huvudstaden och lite om livet där samt framfört hälsningar från familjen, hade han fått sina båda koffertar stuvade på täckvagnen. Sen bar det av.

– Nu far vi direkt ut till Dalarö, förklarade morbrodern. Där ute finns redan den övriga familjen. Sedan många år har vi nämligen alltid tagit oss dit redan i början av sommaren.

Under åkturen till Dalarö var det mest onkel Ludvig som pratade och Alfred som lyssnade. I god tid före kvällsmåltiden ankom ekipaget till sommarvillan på Dalarö, en gedigen, gulmålad träkåk med vita knutar, mycket snickarglädje och en stor inglasad veranda mot havet.

– Här kommer jag nog att trivas, tänkte Alfred.

Det dröjde inte länge innan det blev dags att träffa onkel Ludvigs övriga familj. Först moster Charlotta och sedan den 5-årige sonen Adolf. Till sist fick Alfred ta den 16-åriga kusinen Sofia Vilhelmina i handen och hälsa på henne.

– Jag kallas för Mina, sa hon utan att ha släppt taget om Alfreds hand.

Återigen tänkte han:

– Här kommer jag nog att trivas.

Efter ett par dagar hade Alfred gjort sig ordentligt hemmastadd. Det var då han träffade den obetydligt yngre Alarik Liedbeck, som bodde i ett annat sommarhus helt nära. Denna bekantskap utvecklades snabbt till vänskap. I sin sysslolösa tillvaro kom de bägge tonåringarna till att prata om allt, inte minst om flickor.

– I S:t Petersburg, avslöjade Alfred, klappade mitt hjärta för en fager jänta. Hon var dotter till en av de ryska ingenjörerna i pappas fabrik.

– Vad hände?

– Ingenting. Våra hjärtan klappade inte i takt. Alfred och Alarik träffades så gott som dagligen, och de drog sig inte för att spana på Mina så ofta de kunde.

– Henne skulle man allt vilja känna lite närmare, viskade Alarik en dag.

– Du menar, fortfor Alfred, att du skulle vilja känna på henne lite närmare.

– Det ligger helt i sakens natur… om jag bara visste, hur jag på ett galant och gentilt sätt skulle kunna gå till väga.

– Jag kan kanske hjälpa dig.

Genast plockade Alfred fram en papperslapp ur fickan och vek upp den. Det var ett snyggt skrivet men borttappat blad med text ur någon förmodat olämplig bok.

– Jag hittade den här lappen på ångfartyget, som jag reste hit med.

Båda begrundade sidans rubrik: Huru man efterforskar quinnfolks lusta. Sedan läste Alfred med klar röst:

– När man efter flera diskreta och trevliga pratstunder – vid olika tillfällen – har gjort sig riktigt bekant med fruntimret ifråga, påstår man: - Det är ju väldigt synd, att vi två inte kan träfas mer. Och när hon strax förmodligen undrar: Varför inte det då? genmäler man lite försiktigt: - Kära vän, Ni tillhör ju faktiskt en respektabel familj. Om hennes svar då blir, att hon nog ändå kan tänka sig ett rendezvous, så har hon bildligt talat själv knäppt upp blusens översta knapp.

– Fantastiskt, tyckte Alarik, det måste jag pröva snarast möjligt.

Ett par veckor senare avslöjade Alarik, att efterforskningen om Minas lusta nu var avslutad, samt att det där utskrivna bladets text verkligen fungerade.

– Så hon knäppte själv upp den översta knappen? undrade Alfred.

– Nej, men hon betonade, att hon var en respektabel familjeflicka, varför vi aldrig mer kunde träffas på tu man hand.

I slutet av augusti flyttade alla in till Stockholm. Alfred skulle nu bo hos faster Betty och hennes make, Per Petterson Elde. I deras stora hem stod nämligen en mycket lämplig studiekammare helt och hållet till Alfreds disposition. Ifrån denna kunde han med minsta möjliga möda ta sig till de bägge lokaler, där han skulle förkovra sig fram till jul.

