Alla mina söner

By Christer Kihlman

Författaren Christer Kihlman befinner sig för första gången i Argentinas kosmopolitiska huvudstad Buenos Aires. Trött på det borgerliga europeiska samhället ger han sig iväg på jakt efter en annan typ av sociopolitiskt levnadssätt att skriva om, men hans planer för skrivandet åsidosätts när han en kväll möter Juan. Trots språkbarriären kommer de med tiden allt närmre varandra och överkommer tidigare fördomar. De båda männen har sedan innan varsin partner på vardera håll, och när allt starkare känslor börjar växa fram mellan dem blir situationen invecklad. Christer och Juan försöker göra plats för varandra i sina respektive kulturer och äktenskap, och klura ut vilken roll de kan spela i varandras liv. Men lyckan står inte alltid på ens sida, och tillslut hotas allting att rasera.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 3, 2023
• ISBN: 9788728480083

Book preview

Christer Kihlman

Alla mina söner

SAGA Egmont

Alla mina söner

Omslagsfoto: Unsplash

Copyright © 1980, 2022 Christer Kihlman och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728480083

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

No sigas

donde conducen

las huellas.

Mejor vé donde no hay

huellas

y deja un sendero.

Visdomsord på väggen

i Juans och Lilitas

vardagsrum på Azcuenaga

25.6.79

Q. ringde. Han var i Bonn med en handelsdelegation. Han hade hälsningar från Juan. Både Lilita och Juan hade varit sjuka, men nu var det bättre. Juan var arbetslös igen, men planerade trots allt hela tiden för framtiden. Hans läkare — Arturo förmodar jag — hade uppmanat honom att minska på tobaken. Juan rökte för mycket. Rökte nervöst. Rökte ofta bara för att fylla ut sysslolösheten, tomheten, dämpa ett aktivitetsbehov, som inte kunde tillfredsställas på något meningsfullare sätt.

Q. hade haft en ganska regelbunden kontakt med Juan under de månader som gått sedan vi skildes. Jag kom genast på mig med att undra vad de haft för sig? Men frågade inte. Druckit förmiddagskaffe på Blue horse? Ätit lunch tillsammans på Morsa blanca? Sugit en nattlig Smuggler på Establo? Utan Q. hade jag säkert inte kunnat upprätthålla en så bra kontakt med Juan genom åren. Q. har varit brevduva mellan mig och Juan, telexduva, telefonduva. Samtidigt är Q. nästan den enda förbindelselänk jag har till det argentinska etablissemanget.

Telefonsamtalet från Bonn var lika oväntat som efterlängtat. Jag hade inte hört från Juan på över tre månader, trots att jag skrivit ett brev senast i maj och bett honom sända ett livstecken. Jag visste ju att han var sådan, i likhet med mig själv en dålig brevskrivare. Dessutom var hans uppfattning om tid, om tidens flykt, annorlunda än min. Han räknade inte dagar. Räknade knappt veckor ens. Jag räknade dagar, ibland timmar. I varje fall när det gällde livstecken från honom. Och i tystnaden, i de uteblivna brevens, den uteblivna kontaktens, spår, växte obönhörligen tvivlen, misstankarna, de onda tankarna, de gnagande föreställningarna att jag ändå tagit fel, att Juan inte… Eller med andra ord att allt ändå var som det syntes vara.

Men jag hade inte tagit fel. Innerst inne visste jag det. Mellan mig och Juan var det trots allt så som jag bestämt att det skulle vara. Varken mer eller mindre.

Q. var som vanligt mycket pratsam, han talade länge från Bonn och jag var till sist tvungen att påminna honom om att det skulle stå honom dyrt. Juan hade sagt honom att han har otaliga bekanta, men blott tre vänner och han hade nämnt namnen på de tre vännerna. Marcelo, hans far. Claudio, hans barndomsvän. Och jag. Det är som det skall vara. För jag vet vad vänskap är i Argentina.

De flesta historier handlar om något avslutat. De är skrivna i vemod eller sorg över en lycka, som gått förlorad, eller en människa, som inte finns mera att tycka om och vara nära. Min historia är oavslutad. Den är påbörjad och den fortsätter och det är meningen att den skall fortsätta så länge livet varar. Så har vi bestämt eller så har jag bestämt och går det annorlunda är det ingen mening med att berätta den.

