Dagar i Dalsland

By Lars Åke Augustsson

Ett av Sveriges minsta landskap. Skilt av Värnens stora vatten från Sveriges kroppspulsåder mellan Stockholm och Göteborg. Till Dalsland kom man inte på genomresa. Dit kom man bara med ett särskilt ärende. Hade jag det ärendet? Dagar i Dalsland är en reportagebok om att återvända av författaren Lars Åke Augustsson. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9788726968668

Book preview

Att återvända

Ur en flyttfågels dagbok

I juni 1980 hade vi som vanligt semester i Dalsland. Både Britta och jag är ju födda där. En dag kom ett nummer av Brittas fackförbundstidning med eftersändningen från Stockholm. Hon såg i platsannonserna att det fanns ett jobb i Färgelanda.

Hon sa Färgelanda och jag stupade rakt ner i min barndom. Ner i baksätet på en hoppfullt hoplappad bil på väg genom femtiotalet. Från den tiden mindes jag Färgelanda som en än mindre håla än den jag själv kom ifrån.

Jag mindes att det fanns ett Gästis där. Fönster gula av ljus och värme. Vi hade som vanligt inte råd att stanna utan vi for värdshus förbi med snökedjorna piskande de blankslitna däcken.

Jag var fet och full av fantasier om en ärofull framtid. Om att bli något annat bland andra människor än min morbror som spelade back i Artemarks IF:s B-lag och min faster som ägde fiskbilen. Någon annanstans än i alla Dalslands små och ännu mindre samhällen, Bengtsfors och Billingsfors och Skåpafors och Tångelanda och Färgelanda. En högfärdig fan var jag.

Men nu talade alltså Britta, min fru och mina barns mor, om att för ungarnas skull flytta hit. Några semesterveckor på sommaren ägnade jag visst och gärna åt Dalsland. Men bo här? Jag såg bakom mig den mödosamma väg jag klättrat och krupit och kämpat, alltid lika övertygad om att vägen verkligen ledde framåt.

Både hos reaktionären Balzac och socialisten Ivar Lo-Johansson hade jag läst om hur den unge mannen lade staden, dikten och kvinnorna för sina fötter. Dit hade jag strävat. Till de stora städernas ljusgula fönster, ett enda stort Gästis. Till de stora tidningarna – med artiklar av och om mig. Till de stora biblioteken – varifrån mina egna böcker ständigt skulle vara utlånade. I de stora systemen av teorier hade jag lärt mig söka visshet – om att vad jag gjorde nog var det rätta. En högfärdig fan hade jag förblivit.

Man vet vad man har, säger den som stannar där han är född. Man vet att härute på landet händer inget, säger hon som flyttar till stan. Man har hört att ute på landet är allting så mycket naturligare, säger den som lämnar storstadens gator.

Men vad säger den som först flyr landet och sedan flyttar tillbaka? Ar det inte som att två gånger försöka stiga ner i samma flod, fastän vattnet hela tiden flyter förbi?

Britta tyckte ändå att vi kunde åka dit och titta. Jag svarade tveksamt, som om jag var rädd att möta någon i Färgelanda. Mig själv?

En dag reste vi dit. Nere i en sväng såg jag en skylt om att här serverades drycker från Utsiktens bryggeri. Samma skylt vid samma Gästis som för drygt tjugo år sedan. Vad skulle jag dit att göra?

I stället hamnade vi på en oljig bensinmacksbar invid stora vägen. Vägen bort från detta svenska småsamhälle med sitt Konsum och sitt Vivo och sin kyrka högt uppe på kullen. Vad skulle jag hit att göra?

Jag hade ju långt om länge lärt mig att skriva så pass att jag kunde vänta mig hövligt bemötande på de flesta redaktioner. Skulle jag nu kastas ut i kylan till läsarna? Jag hade till och med skrivit böcker om dessa småsamhällen. Skulle jag nu träffa mina romanpersoner livslevande?

Vad skulle jag till denna folkhögskoleort med sitt lilla sågverk att göra? Till denna by som under sextiotalet räddades till livet av

Gunnar Strängs lokaliseringspolitik och Volvos plastverkstäder.

Vad kultur fanns här förutom gravkullar från stenåldern och det att Nils Ferlins farfar, som visst var präst här på artonhundratalet, tog sitt namn efter orten?

Britta berättade att anställningsintervjun gått bra. Jag teg.

