Den yttersta dagen

By Hans Erik Engqvist

Tredje och avslutande delen i romantrilogin om Backstusittarna, som handlar om en fattig familj under artonhundratalets slut. I förra delen, "Den yttersta hämnden", skulle pappa Alfreds sargade kropp hämnas och nu, i "Den yttersta dagen" ska hämnden äntligen utkrävas. Problemet är att den högt uppsatta beslutsfattaren Hjort är en sån man inte bara ge sig på. Kan Robert släppa vad ländsmannen gjort mot hans pappa? Och hur går det med Roberts familjs gård ifall han ger sig på Hjort? De äger inte marken tomten står på...I \"Backstusittar\"-serien får man följa den fattiga familjens svåra liv på landsbygden i slutet av artonhundratalet. Skriven för ungdomar.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 3, 2021
• ISBN: 9788726696530

Book preview

språkbruk.

Första kapitlet

som utgör en sammanfattning av vad som hände

i BACKSTUSITTARNA och DEN YTTERSTA HÄMNDEN,

eftersom detta är en fristående fortsättning

på dessa två böcker…

En septemberdag, med hög och ren luft, satt jag i en skogsglänta i Västergötland. Framför mig låg en buskbevuxen jordhög, det enda som fanns kvar av den backstuga i vilken mina förfäder framlevt sina liv. Jag höll en liten vit porslinsbit, som jag funnit i jordhögen, i handen. Jag stoppade ner den i fickan.

På hemvägen stannade jag till vid Öllene kyrka, där mina förfäder ligger begravda. Kyrkan var öppen men tom. Jag gick upp på vinden. Där fann jag i en kista, sirligt dekorerad med guldfärg, ett gulnat brev som berättade för mig att min mormor, Magdalena, var dotter till kung Karl den femtonde. Jag kommer ihåg att jag kramade den vita porslinsbiten medan jag läste, att jag efteråt tog upp den och tittade på den. Och då såg jag plötsligt rakt in i det förflutna. Det var som om porslinsbiten varit förtrollad…

Jag såg Robert, 10, år, sent om kvällen den 10 juli år 1868 lämna backstugan i Fälla för att hämta Göta-Lena, trollkvinnan i backstusittarskogen. Mor Lovisa ligger för döden i barnsäng. Den enda som kan rädda henne och barnet är Göta-Lena…

Göta-Lena lyckas rädda mor och barn. En tid senare besöker Roberts far, Alfred, ett läsaremöte. Han blir tagen av det han får höra. Gud är kärleken, inte hämnaren. Han börjar samla människorna i fattigskogen för att berätta om det nya han hört. Under ett sådant möte dyker plötsligt länsman Hjort upp i sällskap med en skara män. De vill hindra Alfred att berätta om det nya. Efter en våldsam uppgörelse tvingas de ta till flykten. Därmed får Alfred en fiende för livet…

En tid senare kommer en läsarepredikant från Venersborg på besök i fattigskogen. Han håller sitt möte hos Alfred i Fälla. Många av fattigfolket kommer… många överlämnar sig till Gud. De döps av predikanten, Salomonsson, i Djupedalsåns vatten. Efter mötet följer Alfred, Robert och Albert honom genom skogen till handelsboden. Där väntar en skjuts. Albert är en pojke som auktionerats bort till Bengt Bengtsson i Bengtasgården efter det att sockenöverheten stämplat hans mor som hora och skörlevnadskvinna. Hos Bengt blir Albert misshandlad. Han flyr, och får en fristad hos backstusittaren Alfred Johanssson och hans hustru Lovisa i Fälla. Hos Roberts far och mor…

På vägen genom skogen blir de överfallna av en skara män, utkommenderade av länsman Hjort som ansåg sig ha mandat att stävja och motarbeta så kallade läsarmöten. Hans hantlangare har order att rappa predikanten så att han aldrig mer får lust att predika Guds ord.

Robert och Albert, tolv år gamla, drabbas inte. De står bredvid i mörkret. De ser ingenting, hör bara skrik, slag och svordomar. Så blir det plötsligt alldeles tyst. Någon hämtar en liten lampa som står på marken alldeles bredvid, en blecklampa, och håller den över den slagne.

Det är Alfred, Roberts far. De som slagit har i mörkret tagit fel på person. Robert ser honom ligga livlös. Han ser också lampan och handen som håller den. I tumvecket på den handen ser han tre tatuerade punkter.

Far blir så svårt misshandlad att han blir förlamad från midjan och nedåt. Far… som alltid varit stor och stark. Som kunnat lyfta det tyngsta, som vandrat genom skogarna med sjumilasteg, som trotsat överheten, till och med kyrkoherde Bjursten, tvingades leva som en krympling.

Robert ser hur far lider och en eld börjar brinna i bröstet på honom. Han måste få tag i den mannen som gjort far så illa. Mannen med de tatuerade punkterna.