Allt i livet är inte förlust och avsked, eller är naturligtvis till slut alltid just förlust och avsked, men då beroende på dödens omständigheter, den naturliga avslutningen, som vi själva inte kan göra något åt. Vi ville visa, Juan och jag, att livets omständigheter ibland kan vara uppbyggande, omstörtande, att de ibland kan stöda det varaktiga. Vi ville visa i vår lilla fåra av livets stora ström, vår mikroskopiskt lilla fåra av hela den väldiga livsströmmen, att den någon gång kan leda till välsignelse, inte alltid behöver ända i bitterhet eller sorg eller besvikelse. Vi bade nästan allt emot oss, omständigheterna, allt det som brukar förbereda olyckan. Men vi hade beslutat att inte ge oss, inte ge vika för omständigheterna. Vi ville övervinna omständigheterna. Vi kände oss starkare än omständigheterna. Vi hade knutit förbund. Vi hade skapat ett förbund av alldeles särskilt slag. Det var vårt eget verk och just för att det var vårt eget verk tyckte vi att det var viktigt att berätta om det för andra.

— Vad skriver du på nu, är det lyckoboken, frågade en av mina vänner för några dagar sen.

— Ja, det är lyckoboken.

Hon skakade på huvudet.

— Du är galen, man kan inte skriva om sånt!

Nej, det är riktigt, man kan inte skriva om sånt, inte om lyckan, den lättköpta. Men om lyckan, den svåra, kan man skriva. Om hur fruktansvärt svårt det är att hålla lyckan kvar.

Första gången jag kom till Buenos Aires kände jag inte Juan, frågade inte efter honom, visste inte om hans existens. Jag var där i andra ärenden, närmast för att förbereda ett litterärt arbete, som jag planerade. Det blev ingenting av. Juan gav mig annat att tänka på.

Jag hade en adresslista med mig och Q:s namn råkade stå överst på listan. Jag ringde Q. och nämnde namnet på vår gemensamma vän i Stockholm. Q. bjöd mig på middag. Det var i november och det var vår i Buenos Aires (och avenidorna lyste blå av jakarandaträden i blom och under de blommande jakarandaträden pansarvagnarna och soldaterna, de unga männen med stenansikten och maskingevären med piporna resta mot himlen som… som… det är inte alls svårt att associera till gevärspipor i detta land där maskuliniteten är myt och rättesnöre som religionen och för övrigt har jag redan skrivit om detta många gånger…) och även nätterna nästan alltid så varma att man helst lämnade kavajen hemma.

Q. bjöd mig på middag på Jockey club i sällskap med ett par av den argentinska kulturens spetsar. Det var tung barock och sträng kontroll vid ekporten, en samlingsplats för de utomordentligt utvalda. Jag kände mig inte väl till mods. Paneler, gobelänger, mörka bataljmålningar ur Argentinas skiftesrika historia, väldiga vaser och keramikkrukor på golvet eller på piedestaler i hörnen. Och så herrar, herrar i vit skjorta och diskret slips, mörk kavaj och verserade maner.

Q. var nästan översvallande vänlig och i detta skede antog jag ännu att det berodde på att han inte riktigt visste var han hade mig utan tog det säkra för det osäkra med tanke på sin affärskontakt i Stockholm. Han är före detta kavalleriofficer och mycket rak i ryggen, tunt hår, en skarp blick som inte viker och händer i diskreta svepande gester. Den äldre av de två gästerna var i sextioårsåldern, liten, ful och ironisk. Han såg ut som en skalbagge med glänsande svart bakåtstruket hår och ljusröda polerade naglar. Han talade om kvinnor som vissa män talar om hästar, njutbara föremål. En riktig konnässör. Den yngre var i min egen ålder och hade en mera bohemisk framtoning. Tunga ansiktsdrag, ett yvigt okammat hår, redan grånat vid tinningarna. Han var klädd i en skrynklig blazer och redan därigenom avvikande i denna strikta, avmätta församling. Han talade om världslitteraturen, men blev alldeles tyst när jag förde Márquez på tal.