Först blev Alfred elev hos Gustaf Erik Pasch, som gav sin adept grundläggande kunskaper om eldens natur och dess förutsättningar: bränsle, värme och syre. Alfred fick för första gången också stifta bekantskap med den kemiska två-komponents-principen, som Gustaf Erik Pasch hade tillämpat, när han uppfann den s.k. säkerhetständstickan.

– Alfred förstår, inledde Gustaf, de första tändstickorna var ju doppade i gul fosfor. Denna självantände emellertid ofta och skapade många eldsvådor. Det var i det läget som jag kom på, att man kunde använda röd fosfor. Då gick det nämligen lättare att separera de verksamma ingredienserna. Genom att sedan applicera den ena ingrediensen på ett plån och den andra på trästickan, var problemet löst.

– Två-komponents-principen, kommenterade Alfred.

– Ja, den metoden bygger ju på, att man under kontroll kemiskt förenar två trygga ämnen till något nytt och önskvärt instabilt… och skulle den metoden inte vara tillämpbar, måste man ju söka förändra det instabila ämnet.

Alfred blev väldigt nöjd med tiden hos Gustaf Erik Pasch. Av denne fick han också uppmaningen:

– Sök alltid patent på dina uppfunna ämnen och deras åvägabringande… Alltid!

Att bo inhyst hos paret Elde skulle visa sig bli ett lyckokast. Den saken berodde utan minsta tvekan allra mest på den generöse och originelle onkel Per. Han var en industriidkare, vilken hittills hade lyckats med allt, som han hade gett sig in på. Han drev mekanisk verkstad, tändsticksfabrik, sodavattensbryggeri, boktryckeri, väveri för kemisk beredning av vattentäta tyger och därtill ett litet rederi med sex vevslupar, vilka ombesörjde passagerartrafik till och från Djurgården. Dessutom ägde han ett antal fastigheter i Stockholm. I Eldes fabrik på Riddargatan hade Alfreds pappa, Immanuel, en gång varit anställd som mekanikus.

Den mycket intelligente Per Petterson Elde hade gjort en enastående karriär, sedan han lämnade föräldrahemmet i en bondgård utanför Ystad. Som åttaåring hade han skrivits in vid Lunds universitet, där han sedan hade studerat i tjugo år. Det var under samma tid, som universalgeniet Carl Adolph Agardh, skalden Esaias Tegnér och den svenska gymnastikens fader Per Henrik Ling hade vistats där. Från slutet av Pers studietid fanns en mycket omtalad händelse, vilken inträfade under ett besök i Köpenhamn. Per vandrade på en av stadens vallar. Han mötte då en främmande liten man, varvid ingen av dem ville stiga åt sidan för den andre. Till sist hade främlingen frågat: -Vet De da icke, att jeg er Frederik VI af Danmark? Per hade då genast på renaste skånska svarat: - Och jag är Per Petterson av Sverige. Per hade omedelbart därefter blivit gripen, förd till polisförhör och slutligen beordrats att inom ett dygn lämna Kongens By. Den här historien hade väckt så stor munterhet i Lund, att den gode Per till sist tröttnat på tituleringen Per Petterson av Sverige". Han hade då tagit sig namnet Elde.

Onkel Per hade alltid en liten peruk på huvudet. Det hade han haft alltsedan en uppflammande eldslåga i tändsticksfabriken hade svett av honom håret. När Alfred fick höra om händelsen, tänkte han.

– Det var ju väldigt förutseende att ta sig namnet Elde. Alfred fann onkel Per mycket intressant och lärd. Därför blev deras diskussioner av stort värde.

– För mig, sa onkel Per en kväll, har det alltid varit viktigt att enkelt kunna tända en eld. Att enkelt kunna släcka en okontrollerad eld är egentligen lika viktigt. Enbart vatten kommer inte att duga i framtiden. Här finns ett forskningsfält för alla intresserade kemister... tänk på det, Alfred.

Lagom till sin födelsedag den 21 oktober fick Alfred ett brev hemifrån. Däri kungjordes att mamma Andrietta hade nedkommit med ett välskapt flickebarn, som fått namnet Betty. Alla gladde sig och särskilt faster Betty.