Han börjar leta. Överallt. I skogarna. På Öllene marknad. På kyrkbacken…

Han ser så många händer. Men alla saknar de det avgörande.

Det går fyra år.

Så händer det att en gammal kvinna i fattigskogen dör. Göta-Lena.

Hon som förlöst en syster till Robert och hjälpt så många andra i fattigskogen. Men som också av somliga beskyllts för att vara en trollpacka och för att ha stått i förbindelse med den onde.

Viss överhet, den världsliga och den himmelska, beslutar att Göta-Lena inte ska få en så kallad kristerlig begravning. Hon ska bara grävas ner.

Robert och Albert, nu sexton år gamla, får i uppdrag att föra den gamla kvinnan till kyrkogården. Av överheten får de också order om att göra detta i skydd av mörkret.

Ingen fick se.

De får dessutom reda på att när de kom fram väntade hjälp.

På en kärra drar de kistan till kyrkogården. Det är mörkt. När de kommer fram är det ändå mörkare. Det blåser lite i träden. Järnkorsens vindflöjlar gnisslar.

Precis när de rundat kyrkan ser de ljuset från en liten lampa. Den står på kyrkogårdsmuren norr om kyrkan. Norr är det onda väderstrecket. I samma ögonblick hörs ett rop:

– Kom hit med kärringen! Vi har inte lust att stanna här hela kvällen!

Förskräckta och förvånade gör Robert och Albert som de blivit tillsagda. Väl framme vid muren blir de bländade av lampskenet men skymtar ändå några skuggor bakom.

– Sno på då, skriker någon. Det är färdiggrävt. Upp med kistan på muren!

Robert förstår nu. Männen har grävt, inte en grav utan en håla… på andra sidan muren. Mor Lovisa har berättat att överheten kunde göra så med de människor som inte framlevt sina liv med böjda huvuden.

De grävdes ner utanför muren och var därmed dömda i förväg. De behövde inte ens infinna sig på den yttersta dagen.

Försiktigt lyfter pojkarna upp kistan på muren. Männen på andra sidan tar tag i den och de är inte ett dugg försiktiga, häftigt och vårdslöst rycker de till…

I nästa ögonblick åker kistlocket av och någon börjar svära och gasta. Någon har fastnat med rockärmen i en spik, någon lyfter lampan för att titta efter hur han ska komma loss.

Då ser Robert. Först den döda kvinnan. Göta-Lena. I rycket har hennes högra arm åkt upp, den vilar på kistkanten. Hennes stelnade pekfinger pekar på en annan hand… och i tumvecket på den ser Robert tre tatuerade punkter.

Redan samma kväll lägger sig Robert och Albert i bakhåll och kastar sig i mörkret över mannen med punkterna. Det visar sig att han är en medelålders efterbliven, att det verkligen är han som misshandlat Alfred… men ändå inte. Den verkligt skyldige är anstiftaren, den som givit befallningen.

Länsman Hjort.

Inför detta faktum börjar Robert tveka. Överheten går inte att komma åt. Albert däremot svär på att hämnas till varje pris. Han vet bara inte riktigt hur och när.

En tid senare får Robert och Albert ett endagsarbete hos ägaren till Tjuttorps gård, Björn von Sneidern. Han och hans hustru har adopterat ett flickebarn som fötts i fattighuset av en okänd utsocknes kvinna. Flickebarnets namn är Magdalena.

Alfred följer med pojkarna till Tjuttorp. En läkare från Falköping vill så gärna se den rullstol han uppfunnit och tillverkat och som givit honom livslusten åter.

Pojkarna får i uppgift att åka till kvarnen. På kvällen och på hemväg överraskas de av ett våldsamt åskväder. Hästen blir skrämd, den råkar i sken och brakar in i skogen med kärra och allt. När åskvädret dragit förbi beger sig Albert iväg till Bengtasgården för att hämta verktyg, kärran har skadats. Han tänker inte be om lov att låna dem…

Under tiden har kyrkoherde Bjursten kommit till Tjuttorp. Han är berusad. Han har kommit för att överlämna ett brev till Björn von Sneidern, ett brev som han gömt därför att dess innehåll är komprometterande för Sveriges konung, Karl den femtonde. På sin ålders höst har emellertid Bjursten drabbats av tvivel. Är det hans uppgift som själavårdare att skydda överheten?

Björn von Sneidern tar emot brevet. Han förstår att det innehåller uppgifter om Magdalena. Men han vill inget veta. Samma kväll får därför Bjursten tillbaka brevet. Oöppnat och oläst…

Albert plockar till sig ett spett och smyger ut igen. Utanför dörren blir han brutalt infångad av Bengt Bengtsson och länsman. Den senare är ute på sin årliga inspektionsresa genom socknen. Han har rest hela dagen, stannat på många ställen och blivit bjuden på åtskilliga supar…

Under hösten har han fått flera anmälningar om inbrott. Av allt att döma är en sockentjuv i farten. Nu tror han att han gripit denne. Albert bakbinds och slängs upp på kärran och länsman Hjort, mycket berusad, ger sig iväg. Skräckslagen ser Robert dem passera och han hör Albert ropa efter honom.

