Blixen & Blixen: Bror Blixen, kvinnorna och förlusterna

By Björn Fontander

Ett omsusat och skamfilat äktenskap med en mytomspunnen författare, en förkärlek för viltjakt på afrikanska öppna marker och ständiga äventyr. Vem var egentligen Bror, förutom make till den stora författaren Karin Blixen?I "Blixen & Blixen: Bror Blixen, kvinnorna och förlusterna" för Björn Fontander argumentationen att Bror var en mer komplicerad och omtänksam person än den skurkaktige figuren han målades upp som.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 3, 2021
• ISBN: 9788726785012

Book preview

brev.)

Inledning

A voch till blir de aktuella igen – det evigt spännande svenskdanska paret med alla sina motsättningar och alla sina likheter – Karen och Bror Blixen. Hon, kaffefarmare i Afrika, berömd för sina böcker och främst för den om livet i Afrika, snillrik, excentrisk.

Han, en kort tid kaffefarmare vid hennes sida, safariledare, storviltjägare, äventyrare, ekonomisk slarver, ofta förälskad, hopplöst seglande i berömmelsen akter om sin hustru, uppenbarligen för evigt stämplad av ryktet om att ha smittat henne med syfilis.

Historien tycks aldrig få ett slut, engagemanget inte upphöra. Ännu är pusslet inte färdiglagt, ännu väntar något bakom hörnet. Med ojämna mellanrum får ämnet liv igen, orsakat av en ny bok eller en film. Vi har upplevt ett antal års stiltje efter en påkostad, omdebatterad och delvis lögnaktig Hollywoodprodukt. Men pendeln slår.

I samband med att jag arbetade med en tv-produktion om Bror Blixen kom jag att fästa mig vid ett par namn som i biografier behandlats flyktigt; två kvinnor av helt olika betydelse för Blixen. Den 22-åriga amerikanskan Polly Peabody följde 1940 Bror till Norge som just härtagits av tyskarna. I samråd med Folke Bernadotte och Finlands USA-ambassadör hade Blixen i New York planerat och förverkligat ett mobilt fältsjukhus – The American-Scandinavian Field Hospital med kontakter med Svenska Röda Korset. Blixen var huvudansvarig som »Liaison Officer« – förbindelseofficer. Polly Peabody hade av Blixen fått funktionen som sekreterare.

Den andra kvinnan, svenskan Anne Boberg, bara en 16- åring då hon kom till Kenya 1936 som sällskap till ett excentriskt och sinsemellan inte helt fridsamt engelskt par. Bror tog henne under sina vingar. Anne misstänktes på sina håll vara hans illegitima dotter. Själv var han förtjust vid tanken. Med stort allvar tog han sitt reservfaderskap, gav kärlek och förmaningar. »Du nöjeslystna skitunge,« bannade han flickan i ett brev, men han bannade med värme och förståelse och med humor i ögonen.

Brors brev, som Anne ställt till mitt förfogande, är alltså från en låtsasfar till en inbillad dotter. Flitigt gick hans försändelser vid alla tillfällen; från lyxiga hotellsviter till en afrikansk savann, där han skrev sittande på en låda utanför sitt tält i väntan på en lastbil.

Jag kom att möta dem båda, Polly Peabody och Anne Boberg, den senare genom lustiga omständigheter. Anne ser ännu, efter mer än sextio år, Brors brev till henne som en stor gåva.

Det kan inte undgås att i ett tankemässigt umgänge med makarna Blixen beröra deras samliv och förluster. Karen, kallad Tanne av familj och en vid vänkrets, ansåg sig sviken av tre män. Fadern, som kom att prägla hennes liv, begick självmord då hon var i tioårsåldern. Bror lämnade henne och ville ha skilsmässa; det andra slaget mot hennes självförtroende. Då Brors ersättare, engelsmannen Denys Finch-Hatton, omkom i en flygolycka var han redan på väg bort från henne. Den förlusten har Karen noga dolt i sin afrikaskildring, som i stället formats till en kärleksförklaring just till Denys, till landet och till människorna där. I hennes version föll kärleken till marken först då flygmaskinen gjorde det. Om ens då.