Nästa lärare åt Alfred blev Lars Fredrik Svanberg. Denne hade liksom Gustaf Erik Pasch varit elev hos Jöns Jacob Berzelius, den svenska kemins fader. Doktor Svanberg, som i många år hade gett enskild handledning åt flera studeranden, var sedan tre år tillbaka ledamot i kommittén för undersökning av bomullskrutets användbarhet. Det blev också inom detta område, som Alfred nu fick forska.

– Bergsbruket, vapenutvecklingen och det kommande järnvägsbyggandet behöver ett nytt sprängmedel, som är mer kraftfullt än svartkrutet, betonade Svanberg. Alfred instämde och menade, att hans främsta intresse var sprängstoff. Han lärde sig snabbt all tillgänglig kunskap om bomullskrut. Så snart doktor Svanberg fick höra, att Alfreds nästa anhalt på studieresan skulle bli hos professor Justus von Liebig i Giessen, sa han:

– Där har jag också varit elev. Hos professor Liebig finns en mycket viktig kunskap att inhämta… nämligen hur ett kemiskt laboratorium bäst bör vara inrättat och fungera.

– Det ska jag lägga på minnet, svarade Alfred.

Julen firade Alfred hos faster Betty, onkel Per och deras fyra barn, vilka ju var Alfreds kusiner. Allt avlöpte traditionsenligt.

Fram på nyåret 1850 inledde Alfred den utländska delen av sin studieresa. Han kände att förväntningarna steg inom honom. Förutom Ryssland framstod synsättet, traditionen och livsrytmen i utlandet som helt nya betingelser för honom.

– Man ska ju ta seden dit man kommer, menade han. Efter halvannan vecka kom Alfred till Hamburg, där han passade på att vila ett par dagar. Resan från Hamburg mot Frankfurt via Hannover och Kassel skulle ske med järnväg. Aldrig tidigare hade Alfred utnyttjat detta färdmedel. Ånglokets rök och den hiskliga farten gjorde honom en smula åksjuk. Detta tyckte han ändå väl kompenserades av den betydligt kortare restiden. Han estimerade nu hastigheten till att vara ungefär fem gånger högre än den gamla beprövade landsvägsskjutsens. Innan tåget nådde Frankfurt, steg Alfred av i Giessen. Den allra sista biten fick han transportera sig i ett mycket lugnt tempo med häst och vagn.

– Det gäller att inte bli fartblind, intalade resenären sig.

I Giessen kom Alfreds boende att bli beläget nästan intill det undervisningslaboratorium, som professor Justus von Liebig drev. Precis som doktor Svanberg tidigare hade sagt, blev det viktigaste nu att instudera, hur ett laboratorium för kemiska experiment borde vara beskafat. Allt väsentligt – från placering och förvaring av ämnen, redskap och instrument till gasers utvädring och skyddsåtgärder i händelse av nödsituation – fick Alfred noga inpränta. Han skulle sen komma att utnyttja dessa lärdomar hela livet. Vidare blev professorns förbättrade analysmetoder till glädje för Alfred. Omvänt blev det däremot med forskningen inom den organiska kemin och försöken med kemiska ämnen till jordbrukets förbättring. Olusten ökade för Alfreds del. Därför kändes det befriande för honom, när han i maj kunde resa vidare till Paris.

Om förutsättningarna för trivsel hade blivit allt mindre i Giessen, så blev de desto större i den franska huvudstaden. Här skulle Alfred studera för professor Théophile-Jules Pelouze, som var minst lika välkänd som sin kollega i Giessen. Professor Pelouze experimenterade med bomullskrut och andra nitrosulfater, vilket tilltalade Alfred. På det här kemiska området ägde svensken redan så stora kunskaper, att han snart kunde tilldelas mer kvalificerade uppgifter.

En dag hände det, att Alfred blev tvungen att gå till det näraliggande apoteket för att inhandla ett medel mot sin huvudvärk. Här blev han expedierad av ett ungt, fagert apoteksbiträde, som med ens fick honom att tänka på något helt annat än huvudvärk. Ännu mer botad blev han, när det fullkomligt överraskande visade sig, att hon kunde tala svenska. Redan nästa dag återkom Alfred till apoteket och såg då till att han fick tala med det svenska biträdet.