Den man, som genom sin makt gjort far till krympling, har nu också tillfångatagit Albert…

Plötsligt vet Robert vad han måste göra och det är egentligen inte vad han vill och vågar. Han är två. En som bara vill slippa undan. En som vet vad som måste ske.

Den senare tar överhanden. Han spänner loss märren från kärran och rider sedan genom markerna för att genskjuta länsman vid kyrkan och där befria Albert. Framkommen klättrar han upp i en stor ek vars grenar sträcker sig över vägen. Det är mörkt. På avstånd hör han länsmanskärran. Ljudet kommer närmare och närmare. När ekipaget passerar under honom kastar han sig ner mot den som håller i tömmarna, mot länsman. Men det är inte han.

Det är Albert, som lyckats frigöra sig från repen, som övermannat den berusade länsman Hjort och bakbundit honom.

Det som sedan händer upplever Robert som i en dröm. Albert ber honom ringa i kyrkklockorna för att på så vis tala om för de fattiga, förnedrade och förtryckta i backstusittarskogen att makten är krossad och att han, Albert, nu lämnar Öllene socken för att aldrig återvända. Robert vill inte, han försöker övertala Albert att stanna kvar men det går inte. Då ger han Albert hälften av det dyrbaraste han äger. Hälften av en skärva porslin, förtrollad av Göta-Lena, och som han alltid bär på sig som skydd mot onda makter.

När Albert givit sig iväg bryter sig Robert in i klockstapeln och ringer i klockorna och den mäktiga klangen från dem samlar hela socknen till kyrkbacken, hög som låg, fattig som rik. Gråtande går han ut från klockstapeln. Han ser alla människorna och tycker de är tusenden. Han går fram till länsmanskärran. I den sitter länsman Hjort, sovande. Bredvid honom ligger länsmanskäppen, en kraftig påk i eneträ. Robert tar den, höjer den… och tycker sig höra springande steg från markerna. Alberts steg. Han höjer käppen för att slå, för att krossa skallen på länsman, på maktens herre, som indirekt misshandlat hans far, som tvingat Albert att fly, som under många år förtryckt den fattigskara som tyst och väntande står på kyrkbacken.

Han höjer käppen och stegen från markerna dånar i öronen, han siktar in sig på länsmans huvud, han är sexton år och lika mycket barn som vuxen.

Precis då, i exakt samma tiondels sekund, griper någon tag i hans handled.

Någon är far, som sitter i sin rullstol alldeles bredvid.

– Inte så, viskar far. Inte så. Du vet hur du ska göra…

Och då vet Robert. Det blir så självklart. Far har berättat om maktens symboler. Att de är viktigare än de som bär dem.

Robert slår inte.

Istället bryter han av käppen, han bryter käppen genom att knäcka den mot kanten av länsmanskärran och han ser fars ögon och hör ljudet från Alberts springande steg utifrån markerna, trots att de inte hörs, han hör ljudet från havsens vågor, trots att Öllene socken, Virde härad i Västergötland ligger miltals från havet, och han hör klangen från kyrkklockorna trots att den sedan länge klingat ut.

Året är 1872.

Andra kapitlet

När Albert inte längre hörde klockorna från Öllene kyrka, kunde han ana sig till vad som hände på kyrkbacken, trots att han var långt därifrån.

Han stod stilla i mörkret, lyssnande till sina egna flämtande andetag. Några gånger kramade han hårt om porslinsskärvan som Robert givit honom, och tänkte något om att det här var andra gången han var på flykt genom skogarna. Första gången, när han flydde från Bengt i Bengtasgården, visste han inte vart, målet var bort och bortom.

Nu kände han målet, han hade sett det många gånger bakom slutna ögonlock. Det var långt dit. Hundra mil, kanske tusen… han visste inte. Han visste bara att han skulle dit och att han var närmre nu än för bara några timmar sedan för nu var han på väg till Frihetens land på jorden… till Amerika.

Långsamt och trevande fortsatte han genom den mörka skogen. Han saknade klangen från kyrkklockorna. Så länge den hörts hade det varit lättare att orientera sig. När han hade den i ryggen fanns Amerika rakt fram och åt motsatta hållet.

Det stämde inte alltid det där kyrkoherde Bjursten sagt under lästiden om kyrkklockor:

– De manar människan att komma till Guds hus! Kom, kom, kom… manar de…

För somliga, och när det var mörkt, kunde de istället varna;

– Akta! kom inte häråt!

Kanske, om hundra eller tusen mil, skulle han höra klockorna igen och då skulle de finnas framför honom. Och de skulle varken mana eller varna, utan istället hälsa välkommen, för amerikanska klockor var inte som svenska.

Mörkret och tystnaden skrämde honom inte. Gryningens moder, natten och mörkret, hade