Jag misstrodde dem båda. Innan jag reste hade jag läst i Le Monde att alla hederliga kulturarbetare i Argentina antingen satt i fängelse eller befann sig i landsflykt. De visade ett artigt intresse för min person och mina arbetsplaner. De frågade på vilket sätt de kunde hjälpa mig till rätta. Jag hade inga konkreta idéer. Skalbaggen föreslog att vi skulle gå ut tillsammans en kväll med ett par kvinnor. Ty den som inte kände den argentinska kvinnan han kände inte Argentina. Jag var inställd på att tacka ja till allt. Han ringde mig ett par dagar senare på mitt hotell, men samtalet avbröts innan han hunnit framföra sitt ärende och sen ringde han inte mer. Den andra ville sammanföra mig med Borges, men Borges var på landet och ville vara ifred.

Sent samma natt presenterade Q. mig för Juan. Han hade talat om en god vän och jag hade väntat mig en verserad herre i vit skjorta och slips. Så var det i stället Juan i sina slitna jeans och sin sportskjorta. Det var på Union Bar. Tango baren.

Juan var en smal, välväxt yngling, som såg bra ut, snabb i repliken, snabb i rörelserna, någon centimeter kortare än jag till växten. Han log ofta och när han log fyllde leendet upp hela hans mörka kreolska ansikte. Han log med ögonen, de svarta, mandelformade. Han var nästan alltid glad. Ibland klagade han över sjukdom och ont i olika delar av kroppen. Trots nästan oöverkomliga kommunikationssvårigheter blev vi snabbt goda vänner. Juan var vid denna tid tjugo år gammal. Jag var fyrtiosex.

Vi kunde egentligen inte samtala. Vi delgav varandra uppgifter om oss själva med hjälp av ordboken. Han bläddrade i det spansk-svenska, jag i det svensk-spanska. Jag hade inte brytt mig om att lära mig spanska innan jag reste, vilket var en stor dumhet. I den europeiska kulturimperialismens eller turistimperialismens anda hade jag låtit mig behärskas av den naiva och nonchalanta föreställningen att engelskan var ett världsspråk, lika användbart överallt. Det var alldeles fel. Juan hade uppenbara svårigheter med ordboken. Han fumlade och tog fel på orden. Det var första gången han konfronterades med detta slags redskap för mänsklig samverkan.

Jag berättade om mig, att jag var författare och att jag hade skrivit både romaner och skådespel. Han ville veta om jag var berömd och jag svarade att jag var just så berömd som jag kunde stå ut med: ganska berömd. Jag berättade att jag hade hustru och två barn. Han frågade vad de hette? Jag nämnde deras namn.

— Lycklig?

— Ja, på det hela taget, svarade jag.

Senare försökte jag förklara för honom vad jag var för slags författare. Att jag vuxit upp i en borgerlig miljö, men att mina böcker innehöll en kritik just av den miljön och att kritiken hade både en social, en moralisk och en politisk innebörd. Jag försökte också förklara, att jag av den anledningen var omstridd, kontroversiell, ibland hatad. Som författare. Jag gjorde det för att jag på det sättet trodde att jag skulle komma honom närmare. I ett slags inställsamhet. Eller för att jag därmed trodde att jag skulle vara honom till behag. Han var ju ung! Och alla ungdomar är radikala, tyckte jag. Han noterade noggrant vad jag sade, men visste inte riktigt hur han skulle reagera. Han var nämligen inte radikal på det sättet. Ville inte ens vara det. Sex eller åtta månader efter militärkuppen, som fört Videla till makten och fått ett så brutalt och blodigt efterspel.

Han för sin del berättade att hans gamla föräldrar bodde i en liten landsortsstad några timmars tågresa från Buenos Aires. Långt ute på La pampa. Han hade en syster som var hårfrisörska och en bror som var flygare. Han hade också en kusin som var flygare och med kusinen delade han lägenhet. Han var sångare till yrket, egentligen, men konjunkturerna var inte bra för närvarande i den branschen. Därför var han arbetslös. Sedan hur länge? Sedan sex—åtta månader tillbaka. Alltså arbetslös samtidigt som militärkuppen skedde. Jag blev omedelbart övertygad om att det fanns ett samband och att arbetslösheten för hans del hade en politisk bakgrund. Ty för en europeisk tidningsläsare, vilket jag dåförtiden i första hand var i förhållande till Argentina, hade allt som skedde i Argentina politiska orsaker. Även maten som man åt var politisk. Och sången som man sjöng.