Det som återstod henne var en baronesstitel, som hon benhårt höll fast i, och ett kommande stort författarskap. De tre männen i hennes liv var i grunden lika varandra – rastlösa, självständiga, alltid på väg bort. För förståelsen av den komplicerade människan Karen Blixen är hennes brev hem till Danmark ovärderliga.

Också Bror gjorde känslomässiga förluster. Eva Dickson, som falskeligen titulerade sig baronessan Blixen-Finecke, körde ihjäl sig med sin bil. Tyst och inåtvänd lämnade Bror Afrika. Efter norgeäventyret 1940 förlorade han också möjligheten att återvända till Afrika, England eller Amerika. Okända krafter hade sett till att hans amerikavisum stoppades, en åtgärd som ännu väntar på förklaring. Motvilligt blev han under kriget sittande i Sverige till 1946, då han själv omkom i en bilolycka.

Bror Blixen har fått klä skott för Karens sjukdom. Hans namn förses regelmässigt med tillägg om hans skuld. Jag vill återge ett citat från en av hans vänner. »Låt Bror Blixen vila i frid. De som minns honom gör det med stor glädje och värme. Han är värd ett anständigt eftermäle.«

Uppenbarligen har jag svikit önskemålet om en vila i frid. Min avsikt har i stället varit att ge Bror andra nyanser, att göra bilden av »odågan« något mindre och förhoppningsvis bidra till en mer fullständig beskrivning.

»Emanuelsson«

Chambertin 1906

Ö stgöten Otto Casparsson var en bisarr figur som en februaridag 1928 dök upp hos Karen Blixen på hennes afrikanska farm; en homosexuell trashank som bränt sina skepp i Sverige och uppenbarligen förvisats utomlands av släkten. Han var av adlig börd. Modern var en Klingspor, fadern godsägare på Uttersberg i Kolmården.

Otto Casparsson var släktens svarta får och bitterheten måste ha bränt inom honom. Det hette hemma att »Otto misskötte sig«. Nu hade han misskött sig också i Afrika och var på flykt undan kreditorer och rättvisan i Nairobi. Ensam gav han sig iväg ut i Kenyas vildmarker, trots infödingarnas varningar. Lejonen var talrika och hungriga där han skulle vandra.

Men han ville ändå »ge min familj denna chans att bli av med mig«, skrev han uppgivet till Karen Blixen. Hon hade döpt honom till Emanuelsson.

Då jag första gången i Karen Blixens Den afrikanska farmen läste om svensken Emanuelsson i kapitlet »En flykting sover på farmen« funderade jag på om det var en skröna eller om där fanns en bakgrund. Det hela var säreget, trashanken som dök upp från ingenstans och deklamerade ur Ibsens drama Gengångare för att så försvinna ut i ödemarken.

Denne Emanuelsson framställdes som en sällsam gäst, men sällsamheter var nu en gång Karen Blixens område. Bilden av den avdankade skådespelaren grodde inom mig. Vem var han, om han nu var alls. I bakhuvudet fanns ett vagt minne av att Dagens Nyheters Jolo skrivit någonting om Emanuelsson. Tidningens arkiv hade ett par kåserier från april 1970 och dessutom uppföljande artiklar av andra händer. Jolo hade skrivit i anledning av en i Danmark då utgiven bok om Karen Blixen – ett diktaröde i bilder, en rik källa baserad på fynd från koffertar, byrålådor och vindsutrymmen på Rungstedlund, författarinnans hem vid Strandvejen mellan Köpenhamn och Helsingör.

Jolo skriver om Emanuelsson som »Blixens säregna dimfigur«, en person som med den mest naturliga samtalston berättar om de märkvärdigaste saker.