– Jag måste få veta vad fröken heter.

– Josefina Bergman, men jag kallas för Josefine.

– Josefina… jo, se fina namnet, mumlade Alfred helt hörbart.

– Ja, riktigt drottningnobelt.

Hon förklarade att hennes franska mamma som ung hade hittat kärleken i Sverige, dit hon då hade kommit med ett teatersällskap. Mer hann Josefine inte berätta, förrän Alfred med en för honom helt ovan framfusighet öppnade munnen:

– Skulle det gå för sig, att jag bjuder fröken Josefine på kafé en dag?

– Det möter absolut inget hinder.

– Förresten, själv heter jag Alfred Nobel… och kallas för Alfred.

Han kände allt mer, hur känslorna sprudlade inom honom. Det visade sig snart, att båda två hyste ett varmt och uppriktigt sinnelag för varandra. Denna dragningskraft kom att växa för varje dag. Efter knappt fyra veckors bekantskap med många små stunder tillsammans, kunde Alfred konstatera, att Josefine själv hade knäppt upp den översta knappen. Hon hade emellertid noga inpräntat:

– Jag är en ärbar flicka, och för mig hör samvaro utöver oskyldigt kelande… det äkta ståndet till.

Alfred hade instämt leende, och helt kort hade han tänkt på den lilla tvetydigheten i hennes ordval. För första gången hade han blivit djupt förälskad och hans känslor var i lika mån besvarade. Josefines föräldrar, som Alfred efter en kort tid hade fått möjlighet att träffa, var artister, pappan musiker, som spelade flera instrument, och mamman sångerska. Hon skrev även egna och mycket roande texter till kända melodier. Det blev en underbart lycklig tid, då Josefine och Alfred ofta kunde träfas både ute på stan och hemma hos henne. Det kom dessutom aldrig på tal, att hon skulle ha ett förkläde med sig.

I sina brev hem berättade Alfred ingenting om Josefine, däremot hur bra han trivdes med studierna hos professor Pelouze och livet i Paris.

I slutet av mars 1851 mottog Alfred ett brev hemifrån. Nu fick han ta del av den sorgliga nyheten, att hans lillasyster Betty hade avlidit i en febersjukdom.

– Och lilla Betty… som jag fick aldrig träffa.

Därefter gled Alfreds tankar över till Andrietta.

– Stackars mamma…

Alfred kunde inte låta bli att genast skriva ett brev hem.

Han noterade, att livet är en utsökt skänk, en juvel, given ur Moder Jordens hand. Den sorgliga smärta som han bar på, kunde svårligen döljas. Både Josefine och professor Pelouze visade största förståelse. I all välmening föreslog därför professorn ganska snart:

– Jag tror att ett luftombyte skulle göra ingenjör Nobel gott.

Förslaget att Alfred skulle åka ner till Torino och besöka professor Sobrero, en tidigare elev till Pelouze, accepterades med viss nyfikenhet sedan Alfred fått höra, att den italienska professorn sysslade med nya sprängämnen.

– Ja, jag vill ju bli spränglärd.

– Det tycker jag låter bra, menade Josefine så snart resan till Italien hade kommit på tal, men jag kommer att sakna dig hela tiden, och jag lovar att uthärda min väntan!

– En sådan längtan är ömsesidig, blev svaret. Jag åker redan i övermorgon.

De båda försäkrade att ständigt ha varandra i sina tankar.

– Du ska få min allra varmaste lyckokyss! lovade Josefine avslutningsvis.

Efter ankomsten till Torino åkte Alfred mot Rivolihållet, varåt professor Ascanio Sobrero skulle ha sitt laboratorium. Tiden hos den italienske professorn blev kort men intensiv. Dennes piroglicerina hann Alfred aldrig att stifta bekantskap med. Allt arbete i laboratoriet gick ut på att få fram nitromaniten som ersättningsmedel för knallkvicksilver. Nästan varje kväll satt Alfred och plitade ett kärleksbrev till Josefine. På så sätt fick han utlopp för sin stora längtan till henne. Varje sådant känslosamt alster utformades som en dikt. Så snart ett brev blev färdigskrivet lät han emellertid eld förtära sitt poetiska verk.