Å andra sidan räknade jag hela tiden med att allt vad han berättade var lögn. Hans föräldrar bodde i själva verket inte i en liten landsortsstad. Han hade inte en bror som var flygare. Han var inte sångare till yrket. Han kunde i verkligheten inte ens sjunga. Han var en lögnare. Han väntade på ett lämpligt tillfälle att bestjäla mig på mina pengar. Han var falsk och opålitlig. Han var som alla sydlänningar. Så hade jag lärt mig hemma. Jag var europé och nordbo och borgare och protestant. Han var katolik och sydlänning och… ja, gatpojke. I mitt blod hade omärkligt och trots medvetet motstånd från min sida ympats min miljös alla sociala föreställningar och vanföreställningar. Juan var charmfull men opålitlig. Var på din vakt!

Men det var sant, allt han berättade. Han hade också en fästmö, som hette Lilita.

Mitt hotell låg mitt i Buenos Aires, på huvudgatan Cordoba, precis där den korsar promenadgatan Florida på dess väg mellan huvudgatan Corrientes och huvudgatan Santa Fé. Alla gator i Buenos Aires är huvudgator, ty staden är så gränslöst stor. Världens största stad, säger Juan. Världens bästa också. 14 miljoner invånare, mer än halva Argentinas befolkning. Ett eldorado för människan, säger Juan. Så hette hotellet också mycket riktigt Eldorado. Mitt rum hade nummer 505. En bred säng, mycket bekväm, med ett blått sängöverkast. En fåtölj med stomme av rotting. En golvlampa, ett litet sidebord. Tavlor på väggarna föreställande hästkapplöpningar och engelska ädlingar på rävjakt. Dessutom hade jag något som de övriga gästerna saknade i sina rum: ett riktigt skrivbord. När Q. hörde att jag var författare hade han, för att visa mig lite extra uppmärksamhet, ringt receptionen och uppmanat dem att lyfta in ett skrivbord. För att underlätta mitt arbete. Jag kände mig rörd och hedrad. Här bodde jag i mer än fem veckor.

Mycket snart började Juan besöka mig, nästan dagligen. Han kom på förmiddagen, vi umgicks en stund så gott det gick och begav oss sedan ut på stan. Eller han kom på kvällen för att göra mig sällskap på någon lokal eller bara för att låta sig bjudas på middag. Han försökte lära mig spanska, men jag var trög och föga läraktig. Något lite lärde jag mig i alla fall så småningom. En måndag kom han in i sina jeans och sin rutiga sommarskjorta och berättade att han haft så tråkigt på lördagen, eftersom han inga pengar hade haft och därför fått lov att sitta hemma framför TVn hos Lilitas föräldrar hela kvällen. Plötsligt märkte jag att jag hade förstått hela meningen, ord för ord. Det gjorde mig lycklig. Han hade för första gången lyckats förmedla ett budskap till mig verbalt, genom ord. Kanske skulle vi trots allt en gång kunna kommunicera med varandra även på det sättet!

Men mestadels pratade han på och jag antog att han menade det eller det och svarade då vanligen bara ja eller nej, enligt vad jag antagit att han försökt säga mig. Ibland begrep jag ingenting, men ofta var mitt antagande riktigt, eftersom jag var oerhört uppmärksam och eftersom jag omedvetet hade övat upp en känslighet för allt som rörde honom, en känslighet som redan nu antagligen var större än i förhållande till någon annan människa.

I huvudsak umgicks vi dock inte med ord, vi umgicks inte intellektuellt, vi umgicks utanför språket och jag grubblade mycket på hur det var möjligt att två människor kunde komma varandra så nära, kunde fatta ett sådant tycke för varandra, utan detta i regel så oundgängliga gemenskaps-redskap, ett gemensamt språk.

