"Odjujet" och andra berättelser

By Hans Erik Engqvist

"Odjujet och andra berättelser" är en novellsamling som utspelar sig i små orter och byar. Novellen "Fanjunkaren" handlar om Börje, Olle och Camilla som drar runt i sin lilla stad sommarlovet innan de ska börja högstadiet. "Odjujet" handlar om den tolvåriga Annika och hennes pappa som åker runt i västgötska småstäder för att skaffa ett marsvin åt lillebror Jesper."Odjujet och andra berättelser" är en samling berättelser som tillsammans målar bilden av familjelivets alla små egenheter ur ett barns perspektiv.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 6, 2021
• ISBN: 9788726696639

Book preview

författaren.

Agenten

Pappa knackade på dörren.

– Du läser väl på, skrek han. Om en timma kommer jag in och då ska du kunna!

Bengt halvlåg i sängen. Framför sig hade han läroboken i svenska med sidan 151 uppslagen. Den sida som handlade om satsdelen agent. Men Bengt läste inte i läroboken. Han skrev i sin svarta anteckningsbok.

Han hade råkat nämna under kvällsmaten, att de skulle ha prov i svenska dagen därpå, och att provet skulle handla om satsdelen agent.

Han tittade på sin klocka. Jodå! Pappa hade rätt. Han hade en timma på sig. Då skulle han hinna skriva färdigt sin dikt och ändå ha tid över att läsa på om agenten. Han läste igenom den första versen. Den var inte så dum faktiskt! Riktigt bra!

Jag sitter vid mitt fönster

och skymningen är nära

och trädet vajar för en stilla aftonvind.

Strax nedanför små rosor skära

blir vaggade till sömns

med rosenkind mot rosenkind.

Skära rosor, fanns det? Jo, det gjorde det nog, det fanns ju till och med svarta. Men hur skulle han nu fortsätta? Han behövde komma på en snitsig inledning på andra versen.

Med slutna ögon försökte han frammana bilden av Kerstin. Men han kände sig jäktad och orolig och lyckades inte. Så dumt av honom att nämna att de hade prov i morgon! Om han inte gjort det hade han fått vara ifred hela kvällen. Men så fort farsan bara hörde ordet prov, blev han som förbytt. Då blev han plötsligt så förfärligt intresserad av skolan och av hur det gick för hans son. Då skulle det läsas på och då skulle det förhöras.

– Du ska ha en fyra minst på det här provet, brukade han säga.

Bengt vände blad i sin svarta anteckningsbok. Han måste komma på åtminstone hur han skulle börja andra versen innan han övergick till sidan 151 i svenskläroboken och började plugga om agenten.

»Här sitter jag på mitt rum och saknar dig», skrev han. Men han rev genast ur bladet. Gud så dumt!

Hur skulle han i ord få fram det han kände? Hur skulle han kunna skriva en dikt om att han… ja… att han älskade Kerstin? Men att han samtidigt visste att hon inte älskade honom. För det gjorde hon nog inte. Hur skulle hon kunna det förresten? Hon visste inte ens om att han fanns. Jo, hon visste väl att han hette Bengt och att han gick i hennes klass. Men inte visste hon att han älskade henne.

Han lade sig ner på rygg och rättade till kudden under huvudet.

Nog hade han försökt tala om för henne att han älskade henne. Nej, han hade förstås inte sagt det till henne. Inte så. Han hade försökt tala om det på annat vis. I dag till exempel, på första rasten, hade han gått på händerna runt halva skolgården, för att tala om att han älskade henne. Men hon hade inte ens sett det.

Kanske var det hårets fel? Han hade nog för långt hår. Det var ju inne att vara ute nu. Han borde lägga sig till med snagg. Som Birran. Han hade snagg och såg faktiskt ganska tuff ut. I går hade Birran stått utanför gymnastiksalen och pratat med Kerstin. Kanske gillade hon snagg?

Han gick upp från sängen och ställde sig framför spegeln. Med högra handen drog han håret så hårt han kunde bakåt och höll det kvar i nacken. Jo, han skulle nog egentligen lägga sig till med snagg.