Antingen vinner man äran i storstaden. Eller är man stolt och snillrik nog att stanna kvar ute i obygden tills staden skamset kommer till en med sin berömmelse. Den chansen hade jag missat, skulle jag nu också sticka från stan? En högfärdig fan hade jag förblivit.

Jag försökte se det hela mer objektivt. I kartboken och uppslagsboken fann jag att landskapet bestod av 3 708 kvadratkilometer väster om Vänern, söder om Värmland, norr och nordost om Västergötland och Bohuslän.

Ett av Sveriges minsta landskap. Skilt av Vänerns stora vatten från Sveriges kroppspulsåder mellan Stockholm och Göteborg. Till Dalsland kom man inte på genomresa. Dit kom man bara med särskilt ärende. Hade jag det ärendet?

Dalsland. Jag prövade namnet och mindes alla gånger jag fått förklara att det inte var Dalarna jag menade. Men nu gällde det alltså inte mina egna besvikelser utan det gällde att vara objektiv.

Jag satte mig att repetera historia. Landskapet hade ända fram i industrialismens barndom egentligen varit två. Dal kallades då trakterna invid Vänern och Markerna kallades de skogiga gränstrakterna. Trakter som Artemark och Nössemark vilka hade mer gemensamt med Nordmarken i Värmland och Aremark på andra sidan gränsen än med övriga landskapet.

Dit kom man inte annat än i särskilt ärende: krig. Av härarna och krigstågen fick man lära sig var riksgränsen låg och det var från Dalsland den värste krigsherren av alla överskred gränsen och i Halden 1718 mötte sin blyknapp.

Industrin kom till Dalsland men landskapet fortsatte vara två. Längs vattendragen i norr och väster växte först järnbruk, sedan skogsindustrier upp.

Vid alla forsar i det sjösystem som på 1880-talet förbands av Dalslands Kanal tycktes en massafabrik ligga. Upperud, Långed, Billingsfors, Skåpafors, Gustavsfors. I södra Dalsland behärskade då som nu den bördiga Dalboslätten geografin och ekonomin. I Valbodalen i väster mot Bohuslän förenades industri- och jord-bruksdalsland. Omgivna av bondlandet låg typiska bruksorter som Stigen och Ödeborg.

Men det typiska var väl inte vad folk gjorde i Dalsland. De flesta tycktes för det mesta vara sysselsatta med att flytta därifrån. Blott Oland hade en större amerikaemigration.

Sedan gammalt hade man sökt sig till Norge, men det var ju knappast utlandet. Den häpne Axel Brusewitz vittnade år 1907 i sin undersökning av Dalsland för den stora Emigrationsutredningen:

Det är, som om det ej existerade någon annan utväg för ungdomen än Amerika, när den skall ut i lifvet; och en resa dit har blivit något så alldagligt, att den knappast anses stort märkligare än en torgresa till Uddevalla eller Vänersborg.

Var jag inte själv lika typisk? Min morfar och min farfar hade båda rest ikring och arbetat. Mina föräldrar förlovade sig i Västerås dit min far sökt sig att jobba efter kriget. Vi flyttade från Dalsland när det var slut på de goda femtiotalsåren. Sedan dess hade jag flackat.

Britta föddes i Dalsland som jag, men vi träffades i Örebro. Mina svärföräldrar bodde alltså i Dalsland, men de hade mycket riktigt träffats i Göteborg. Man måste tydligen ha ett särskilt ärende för att söka sig tillbaka till Dalsland.

Och nu? Jag försökte än en gång vara objektiv och fick fatt i lite aktuell statistik. Det såg faktiskt ut som om utflyttningen minskat

på senare år. År 1980 hade landskapet dryga 56 000 invånare, en ökning med ett par tusen på tio år. Något berodde det på Volvo som gjort bondesamhället Färgelanda till industriort och räddat jobb i Bengtsfors efter sulfitfabrikens nedläggning där på sextiotalet. Men tittade man närmare efter var det nog ändå bilindustrin som var dagens Dalsland tack skyldig i stället för tvärtom. Vad som kännetecknar senare tiders utveckling är mera att dalslänningarna pendlar till kringliggande industrier än att landskapet blivit mera företagsekonomiskt attraktivt.

Annu var det dock femton procent av befolkningen, mot riksgenomsnittets sex procent, som arbetade inom jord- och skogsbruk. Ännu var det skogsdal och slättdal. Men vad var det som drog pendlarna åter efter arbetsdagens slut?

Jag lade kartbok och historieböcker och statistik åt sidan. Jag läste i stället stora författare för att finna vad de