Undan för undan växte vårt förtroende för varandra. Vi sade varandra att det var ödet som hade fört oss samman och att det mellan oss hade uppstått en vänskap — i argentinsk mening — som ingenting kunde bryta och som skulle vara till livets slut. Jag kände att det hade hänt mig något underbart, som jag väntat på sedan barndomen och som äntligen skulle förändra mitt liv. Även Juan sade ibland: Du har förändrat mitt liv. Men ännu visste ingendera av oss på vilket sätt eller hur det riktigt hade gått till.

En minnesrik förmiddag hade jag varit på banken för att lyfta en större summa pengar. Jag skulle betala min veckoräkning på hotellet, göra ett par klädinköp, ha kontanter tillgängliga för några dagar framåt, och så vidare. Jag hade lagt pengarna i skrivbordslådan tillsvidare. Det kan ha varit 100 000 pesos, som låg där i sedlar på 1 000 och 500 pesos.

Så kommer Juan. Han ringer upp från receptionen och ett par minuter senare knackar han på dörren. Vi omfamnar varandra. Han är glad. Han berättar någonting som jag inte förstår. Jag ber honom upprepa. Han slår bort det. Det var inte så viktigt. Han ber om en cigarrett. Jag har inga cigarretter denna morgon. Han erbjuder sig att gå ner och köpa i kiosken om hörnet. Han står redan med handen framsträckt för att jag ska ge honom 100-pesossedeln. Jag får plötsligt för mig att jag ska gå själv. Han är så tjänstvillig. Det är alltid han som springer ärenden åt mig. Men han är inte min springpojke. Vi är jämbördiga. Vår vänskap förutsätter det. Om vi inte var jämbördiga skulle hela situationen vara en annan, tvivelaktig. Och vänskapen skulle inte fungera. Jag säger att jag går själv. Han accepterar omedelbart och utan protester. Det gör han nästan alltid för övrigt. Finner sig förvånansvärt lätt i alla mina önskemål, är alltid till lags. Men okay, han är väl sådan. En snäll pojke, följsam som alla sydlänningar. Icke kantig som vi nordbor. Jag åker ner med hissen och köper två paket Marlboro i kiosken, ett åt honom och ett åt mig själv.

När jag återvänder tio minuter senare har han förvandlats. Han ler icke mer. Hans mörka ansikte är svart av raseri, jag har aldrig tidigare sett det sådant. Ögonen blänker som stenkolspärlor. Han står där orörlig och stirrar på mig. Jag räcker honom ett paket Marlboro.

— Jag vill inte ha dina cigarretter, säger han dämpat.

Då märker jag att han öppnat skrivbordslådan och står med sedelbuntarna i handen.

— Räkna dem, säger han.

— Varför skulle jag räkna dem?

Han slänger dem på skrivbordet framför mig.

— Räkna dem, upprepar han.

— Det finns igen anledning för dej att rota i mina lådor.

— Du litar inte på mej.

— Visst litar jag på dej.

— Du är inte min vän mera.

— Jag förstår ingenting.

— Du är likadan som alla andra, bara en dum turist, jag misstog mej på dej, vi är inte vänner mera.

— Jag förstår inte vad du talar om.

Och jag förstod faktiskt inte, fattade ingenting. Men mitt hjärta fylldes snabbt av ångest, en förtvivlans desperation inför den ohyggliga utsikten att plötsligt förlora honom på detta gåtfulla, fullständigt oförklarliga sätt. Han bara står där, nästan ifrån sig av raseri.

— Snälla Juan, säger jag, vad är det?

— Du tror att jag är en tjuv. Du ville pröva mej, du ville få fast mej för stöld.

— Nej…

— Du hade planerat allt i förväg, du lämnade pengarna här för att fresta mej, för du litar inte på mej, du är som alla andra borgare, en dålig människa…

Jag kunde inte svara, jag kände mig fullkomligt hjälplös.

— Du hade cigarretter också, du ljög för mej för att kunna sätta fast mej för stöld…

Nästan skadeglad plockar han fram ett öppnat paket Marlboro ur lådan och lägger det med demonstrativ försiktighet på bordet framför sig. Det hade jag glömt.

— Räkna dem, räkna dem, upprepar han.

— Vem bad dej gå i mina lådor?

— Räkna dem!