Till och med hennes armveck älskade han. I skolan satt hon ett par bänkar snett framför honom. Han kunde inte se hennes ansikte. Men hennes armveck kunde han se och han tyckte det var så vackert.

Kunde han skriva om det? Att han älskade hennes armveck? Nä, va sjutton! Det kunde han inte!

Den där bilden på Björn Borg som hängde på kortväggen? Om han skulle ta och flytta på den? Nog skulle den göra sig bättre över sängen? Om han tog bort tavlan som mamma broderat skulle den få plats.

Han tog bort mammas tavla och hängde upp Björn Borg i stället. Sedan slängde han sig ner i sängen igen.

I morgon skulle de få spela handboll under gymnastiken. Om han hade tur skulle han få spela i samma lag som Kerstin. Förra gången de spelade handboll, hade han fått en passning från henne.

– Bengt, hade hon skrikit och passat till honom.

Hon hade skrikit hans namn och passat till honom. Precis när han tog emot passningen hade han känt en nästan vidunderlig glädje över att hon visste vad han hette. Over att hon tagit hans namn i sin mun. Egentligen var det väl då som han förstått att han älskade henne.

Nä! Det blev inte bra med Björn Borg där över sängen. Och förresten skulle nog mamma bli ledsen om hon fick se att han tagit bort hennes tavla.

Han tog bort Björn Borg igen och satte upp mammas tavla där den suttit så länge han kunde minnas.

Om han kom i samma lag som Kerstin i morgon skulle han passa till henne så fort han kom åt. Och så skulle han ropa hennes namn. Kerstin, skulle han ropa, och passa till henne. Kanske skulle hon förstå då att han älskade henne.

Plötsligt kom han på hur han skulle börja andra versen. Han sprang fram till sängen och fick upp en ny sida i den svarta anteckningsboken. Snabbt skrev han: »Så plötsligt mörkret står omkring mig som en vägg.» Mer hann han inte skriva för pappa knackade på dörren.

– Såja Bengt, nu är tiden ute! Öppna nu så får vi se om du lärt dig något. Men öppna då!

Kvickt som tanken stoppade Bengt ner de svarta anteckningsboken under kudden. Hade det redan gått en timma? Och han som inte läst på ett dugg. Han fick fram svenskaboken och la den på skrivbordet. Så gick han och öppnade dörren.

Pappa satte sig i sängen. Som vanligt hade han ingen skjorta på sig, bara en undertröja. Så där gick han alltid klädd om kvällarna.

– Att du aldrig kan gå klädd som folk, brukade mamma gräla. Tänk om det kommer någon och du går kring så där!

– Då brukade pappa spänna ut bröstet och slå sina knutna händer mot det och trumma. Och ropa som Tarzan.

– Då ska vi se, sa han, och gick direkt fram till skrivbordet. Vilken sida?

 – 151, sa Bengt.

– Jaha, sa pappa när han bläddrat fram sidan 151. Agenten var det ja. Nå, min herre, vad kan man då sammanfattningsvis säga om satsdelen agent?

Bengt skruvade på sig. Han ångrade att han inte läst på. Nu skulle det bli som vanligt. Farsgubben skulle bli störtarg, skrika och slå med armarna och riva sig i håret.

– Säga och säga, började han lite tveksamt. Det finns väl inte så mycket att säga. Agent är agent.

Pappa slog ut med händerna.

– Ett mycket, mycket intelligent svar, ropade han. Rent fantastiskt intelligent! Men grabb! Det står ju längst upp på sidan 151, det är det första som står på den sidan. Vad har du gjort härinne den senaste timman? Sovit?

Bengt svarade inte och då fortsatte pappa:

– Så här står det: »Agent kallas den satsdel som utför handlingen i en passiv sats.» Repetera fem gånger!

Bengt repeterade fem gånger.

– Nå, började pappa igen. Då vet vi det! Men vad är då en passiv sats? Har du någon aning om det?

– Men pappa, började Bengt, vi får inte sådana frågor på provet, vi får frågor som…

Pappa