Det gjorde Karen Blixen också.

Om man undrar vad som är dikt och fakta bakom Emanuelsson/ Casparsson finns två källor, Karen Blixens bok och hennes brev hem till modern Ingeborg Dinesen i Danmark.

I sin bok berättar Karen om »en vägfarande som kom till farmen, sov där en natt för att vandra vidare nästa dag och aldrig mer komma tillbaka och som jag ofta har tänkt på sedan dess«. Denne svensk hette Emanuelsson, uppger hon i någon sorts försök att skydda hans identitet. Då hon första gången träffat honom hade han varit hovmästare på Hotel Norfolk i Nairobi.

Han var en fet ung man med rödbrusigt ansikte, och han hade vanan att ställa sig vid sidan av min stol och med hög röst underhålla mig om det gamla landet [Danmark] och våra gemensamma bekanta där. Han var så uthållig i sin konversation att jag efter någon tid åt mina frukostar på Stanley Hotel, som då var det andra hotellet i Nairobi.

Sedan hörde jag bara av och till av Emanuelsson som hade talang för att komma då något vankandes. Hans smak och idéer om livets glädjeämnen avvek något från det vedertagna. De andra skandinaverna i kolonin såg snett på honom.

En gång tidigare hade han sökt upp Karen Blixen på hennes farm. Då kom han för att låna pengar. Han hade fått sparken från hotellet i Nairobi och nu måste han iväg söderut till Tanganyika, undan hotande fängelsestraff. Han hade redan en tid suttit arresterad, men släpptes. Anledningen berördes aldrig.

Och nu var han alltså återkommen, anmälande sin ankomst med ett »Här kommer en luffare, friherrinnan!«. Hans ton var hjärtlig och han dukade upp en historia om att han tagit fel på vägen och av misstag hamnat här. Men nu skulle han verkligen till Tanganyika, till fots. Dit var det tre dagsmarscher genom Massajreservatet. Där fanns inget vatten men gott om lejon.

Just den tiden var lejonen en plåga för de infödda, som samma dag uppvaktat Karen Blixen med böner om att hon måtte skjuta några lejon. Emanuelsson kände till riskerna, men han måste iväg. Kunde han få hålla friherrinnan sällskap till middagen och få sova över och börja sin vandring tidigt nästa dag? Annars var han beredd att genast ge sig av i den stjärnklara natten.

Emanuelsson visste självklart att han inte skulle bli avvisad just den tid på dygnet då lejonen hade sin jaktperiod. Mycket riktigt tyckte Karen Blixen synd om honom.

»Kom in Emanuelsson«, sade jag, »ni kan äta middag här och stanna i natt.« I lampans sken utgjorde Emanuelsson en sorglig syn. Han hade på sig en lång, svart överrock av ett snitt som ingen människa i Afrika använde. Han var orakad och hans hår oklippt. Hans gamla skor höll knappt ihop och han kom tomhänt. Det var tydligt att han inte tagit med sig några ägodelar till Tanganyika.

Den ensamme, sjaskige figuren som stod därute i mörkret rörde Karen Blixen. Uppassaren Juma fick order om vin till en middag för två. Hennes vän Berkeley Cole brukade se till att det fanns hyggliga viner i huset, och han hade sänt henne en låda god Bourgogne. Juma fick besked om att korka upp en flaska.

»Då vi satt oss till bords och Emanuelssons glas fyllts, smakade han på det, höll det mot lampan och betraktade det länge ungefär som en människa som lyssnar till musik. Ypperligt, sa han, ypperligt. Det är ju en Chambertin 1906. Det var det verkligen och det gav mig respekt för Emanuelsson.«

Under middagen undrade värdinnan varför hennes middagsgäst inte kunde få något arbete. Han var en opraktisk man, erkände han, förstod sig inte alls på sådant som folk härute var intresserade av. Han hade ju fått sparken från sitt arbete, och förresten var han inte hovmästare egentligen. Bokföring förstod han sig inte alls på, kunde inte lägga ihop tal med varandra, han visste ingenting om boskap, var »rädd för kor«. Han kunde inte köra traktor.