Han är nu mycket hotfull i tonen, auktoritativ, pockande, och jag känner att jag är tvungen att göra som han säger, jag är tvungen att lyda honom, för i annat fall kommer det att hända något fruktansvärt, oklart vad, men något, som när mamma för fyrtio år sedan med olycksbådande stämma började räkna till tre. Utan att vilja det tog jag åt mig sedelbuntarna och började räkna.

Det fattades femtusen pesos.

Jag såg på honom, tveksam, förvirrad, eller egentligen mycket rädd. Det var alldeles tyst i rummet, man kunde höra bilhornen och trafikens brus ute i staden. Jag svettades. Hettan böljade in genom fönstret. Han såg mig hela tiden rätt i ögonen. Han var mycket vacker även i sitt raseri. Jag stirrade och stirrade. Så förde han handen långsamt mot fickan i de strama jeansen och drog upp fem 1000 pesossed-lar, som han räckte mig.

— Jag hatar att bli prövad, viskar han.

— Jag har inte prövat dej, det är ett missförstånd.

— Antingen har man förtroende, eller så har man det inte.

— Jag har inte prövat dej, upprepar jag.

Samtidigt känner jag att jag måste svälja och att blicken blir suddig av tårar. Han ser på mig, han mönstrar mig. Han vankar av och an över golvet. Några minuter förflyter under tystnad. Jag vill förklara, men jag har inga ord att förklara med. Bara tiotusen svenska ord, som stockar sig i strupen på mig och som i detta sammanhang är fullständigt värdelösa.

— Ett misstag, ett misstag, snälla Juan, tro mej…

Han bara går där och grubblar. Så sätter han sig plötsligt på sängen. Han vinkar mig till sig. Jag går fram och sätter mig bredvid honom. Jag lyder. Jag lyder honom alltid, måste. Vi sitter där och stirrar i golvet. Så ser han upp, det glittrar i de svarta ögonen. Han tar min hand.

— Jag tror dej, säger han.

Mitt huvud faller tungt mot hans axel. Han trycker min hand, hårt.

— Jag är fattig men stolt, säger han.

San Pedro

Argentina var vid denna tid en oroshärd, eller rättare sagt, precis som ett blodigt slagfält. Året var 1976 och militärjuntan hade suttit vid makten i åtta månader. Presscensuren var hård, men i den engelskspråkiga Buenos Aires Herald kunde man dagligen läsa om sammandrabbningar mellan gerillan och polisen eller regeringstrupperna och om massakrer på den del av befolkningen som kallades terrorister. I medeltal avlivades på detta sätt 15—20 misshagliga medborgare per dag, räknade jag ut. Det förekom ibland skottlossning även i centrum av Buenos Aires. Det var upprörande och uppfordrande, men omständigheterna hade gjort att det dag för dag kom mig allt mindre vid. Jag gick på party i societeten och samtalade med en konsulinna, en förnäm äldre dam, som förklarade att Argentina befann sig i en situation som kunde liknas vid inbördeskrig. Jag accepterade att det var så, men jag såg det icke. Dels naturligtvis för att jag aldrig — tursamt nog — råkade befinna mig på plats. Men huvudsakligen för att Argentina i min föreställning på mindre än två veckor hade smultit ihop till ett socialt mikrokosmos, som förunderligt väl fick rum inom gränserna för Juans fysiska gestalt. Det var ansvarslöst, det var pinsamt, det var ovärdigt en vuxen människa, jag spjärnade emot, men märkte snart att det redan var för sent.

Q. var opolitisk. Han var affärsman och det enda som verkligen intresserade honom var en politisk situation där det var möjligt att göra goda affärer. Han beklagade uppriktigt det som pågick. Han var långtifrån omänsklig. Så slog han ut med armarna i den argentinska gesten för maktlöshet, vad kunde han göra. Vad kunde han göra? För ett år sedan, när Peróns änka Isabella ännu satt vid makten, hade det varit rent kaos, alldeles hopplöst, fullständigt outhärdligt, rent ut sagt. Nu syntes dock en ljusning, i varje fall för hans del, i varje fall för den burgne företagarens del. Varför skulle han vara bitter i så fall? Vad hade just han för reell anledning att vara bitter? Argentina var ett rikt land. I varje fall för dem som