Efter drygt sex veckor kunde den längtansfulle Alfred Nobel äntligen anträda sin resa tillbaka mot Paris. Precis innan ankomsten dit drabbades han oturligt nog av svåra magplågor och en så hiskelig huvudvärk, att han måste bli sängliggande på sin kammare under nästan en veckas tid. Han konstaterade också att mjältsjukan denna gång orsakade honom ensamhetens alla kval. Att befinna sig i Josefines närhet utan att kunna få träfa henne, plågade honom naturligtvis extra mycket. Lika oväntat som smärtorna hade lamslagit honom, lika plötsligt försvann de. Fortast möjligt tog Alfred sig till apoteket för att meddela Josefine sin återkomst. Innan monsieur Nobel hann fråga efter henne, kom föreståndaren fram till honom. Denne hade ju sett Alfreds sökande blickar och la nu sin högerhand på Alfreds axel.

– Mademoiselle Bergman begravdes igår…

Alfred förstod ingenting, varför han än en gång fick höra:

– Mademoiselle Bergman begravdes igår… hon blev väldigt sjuk och dog.

Alfred, som i samma stund tycktes drabbad av svår chock, sattes på en stol och bjöds på ett litet glas absint.

– Det här är en utmärkt medicin, som rensar sinnena, fick han höra.

Efter det nedslående apoteksbesöket vandrade en förkrossad yngling med tunga steg till Josefines hem. Där rådde en sorgmättad stämning. Ganska snart fick Alfred av monsieur Bergman höra:

– Min älskade dotter blev oväntat sjuk en dag... och sjukdomen bara förvärrades...det var hemskt att inte kunna göra någonting, utom att be till Gud. Varför hörsammade Han inte mina böner? Varför lät Han döden besegra livet? Vår Josefina drabbades av s.k. galopperande militärtuberkulos. Den har enligt läkaren alltid en hastigt förlöpande karaktär… Salig Josefina hemkallades av vår Herre för fyra dagar sedan. Det finns förresten ett brev till herr ingenjören.

Denne mottog ett kuvert med texten Mon ami, Alfred. För honom blev nu den älskliga Josefine hans saknade Josefina.

– Josefinas hälsning ska jag läsa, när jag har kommit hem.

Därefter fortsatte samtalet ytterligare en liten stund i samma mollstämda tonläge. Då Alfred tackade för sig, fick han en innerligt varm kram av Josefinas mamma. En knapp timma senare, utan att ha bevistat kyrkogården, sprättade Alfred upp kuvertet, tog fram brevarket, begrundade den snirkliga handstilen och läste:

Min allra käraste Alfred! När Du läser dessa rader, finns jag inte längre hos Dig. Som utlovat kommer jag dock att evigt vänta på Dig, men jag hoppas av hela mitt hjärta, att den uppfyllelsen ska dröja länge, mycket länge. Lev väl! Je t´aime!! Din Josefina

Tårarna rann ner för den till synes apatiske Alfreds kinder, och utan att han tycktes märka något, blötte smärtans droppar upp brevets bläck, så att texten blev oläslig. Han förbannade tillvarons nyckfullhet och kände sig samtidigt än mer drabbad av ensamhet. Denna sinnesstämning skulle det ta sin tid att bota. Ett antal dagar senare, då Alfred hade besökt kyrkogården flera gånger, läste han i en encyklopedi om militärtuberkulos: Denna sjukdom drabbar en skenbart frisk individ, vars hela kropp helt plötsligt överhopas av tuberkelsmitta. Denna har då inkommit i blodmassan från någon okänd tuberulös härd i kroppen, och vanligtvis inträffar döden inom kort.

Senare samma vecka lämnade Alfred inte bara Paris utan även Frankrike. Han reste till London. Där skulle han under sommaren först och främst förkovra sin själsliga status men sen också sina kunskaper i engelska. Båda kraven tyckte han sig kunna tillgodose genom vettiga bokköp. Han inhandlade därför flera böcker av sin favoritförfattare, Percy B Shelley, och för första gången även ett