»Men vad kan ni då?«

»Jag är skådespelare, tragedier. Mina bästa roller var Armand i Kameliadamen och Oswald i Gengångare.«

Emanuelsson såg sig omkring i rummet och undrade om friherrinnan råkade ha Ibsens skådespel i bokhyllan. Då kunde de två tillsammans spela sista scenen, den stora scenen, i Gengångare. »Vad sann tragik anbelangar är den scenen oöverträffad«, förklarade gästen/skådespelaren. Karen Blixen hade inte Ibsen i bokhyllan, och tydligen kunde hon inte fru Alvings roll utantill heller, för hon slutför inte teaterresonemanget i sin bok.

Vinet gjorde sin verkan. Emanuelsson blev meddelsam. Han hade en enda vän här i världen, en trollkonstnär som på sina föreställningar reste jorden runt. Förresten hade han själv assisterat vid trollerierna, men nu var visst hans vän i San Francisco. Några andra närstående hade han inte. Hans landsmän i Afrika hade vänt honom ryggen, den ena efter den andra. Nu hade han återigen råkat i svårigheter och hoppades på en morgondag.

»Jag har en möjlighet att undkomma mina svårigheter, ja, kanske jag kan undkomma allting. Men på den andra sidan kan jag också, om jag når Tanganyika, hamna i något nytt.«

Gästen fick frågan om han trodde på Gud och funderade en stund. »Ni inser att jag är en förfärlig skeptiker när ni hör vad jag har att säga, men med undantag av Gud tror jag inte på någonting i världen.«

Vid soluppgången morgonen därpå väcktes Emanuelsson och fick kaffe. Han var i dålig kondition. Karen körde honom i sin bil de första femton kilometrarna och hade gjort en matsäck med smörgåsar och kokta ägg.

»Jag gav honom också en flaska Chambertin 1906 eftersom han var förtjust i den. Jag tänkte; det blir kanske det sista han dricker här i livet.«

Han fick också litet småpengar. Karen stannade bilen och Emanuelsson steg ur. Han tog farväl och började gå mot sydväst. Så stannade han, kom tillbaka och tog än en gång ett patetiskt farväl av sin välgörare. I denna scen fick han nöja sig med en enda åskådare.

Jag tror att hans dramatiska instinkt var så stark att han i detta ögonblick hade en levande känsla av att just lämna en scen och gå ut, ungefär som om han sett sig själv med egna ögon. Det var Emanuelssons stora sorti... I morgonvinden flaxade hans långa svarta överrock lite runt hans ben, och ur en av rockfickorna stack en flaskhals upp.

Tre månader senare (27 maj 1928) fick Karen Blixen till sin överraskning ett brev från Tanganyika. Det var från Emanuelsson – som i fortsättningen får gå under sitt rätta namn, Casparsson – ett långt och vänligt brev som också innehöll pengar han lånat vid avfärden. Vandringen från den Blixenska farmen hade slutat lyckligt. På ett ställe efter vägen hade infödingarna varnat honom för att fortsätta, med tanke på den stora anhopningen lejon.

»Efter att allvarligt ha övervägt saken«, hade Casparsson skrivit, »begav jag mig iväg eftersom jag menade att det var moraliskt rätt att ge min familj denna chans att bli av med mig. Nu lyckades jag inte att genomföra detta, men jag känner mig dock i besittning av ett gott samvete och tänker inte göra mer för dem.«

Han berättade att de infödda varit rörande hjälpsamma mot honom.

I Den afrikanska farmen spinner Karen Blixen vidare på Otto Casparssons brev och låter honom framföras i full frihet som skådespelare. Han kunde ju