Sidenbröderna

By Olle Almgren

K.A. Almgren sidenväveri grundades 1833 och finns fortfarande kvar, nu som museum. Historien om hur Knut August Almgren kom att starta sitt företag har ofta berättats. Tjugotvå år gammal drabbades han av lungsot, och gavs möjlighet att fara till södra Frankrike för att om möjligt tillfriskna. I Frankrike blev han inte bara frisk, utan lärde sig också franska, och viktigast, de senaste teknikerna inom sidenvävarkonsten. Väl hemkommen startade han så sitt företag.
Mindre känd är den roll hans äldre halvbror, Jan Gösta, spelade i den historien. Utifrån dokument i släktarkivet - brev, dagboksanteckningar och biografiska skisser - tecknas här en bild av de två bröderna och deras mellanhavanden.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 17, 2023
• ISBN: 9789180803809

Olle Almgren

Olle Almgren (1941-2021) ägnade sitt yrkesliv åt läkemedelsutveckling. Efter pensioneringen utvecklade han istället sitt historieintresse, dels genom universitetsstudier, och dels genom forskning i det Almgrenska släktarkivet. Olle växte upp i en stor familj med många syskon. Kanske bidrog det till att han särskilt intresserade sig för två bröder ur en annan stor syskonskara. Den ene, Knut August, Olles farfars farfar, blev rik och välkänd genom sitt framgångsrika företag, KA Almgrens sidenväveri. Den andre, storebror Jan Gösta, är närmast bortglömd. Ändå hade Knut Augusts livsöde blivit helt annorlunda, och av allt att döma mycket kortare, utan storebroderns hjälp och beskydd. I denna berättelse om brödernas livsöden låter Olle också Jan Gösta träda fram och komma till liv.

Book preview

KAPITEL 1

Jag hade hört talas om dem redan från tidig barndom, när vår familj träffade pappas släkt i olika sammanhang, dessa mytiska farbröder från det förgångna – lagmannen, sidenfabrikören och hovrättsrådet, säkert långt innan jag ens anade vad dessa titlar betydde. Då, under mina barndomsår, var de just inget annat än mytiska gestalter som levt för länge sedan och på något sätt hörde till min släkt. Men eftersom jag tyckte mycket om dessa möten med pappas bröder och syster och deras familjer, så blev dessa gestalter förknippade med glädjen att träffa släktingarna igen, med fest och god mat och roliga historier. De fanns där som någon slags symboler för farfar och pappas bröder och blev väl tydligare för oss barn genom att min farbror Erik, som var målare, hade gjort kopior i olja av gamla porträtt av farbröderna, och när vi var på besök hemma hos hans familj i Simrishamn kunde man beskåda dem i all sin prakt, ordensbehängda, allvarliga och imposanta.

Längst till vänster på väggen ovanför matsalsbordet hängde lagmannen, landssekreteraren i Västmanlands län Joachim Wilhelm Almgren (1756-1817) i ett typiskt 1700-tals profilporträtt, med hög krage och sidenhalsduk. I mitten satt hans son sidenfabrikören, Knut August Almgren (1806-1884), bister och befallande, och på högra sidan hovrättsrådet, Knut Gustaf Edvard Almgren (1838-1922), son till sidenfabrikören. Fast allvarlig och uppsträckt i frack med orden såg han ändå mildare ut med det stora vita håret, än sin far sidenfabrikören. Det var alltså tre generationer som hängde där bredvid varandra, och den fjärde, min farfar Knut Fredrik Almgren (1877-1962) fick inte plats där utan fick hänga för sig själv på en sidovägg, åtminstone senare, för han var fortfarande i livet när jag var barn.

Jag, som upplevde detta i min barndom, råkar vara släkt i rakt nedstigande led med farbröderna på väggen. Själv är jag född 1941 i en familj om 8 syskon, och porträtten på farbror Eriks väggar föreställer alltså min farfar, farfars far, farfars farfar och farfars farfars far.

Något som säkert bidrog till att gubbarna som satt avporträtterade på farbror Eriks matsalsvägg mera förknippades med glädje, glam och gemenskap än med aktning, allvar och vördsamhet, var allt skämt och skojande om männen på porträtten. Särskilt rolig var farbror Eriks ofta berättade historia, att de tre gubbarna bråkade med varandra på nätterna så till den grad att tavlorna på morgonen hängde upp och ner, och det hände att han smög sig in i matsalen tidigt på morgonen och arrangerade tavlorna så att vi barn skulle se att han talade sanning.

Men det var inte förrän jag blev lite äldre, i 20-årsåldern, som jag insåg och brydde mig om att dessa män faktiskt var förfäder till mig, och hade varit framstående i sina liv och uträttat saker. I den ålder jag var då, var det särskilt sidenfabrikören, den store entreprenören, som intresserade mig, och det var nog så enkelt att det var hans rikedom som imponerade. Kanske också det faktum att han själv hade byggt upp sin fabriksrörelse och sin rikedom. Framför allt var det hans sommarställe, den gamla 1700-tals gården Svindersvik, som kittlade min fantasi. Jag drömde om att vi hade haft den kvar, och kände både avund mot sidenfabrikören och hans barn, som hade fått bo där om somrarna, och avoghet mot de följande generationerna, som hade låtit detta arv förskingras. Min dröm baserade jag på gamla bilder av gården och omgivningar, och det var först åtskilliga år senare som jag besökte stället i verkligheten och insåg att tiden som sommarställe på en sådan plats var för länge sedan förbi. Och drömmen var nog mera kopplad till föreställningen om ett rikemansliv på 1800-talet – lata dagar utan plikter och med tjänstefolk som skötte allt som behövdes för mitt bekväma liv.

Det är möjligt att min uppväxt i en åttabarnsfamilj i små omständigheter med en konstant brist på pengar hade gjort mig mera mottaglig för sådana drömmar och önskningar. Men som jag minns min barndom var de fattiga omständigheterna inte något som vi syskon var särskilt medvetna om förrän ungefär i pubertetsåren. Visst var det ofta litet som skulle delas på många när det gällde sådant som vi såg som festmat: frukt, ägg, kött t.ex. Jag kan inte minnas att vi barn tyckte att detta var något konstigt och annorlunda mot hur andra hade det. Men eftersom jag föddes under krigsvintern 1941-42 så var det ju också under min tidiga barndom ransonering, något som förstås drabbade alla. Mycket av sådant som vi idag tycker är en självklarhet i hushållet var sällsynt och dyrt, och det är klart att det blev åtråvärt och efterlängtat. Men det var aldrig tal om ostillad hunger eller svält. Och kläder var mestadels ärvda från äldre syskon, men fram till gymnasieåldern såg jag, och säkert också mina syskon vid samma ålder, det som helt naturligt och ganska oviktigt. Det var först när jag började lägga märke till vilka kläder klasskamraterna hade, och förstod att det fanns status i vad man hade på sig – sådana tankar hade jag aldrig haft tidigare – och också insåg att kläder till sådana priser skulle det aldrig gå att få hemma – som jag började känna av den relativa fattigdom vi levde under som en slags underlägsenhetskänsla gentemot en del av klasskamraterna. Men jag vill skynda mig att tillägga att jag inte ser denna relativa fattigdom som något nödvändigtvis dåligt. Det finns ett stort värde i att framhäva och känna stolthet för andra, i mitt tycke viktigare, aspekter av livet än yta och ekonomiska möjligheter.

En incident med kläder minns jag särskilt. Till höstterminen någon gång i början av gymnasiet behövde jag nya skor, och önskade mig mockaskor med rågummi-sula, som var det mode som gällde. Men mamma hittade ett par grova arbetsskor med tjock räfflad sula och blänkande metall runt snörhålen – säkert mycket bra skor som motsvarade alla krav man kunde ha på värme och skydd mot väta och halka. Men totalt fel ur modesynpunkt. De kostade säkert bara en tredjedel av priset för en moderiktig mockasko, och mamma var överlycklig över ett sådant fynd. Det skulle spara mycket till andra nödvändiga inköp. Jag spjärnade emot länge, men lät mig till sist övertalas, och mamma blev förstås väldigt glad. Men jag visste redan vid köpet att det skulle ge mig bekymmer. Jag skämdes för skorna redan från första dagen, och försökte måla över den glänsande metallen runt snörhålen med skokräm, vilket inte gick något vidare, och jag försökte gömma dem under bänken när jag satt i klassrummet. Antagligen just på grund av mina ansträngningar att försöka dölja dem syntes de så mycket mera. Det stod ju också helt klart att jag skämdes för dem, och då blev det ju helt oemotståndligt för klasskamraterna att reta mig för dem. Jag försökte använda dem så lite som möjligt, men ändå försöka att få dem se slitna ut, så att jag skulle behöva få nya skor. Så småningom lyckades jag få ärva några mera neutrala skor efter någon äldre bror, så de hatade fotbeklädnaderna hamnade längst in i någon garderob. Några mockaskor med rågummisula blev det dock aldrig.

Ett annat skammoment, återkommande varje termin, var inlämnandet av ansökan om nedsatt terminsavgift, som mindre bemedlade elever kunde få. Insamlandet av dessa blanketter skedde helt öppet under lektionstid, så att alla kunde se vilka elever som behövde göra detta. Den här ansökan var ju något som alla syskon fick göra och förstås också flera av mina klasskamrater, så jag var ju inte alls ensam. Men ändå kommer jag ihåg det som lite skamfyllt. När jag tänker på det idag kan jag skämmas över att jag skämdes då, men det är en nyttig insikt i hur olikhet kan upplevas i